Det ”nya coronaviruset” är svårstoppat i det här läget. Det har spridit sig till alltfler länder och kluster av nya sjuka har dykt upp i exvis Iran. Virusets mest framträdande egenskap verkar vara hur lätt det smittar. Kina har sina arméer av byråkrater och säkerhetspersonal, men frågan är hur man ska spåra och isolera folk tillräckligt väl i länder som Iran, Indien, Vietnam, Egypten mfl länder.

Som väl är innebär viruset inte domedagen. Tvärtom tycks det oproblematiskt ur ett civilisationsperspektiv. Corona-viruset finns redan i flera varianter pandemiskt som förkylningar mm, så vi är alla corona-sjuka då och då. Den här nya varianten är extra smittsam och vi har inget vaccin, men i övrigt verkar det vara ”just another flu”. Enligt en kinesisk studie som tog med fall fram till 11 februari så hade 1024 personer dött, men ingen under 9 år! De som dör är istället en relativt stor andel av de mycket gamla och redan sjuka:

The ≥80 age group had the highest case fatality rate of all age groups at 14.8%. Case fatality rate for males was 2.8% and for females was 1.7%. By occupation, patients who reported being retirees had the highest case fatality rate at 5.1%, and patients in Hubei Province had a >7-fold higher case fatality rate at 2.9% compared to patients in other provinces (0.4%). While patients who reported no comorbid conditions had a case fatality rate of 0.9%, patients with comorbid conditions had much higher rates—10.5% for those with cardiovascular disease, 7.3% for diabetes, 6.3% for chronic respiratory disease, 6.0% for hypertension, and 5.6% for cancer. Case fatality rate was also very high for cases categorized as critical at 49.0%.

Då ska man minnas att ovanstående ändå är uppblåst av att stora mängder människor som fått väldigt lätta symptom oftast inte diagnostiserats allt. Utanför Kina däremot så har man relativt god koll på alla smittade, inte bara de svårare fallen. Ser vi på spridningen i världen i skrivande stund har bara 14 avlidit av 1361 smittade utanför Kina, vilket är 1% av alla fall. Men i Iran har hela 4 av 18 smittade avlidit, vilket tyder på att något inte står rätt till där. Kanske har iranierna blivit så skraja att man kremerat sina patienter i förtid, eller åtminstone inte vårdat dem ordentligt, eller kanske är det ett mycket större kluster smittade och bara de allra sjukaste har kommit fram. Om man undantar Iran är dödligheten 0.7%. I Kina är dödligheten 3% och det beror troligen på att minst 4x så många är smittade i Kina som diagnosticerade.

Ja, fler av de diagnosticerat smittade kan komma att dö, visst, men om man tittar på resenärerna på Diamond Princess, ett kryssningsfartyg fullt av pensionärer, har bara 2 av 634 smittade dött än så länge.

Vi får rapporter om att kolanvändningen i Kina rasat, att flygbranschen står inför stora avbräck etc. Det kan säkert verka attraktivt för många civilisationsskeptiker, men jag tror inte att karantänen längre fyller något gott syfte. Restriktionerna har förvisso gett oss tid att förstå viruset bättre och förbereda sjukvårdssystemet, men nu är det dags att ta smällen och låta våra samhällen fungera som vanligt. Om vi inte gör det kommer vi se alltmer kaos och våld som när ukrainare kastade sten på landsmän på väg hem, och minst lika illa, vi kommer förvärra ett ekonomiskt avbräck som också dödar, fast andra demografier och inte minst yngre. Bortskämda svenskar må fnysa, men för stora delar av världen är ekonomi fortfarande livsavgörande. Att skära av Kina och ge resten av världen logistisk infarkt är ingen bra idé!

Så, fritt fram för dig som läsare att gå i taket, men med coronaviruset är det rätt demografier som dör. Det handlar nästan enbart om redan mycket gamla och sjuka (samt förstås rökare) som vi ändå bara skulle kunna hålla liv i ett par år, med tveksam livskvalitet. Det blir en stor kortvarig belastning på sjukvården, men det bör vara fullt hanterligt och kan fungera som en bra beredskapsövning i vår slimmade vårdsektor.

Om vi verkligen ville förbereda oss, rädda liv och spara sjukvårdsresurser så kunde vi skicka ut en global rekommendation om att ta en rökpaus från nu fram tills dess att man haft viruset och tillfrisknat. Fem av åtta döda hittills är män och det beror troligen på att fler män är rökare.

Istället kör vi karantäner och blockader vilket är ett exempel i högen på mänskliga riskbedömningar och oproportionella eller tveksamma åtgärdspaket. Den intuitiva förmåga vi har att agera på risk är inte avpassat till det storskaliga, industriella och relativt säkra samhälle vi lever i idag. Alltsomoftast är reaktionen betydligt värre än företeelsen vi reagerar på. Men visst, går det så går det. Lyckas man faktiskt stoppa viruset, vilket jag tvivlar på, så är det bara att gratulera. Gör vi det inte så tar vi stora kostnader utan påtaglig vinst.

