Etikettarkiv: kärnkraft

Spritt språngande slutförvar

Huvudförhandlingen om slutförvaret av kärnavfall i Mark- och miljödomstolen har nyligen slutförts och domstolen samt SSM arbetar nu på att färdigställa sina yttranden som kommer skickas till regeringen kring jul. Jag har tidigare berättat om hur överforskat och säkerhetsmässigt överdimensionerat slutförvaret är och tänker inte upprepa detta, utan istället belysa en del av det domstolen tvingas utstå. Man bör normalt fokusera på de allra bästa argumenten från motståndarna, men även de sämre varianterna har i mina ögon har ett nyhetsvärde som våra journalister av någon anledning hoppar över, så därför gör jag här ett försök att fylla det gapet!

Miljörörelsen skickar förstås in allt de har för att motsäga den etablerade expertisen på området och bevisa för domstolen hur fel dessa har. En sammanhållande figur är Johan Swahn, kanslichef på MKG, miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning. (Hans organisation finansieras genom att regeringen beordrar utbetalningar från den kärnavfallsfond som industrin betalar för att bygga upp.)

En av ”experterna” som fått breda ut sig är en annan av våra gamla bekanta, Chris ”baskern” Busby, skräpforskare extraordinaire och handelsresande i kärnkraftsalarmism, tillika en av celebriteterna i skräckgalleriet. I vanlig ordning hänvisar han mest till sin egen ”forskning” i sina framställningar. Här en äldre bild av Swahn och Busby i samspråk:

Även organisationen MILKAS, ett samarbete mellan den övervintrade foliehattsorganisationen FmKK och stollarna i Jordens Vänner, genom Britta Kahanpää, har hållit sig framme rejält. Hon har hållit hov mer eller mindre dagligen med långa inlägg fyllda av alternativa idéer av olika slag, som att rökning inte orsakar cancer, bara strålningen, samt exempelvis nedanstående om fysik där hon även passar på att dra fram Godzilla-kortet:

Kärnbränslet ska vara skilt från biosfären under 100 000 år, helst under en evig tid
tills solen slocknar. Det har visat sig att SKB-3 metoden inte uppfyller de villkor som regeringen ställt. Slutförvaret i Forsmark vimlar av mikrober, det är liv som tillhör biosfären. Fastän kopparkapslarna är 5 cm tjocka, kommer radioaktiv strålning, som potoner, att gå rakt igenom kopparkapseln och påverka de levande mikroberna redan från år noll. De kan mutera och de kan få oanade egenskaper, som kan vara negativa för både leran och kapseln.

Något som överträffar detta är Ditta Reitumas 20-sidiga presentation/inlaga. Hon börjar milt med att citera Busbys ”forskning” som visar att heliumproduktionen i slutförvaret kommer skapa ett övertryck som gör att förslutningsmassorna skjuts ut som en kanonkula, varpå alla kapslar löses upp i Östersjön och kustbefolkningen dör.

Det fortsätter sen med ett balanserat angrepp på hur kärnavfallsfonden placerar pengar:

The Nuclear Waste Fund mainly invests its money in Government Bonds or “Covered
Bonds”. A smaller amount was deposited in an interest bearing account with the
Swedish National Debt Office that managed the state debt of 1250 billion SEK .
This office is where the deep state fraud resides as the money lenders are private
companies/individuals. And in the other end sat spider-man Henry Kissinger
with the dollar emition codes of the world money illusion suicidal skeem spinning
the apocalyptic events of their III WW that finishes most of the life on Earth.

Därpå följer diverse angrepp på vår ÖB och NATO-samarbetet men mot slutet av inlagan spårar det ur på allvar. Ditta kallar sig själv ”Ditta af Östersjöväldet” och förklarar:

Ditta Rietuma skapade våren 12015 Baltic Sea Indigenous Court som har kriminaliserat alla AtomKrigets system i hela matrisen av deras tekniska, materiella, psykiska, och sociala parametrar under ting som hölls på 4 Östersjö språk – Svenska, Lettiska, Rysska och Engelska. BSIC fann att roten till eländet är mångdimensionell men kan åtgärdas samtidigt med kärleksfulla lagar av den evigt gudomliga urfolks ordningen.

Hon fortsätter med att utropa ett ny monarki med en av sina polare som kung och följer upp det med att skapa erforderliga pengar:

Sverige behöver  en pålitlig, vis och kärlekfull kung som vid folkets stöd kan återställa
nationalstaten till bättre skick än det har någonsin varit. Carl Gustaf har abdikerat då han besvarar inte våra tilltal och det med rätta för han är ju bara en gisslan själv hos H. Kissinger och company.
Gudaran har varit oss nådiga och rätt man har uppfunnits på rätt plats – med stor glädje jag ger Er Sveriges konn – Leif Erling som som efter min uppmuntran har tagit på sig den enorma rollen – att hela det zombifierade sjuklingen som Sverige har blivit och att stoppa världens undergång genom att bli konn för Sveriges rike. Proklamationen av Monarkin Sverige bifogas. […] Leif, Monarken af Sverige har skapat tio Trillioner motsvarighet i Sek för att ställa om Sveriges befolkning tillbaka på kärleks, freds och trygghetsvägen.

Ja, och de har också ordnat några youtube-videos, exempelvis:

Huvudförhandlingen tog 20 dagar allt som allt. Allt kanske inte var väl spenderad tid (och pengar), men nu är det avklarat. Aktbilagorna går att finna på MKGs hemsida för den som vill fördjupa sig ytterligare i de seriösa eller de mindre seriösa delarna. Nu har vi bara att vänta på domstolens yttrande till regeringen (om de nu inte skickar det direkt till vår nya monark istället). Fortsättning följer.

Nyhetssvep v27

Glad sommar på er. Några få axplock och kommentarer:

Sydkorea ur askan i elden

Kärnkraftsbranschen berättar sakligt om hur Sydkoreas nya socialistiska president skissar på utfasning av landets kärnkraft. Sydkoreas förra president fick avgå pga korruptionsskandal. Nu fick man istället en som tycks köpt av naturgasintressena. Extra sorgligt eftersom Sydkoreas kärnkraftsprogram varit så framgångsrikt i att hålla låga kostnader och även som exportprodukt till Förenade Arabemiraten. Dessutom vill han återuppta den misslyckade eftergiftspolitiken gentemot Nordkorea. Katastrof på många plan.

En ny stjärna?

