Häll ner kutsarna i berget!

Den svenska metoden för slutförvar av använt kärnbränsle, KBS-3-metoden, är troligen världens mest överforskade och översäkra industriella säkerhetssystem. Man har forskat på varenda detalj i ett extremt överdimensionerat system som ska lösa ett problem som knappt ens existerar!

SKB, Svensk Kärnbränslehantering, har under 30 år bränt 37 miljarder på att hantera vårt kärnavfall samt forska på KBS-3-metoden och har ytterligare 50 miljarder i kärnbränslefonden som reaktorägarna kontinuerligt betalar till. Man sysselsätter cirka 800 personer för att hantera ett avfall som ligger still och svalnar, väger bara drygt 5000 ton och har hög densitet (liten volym). På sista tiden har knappt 200 miljoner varje år gått till forskning. I styrelsen sitter förvisso mest kärnkrafts-höjdare men även Thomas Östros, avdankad sosse, och Anders Wijkman, känd blågrön antikärnkraftsaktivist.

Direktiven till slutförvaret enligt SSI FS 1998:1 är närmast komiskt överdrivna:

Skydd av människors hälsa ska påvisas genom uppfyllande av ett riskkriterium som anger att ”den årliga risken för skadeverkningar inte får överskrida 10e−6 för en representativ individ i gruppen som exponeras för störst risk”. Med ”skadeverkningar” avses cancer och ärftliga skador. Riskgränsen motsvarar, enligt SSI, en dosgräns på cirka 1,4·10e−5 Sv/år, det vill säga cirka en procent av den naturliga bakgrundsstrålningen i Sverige.

Översättning (uppdaterad efter kommentators påpekande): Metoden måste garantera att framtida skogstroll (läs: jägare-samlare som tar sitt vatten från borrad brunn och fisk, kött, bär, mjölk mm från lokal flora och fauna) i närheten utsätts för inga eller försumbara doser och därmed slipper att ”tvingas” flytta en kilometer åt något håll eller sluta vara en strikt locavore. Beräkningar i många led görs extremt konservativt. Kan vara värt att notera att den genomsnittliga medicinska stråldosen vi utsätts för är cirka 15% av bakgrundsstrålningen och att den lägsta stråldosen som kunnat länkas till cancerrisk är cirka 25 gånger bakgrundsstrålningen.

Slutförvarsmetoden har därför blivit som följer:

kbs3

Metoden bygger på multipla barriärer:

  1. Bränslepelletsen, de sk kutsarna, består av uranoxid som är ett keramiskt, icke vattenlösligt ämne som är kemiskt stabilt.
  2. Kutsarna har fått vara kvar i sina bränslestavar av zirkonium-legering.
  3. Bränslestavarna stoppas i insatser av segjärn som framförallt ger mekanisk motståndskraft.
  4. Insatserna placeras i kopparkapslar med minst 5 cm tjocklek och höga krav på kopparns renhet för att ge motståndskraft mot korrosion.
  5. Det lilla tomrum som finns i kapslarna fylls med en ädelgas (argon) för att skapa en extra stabil kemisk miljö.
  6. Kopparkapslarna omgärdas av bentonitlera som sväller i kontakt med vatten för att skapa en mekaniskt snäll miljö med förutsägbart övertryck med extremt låga flöden av vatten och syre..
  7. Bentonitleran placeras 500 meter ner i särskilt utvalt berg som är extra stabilt, sprickfritt, kemiskt snällt mm.

Nå, att man gör allt detta måste väl ändå vara ett bevis på hur otroligt farligt materialet är? Nej, knappast. Det är ett resultat av de extrema direktiven, vilka tillkommit delvis för att det inte är de egna pengarna som direktivmakarna slösar bort, delvis för att höja kostnaderna för kärnkraften och därmed försöka göra det ”olönsamt”. PR-mässigt är det mycket svårt att ägna sig åt kostnadskontroll i säkerhetsrelaterat kärnkraftsarbete, eftersom varje försök till mer rationella avvägningar lätt kan spinnas som totalt oansvarigt av gröna organisationer.