Jag misstänker att många av bloggens läsare som umgås i normala vuxna sammanhang inte har så bra koll på vad som är inne i politiska kretsar. Den här bloggpostningen är ägnad åt att hjälpa till med det, men som fond skulle jag vilja peka i en annan riktning, mot de mer klassiska idealen. Bloggen firar nämligen att en favorit, Kajsa Ekis Ekman (KEE), i dagarna förlänats Leninpriset (som tyvärr inte längre utdelas i Jan Myrdals namn). Man skulle kunna gissa att pris-motiveringen lyder något i stil med detta:

I sin journalistik, essäistik och kulturkritik är Kajsa Ekis Ekman som en frisk fläkt från Leninmausoleets källarregioner. Med sin sylvassa penna författar hon outtröttligt hätska utfall mot varje tänkbar aspekt av frihetlig organisering i ekonomin. Samtidigt har hon med stort civilkurage stått fast vid kommunistisk traditionalism genom att vägra ge efter för identitetspolitiska krav på att ge transpersoner tolkningsföreträde.

Helt centralt i Kajsas föredömliga värv som en av Sveriges mest kallhamrade kommunister är att aldrig, aldrig försitta en möjlighet att agera megafon åt vänsterdiktaturer. När fem miljoner flytt Venezuela, när Caracas många kidnappare vägrar ta emot lösensummor i lokal valuta, när miljoner lider och dör i brist på mat och mediciner, är Kajsas narrativ en orubblig och stolt karbonkopia av regimens: ”Det är klassförrädarna, borgarna och USA-imperialisterna som bär skulden!” Inte bara Maduro tackar dig, Kajsa. Lenin, där i sin sarkofag av glas, har just idag ett fridfullt leende på sina läppar!

Den identitetspolitik som prismotiveringen nämner dominerar fältet till vänster om S idag. Otaliga vänsterkommentarer till KEEs pris är avståndstagande pga att hon är en så kallad TERF, en ”Trans Exclusive Radical Feminist”, dvs hon går inte med på att män hur som helst ska kunna appropriera kvinnorollen för att ta plats i kvinnofängelser, i simhallarnas dam-omklädningsrum, som guldmedaljörer i kvinnoidrott etc. Detta ställningstagande betraktas av de med god känsla för de rådande politiska modeströmningarna som ”hat mot transpersoner” och att ”förneka transpersoner deras mänskliga rättigheter”.

Trigger warnings

Nära knutet till identitetspolitiken finns en tanke om ovillkorlig respekt för var och ens individuella upplevelse, allas rätt att vara överkänsliga, att bli triggade, samt att omgivningen måste ta hänsyn till detta och bereda trygga rum, sk ”safe spaces”. Redan 2014 utspelade sig en fantastisk tråd i en (för genren relativt sansad) feministisk facebookgrupp som började med att en medlem postade följande bild.

Omedelbart krävde en annan medlem TW (”Trigger Warning”) innan sådana ”sjukt kränkande” bilder postades. När nästa person invänder att de tyckte bilden var kul så blir svaret från den triggade att ”Tyck gärna exakt vad fan du vill. Men sitt fan inte och berätta för en annan vad en känner.” En ytterligare triggad person skriver ”Idag har jag haft en jobbig dag och det var inte bra att jag såg denna bild just nu.” (Den tänkbara sexistiska tolkningen är alltså att mat avsedd för en kissekatt, en ”pussy”, lagts i en kvinnas lunchlåda.)

Skitstormen fortsätter i en mycket lång räcka inlägg där en del, inklusive moderatorerna, tycker att triggerwarning är överdrivet på denna bild. En man i skinande rustning rycker in till de triggades försvar och skriver ”det känns verkligen inte ok att ni sitter här och retar en person som mår dåligt för att ni inte kan förstå hur det kan komma sig. Det är priviligierat och respektlöst”.

Democratic Socialists of Americas konvent

I samma triggad-genre återfinner vi en konvent för DSA i somras, USAs motsvarighet till vänsterpartiet, ungefär. Här tas stor hänsyn!

Man behöver nästan se klipper från 1:50 ett par-tre gånger för att förstå allt som händer. En triggad kille ber auditoriet att vara tystare. Han introducerar sig med namn, hemort och ”he/him”, dvs han definierar vilka personal pronouns han vill att folk ska använda när de talar om honom. Men det allra första han säger är ”Ehm, guys, …”. Då blir en hen i rött linne och rött hår nere till höger i bild synbart agiterad! Hen går bort till micken och protesterar mot kränkningen det innebär med könat språk. (Sen får AOC, Alexandria Ocasio-Cortez, en känd demokratisk kongressledamot som gästtalade på konventet, avsluta klippet med att framhäva att det är såhär man organiserar sig politiskt, bygger maktposition och förändrar landet.)

Maktspel som skapar psykiska problem

I ett alltmer tillrättalagt och skyddat samhälle är social-justice-kulturen med sina trygga rum och triggervarningar ett naturligt nästa steg. Och när narcissism och överkänslighet belönas med uppmärksamhet och tolkningsföreträden i sociala och politiska spel, så skapar man feedbackloopar som givetvis ger mer känslighet och dåligt mående.

Bland de framgångsrikaste verktygen inom beteendevetenskapen är KBT där man gör tvärtom, där man genom att utsätta personer för stegrande triggningar gör dem mer robusta. Idéerna om trygga rum, om kulturell appropriering, den drabbades tolkningsföreträde, upphöjandet av allt smalare minoriteters klagovisor till gospel, gör oss alla en björntjänst. Det långsiktiga resultatet är mer triggning, inte mindre.

Så när DSA påhejade av OAC skapar trygga rum för SJWs med ett överflöd av TWs så bidrar en leninistisk KEE med välgörande KBT. Det får man ändå ge henne!