Många av er har säkert sett honom på Youtube redan: Jordan Peterson. En psykologiprofessor från Kanada som är en veritabel guldgruva av insikter om allt mellan himmel och jord, men inte minst kring postmodernism, feminism, IQ, Social Justice Warriors mm. Hans popularitet exploderade efter att han invänt mot Kanadas nya lag om obligatorisk användning av fantasifulla könspronomen. Han snackar fritt med oerhörd skärpa och visdom, med djupa filosofiska och psykologiska insikter (inte med clowneri och provokationer som exempelvis Yiannopoulos). Jag rekommenderar att man söker på Peterson på Youtube och väljer videos med många visningar i första hand. Hans egen kanal tycker jag inte fungerar lika bra som portal.

10 små reaktorer

… och så var de bara åtta. Oskarshamn 1 har genererat sin sista el. Man var inne på 47:e året vilket är respektabelt, även om modernare reaktorer givetvis har betydligt längre tekniska livslängder. Sverige har historiskt funderat på att köra kol istället, och hade man gjort det så hade dessa 110 TWh el orsakat utsläpp av omkring 110 miljoner ton koldioxidekvivalenter, vilket motsvarar två år av Sveriges totala utsläpp. Tack, O1, för lång och trogen tjänst!

Jacobson debunkad igen

Ett allstar-team av forskare har skrivit en artikel som demonstrerar felaktigheterna i Mark Z Jacobsons kvasi-vetenskapliga och oerhört populära plan för 100% förnybart. Genomslaget i energidebatten har blivit ganska stort.

Låginkomsttagare i USA spenderar 40% på lyx

Intressant undersökning från Deutsche Bank. Politiska konsekvenser får ni fundera på själva.

Ryssland bygger kärnkraft i Indien

Det är en populär nyhet att solceller slår ut kolkraft i Indien, men det bör man inte lägga alltför mycket vikt vid. Solcellsflottan är pyttig i Indien (också), kolkonsumtionen ökar stadigt och är dubbelt så stor som för tio år sen. Inte heller är det särskilt stort, egentligen, att man börjat bygga en rysk reaktor i Indien i dagarna, eller att man tänkt börja bygga ett dussin ryska reaktorer i Indien innan 2020, eller att man dessutom ska bygga tio av inhemsk modell osv. Indien har en förkärlek för grandiosa planer men har sällan infriat dem.

Politiskt inkorrekt forskning motarbetad

Amir Sariaslan har forskat inom fältet beteendegenetik. Han har sett sig tvingad att sadla om, för hans rön om ärftlighet är såpass oaptitliga att han har svårt att bli publicerad.

Finland på väg att förbjuda kolkraft

… är rubriken på ett inlägg hos Supermiljöbloggen.

Det är väldigt vanligt att något mer eller mindre förfluget förslag i något del av ett lands mylittleponyoffentlighet genast övertolkas till att bli ett garanterat utfall. Häromsistens rapporterade Veckans Affärer mfl att Tyskland förbjuder bensindrivna bilar år 2030. I själva verket handlar det om en resolution/önskan från förbundsrådet, som inte har någon lagstiftande effekt och därmed tillåter politikerna som sitter där att utan minsta risk önska fred på jorden och en ponny till alla barn.

Hursomhelst, Olli Rehn, finansminister med energiportfölj, tog i rejält när han jämförde ett kommande förslag att förbjuda finsk kolkraft från 2030 med att Finland var först i världen med kvinnlig rösträtt. (Även om jag tar kolkraftsproblematiken på allvar blir detta, för mig, ändå lite nedvärderande mot kampen för lika rösträtt.)

Supermiljöbloggens Beatrice Rindevall publicerar denna nyhet utan någon direkt reflektion, men hos mig går förstås tankarna igång. Hur kommer det sig att finnarna vågar utlova något sådant? Vilka faktorer gör att de kan befria sig från kolet? Tänka, tänka… Kan orsaken vara att landet producerade 0.01 TWh solcells-el under 2015? Kanske inte.

Finland producerade år 2015 ca 69 TWh el, varav 34% kärnkraft. Den försenade Olkiluoto 3-reaktorn kommer att addera cirka 18% extra kärnkraft och det nyligen påbörjade bygget av Hanhikivi 1 kommer addera cirka 14% för en total penetration av cirka 66%. Och kanske hinner man med ytterligare något bygge innan 2030 för att ersätta ett par av de små äldre finska reaktorerna. Nu är det förvisso så att Finland importerar en hel del el och om man jämför med konsumtionen så hamnar min prognos lägre än 66%. Men ändå, kolkraften är betydligt mindre idag än kärnkraftstilläggen.hanhikivi

Vilka slutsatser drar gröna av att det första landet som annonserat förbud mot kolkraft gör det främst genom att expandera kärnkraften? Givetvis samtidigt som Tyskland lägger ner kärnkraften och därför gör ungefär noll framsteg gentemot kolet?

Pluginbilar vs elproduktion

Jag snubblade över den här grafen som visar försäljningsandelar för pluginbilar under första halvåret 2016 i Europa.

PHEV

Det som direkt slår mig är en väldigt stark korrelation med ledarskap inom olika elproduktionsslag. Egen graf med länderna i samma ordning:electricity_shares_2015

Norge, Sverige och Island är ledare inom vattenkraft/kärnkraft och ligger i topp i försäljningslistan. Schweiz, Frankrike och Belgien likaså och ligger stabilt på övre halvan. (Belgien har normalt ca 50% kärnkraft.)

I mitten ligger Österrike, UK och Finland som inte leder något särskilt. Även Nederländerna hör till denna kategori, men ligger relativt högt.

I botten ligger Portugal, Tyskland, Irland, Spanien, Danmark och Italien som alla är världsledare inom antingen solceller eller vindkraft, eller båda! Som sämst är sol-ledaren, Italien.

But why?

Om nu detta inte bara är någon sorts slumpens skördar, så är frågan vad korrelationen kan bero på. Först och främst verkar plug-införsäljningen till stor del vara policydriven. Sverige exempelvis har sin supermiljöbilspremie. Så varför har slumpkraft-ledare taskiga elbilspolicies trots att de uppenbarligen inte tvekar att ha generösa slumpkraft-policies?

Kanske är det så att en uppoffring tränger ut en annan finansiellt. De som måste hälla pengar på elproduktionen kanske inte tycker sig ha råd att hälla pengar på att ställa om persontransporter. Å andra sidan är supermiljöbilspremierna inte så särskilt dyra jämte annat.