Att barriärerna är överdimensionerade inses lätt genom ett studium av jordens äldsta kärnreaktorer. De ligger i Gabon i Afrika, är två miljarder år gamla och drevs av naturliga processer i några hundratusen år. Genom analyser av uranets isotopsammansättning och förekomsten av fissionsprodukter har man en mycket god bild av hur reaktorerna körde i cykler när vatten trängde in i uranådern och modererade neutronflödet så att en kedjereaktion uppstod, ända tills det blev så varmt att vattnet försvann och reaktionen avtog och reaktorerna svalnade, varefter cykeln upprepades. Genom lämningarna kan man tillochmed räkna ut att varje sådan cykel var cirka tre timmar lång.

Nu till kicken: De lite mer långlivade ämnen som kan oroa i slutförvaret har inte rört sig mer än decimetrar från där de bildades. Fast det gått två miljarder år! Fast det inte fanns en enda av ovanstående sju särskilt designade barriärer! De som pratar med fruktan i rösten om de 100,000 år som krävs för att slutförvarets material ska bli lika lite radioaktivt som uranmalm skulle kunna betänka att naturen fixat en 20,000 gånger längre tidsrymd redan!

Givetvis har SKB själva analyserat vad som skulle hända om barriärerna fallerar. Se följande graf, tagen från en av SKBs rapporter (sidan 85):

barriers

Texten ”inget sönderfall i berget” är något missledande. Det borde stå ”ingen fördröjning i berget”, dvs om man hade lagt avfallet på några meters djup istället för 500 meter. Med ”buffert” menar man bentonitleran och med ”kapslar” menar man kombinationen av zirkoniumstavar, segjärnsinsatser och kopparhöljen. Förutsättningen är den mest pessimistiska hydrogeologiska bedömningen av slutförvarskandidaterna. Grafen bygger också på att respektive barriärer fallerat inte för EN kapsel utan för ALLA på en gång.

Den övre tunna röda linjen är alltså om man häller ut kutsarna i en några meter djup grop. Då kan något skogstroll i närheten och i en spridningsplym (en expanderande sträng i den riktning grundvattnet rör sig) behöva evakuera (materialet späds förstås längs med i plymen). Den tjocka röda linjen visar att om man häller kutsarna fritt i berget på 500 meters djup, så kan man, om man räknar mycket pessimistiskt, anta att någon får sin bakgrundsstrålning fördubblad om 200,000 år, vilket knappast kommer märkas medicinskt. Man ser nämligen inga effekter på befolkningar som lever i områden med många gånger högre bakgrundsstrålning. Och om man betänker de naturliga reaktorerna, så är det troligaste förstås att ingen radioaktivitet alls kommer upp.

För att sammanfatta, om man lägger kutsarna fritt i berget på 500 meters djup kommer inget hända. Man skulle med fördel kunna använda någon befintlig djup gruva till detta, men okej, ibland vill man återvända till gruvor och återuppta driften när sämre malmhalter och bättre teknik gör fortsatt drift lönsam, så det kanske är bättre att köra i garanterat värdelöst urberg. Och visst, man kan vilja lägga på lite lera så vi garanterar den tjocka gula linjen, men att slösa koppar på detta är mycket tveksamt.

Apropå koppar: Sedan mycket länge gör några KTH-forskare sitt bästa för att ifrågasätta SKBs skattningar av hur koppar korroderar i vatten. (Dessa forskare råkar som av en händelse ha patent på en alternativ kapsel.) Deras ansträngningar får då och då mycket exponering i media och ger förstås upphov till stora kostnader när SKB ska vederlägga och tillbakavisa deras sannolikt feldesignade experiment. I naturen vet vi att mycket tunnare koppar än så klarar sig i miljoner år i liknande miljöer. Men förutom att sagda forskare alltså med all sannolikhet har fel, så gör det inget om de har rätt. Kopparkapslarna behövs egentligen inte.

Hur många liv kan vi rädda om de miljarder som läggs på sånt här överdrivet trams istället läggs på exempelvis trafiksäkerhetsarbete, mer vårdresurser eller liknande? Och om rädslan för att slutförvaret ska bestråla ett skogstroll om tiotusentals år hindrar oss från att expandera kärnkraft, som vi vet redan räddar 80,000 liv per år och minskar risken för klimatkatastrof? Ja, då har vi fullständigt gett upp alla ambitioner på rationellt agerande!

  •  
  •  
  •  
  •  

37 reaktioner på ”Häll ner kutsarna i berget!

    1. Tack! Tyvärr tror jag att SKB inte vågar säga något mer än att ”vi har våra direktiv, ni får prata med myndigheten”. Svensk kärnindustri är överhuvudtaget otroligt mesig när det gäller att offentligen stå upp för rationell hantering och argumentera emot överdrifter. Men visst vore det EXTREMT uppfriskande om någon journalist kunde ansätta makthavare när det gäller det onödiga slöseriet och överdrivna säkerhetskraven på området. Det är långt viktigare och värre än SCAs privatplan, men ett systemfel som i stort sett alla accepterar helt okritiskt.

  1. I SSI FS 1998:1s anda borde man väl kunna förelå att ”avfallet” görs mindre farligt innan det deponeras. Detta t.ex genom passage genom en konstruktion inte helt olik en reaktor med passiv säkerhet (SMR, VHTR), men utan att generera annat än värme som ventilleras bort (nya reaktorer får ju inte byggas hur som helst…)

    När en sådan har stått och tuffat på utan problem ett tag är jag övertygad om att vi skulle börja ifrågasätta varför inte också denna energi tas hand om…..

    1. Det vore ju läckert, men jag tror inte avfallet blir så mycket mindre farligt av detta, per volymenhet? Det blir säkert mindre farligt per utvunnen energienhet, men om man inte tar hand om energin så hjälper inte det.

  2. På tal om gruva. Använt kärnbränsle är som bekant högradioaktivt och efter några år är det framför allt Strontium 90 och Cesium 137 och ev kortlivade sönderfallsprodukter ur dessa som står för lejonparten av radioaktiviteten i bränslet. Fortfarande är bränslet så radioaktivt att man blir allvarligt sjuk/dör efter bara en kort exponering. Båda isotoperna har en halveringstid om ca 30 år. Efter 10 halveringar, dvs ca 300 år, återstår endast 0,1% av dessa isotoper och man brukar anse det som en ofarlig nivå. Återstående strålning kommer i huvudsak ur det plutonium som finns i bränslet med halveringstider på 1000-tals år men strålningsnivån är så låg att man i princip utan skyddsutrustning kan hantera bränslet om man håller lite koll på tiden och växlar personal ibland.

    Vad har vi då skapat 500 meter ned i backen om en 300år med nuvarande förslag? En koppar-/plutoniumgruva perfekt för den som är sugen på ett kärnvapenprogram?

    Enligt min mening är slutförvar en idiotisk idé från första början. Varför gräva ned en högvärdig produkt som vi i framtiden kan ha stor nytta av till ofantlig kostnad? Satsa pengarna på upparbetningsprocesser för att kunna återanvänd transuranerna i kärnkraftverken istället. De kortlivade fissionsprodukterna som endast behöver ”slutförvaras” i några hundra år kan man deponera i någon betydligt enklare och billigare anläggning.

    1. Reaktorplutonium har en Pu240/Pu239-ratio som är olämplig för vapenproduktion, men om man väntar kanske 20,000 år så har man vapenplutonium, eftersom Pu240s halveringstid är en fjärdedel. Upparbetning går nog inte att få lönsamt jämfört med att använda bränslet bara en gång, men vi bör göra det ändå. Sluppe vi slutförvar och urangruvor vore nämligen mycket vunnet i opinionen, även om det blir lite dyrare.

  3. Mycket intressant. Jag har i stor utsträckning svalt skräckpropagandan om kärnbränsle. Ser givet detta inte så farligt ut.

    Fattar inte riktigt vad de gröna graferna i bilden från SKB ska motsvara. Det står ingen buffert men samtidigt ser dessa grafer ut att vara bäst ur SKB:s synsätt, dvs vi har maximal buffert mellan kärnbränsle och marknivå. Vad menar alltså SKB med buffert?

    Sedan undrar jag om det inte smugit sig in ett fel i tolkningen, ”att risken bara är en på miljonen att något framtida skogstroll i närheten ska få sin naturliga bakgrundsstrålning ökad med mer än 1% ”. Risken var angiven per år, dvs risken är 1 på miljonen per år att marknivån får sin bakgrundsstrålning ökad med 1%. På 100 000 år tillåter man alltså en risk om 1 på 10 att marknivåns bakgrundsstrålning ökar med 1%.

    1. Tack för kommentar! Jag gjorde inte den tolkningen, men slängde ut en kontrollfråga till några vänner i branschen. Har inte fått något helt klart svar än men några ytterligare påpekanden, så jag uppdaterade beskrivningen för att reflektera detta och eliminera min eventuella feltolkning. Tack igen!