Kanske har det med rikedom att göra, PIIGS-länderna ligger lågt och Norges extrema elbilsledarskap skulle knappast vara möjligt utan oljan. Men å andra sidan ligger rika Danmark och Tyskland lågt, och elbils-subventioner är inte särskilt dyrt jämte solceller och vindkraft, vilket PIIGS uppenbarligen orkat med.

Kanske upplevs mindre poäng med elbilar om man har dyrare el, vilket slumpkraft-länderna tenderar ha? Jag har dock inte undersökt om det finns en lika stark korrelation där.

Kanske är det så att en uppoffring eller utmaning överskugga annan politiskt (eller mentalt). De som behöver ställa om och kämpa med elproduktionen lägger mycket tid på att prata om och tänka på hur det ska gå till och mindre politisk och medial bandbredd finns kvar till att fundera på transportområdet. De som har gott om gammal kärnkraft och vattenkraft däremot är hyggligt klara och då faller fokus naturligt på transporter.

För det kan väl knappast vara så väl att länder med hög andel fossilproduktion, vilket råkar sammanfalla hyggligt med länder som satsar mycket på slumpkraft,  inser att elbilar inte hjälper så mycket när elen ändå är övervägande fossil?

Reflektioner

Det sägs ofta att elbilar ska hjälpa slumpkraftslagen att öka sina andelar genom att erbjuda lagring. Det som är tydligt är att detta inte fått avtryck i policy, tvärtom är slumpkraftsledarna samtidigt plugin-bil-eftersläntrare.

Det finns ett antal tänkbara skäl till korrelationen. Den starkaste förklaringen i min värld är den politiska överskuggningen, inte minst för att den har en mest direkt koppling till policies och subventioner.

Hursomhelst, slumpkraftsländerna är ganska miljöskurk-aktiga som det är. Man satsar på fel häst och kommer i allmänhet fortsätta ha höga andelar fossil elkraft under överskådlig framtid. Detta verkar också, på något sätt, hänga ihop med att man håller fast vid fossil-bilar. En olycka kommer sällan ensam?

Proof by EPR

Förr mötte vi ofta argumentet: ”Kärnkraft är dyrt, se bara på finska Olkiluoto 3.” Numera ser jag lika ofta kostnadsjämförelser mellan någon förnybar teknologi och det brittiska kontraktspriset på £92.50/MWh för Hinkley Point C. Detta bör inte accepteras!

Cherry-picking

De nämnda reaktorerna, Olkiluoto 3, Hinkley Point C, samt Flamanville, är alla av den franska modellen EPR-1600. Det är världens största reaktormodell och de fyra första byggena (två i Kina) har tyvärr visat att den är relativt svår att bygga och EDF, företaget bakom modellen, håller därför på att omarbeta den.

Eftersom det har byggts i storleksordningen 600 kommersiella reaktorer i världen, varav ca tre fjärdedelar ännu är i drift, så är det uppenbar cherrypicking att välja ut en fransk tämligen misslyckad monstermodell som ett bevis på att kärnkraft i allmänhet är dyrt. Tyvärr är det ändå så vanligt att jag har börjat kalla fenomenet för ”proof by EPR”. Det är helt enkelt oseriöst att hävda att Olkiluoto 3/Flamanville eller Hinkley Point C bevisar något om ”kärnkraften”. En EPR är en EPR. Den modellens kostnader är inte representativ för världens kärnkraft.

Äpplen och päron

Den brittiska regeringen har kommit överens med EDF om ett kontraktspris för elen från Hinkley Point C på £92.50/MWh i 35 år, att räknas upp med inflationen. Det är alltså cirka 1 kr/kWh. Det är alltför vanligt att detta jämförs med Levelized Cost of Energy (LCOE) för någon förnybar kraftkälla i något annat land. Detta är att jämföra äpplen och päron på flera sätt. (Samma gäller att jämföra med kontraktspriser i något annat land – ofta skiljer sig villkoren åt kraftigt, exempelvis kan staten ta enorma kostnader för nätanslutning av offshore-vind).

LCOE är ett break-even-pris räknat över ett verks hela livslängd. Det brittiska kontraktspriset avviker på ett antal avgörande sätt.

  1. LCOE inkluderar oftast inte inkluderar nätanslutning och nätförstärkningar, vilket brittiska producenter måste betala i sin helhet. Jag har tidigare visat att svenska vindkraftsproducenter betalar en mycket liten del av de kostnader de åsamkar nätet, och att deras externa kostnader för elnätet egentligen borde ge ett påslag på 25% på vindkostnaden. Det är också en orsak till att även andra kontraktspriser i Storbritannien är höga: vid tiden för Hinkley C-överenskommelsen ca £95/MWh för landbaserad vind, £120/MWh för solceller och £155/MWh för offshore-vind, alla högre än priset för Hinkley C.
  2. LCOE är ett teoretiskt break-even-pris, medan kontraktspriset inkluderar vinster och dessa vinster beräknas kunna bli enorma, vilket tillochmed har varit föremål för kontroverser och anklagelser om otillåtet statligt stöd till enskilda företag. En bedömare säger:
    ”The contract is structured so that EDF can recover the full value of its investment over the 35 years, even though the power station is likely to have an asset life of 60 years. We calculate that EDF and its partners should be able to extract £65 billion to £80 billion in cash dividends in addition to paying off all of the debt taken on to fund construction.”
    Om jag matar in EDFs uppskattade byggkostnad, £18 miljarder för två reaktorer (uppskattad kostnad 2015), i mitt kalkylark för LCOE, så får jag ut ca 60 öre/kWh vid 5% ränta.
  3.  Kontraktspriset är som sagt över 35 år, inte över hela livstiden. Dessutom finns det en vinstdelningsklausul som säger att brittiska staten ska få 60% av all vinst överstigande 13.5% i projektet. Dvs britterna kan få tillbaka en del av kontraktspriset.

Alla dessa tre punkter borde göra det fullständigt klart att kärnkraft INTE kostar ca 1 kr/kWh bara för att britternas kontraktspris är så högt. Kontraktspriset är inte jämförbar med kostnader, utan bara med andra brittiska kontraktspriser.

Äpplen och äpplen

Finland ska bygga en sjätte reaktor vid Hanhikivi och räknar med att kostnaden inte ska överstiga €50/MWh (47 öre/kWh), inklusive allt. Det är en siffra som är rimlig att använda vid kostnadsjämförelser. Om man tittar på UAEs bygge av fyra sydkoreanska reaktorer så är kostnadsbilden likartad.