      Med ”buffert” menar SKB bentonitlera-inkapslingen. Alla ”ingen-buffert”-graferna är bäst kan tolkas som att leran är minst viktig. Om alla barriärerna fungerar finns förstås en icke-utritad kurva som är ännu bättre. Ska uppdatera även med förtydligande om buffert.

  4. Jo, det är fullkomligt vansinnigt, men folk blir som tokiga bara de hör ordet strålning. Miljörörelsen är ju sjukt inne på djupa borrhål för få strålningen så långt bort som möjligt och så vill de bara släppa kapslarna rätt ned några kilometer verkar det som istället för att lägga ned dem varsamt för ju djupare desto bättre. Vad gäller kopparkorrosionsforskarna tycker jag att det är lustigt hur det alltid är ”skbs” forskare som antas vara köpta. Om det är något som fått mig dåligt inställd till miljörörelsen är det detta. Jag borde inte läsa den här bloggen blir lika frustrerad varje gång på alla idioter det finns.

    1. Hehe, då passar jag på att varna för ett par inlägg som jag filar på men inte publicerat ännu. Det ena går under arbetsnamnet ”skräckgalleriet” och det andra ”förnybart-konspirationerna”. Borde kunna höja blodtrycket hos de flesta av bloggens läsare.

  5. Ja, kärnkraftsmotståndet är och fortsätter vara en tragedi i okunskap.

    Bland det mest irriterande när det gäller kärnavfall är den totala oförståelsen för sambandet mellan radioaktivitet och halveringstid. Hela tiden framställs det som om det mest radioaktiva avfallet kommer att fortsätta vara radioaktivt i 100 000 år.

    Ser fram emot inläggen som du filar på!

  6. Hej!

    Det vore bra om du gav en referens till figuren, de finns många liknande i SKB:s rapporter.

    Däremot finns det ingen kurva i motsvarande figurer i SKB:S slutförvarsansökan som visar fallet ”inga kopparhöljen”. Åtminstone inte som jag har hittat. Däremot fanns en sådan figur i den tidigare säkerhetsanalysen SR-Can (SKB R-07-24). Den användes även av SKB vid ett samrådsmöte med Östhammars kommun hösten 2009.

    Om du läser i texten som förklarar figuren så tror jag det står att ”inga kapslar” betyder att det blivit ett litet hål i kapseln. ”Inga kopparhöljen” betyder snarare att det inte finns någon kapsel.

    Om SKB:s antaganden om att koppar är immun mot korrosion av vatten inte gäller så finns det en möjlighet att alla kopparkapslar har betydande frätskador efter 1 000 år. Det skulle motsvara ”inga kopparhöljen” mer än ”inga kapslar”. Och det är dessutom stor risk att lerbuffertens funktion inte går att räkna med pga av skador från kopparn så då gäller ”ingen buffert”.

    Det som därför skulle vara intressant vore att ha en kurva med ”inga kopparhöljen, ingen buffert”, och — om det uppstår flöden genom tunnlar och schakt till ytan — ”inga kopparhöljen, ingen buffert, inget sönderfall i berget”.

    Vi har tillsammans med Naturskyddsföreningen i prövningen av slutförvarsansökan begärt att SKB ska komplettera med sådana kurvor, men SKB vägrar göra det.

    1. Med risk för att låta cynisk Johan… jag tror att Naturskyddsföreningen struntar gladeligen i dess kurvor. Därför att det kommer att vara frost i Helvetet den dagen som ni får dem, ser att de klarar kraven, och svarar ”Åh, ja men så bra! Då har vi på SNF inga invändningar mot slutförvaret. Bra gjort kärnkraftsindustrin! Så SKÖNT att vi fick en lösning på slutförvarsfrågan”.

      SNF, MP och Greenpeace är lika intresserade av att se att slutförvaret fungerar som SD är att se att invandringen är bra för Sverige. Den dagen som KBS-3 får godkänt gråter ni blod, inte för att lösningen är dålig, utan just för att den är bra.

    2. Hej Johan! Du är kanslichef på miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, en organisation som finansieras via kärnavfallsfonden. (Lite som när kinesiska dissidenters familjer får hem räkningar för arkebuseringskulorna.) Varmt välkommen till min blogg!

      Det är mycket riktigt SKB R-07-24 som jag har tagit grafen från. Jag ska uppdatera med en länk och en sidhänvisning. Din tolkning av begreppen stämmer inte med rapportens text. Definitionerna av kapslar mm är som jag skrivit. Vidare försöker du påskina att det ligger någon sorts optimism i beräkningarna genom ditt tal om ”ett litet hål”. Tvärtom står det explicit: ”En stor öppning i kopparhöljet vid förslutning av förvaret för alla kapslar.” Alla beräkningar och antaganden är pessimistiskt gjorda.

      Din kommentar demonstrerar hur oresonabel inställning de gröna organisationerna har till slutförvaret. SKB visar att varje barriär för sig duger gott, även med pessimistiska hydrogeologiska antaganden. Dessutom visar de naturliga analogierna att barriärerna rimligen håller i evighet. Ändå vill ni lyfta fram ett scenario där alla barriärer fallerar och vatten sedan står som en geyser ur förslutna och igenfyllda tunnlar, och att detta ska ske på ett geologiskt ögonblick.

      Apropå geologiska tidsrymder: Vet du varför mänskligheten kan pumpa upp olja och naturgas, som är extremt lättflyktiga ämnen, ur marken? Jo, det beror på att geologin satt ett lock på reservoarerna i ett par hundra miljoner år. Att ni gröna vägrar medge att särskilt utvald geologi kombinerat med omsorgsfullt designade och kraftigt överdimensionerade barriärer kan hålla svårlösliga keramer på plats i en tusendel av den tidsrymden, hur ska vi egentligen tolka det? Är det århundradets fetaste ”appeal to nature” eller bara ett utstuderat sätt att fördröja och fördyra?

  7. Hej ”jeppen”!

    Skälet till att jag inte återkommit ännu i frågan om scenarier för utsläpp från ett havererat slutförvar är att min arbetsbelastning har varit hög med mer prioriterade saker. Att följa upp på din lilla, som du så beskrivande själv sagt raljerande, blog finns dock noterat som ett ”att göra”.

    Denna fråga kommer att komma upp i domstolsprövningen, men det är en stund tills dess. Jag uppskattar all feedback som kan stärka vår argumentation.

    Läget i domstolsprocessen är nu att SKB ska svara domstolen innan den 1 oktober om de synpunkter på behovet av kompletteringar av ansökan som funnits i den nu 4,5 år gamla processen som fortfarande är i kompletteringsfasen. Ansökan är alltså ännu inte funnen komplett nog för att kungöras och prövas i sak.

    Det domstolen funderar på nu är att avvisa ansökan, främst eftersom bolaget är så juridiskt omedgörligt så att det kan eventuellt ses som ett processhinder.

    Med vänlig hälsning,

    Johan Swahn

    Kanslichef, MKG

    P.S. Jag saknar viss respekt för personer som inte vågar stå med sitt namn bakom de de säger. Det finns undantag, men jag gissar att du är en akademiker och inte privat anställd, där det kan vara mer motiverat. Det vore väldigt givande för samhällsdebatten om du vågade krypa fram under din sten.

    1. Hej Johan, välkommen åter. Du ”uppskattar all feedback som kan stärka vår argumentation”. Ordvalet är intressant. Feedback som kan försvaga er argumentation uppskattar du alltså inte?

      Jag noterar att du kallar SKB för ”omedgörliga”, vilket är en intressant karaktärisering för att komma från någon som är anställd att förhala och fördyra processen. SKBs beskrivning av kompletteringsprocessen mm är däremot helt odramatisk, se exempelvis:
      http://www.skb.se/halla-dar/skb-kompletterar-ansokan-om-utbyggt-sfr/

      Jag är privatanställd utanför energi-sektorn, och har alltså inga bindningar i frågan. Jag är inget känt namn och att röja det vore inte ett dugg ”givande för samhällsdebatten”. Däremot, eftersom jag argumenterar mot labila typer av alla de slag, inte bara på bloggen och inte bara inom kärnkraft utan även inom mobilallergi, rasism, feminism, religion, GMO mm, så skulle ett röjande av mitt namn riskera att utsätta mig och min familj för trakasserier. (Som jag ser det står jag bakom mina ord med mitt namn, dvs jeppen, och jag ser det som viktigt att detta namn behåller ett förtroende som byggts upp under ca 15 år av internet-debatter.) Jag får klara mig utan din respekt.

      1. Hej ”jeppen”!

        Den prövning som SKB talar om i din länk är en annan än prövningen av slutförvaret för använt kärnbränsle.