Det finns en spridd uppfattning om att kärnkraft blir dyrare och dyrare, men forskning har visat att så inte är fallet. Byråkrati kan lyfta kostnaden godtyckligt högt, men med strömlinjeformad byråkrati och intakta leverantörskedjor kan kostnaderna hållas mycket låga:

nuclear-costs

Grafen ovan är tagen från Historical construction costs of global nuclear power reactors, Energy Policy Volume 91, April 2016, Pages 371–382, by Lovering, Yip and Nordhaus, released by them under a Creative Commons license.

Britternas seriositet

Där tyskarna förhalar kolkraftens utfasning och fortsätter lägga ner reaktorer utan någon trovärdig plan, tar britterna tjuren vid hornen. Storbritannien har ett försörjningsproblem men vill inte återuppta kolgruvor och har sinande naturgasreserver och åldrande kärnkraftverk. De drar de korrekta slutsatserna av detta och satsar återigen på kärnkraft. Inklusive de två reaktorerna i Hinkley Point C har man förslag på 13 reaktorer om totalt ca 18 GW ny kapacitet på fyra olika reaktortyper. Det är dubbelt så mycket som idag och motsvarar ca 40% av landets elproduktion. Plus planer på några SMR-er (Small Modular Reactors).

Hinkley Point C är dyrt för att vara ett reaktorprojekt men fransoserna var tidiga i licensieringen för den brittiska marknaden samtidigt som britterna vill komma igång och är uppenbarligen beredda att betala för det. Tyskland har plöjt ner tusentals miljarder i att få igång leverantörskedjor och kostnadsreduktioner inom vind och solceller. Det är ett märkligt hyckleri att gnälla på att UK vill lägga kanske en tiondel på att få igång motsvarande inom en reaktorindustri som är långt viktigare och en mer komplett lösning.

Även finnarna bör ha en eloge för att kicka igång bygget av en sjätte reaktor fast det gått troll i femman. Men de är uppenbarligen kloka nog att inte falla för ”proof by EPR”!

Sammanfattning

Att jämföra Hinkley Point Cs kontraktpris med andra kostnader är i stort sett alltid cherry-picking och att blanda äpplen och päron. Man bör aldrig acceptera påståenden om att ny kärnkraft kostar en krona per kWh, utan kostnaden är runt hälften för västerländska förhållanden och kan pressas neråt från den nivån med strömlinjeformad byråkrati och serieproduktion. Britterna är seriösa och klimatvänliga som siktar på att faktiskt lösa problemen istället för att bränna kol med lite förnybart som alibi.

100% förnybart 2020

Signaturen Foliehatt önskade att jag skulle kommentera denna DN-debatt-artikel som handlar om hur man kan ordna ett 100% förnybart elsystem till 2020. Tyvärr är jag lite sen på bollen pga semesterresa, men jag kör ändå.

Artikeln är författad av ett par personer ur det grönakademiska komplexet (från Högskolan i Halmstad) tillsammans med ett par lobbyister från förnybartindustrin. Som underlag till artikeln har de sin egen ”vetenskapliga” rapport utgiven av just högskolan i Halmstad, men beställd av ”Nätverket 100% förnybart”, Greenpeace, WWF och SNF efter deras missnöje med energiöverenskommelsen. Denna rapport har ungefär den kvalitet man kan förvänta sig med tanke på förutsättningarna, inkluderande att det knappt gått en månad sen överenskommelsen. Jag tänkte belysa bristerna, men givetvis har även andra reagerat:

Befintlig kritik

Till att börja med kan man notera att tre repliker har inkommit till DN Debatt. Magnus Olofsson vid Svenska Energiinstitutet konstaterar att artikeln och den underliggande rapporten har svagheter i det att den inte analyserar förutsättningarna i stamnätet för att hantera kraften och att stamnätet tar längre tid att uppgradera än att bygga vindkraft. Dessutom att man inte beaktar att nordisk vattenkraft har efterfrågan även i övriga Europa, samt att rapporten räknar på ett ”normalår” för vind och vatten.

Lars Wiegert från Miljövänner för kärnkraft påpekar att rapporten inte tar minsta hänsyn till effektbalans och om energin kan levereras när den behövs, samt att biomassans miljöproblem negligeras.

Sivert Göthlin, tidigare ansvarig för driften av Vattenfalls elproduktion och det svenska stamnätet, påpekar att solceller är uruselt för svenska förhållanden och att inte heller vindkraft ger något påtagligt bidrag till effektbalansen.

Mina egna reflektioner kommer här:

Vanlig grön mytbildning

Artikelns rubrik och ingress talar om solceller som nyckeln, men brödtexten har mycket låga siffror för solceller medan vindkraften får stå för merparten av ökningen. Även om rapporten ägnar oproportionerligt mycket kraft åt solen kanske vi får skylla detta på uselt jobb på DN-redaktionen.

Artikeln instämmer sedan i vanlig grön mytbildning genom att slå fast att:

Kostnaden för elproduktion från nya anläggningar för sol- och vindkraft är eller kommer snart att vara den billigaste nya energin. Detta gäller i synnerhet om man tar hänsyn till de så kallade externa kostnaderna för klimatpåverkan och miljö som andra energislag ger.

Varför man jämför ny energi är oklart, när man i föreslår snabb-avveckling av gammal, avskriven energiproduktion. Hursomhelst, den underliggande rapporten har mer detaljer om kostnader som i sin tur bygger på en konsultrapport kallad Ecofys 2014 (som två gånger av tio benämns ”Ekofys” i den ganska måttligt korrekturlästa rapporten från Halmstad). Jag tar kritiken mot Ecofys i ett senare inlägg, så att inte detta inlägg blir för långt, men som spoiler kan jag nämna att den i sin tur hänvisar till Greenpeace, och att dess beräkningsgrunder givetvis är tillrättalagda för att straffa ut kärnkraft. Artikeln fortsätter:

Genom fortsatt energieffektivisering, utbyggnad av elproduktion från vind och sol kan Sverige nå miljömål och samtidigt skapa tusentals nya arbeten i grön sektor.