        Som sagt så åter kommer jag i sakfrågan.

        Med vänlig hälsning,

        Johan

        1. Du har rätt, den prövningen handlade om SFR. Jag ser fram emot att du ”återkommer i sakfrågan”. Då får vi se om du har något mer att komma med än att den analys jag byggde det mesta av mitt inlägg på inte kom med i ansökan om slutförvaret.

  8. Hej Johan,

    Det vore intressant att höra varför det spelar roll att bloggägaren är anonym? Om man som du arbetar med naturvetenskapliga frågor så borde man vara medveten om att argumenten står för sig själva. Även i politiska sammanhang har anonymitet tjänat sitt syfte, där det främsta exemplet kanske är skapandet av landet USA. Att vara anonym möjliggör offentliggörandet av åsikter utan rädsla för repressalier. Det är därför källskydd är inskrivet i grundlagen.

    Peer-review processen är ofta anonym, delvis för att man inte vill stöta sig med författaren, delvis då en reviewers identitiet inte ska vara det viktiga i analysen av en artikel.

    Så varför vore det ”givande för samhällsdebatten”? Är det personen bakom pseudonymen ”jeppen” som ska debatteras eller är det sakfrågorna? Kunde du inte ägnat text åt att besvara jeppens kommentarer istället för att ödsla din dyrbara tid på att ifrågasätta oväsentligheter?

    1. Hej Johan!

      Jag menar att diskussionen blir mycket mer städad när den förs mellan personer som måste stå för det som sigs. Du säger att argumenten ska stå för sig själva och det är helt riktigt. Men min erfarenhet är att en argumenterande diskussion fungerar bäst när de som argumenterar måste stå för det som sägs. När så inte är fallet riskerar diskussionen att falla ner på nivåer som aldrig hade skett om personerna diskuterade den aktuella frågan i samma fysiska rum med andra närvarande.

      Jag menar att en diskussin mellan identifierbara personer även fungerar bättre i rum på nätet. Jag respekterar därför personer som Michael Kalmerfors mycket högre i nätdiskussioner än de som vill vara anonyma.

      Jag har själv tidigare valt att ibland vara anonym på nätet, ibland inte, men har sedan ett tag tillbaka att aldrig mer vara anonym, varken privat eller när jag som nu deltar i diskussion med en yrkesroll.

      Du har helt rätt i att det finns undantag då anonymitet måste finnas. Men det är undantag. I en offentlig diskussion ska det mycket till innan anonymitet ska vara motiverad.

      Bästa hälsningar,

      Johan Swahn

      1. Ok, du anser att ”jeppen” inte uttrycker sig städat nog för din smak? Samtidigt står det att läsa i dina icke-anonyma svar exempelvis: ”din lilla […] blogg”, ”jag saknar viss respekt”, ”… du vågade krypa fram ur din sten”, etc.

        Om någon uttrycker sig ostädat så är det du, trots signerade inlägg.

        Jag har sett vad som händer i Sverige med människor som inte håller med feminister, politiker och journalister. Det är inte vackert. Du håller förmodligen med rådande regim och press om det mesta och har därmed ingenting att förlora på att vara publik. Din åsikt i frågan är alltså inte relevant.

        Jag tycker att man ska respektera människors önskan att vara anonyma. Kanske borde man dessutom beklaga att det rådande samhällsklimatet gör anonymitet nödvändig? I debatter borde man fokusera på sakfrågan, snarare än att spinna iväg och diskutera irrelevanta ting, som du gör här.

        Trots att du tidigare ondgjorde dig över din arbetsbelastning så har du tagit dig tid att svara på mitt inlägg. Du har däremot inte svarat på de sakfrågor som jeppen har lagt fram. Varför är det så? Varför har du tid med oväsentligheter, men inte med sakfrågor? Det ligger nära till hands att misstänka att du svarar på det du kan och ignorerar fakta inför vilka du står svarslös.

        1. Hej Johan!

          Du undrar över min tidsanvändning. Skälet till att jag tog mig tid att avbryta min fritid ett antal gånger idag är att ”jeepen” kl 00.34 i morse i sihelgblogg som första fråga lyfte att jag inte svarat honom på bloggen.

          Jag har förklarat att jag avser återkomma i sakfrågan. Jag har en utskrift av den ursprungliga diskussionen liggande i en platsmapp på mitt skrivbord på jobbet. Jag kan dock säga att det är intressant att de scenarier som SKB använt i säkerhetsanlysen SR-Can från 2006 (som det visade sig att ”jeepen” använde diagrammet ur) skiljer sig från scenarierna i SR-Site som användes 2011 som grund för ansökan. I SR-Site saknas det ett scenario där flertalet av kapslarna har större skador efter ca 1000 år och att lerbufferten och i deponeringstunnlarna inte är intakt.

          Nu återgår jag till häckklippning!

          Med vänlig hälsning,

          Johan Swahn

          1. @Johan Swahn

            ”I SR-Site saknas det ett scenario där flertalet av kapslarna har större skador efter ca 1000 år och att lerbufferten och i deponeringstunnlarna inte är intakt.”

            Johan, kanske missar jag något men den röda kurvan ovan är väl just detta (”Inga kapslar, ingen buffert”). Visserligen visar den scenariot där kapseln har ett stort hål och lerbufferten är borta från t = 0 år men att ta från t = 1000 år skulle väl bara ge en mindre dos.

            Den visar ju i alla fall att årsdosen blir 0.3 mSv/år vilket är en helt obetydlig dos.
            Håller du med om att 0.3 mSv/år är en dos som man inte behöver oroa sig för (än mindre de realistiska doserna som kan förväntas i verkligheten)?

            //Johan Davidsson (inte samma Johan som ovan)

          2. Till Johan Davidsson

            Jo, det som finns i bilden från SR-Can är som du beskriver. Men bilden är från 2006 och är alltså uppdaterad i SR-Site då inte detta scenario är med.

            Jag ska alltså återkomma i frågan.

            Vad gäller vilken extra dos som är acceptabel så hänvisar jag till SSM. De har ett strikt doskriterium som bygger på att det kan komma att byggas fler slutförvar på samma ställe.

            Johan Swahn

  9. MKG-Johan,
    faktum i frågan är att jeppen mycket konsekvent debatterar sakfrågefokuserat, med en städad och respektfull ton. Det vet du, eftersom du följer bloggen.

    Vad du erbjuder här är en halmgubbe med syftet att så tvivel angående jeppens trovärdighet som debattör. Men den gubben gick inte. Istället blir det din trovärdighet som minskar på grund av detta misslyckade försök, det är nämligen så att få respekterar debattörer med ad hominem argument.

    Ansträng dig – försöka bemöta hans argument istället.

  10. Hej!

    Det var ”jeppen” som i blogginlägget kl 00.34 i natt sa att hans inlägg i diskussionen med mig var ”aningen raljant” så hans ton är uppenbarligen inte alltid ”städad och respektfull”. Jag tycker inte det är något större problem med det, ”jeppen” håller oftast en hög nivå på sina inlägg. Jag är dock övertygad om att diskussionen på denna blogg skulle nå en betydligt högra klass och vara av större intresse om alla valde att inte vara anonyma.

    Jag återkommer som sagt i sakfrågan. Se svaret till ”Johan”.

    Johan Swahn

    1. Vi är alla olika känsliga, men i min värld utesluter inte ”aningen raljant” en ”städad och respektfull” ton. Jag tycker det jag skrev var påkallat, städat och respektfullt mot din person, och i enlighet med hur jag skulle vilja att debatt drevs. Jag försöker alltid, så gott jag kan, kombinera ett starkt fokus på storleksordningar och sammanhang med vissa målande beskrivningar som gör att det jag skriver blir lite mindre tråkigt och mer minnesvärt..

      Jag får hålla med en annan Johan om att det är lite paradoxalt att du pratar om fördelar för samtalet med icke-anonymitet precis som du just deklarerat att du inte respekterar mig och tycker att jag borde krypa fram under min sten. Det var förvisso milda grejor som jag inte hade reagerat på i vanliga fall, men just dissonansen gjorde att jag hajade till lite.

  11. Johan Swan skriver ovan i åtminstone ett halvdussin inlägg att han ska återkomma i sakfrågan.

    Har han återkommit i sakfrågan?