Vilka miljömål kan man nå genom att destruera befintlig kärnkraft som inte har något signifikant miljöfootprint samtidigt som man bygger tusentals vindkraftverk, solcellsanläggningar och ökar biokraften? Det är givetvis en miljöförsämring, inte en förbättring. Vidare, när man tar nordisk vattenkraft i anspråk för att balansera egen vind, så är denna vattenkraft givetvis sämre rustad att hjälpa till i balanseringen av dansk, brittisk och tysk vind. Denna omgivning måste då ordna mer naturgas eller begränsa sin egen vindutbyggnad ytterligare.

Och det här med att ”skapa jobb” visar förstås på brist på nationalekonomisk bildning.

Extrem feldensitet

Smaka på detta stycke:

En kostnadseffektiv omställning till ett hållbart elsystem ger god leveranssäkerhet, minskar klimatpåverkan och ger oss möjlighet att exportera elenergi med låg klimatpåverkan till andra länder. Ett 100 procent förnybart elsystem säkrar industrins konkurrenskraft och skapar goda förutsättningar för ekonomisk utveckling i hela landet.

Det är nu man verkligen börjar fundera över begåvningsreserven i Halmstad. Finn fem fel? Nej, det blev sju!

  1. Att lägga ner reaktorer i förtid är inte kostnadseffektivt.
  2. Vi har redan ett hållbart elsystem, så vi kan inte ställa om till det.
  3. Att förlita sig på vindkraft kan självklart bara försämra leveranssäkerheten.
  4. Det ökar klimatpåverkan att gå över från kärnkraft till vind, biomassa och sol.
  5. Deras eget scenario för 2020 ger 100% konsumtionstäckning för ett normalår, vilket innebär att de föreslår att Sveriges avsevärda fossilfria el-export avvecklas.
  6. Industrin lär inte bli särskilt förtjust över avvecklat överskott, försämrad leveranssäkerhet och vilt fluktuerande priser.
  7. Att blåsa upp en enorm förnybart-bubbla på kort tid kommer självklart att dränera landet på ekonomisk utveckling under utbyggnaden och komma surt efter.

Kostnadseffektiviteten

Apropå punkt ett och sju ovan, så är en brist i artikeln att man bara får veta att det blir billigare och bättre, men ordet ”miljarder” saknas genomgående. Man pratar alltså om att på fyra år införa 25 TWh landbaserad vind, 3 TWh havsbaserad, 4 TWh solceller. Det motsvarar cirka 10 GW landvind, 1 GW havsvind och 5 GW solceller till en totalkostnad på en bit över 200 miljarder. Då har vi inte räknat med att biomassan skulle stå för ytterligare 5 TWh och effektiviseringar ytterligare 5 TWh. Till det kommer nätförstärkningar – baserat på tidigare utveckling säkert 50 miljarder. Samt kostnader för backup, försämrat arbitrage i utrikeshandeln med el, och även att man frånhänder sig årliga intäkter från nettoexporten. Och här har vi heller inte räknat med några kostnadsdrivande överhettningseffekter av att man försöker få personal och resurser till så stor utbyggnad blott fyra år. Ej heller konsekvenser när tung basindustri flyttar härifrån.

Notera att inga besparingar införs utan detta är rena nettokostnader. Det är nämligen inte billigare att driva dessa förnybara energislag än att driva kärnkraftverk. De kostnader jag nämnt blir inte heller mindre av att sprida ut det på fler år, förutom att överhettningseffekterna kan mildras.

Industrins konkurrenskraft

Angående punkt sex: Man kan notera att den underliggande rapporten har som första policyförslag:

En elmarknad i balans, med ett pris som speglar kostnaden för ny produktion. […] Den förnybara energin har byggts ut utan att den produktion som ska ersättas tagits ur drift. Perspektivet i denna rapport är att kärnkraften och kvarvarande fossilkraft ska avvecklas. Det måste finnas en plan för att detta görs parallellt med utbyggnaden av förnybar energi.

Hur säkras industrins konkurrenskraft av kraftigt höjda elpriser, månntro?

Logik?

Resten av artikeln går i samma stil, men jag var bara tvungen att nämna det som presenteras med extra eftertryck nära slutet:

Vi ser framför allt tre fördelar med ett 100 procent förnybart elsystem:

  1. Det är det mest kostnadseffektiva sättet att trygga framtidens elförsörjning samt uppnå miljö- och klimatmål.
  2. Vi utnyttjar Sveriges mycket goda förutsättningar att klara effektbalansen med en hög andel förnybar energi.
  3. En omställning till ett förnybart elsystem tryggar framtiden för den elintensiva industrin och skapar dessutom fler arbetstillfällen i  hela landet.

Jag har bemött punkt ett och tre, men betrakta punkt två. En fördel med ett 100% förnybart elsystem är alltså att vi utnyttjar Sveriges mycket goda förutsättningar? Ja, vad ska man säga… Det som tänks i Halmstad kanske borde stanna i Halmstad?

Brunkolet och naiviteten

Vattenfalls brunkol fortsätter ge skvalp i den svenska ankdammen. Jag ger några axplock och sätter det sedan i perspektiv med lite färsk info och statistik från Tyskland.

Skvalpet

DN Debatt mfl släpper in inlägg efter inlägg på temat. Aktivister genomför diverse aktioner, som att störa riksdagsdebatter och hänga banderoller från Rosenbad:

rosenbad

De kristna hakar på. Även stenrika kulturarbetare rasar förstås.

Det är knappast så att någon utanför Sverige bryr sig om huruvida tjeckiska eller svenska bolag jobbar med lite av det tyska brunkolet, men våra gröna organisationer messar förstås sina kompisar i andra länder och ber dem hojta litegrann:

Supermiljöbloggen och Greenpeace anser att Sverige bryter mot klimatuppgörelsen i Paris om man säljer brunkolet och därför inte längre kvalar in som kandidat till FNs säkerhetsråd:

Det egentliga ansvaret

Det blir förstås närmast parodiskt när Sverige görs ansvarigt för tyska energipolitik till den milda grad att det spekuleras i att vi, om vi inte längre äger tyskt brunkol, skulle förvägras en roterande plats i säkerhetsrådet för att vi förstört det tyska energi-ewendet. Det är fullständigt verklighetsfrånvänt. Det finns givetvis inte skuggan av en chans att de diplomater och regeringar som gör upp om detta bryr sig om en sån här affär eller drömmer om att göra lilla Sverige ansvarigt för G7-landet Tysklands energipolitik.

Vattenfall har skrivit en egen föredömlig artikel som gör klart att ansvaret ligger hos Tyskland och påpekar att tyskarna har en klimatplan och ”löpande anpassar sina styrmedel”. Denna artikel har givetvis fått hätska bemötanden från grönt håll. Men påpekandet stämmer. Tyskland har under några år nu månatligen anpassat feed-in-tarifferna för att hålla sol- och vindutbyggnad inom snäva korridorer, och det senaste är att man börjat överge feed-in-tarifferna för att istället gå över mot kapacitetsauktioner där de företag får bygga som kräver lägst subventioner. Samtidigt börjar man nu styra var i landet man får bygga för att undvika nät-flaskhalsar mm.

När man betänker att EU har ett utsläppsrättssystem som bestämmer storleken på utsläppen på EU-nivå samtidigt som Tyskland styr förnybart-utbyggnaden i detalj och lägger ner kärnkraftverken enligt en sedan länge etablerad plan, så inser vem som helst att fossilproduktionen anpassar sig därefter och att vem som äger kolkraftverken och kolgruvorna spelar ingen roll.

Tysk elproduktion

Om vi betraktar utvecklingen från år 2000, så ser vi att Tyskland har diversifierat från nästan enbart fossilt och kärnkraft, framförallt genom att ersätta kärnkraft:

germany-shares-2000 germany-shares-2015

Utfallet är på ett sätt ganska deprimerande – fossilt har gått från 64% år 2000 till 56% år 2015. Utvecklingen inom det fossila ser dessutom lite bättre ut än vad den egentligen är, eftersom man ökat elproduktionen under perioden. Fossilkraften har i absoluta tal bara krympt från 371 TWh till 360 TWh på 15 år (ca 0.2% reduktion per år), och man har fortfarande 91 TWh kärnkraft kvar att stänga.

Tyskland har nyligen reformerat energi-ewende-lagen i EEG 2016. Den fastställer (fortfarande) att förnybart ska ligga på 40-45% år 2025. Eftersom man ska lägga ner kärnkraften innan dess fastslår lagen därmed även att fossilkraften kommer ligga på 55-60% år 2025, mot 55.6% år 2015.Det här är alltså nyligen fastslagen tysk lag: att om 10 år så ska fossilproduktionen troligen ligga högre än idag! Vad ska Vattenfall göra åt det?

Politisk inriktning förr och nu

Om man tittar på elproduktionsmixens utveckling i ett tvålogaritmiskt diagram så ser man den tyska regeringens nuvarande inriktning framträda tydligt:

germany-log2-2015

Biomassan (other RE) har planat ut kring 8%. Solcellerna har planat ut kring 6%. Vattenkraften har aldrig tagit sig någonstans. Vindkraften däremot gjorde ett rejält skutt 2015. Det beror delvis på att 2015 var ett vind-rikt år, men också på att man kopplat in ett par nya offshore-vindfarmer och även byggt lite mer på land.

Solen levererar nu massor av el under korta stunder och det skapar problem för andra kraftverk att parera. Man vill helt enkelt inte hantera så mycket mer sol. Det finns också gränser för hur mycket biomassa man kan och vill skörda och transportera. Återstår vindkraft, och här finns ännu potential eftersom befintlig tysk vind är ganska gammal och usel. Genom att bygga nya vindkraftverk onshore med mycket högre torn, större rotor och relativt låg generatoreffekt så kan man höja kapacitetsfaktorn avsevärt, dvs dra nytta av låg vind och producera jämnare. Sammalunda om man bygger parker offshore. Med jämnare produktion kan man klämma in mer i el-nätet.

Vi har alltså tekniska begränsningar som krockar med ett politiskt behov. Merkel leder en storkoalition med socialisterna fram till valåret 2017. Energi-ewendet är uppenbarligen på väg att nå vägs ände men Merkel verkar inte sugen på att avsluta sin karriär med att erkänna eller ta strid/ansvar för detta. Det offentliga Tyskland håller därför god min och utnyttjar den enda frihetsgrad som egentligen återstår, nämligen att slänga pengar på vindkraften. EEG 2016 lutar sig i stort sett enbart på vind och fastslår 2800 MW ny vind per år onshore och 730 MW offshore. Tillsammans med mycket måttliga ökningar av sol och biomassa har nu vindkraften fram till 2022 på sig att öka från dagens 14% till att täcka även kärnkraftens 14%. Det är en uppgift som troligen är kraftslaget övermäktigt, men detta är något som Merkel verkar överlåta till sin efterträdare att meddela det tyska folket och övriga världen.

Eftersom sju av åtta reaktorer ska stängas 2021-2022 och dessa alla är giganter från 80-talet (dvs skulle kunna drivas in på 2060-talet, minst) finns givetvis förutsättningar att riva upp nedläggningsplanen. Men idag är detta bara 14% av elen, ner från millennieskiftets 30%. Det räcker bara en bit mot 55% fossilt.

Sammanfattning

Tyskland har i lagen EEG 2016 fastslagit 55-60% fossilt år 2025, mot 55.6% år 2015. Vägen man tar för att ersätta kvarvarande fjorton procentenheter kärnkraft stavas ”vind” och vindkraftsutvecklingen slås fast i lagen med exakt fastslagna effektmål. Om man agerar enligt uppgjord plan så kommer man ha minst 25% vind år 2025 och någonstans där är det den sista frihetsgraden uttömd! Ingen mer intermittent kraft kommer få plats. Tyskland har målat in sig i ett hörn och dess fossilkraft kommer bestå under överskådlig framtid. Detta är inte Vattenfalls fel och företaget har heller inga möjligheter att påverka utvecklingen.

De gröna frågar sig hur målen från klimatmötet i Paris ska kunna uppnås om Vattenfall säljer brunkolet till ett tjeckiskt bolag. Jag frågar mig hur målen ska uppnås om total naivitet och hjärndöd aktivism får råda. För resultat måste ansvar utkrävas av de som faktiskt styr respektive land. Merkel tar inte sitt ansvar utan maskar och mörkar med en ohållbar strategi. Det är där kraften bör läggas.

Förnybart konsumerar 8 miljoner jobb

International Renewable Energy Agency, IRENA, har släppt sin rapport över förnybart-utvecklingen 2015. Där konstaterar man att förnybart har förstört/konsumerat/ockuperat otroliga 8.1 miljoner arbetstillfällen under 2015. De har förstås satt ett positivt spinn på det och skriver att förnybart ”skapat” 8.1 miljoner jobb:

IRENA-jobb

Nationalekonomisk fundamenta

Alla som har minsta känsla för nationalekonomi eller förstår grunderna i ekonomisk historia vet att vårt välstånd bygger på effektivisering – på att vi hela tiden gjort lika mycket eller mer med färre arbetade timmar och därmed frigjort arbetskraft som kan skapa ytterligare nyttigheter. Utan denna utveckling hade vi alla suttit fast i jordbruket eller med att manuellt koppla ihop telefonsladdar när någon vill prata med någon annan. Vägen till välstånd är INTE att energisektorns arbetsstyrka sväller kraftigt med svagt ökande eller oförändrad energiproduktion.

Jobb, dvs arbetstimmar, är alltså en värdefull resurs som förbrukas för att skapa nyttigheter, det är inte en nyttighet i sig! Det är symptomatiskt att just förnybart-förespråkare inte förstår grundläggande ekonomi. Vindkraftsindustrin exempelvis firar att de sysselsätter 1.1 miljoner arbetare, när de i själva verket borde försöka urskulda sig.

Mest jobb per watt

De som tror att det är bra med många jobb jublar över solceller, eftersom de ”skapar” flest jobb. Men det blir ännu bättre om vi skalar om med hur mycket som produceras! Det allra mesta av arbetet i respektive bransch kommer ifrån tillverkning och installation, och solcellerna ökade med 51 GW under 2015, medan vinden ökade med 63 GW.

Det är märkeffekter, dvs det man får ut när solen/vinden är som gynnsammast. Baserat på global produktionsstatistik kan vi sluta oss till att den nybyggda solen år 2015 ger ca 6 GW i snitteffekt och att den nybyggda vinden ger ca 12 GW i snitteffekt. Det betyder att en heltidsanställd solarbetare under hela 2015 ordnade 2 KW snitteffekt (ungefär vad Sverige förbrukar per capita) medan en vindarbetare ordnade 11 KW.

Solceller är alltså ineffektivast och därmed bäst, medan vindkraft är effektivare och därmed sämre, enligt jobb-hyllarna. Vind är ungefär 5 gånger sämre på att generera jobb per effektiv watt. (I Sverige är skillnaden större eftersom vi har sämre sol och bättre vind än genomsnittet.)

Mest BNP per watt

Det stannar inte där. Många förnybart-hyllande texter gör även om direkta kostnader till något positivt! Exempelvis skriver BBC följande:

”Wind energy ‘could deliver £2.3bn boost for economy […] An average of 2,000 jobs a year could be created until 2050 and £2.3bn injected into the Welsh economy by onshore wind farms”

När vindfarmerna kostar 2.3 miljarder pund, så omskrivs det alltså som att det ”boostar ekonomin” eller ”injicerar” så mycket pengar i ekonomin! Enligt en FN-rapport (varför FN rapporterar om detta begriper jag inte riktigt) så var de globala solinvesteringarna 2015 ca 161 miljarder USD och vindinvesteringarna ca 110 miljarder USD. Den uppmärksamme noterar att kvoten mellan solcellsinvesteringar och vindinvesteringar (ca 1.5) är mycket mindre än kvoten mellan respektive jobb (ca 2.6). Det beror delvis på att vindkraften är mer lokalt sourcad, medan solcellerna i stor utsträckning kommer från Kina (1.7 miljoner solcellsarbetare är kineser), vilket gör solcellsjobben billigare.

Vi kan också sluta oss till att solceller kostar (förlåt, injicerar!) cirka 161/51 = 3.1 dollar per watt installerat och klart medan vind injicerar cirka 110/63 = 1.7 dollar per watt. Om man jämför solceller med kärnkraft, så krävs ca 5-15 GW solceller för att matcha en reaktor (beroende på solinstrålning och reaktorstorlek), vilket innebär att solceller motsvarande en reaktor skulle injicera cirka 15-45 miljarder USD i ekonomin, medan riktiga reaktorer bara injicerar runt 3-10 miljarder USD, beroende på land, reaktormodell och byråkratisk omgivning. Kärnkraften är alltså fullständigt värdelös på att injicera jobb och pengar i den globala ekonomin jämfört med solceller! Lägger man till det faktum att reaktorer har åtminstone dubbla livslängden framstår kärnkraften i ännu sämre dager.

Slutsatser

Det här förklarar ganska väl hur det kommer sig att solceller är modernt och lönsamt medan kärnkraft är omodernt och olönsamt. Det handlar helt enkelt om perspektiv; i denna postmodernistiska värld är givetvis inget perspektiv mer rätt eller fel än något annat.

Det som är en kostnad för mig är tydligen en injektion för någon annan. Det som är skapade jobb för någon är en onödigt svällande sektor, en gökunge, för mig. En gökunge som tränger ut såväl effektiva klimatåtgärder som välståndsskapande.

Tyskland, exempelvis, har sitt extremt dyrbara energi-elände som inte sänker den fossila elproduktionen utan bara ersätter kärnkraft, vilket kan förklara varför de först nu börjat fundera på en supermiljöbilspremie. Å andra sidan, vad är poängen när elen kommer från brunkol?

Elandel per källa i pionjärländer

Igår kom BP Statistical Review of World Energy 2016 ut , såvitt jag vet den bästa tillgängliga statistiksamlingen inom energi. Det är därmed dags att uppdatera några av mina favoritgrafer med senaste informationen. Först ut är en graf över utvecklingen för de tre länder som nått högst andel elproduktion inom kärnkraft, vindkraft respektive solkraft:

uptake-pioneers-2016

Solkraft

Först kan vi konstatera att BP reviderat ner den höga solcellsproduktion för Grekland som gav landet förstaplatsen inom sol förra året. Oklart varför. Solcellsutbyggnaden går uppenbart ganska segt i pionjärländerna och högsta penetrationen i ett enskilt land står Italien för med knappt 9% sol-el.

Solcellernas potential när det gäller andel är alltså ännu praktiskt outforskad och om man granskar intermittensproblematiken ser man ganska snart att det kommer bli svårt för ett land kan nå mer än 5-15% solcells-el utan mängder av batterilagring eller solföljare. (Jag anger en rätt stor spännvidd eftersom det är stor skillnad på hur solel matchar förbrukningen mellan exempelvis Nevada och Sverige.)

Kärnkraft

När det gäller kärnkraften så är det uppenbart att vi redan kring 1980 hade förmågan att göra mycket snabba omställningar till kärnkraftsel.

Belgien har en nedåtgående trend framförallt pga politiskt och byråkratiskt motstånd, men även pga en (numera utredd) teknisk osäkerhet. Men som det ser ut just nu är hela flottan operationell igen och siffrorna för 2016 kommer troligen upp i 50% igen.

Vindkraft

När det gäller vindkraft har Portugal stannat av vid ca 20%, Irland gått hyggligt raskt mot 20% och Danmark har gått vidare till smått otroliga 50%. Om man gräver vidare lite i Danmarks situation så ser man att landet importerade över 15% av konsumtionen år 2015, vilket innebär att 50% av produktionen bara är cirka 42% av konsumtionen. Dessutom hade man ett ovanligt gott vindår. Den procentuella ökningen 2015 beror alltså inte på större vindkapacitet utan på ett ovanligt bra vind-år och på att man minskat den egna totalproduktionen. Här är en graf (importdata hämtad från dknet).

something-rotten

Danmark har alltså bestämt sig för att använda större grannar som regulator till sin vindkraft genom extremt stora volymer av både import och export, samtidigt som man är nöjd med att inte vara självförsörjande. De har alltså mycket vind på samma sätt som byn närmast ett vindkraftpark kan sägas ha det. Det innebär att den andel som Danmark uppnått inte utan vidare går att överföra till ett helt elnät eller en större granne som Tyskland. Den bästa andel vi sett för hela elnätsregioner är alltså cirka 20%.

Danmarks regering har på senare tid slagit fast att dess politik är för kostsam och nyligen avbeställt fem planerade offshore-farmer. Dansk vindkapacitet har växt obetydligt sen slutet av 2013.

Slutsats

Förnybart-förespråkare hävdar ofta att deras favoritkraftslag nu är de billigaste på marknaden, men vi ser egentligen inte detta avspeglas i utbyggnadstakter. Dessutom är det tydligt att förnybar utbyggnad ännu är subventionsdriven och subventionspolitiken har hittills kollapsat under sin egen ekonomiska tyngd i ganska tidiga skeden och låga andelar i olika länder.

Kärnkraft fortsätter alltså att ensamt vara den snabba, obegränsat skalbara icke-fossila kraftkällan. Den står redo om och när politikerna bestämmer sig för att prioritera CO2-utsläppen framför kärnkraftsalarmism och grön dogmatik.

Vindbranschen kräver 60 TWh

Tonläget i energidebatten skruvas upp, helt orelaterat till miljöpartiets pågående implosion. Vattenfall, som tidigare inte visat någon stake alls, talar plötsligt klarspråk när VD Magnus Hall intervjuas i SvD och ger beskedet att all kärnkraft läggs ner om inte effektskatten tas bort helt:

– Utan investeringarna i oberoende härdkylning får vi inte köra reaktorerna vidare efter år 2020. Vi kommer inte att göra dem investeringarna om regeringen inte tar bort skatten på kärnkraft helt och hållet. Det är ett definitivt besked från oss, säger han.

(Jag tänker att ett annat alternativ är att SSM slutar arbeta på ständig fördyring av kärnkraften, men det är givetvis orealistiskt.) Kommer Hall få förnyat förtroende när han är såpass öppen och direkt? Politikerna vill för allt i världen inte behöva ta ansvar bortom nästa val och den här typen av tydliga besked lär inte ha uppskattas.

Även övriga citat i artikeln är intressanta. Hall konstaterar att Vattenfall inte längre kan jobba enligt tillgång och efterfrågan (med anledning av försäljningen av den tyska delen som står för en tredjedel av Vattenfalls omsättning):

– Det tror vi är bra ur risksynpunkt. Vi måste minska vår exponering mot elpriset. Varje öre i prisförändring slår hårt mot vårt resultat.

… och att Vattenfall istället satsar på att jaga subventioner:

– Vi kommer kunna göra mer affärer genom att sälja produktionslösningar till våra kunder som sätter upp solpaneler exempelvis. Då blir kunden producent. Vi satsar också på att bygga vindkraft där vi får olika stöd som inte är kopplade till elpriset.

Kommentarer överflödiga?

I en annan artikel varnar Vattenfall för att kostnaden för Sverige kommer bli 150-200 miljarder för förtida nedläggningar av kärnkraft. Jag ser det som en underskattning.

Vindbranschens svar

Medan Vattenfall frankt berättar om konsekvenser och om hur företaget måste agera på en politiskt genomreglerad marknad, så berättar Norge att man vill att elcertifikatsystemet ska tillåtas löpa ut. I kontrast uttalar sig Svensk Vindenergi, branschorganisationen för svenska vindkraftsföretag, mjukt och försiktigt. Vindkraftsinvesteringarna sjunker nämligen kraftigt och Charlotte Unger, organisationens VD, kommenterar ödmjukt:

– Dessa siffror är ett direkt resultat av politikernas och myndigheternas nonchalans inför branschens behov av ett fungerande styrmedel och långsiktiga spelregler.

Regeringen har inte tillgodosett branschens behov? Skämmes, regeringen! Under 2013-2015 lades futtiga 40 miljarder på vind och nätförstärkningar för att kunna lägga ner en nyrenoverad Ringhals 2. Man får förstå vindbranschens frustration! Hon fortsätter och erbjuder sig, helt oegennyttigt, att ”jobba hårt”:

”krävs hårt jobb, inte bara av vindkraftsbranschens aktörer, utan även av våra politiker”

Helt rätt! Varför ska branschen slita i ensamhet – klart politikerna ska dra sitt strå till stacken! Slutligen formulerar hon en mycket timid och resonabel önskan:

”Svensk Vindenergi […] kräver ett nytt mål för förnybar el för tiden efter 2020. Organisationen vill se ett mål på 60 terawattimmar till år 2030.”

Bara 60 TWh? Varför inte ca 235 TWh, som Marc Z Jacobson föreslår för svensk del?

Skämt åsido, det är tydligt att Svensk Vindenergi ser regeringen som sin bitch. Trots den mångåriga miljardrullningen till branschen och trots politikernas leverans av en förtida reaktornedläggning och tre planerade så läxar man upp politikerna som visat ”nonchalans inför branschens behov” och kräver att de jobbar hårt för att garantera dem avsättning för 60 TWh. Sweet!

Låt mig illustrera slutresultatet. Här är en graf över elproduktionen timme för timme 2015, men med vindproduktionen uppskalad för att matcha kärnkraften, ca 55 TWh:

timvis-skalad-2015

Seriously? Nejdetkanviinte!