    1. Nej, det har han inte. Jag kan förstå det – hans position är inte så lätt att försvara.

  12. Som jag sa ovan är diagrammet som visas i inlägget daterad (från säkerhetsanalysen SR-Can från 2006) och i stället bör avsnitt 13.7.3 i den aktuella säkerhetsanalysen SR-SITE (SKB TR-11-01) studeras. Kan hittas på SKB:s hemsida. Motsvarande diagram är 13-67 på sidan 720. Den mest intressanta kurvan är D*. Observera att * inte betyder att kapslarna är på ytan utan att en inte räknar med att berget bromsar och absorberar aktivitet, t.ex. om det inte helt osannolika sker att vatten rinner genom deponeringstunnlar och upp genom större sprickor. D och D* gäller om koppar korroderar så snabbt att kapslarna är perforerade runt om efter några hundra år och då är även leran havererad så att den inte är en barriär. I D* anges fortfarande att bränslet inte angrips när vattnet tränger in vilket visas i E*, men där har man behållit en fungerande lerbuffert. Det skulle behövas även en F och F* där alla barriärerna inte fungerar för att få en worst case. Men även D* ger doser mellan 10 och 100 ggr bakgrundsstrålningen på ytan. Det är främst är fråga om interndoser.

    1. ”Men även D* ger doser mellan 10 och 100 ggr bakgrundsstrålningen på ytan. Det är främst är fråga om interndoser.”
      Jo om man gillar extrema tolkningar. Eller inte kan läsa. Eller bara kan läsa det som bekräftar ens uppfattning, och bortse från allt annat.
      Det säger något om Johan Swahn, och om hur havererat det svenska prövningssystemet är.
      ”It is noteworthy that this completely unrealistic case of initial loss of containment function for all canisters in the repository yields far-field releases, converted to doses, which never exceed the background radiation. However, the containment function is required for a majority of the canisters in order to fulfil the regulatory requirement on risk at Forsmark. ”

  13. Om det vore så enkelt.

    När SKB pratar om ”the initial loss of containment function for all canisters” så betyder det att lerbufferten är intakt, allt vatten går genom bergets små sprickor och bränslets förmåga att behålla radioaktiva ämnen fungerar.

    Men om kapslarna har gått sönder, inte initialt men inom tusen år, så är leran inte längre en barriär. Den kemiska och mikrobiolgiska röra som då omger bränslet kan mycket väl påverka bränslets förmåga att hålla inne de radioaktiva ämnena.

    SLutligen, i Forsmarkberget är det ett väldigt högt hydrologiskt tryck utifrån på den geoloigiska lins som slutförvaret ska byggas i. Det ger höga bergsspänningar, men även en risk för storra tryckdifferenser mellan större sprickor som korsar deponeringstunnlar och andra delar av slutförvaret. Då är inte berget en barriär.

    Resultatet blir ett slutförvar där dosen på ytan endast beror av hur bränslets barriär fungerar. Det ger mellan 100-1000 ggr bakgrundsstrålning (internt) efter tusen år har gått.

    Varför bry sig? Jo, scenariet ovan är högst rimligt om kopparkapslarna haverar innan tusen år har gått. Vad är risken för det. Läs Naturskyddsföreningens och MKG:s två yttranden i sak till mark- och miljösomstolen från den 31 maj 2016 och den 14 februari i år:

    http://www.mkg.se/klargjort-att-det-finns-allvarliga-kopparkorrosionsproblem-naturskyddsforeningens-och-mkgs-andra-ytt

    http://www.mkg.se/yrkande-i-sak-fran-naturskyddsforeningen-och-mkg-till-domstol-och-ssm-avstyrk-ansokan

    Med vänlig hälsning,

    Johan Swahn
    kanslichef, MKG

  14. Har inte funderat så mycket kring hur säkert KBS-3 metoden är. Eftersom jag vill återanvända så mycket av bränslet som möjligt är jag generellt emot ett slutförvar annat än för klyvningsprodukterna, som faktiskt även innehåller en hel del sällsynta metaller som går att utvinna. Bättre med vänta och se-metoden, att använda torr lagring I väntan på framtida bridreaktorer. Mänskligheten behöver det. För att elektrifiera Indiens befolkning med Sveriges förbrukning per capita behövs en stor reaktor per miljon invånare, så det blir ca 1400 ! Med uran och toriumbreeders har mänskligheten energi i tusentals år. Självklart ska olika kraftslag få konkurrera, men på lika villkor med lika hårda miljöregler för alla. Tex så bör även askan från sopförbränning slutdeponeras lika säkert som klyvningsprodukter. Tungmetallerna försvinner aldrig, till skillnad kärnkraftens avfall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *