Kontinuerlig investering

Låt oss leka med tanken att Sverige kontinuerligt investerar i kärnkraftsflottan genom att vartannat år starta ett bygge av exvis Hitachis BWRX-300 SMR. Reaktorerna har en livslängd på 60 år, vilket innebär att jämviktsläget blir 30 reaktorer à 300 MW = 9,000 MW kärnkraft.

Erfarna kärnkraftsbyggare är då ständigt redo att ta hand om ”sin” byggfas i nästa SMR-bygge, vilket ger effektivitet och låga kostnader. Kostnadsestimaten ligger på runt 12 mdr per reaktor och alltså investeras 6 mdr per år (oavsett byggtid) med en byggstart vartannat år.

Den färdiga flottan kommer producera 71 TWh/år vid 90% kapacitetsfaktor. Det innebär att varje kWh att ha en nyinvesteringskostnad på 6/71 = 8.5 öre kopplat till sig. Med denna modell behöver vi noll investeringar i sol och vind och sparar pengar på elnätssidan. En region kan relativt snabbt förstärkas med mer elektrisk kraft genom att förlägga nästa bygge dit.

Dessa 6 mdr per år kan jämföras med Vattenfalls investeringsplan för 2024-2025 (sida 20):

En annan jämförelse är att Svensk Vindenergi uppskattar investeringarna i svensk vind år 2020-2026 till 140 miljarder för 35 TWh. Med antagande om 25 års livslängd skulle detta omformat till en kontinuerlig investeringsmodell bli 140/(35*25) = 16 öre/kWh mot kärnkraftens 8.5 öre/kWh.

Modellen försummar kapitalkostnaden (räntan) av att ha pågående byggen. Dessa pengar skulle kunna investeras i något annat och ge en alternativ intäktsström. När systemet är etablerat och börjat generera ström skulle man kunna välja att se den kontinuerliga investeringen som en driftskostnad.

Det finns såväl pedagogik, en beredskapstanke och en stark rättviseaspekt i modellen; att varje generation tar ansvar och kontinuerligt återinvesterar och upprätthåller kompetens. Det är bättre än att en generation (som 1965-1985) gör ett jättejobb som ett antal senare generationer, utan större uppskattning, lever av.

Invasionen av Taiwan 2025

I den hårdnande geopolitiska konflikten mellan Väst och Kina står mer på spel än någonsin och demokratiernas utgångspunkt i relativ styrka är betydligt sämre än under kalla kriget. Väst skulle kunna utkämpa ett storkrig om Taiwan inom bara ett par år. Skeptisk? Låt oss gå igenom tydliga paralleller i andra konflikter i vår samtid!

Irakkriget 2003

… lanserades efter att Kuwaitkriget hade efterlämnat ett ”skav”, en olöst gnagande konflikt: USA/Väst hade en flygförbudszon, starka sanktioner, kurderna hade skapat sig en sorts autonomi i norra delen av landet, och det fanns inget sätt att normalisera relationerna. Saddam hade dessutom försökt lönnmörda Bush Sr under hans efterträdares (Clintons) presidentperiod. När Bush Jr blev president, så såg han ett Irakkrig som sättet att lösa knuten från tidigare presidentperioder och själv bli en framgångsrik och historisk president. Bush Jr var förstås tvungen att agera i god tid inom sina max 8 år och läget var utmärkt; USA var ännu militärt överlägset efter kalla krigets slut.

Ukrainakriget 2022

… lanserades efter att Rysslands småskaligare invasion 2014 hade efterlämnat ett skav: Det fanns ingen internationell legitimitet i Rysslands annektering av Krim och ockupation av delar av Donbass. Ukraina närmade sig alltmer Europa. Putin ville fixa skavet och skriva in sig i historieböckerna. Rysslands demografiska utveckling är kass, Putin som 69-åring måste agera innan han blev för gammal, och han hade metodiskt byggt upp militären med fossil- och mineralpengar samtidigt som väst successivt hade försvagat sig självt med förnybart-inducerat naturgasberoende och avrustning. År 2022 var förutsättningarna ungefär så bra som de någonsin kunde bli.

Gaza-kriget 2023

… lanserades efter att palestiner förvisats till Gaza generationer tidigare och efterlämnat ett skav. Arabvärlden hade länge sett det som otänkbart att normalisera relationerna med Israel utan att lösa palestinafrågan, men Netanyahus vision var att göra just det, och arabvärlden hade börjat acceptera detta och palestinierna skulle då bli övergivna. Hamas ledare ser Israels existens som oacceptabel, byggde upp sin förmåga, såg Israels brist på vaksamhet som en möjlighet samt risken att deras förhandlande om normalisering med arabvärlden strax skulle kunna slutföras. Gazaborna hade uppenbarligen tränat och byggt upp mycket metodiskt i åratal inför attacken 7 oktober. Tidspress och bra militärt läge!

Taiwan-kriget 2025

… bygger på ett efterlämnat skav från 1949 då nationalistpartiet Kuomintang förlorade ett inbördeskrig mot kommunisterna och gick i exil från fastlands-Kina till just Taiwan. I Kina har presidenterna suttit två femårsperioder och sen lämnat vidare makten. Xi genomförde alltså en low-key statskupp när han i början av 2023 tillskansade sig en tredje period och han angav skavet kring Taiwan som ett skäl till att sitta kvar! Kinas demografi är usel och man skulle kunna ha lika många invånare som USA år 2100. Taiwaneserna glider snabbt ifrån Kina mentalt, Xi är 70 år och behöver agera snart; 2025 är halvvägs in i hans tredje femårsperiod. Därför bygger han metodiskt upp Kinas militär för att kunna genomföra ett återförenande med våld. Självklart skulle formering av en andra Trump-administration i början av 2025 kunna utgöra ett gyllene tillfälle. Här har jag skapat en graf som visar inledningen av Kinas demografiska kollaps:

Sammanfallande nyckelfaktorer

I alla dessa exempel, och i fler liknande fall, finns fyra nyckelfaktorer:

  1. ambitiösa ledare som vill skriva in sig i historieböckerna
  2. ett skav i form av en olöst gammal konflikt, ofta kring gränser.
  3. en viss tidspress baserat på exvis ledarens ålder eller mandatperioder.
  4. en uppbyggnad och peak av militär förmåga

Det finns en stor bunt mer abstrakta teorier om vad som styr internationella relationer. John Mearsheimer, en akademiker som är väldigt populär bland putinister och som rör sig i Russia Today-kretsar, talar exvis för skolan som kallas ”realism”. Alla dessa teorier tycks ignorera olika signifikanta faktorer/aspekter i syfte att kunna presentera ett snyggt sammanhållet ramverk. Troligen är verkligheten för komplex och för kaotisk för att boxas in av dessa.

Förändra framtiden

Vad kan vi göra för att undvika Kinas förestående invasion av Taiwan? Det enda av de fyra faktorerna ovan som verkar realistiskt är att påverka den relativa militära förmågan, dvs sätta upp en avskräckning. Med tanke på det korta tidsperspektivet så krävs antagligen något ganska abrupt och överraskande så att inte Kina sätter upp en blockad av ön i en sårbar period mellan beslut och genomförande. Det enklaste och rimligaste vore att göra precis det vi inte gjorde i Ukraina, dvs etablera militära baser med tusentals personal som snubbeltråd, plus helst en kärnvapenplacering och en formell ömsesidig försvarspakt som inkluderar blockadbrytning såväl som regelrätt invasionsförsvar. Låt oss kalla det WPTO, West Pacific Treaty Organization – inkluderande USA, Japan, Taiwan, Sydkorea och Australien. Det skulle gjorts redan för 20 år sen. Om det initiala steget av snubbeltrådsetablering kunde tas överraskande i samband med en ansamling av stridskrafter i regionen (säg en övning med Sydkorea) så vore det bra. Nejdetkanviinte?

Indragna medel till desinformation på kärnkraftsområdet

Den här bloggen försöker förmedla en kvantitativt underbyggd förståelse av vilka faktorer som är av vikt för olika avväganden. Alltför många perspektiv ”därute” bygger på information som antingen är rent falsk eller är vinklad för att lägga fokus på mindre viktiga aspekter.

Bloggen har därmed deltagit i en kamp om förståelse som har existerat lika länge som mänsklig civilisation men som på sistone förändrats i grunden. Sociala medier, traditionella mediers nedgång, informationsbubblor, trollarméer och AIs har skapat nya utmaningar. Information har tydligare än förut gjorts till geopolitiska vapen. Detta tillsammans med politisk polarisering och slitningar i den geopolitiska ordningen har börjat föra upp själva kampen som sådan till ytan.

Området är fortfarande under snabb utveckling och politiken ligger efter tekniken. Vi vet exvis inte hur vi ska balansera yttrandefrihet mot behovet av undertryckande av desinformation. Medan detta utvecklas borde det vara självklart att staten iallafall inte aktivt ska stödja desinformation och därför är det glädjande att regeringen nu stryper det direkta stödet till desinformation på kärnavfallsområdet!

Jag skrev redan 2015 om hur Kärnavfallsfonden mjölkas av stollar och nämnde där hur både ”Miljöorganisationernas Kärnavfallsgranskning”, MKG, och ”Miljörörelsens kärnavfallssekretariat”, MILKAS, bildades år 2004 för att mjölka kärnavfallsfonden på pengar. MKG har fått nog med anslag för att ha ett litet kansli med ett par personer, och MILKAS har fått motsvarande ungefär en avlönad. (För ett antal år sen fick förresten MKGs kanslichef bloggen att ta bort en bild där han satt i intimt samspråk med en RT-affilierad konspirationsteoretiker och skräpforskare vid namn Busby. Mycket tyder på att kärnavfallsfondspengar kanaliserats till Busby via dessa organisationer för att delfinansiera hans skräpforskning kring svenskt slutförvar.)

Då anslagen inte förnyas för 2024 lägger MKG nu ner kansliet, strax innan man fyller 20 år. Man ska inte överdriva betydelsen av detta, men ca 3 miljoner mindre till desinformation och byråkratisk friktion är ändå ett steg på vägen. Bloggen håller tummarna för att personalen har möjlighet att snabbt ställa om till någon form av samhällsnyttig verksamhet.

Vindens låga värde under kriget

Ett kraftverk som producerar bara när elen är dyr får givetvis en mycket bättre genomsnittlig intäkt per kWh, och omvänt. Vi har haft väldigt slagiga elpriser på sistone och det har varit tydligt för de flesta att det har varit mycket billigare när det blåser bra. Det innebär att vindkraften producerar mycket när värdet är lågt, och lite när värdet är högt. Lägger man till ytterligare vindkraft så kommer även den producera dåligt när befintlig vindkraft producerar dåligt, och på så sätt kommer den producera relativt lågt värde.

Under Ukraina-krigets första år såg det genomsnittliga värdet (baserat på prisbilden i SE3) ut såhär:

Vi ser att kärnkraften med sin jämna produktion har ett värde som ligger mittemellan den styrbara vattenkraften och den slumpmässigt koncentrerade vindkraften. Kärnkraftens genomsnittliga produktionsvärde var 31 euro/MWh = 35 öre/kWh högre än vindkraftens under perioden! Värdegapet förstärks kraftigt för varje reaktor som ersätts med mer vindkraft.

Som synes är exporten väldigt vindkraftstung och värd relativt lite. Det jag inte lade med i diagrammet är värdet av import-el på hela 453 euro per MWh = 508 öre/kWh. Det jag då har räknat är de timmar vi haft netto-import till Sverige och vad nettoimporten har för genomsnittligt spotpris under dessa timmar. Vi importerar för 508 öre och exporterar för 118 öre. Notera att vi netto-importade under mycket få timmar.

En ny reaktor på 1.1 GW hade kunnat sälja el för ca 12 miljarder per år med första krigsårets elpriser. Om reaktorn kostar 80 mdr att bygga så blir det 7 års avbetalningstid. Enbart värdeskillnaden på 35 öre/kWh mot vindkraft är värd ca 3 mdr per år. Nedlagda och nyrenoverade Ringhals 2 har kunnat dra in ca 9 miljarder kronor om den körts under perioden.

Här är en scatterplot av spotmarknadspriserna som funktion av vindkraftsproduktion:

Grafen visar hur snabbt värdet dyker. Visuellt sett, om man lägger ner kärnkraft och ökar vindkraft, så kommer trendlinjen starta på en högre prispunkt och dyka ”snabbare”. På denna länk finner du motsvarande scatterplot för Tyskland.

Journalisters perspektiv

DN har låtit två av sina politiska journalister skriva en lång artikel: Så skapade politik och marknad en perfekt storm som stängde reaktorerna. Artikeln försöker svara på frågan vem som är skyldig till dagens situation, vilket är utmärkt. Journalistik ska utkräva ansvar! För att komma fram till vem som är skyldig redogörs för hur politiken kring kärnkraften utvecklats och bedrivits i Sverige sedan nedläggningen av Barsebäck fram till nu.

Författarna hade säkert som föresats att vara balanserade och neutrala, men tyvärr har de inte lyckats. Ingressen redovisar slutsatsen:

Verkligheten bakom slagorden är att alla partier utom SD och V har varit djupt delaktiga i att skapa den situation som har gett mindre kärnkraft och högre elpriser.

Till att börja med friskrivs vänsterpartiet felaktigt från ansvar baserat på att det stått utanför energiöverenskommelserna, trots att partiet givetvis konsekvent röstat mot kärnkraft och för slumpkraft. Vidare jämställs den naiva men i grunden kärnkraftspositiva inställningen hos M+Kd+L med den i grunden negativa inställningen hos S+V+Mp+C. Artikelns frågeställning kan överföras till frågan om hur situationen skulle sett ut om borgarna styrt istället sen 2014. Med tanke på att de röstade för att behålla Ringhals-reaktorerna exvis, så talar det mesta för att vi hade haft mer kärnkraft idag! Vidare höll Vattenfall på att utreda nya reaktorer vid valet 2014 och tvingades sluta med det efter valet.

Här är några citat från artikeln för att illustrera författarnas perspektiv:

När alliansregeringen tillträdde på hösten 2006 var det mindre än fyra år kvar tills kärnkraften egentligen skulle ha varit helt avvecklad i Sverige.

Notera ordet ”egentligen”. Här görs det gamla avvecklingsåret 2010 till rättesnöret, trots att tillochmed sossarna hade formellt övergett det tio år tidigare och informellt långt innan.

Elleverantörerna gjorde goda vinster och den avgående S-regeringen hade nyligen höjt den så kallade effektskatten på kärnkraft för att ta tillbaka en del av överskotten till statskassan.

Notera formuleringen ”ta tillbaka”. Vad är det för perspektiv detta vill förmedla?

2009 träffade de fyra borgerliga partierna en överenskommelse där både Centerpartiet och Kristdemokraterna övergav sitt tidigare kärnkraftsmotstånd och istället gick med på att det under vissa omständigheter skulle vara tillåtet att bygga nya reaktorer.

Detta förstärks med en snyfthistoria från Maud Olofsson om att hon trodde hon skulle bli tvungen att avgå och att hon satte sitt partiledarskap på spel. Men gav centerpartiet någonsin upp sitt kärnkraftsmotstånd? Nej, självklart inte! Det handlade om en taktiskt korrekt bedömning av Olofsson att överenskommelsen skulle säkerställa att ingen ny kärnkraft kunde bli av och att omställningen från kärnkraft till slumpkraft och biomassa skulle fortsätta. Överenskommelsen upprätthöll nämligen såväl subventioner till förnybart som det byråkratiska och skattemässiga trycket på kärnkraften. Smart politiskt hantverk men journalisterna medverkade till att få det att låta som att hon hade gett upp något, vilket några måttligt begåvade centerpartister trodde på.

Kärnkraften skulle inte längre få några statliga subventioner och kärnkraftsägarna fick ett utökat skadeståndsansvar vid stora olyckor.

Notera orden ”inte längre”. Som om realiteten inte var att kärnkraften mjölkades mycket kraftigt via effektskatt mm. Det fanns inga subventioner!

Samtidigt beslutade regeringen om en utbyggnad av förnybar energi för att minska sårbarheten i energisystemet. Verktyget var de så kallade elcertifikaten som i praktiken innebar subventioner till vindkraften.

Här kunde man understrukit hyckleriet i den politiska målbilden; att kärnkraften skulle hanteras ”kommersiellt”, trots att den de facto straffskattades, samtidigt som förnybart subventioneras. Artikeln borde också ha påpekat att det är en uppenbar lögn att utbyggnaden av förnybart skedde för att ”minska sårbarheten i energisystemet”. Alla insatta vet att slumpkraft ökar sårbarheten. Den politiska motivationen var istället att ge C rätten att göda sin väljarbas genom förnybartinvesteringar som en del uppdelningen av regeringspolitiken i respektive partiers fögderier.

Skalvet gav upphov till en tsunamivåg som dränkte kärnkraftsverket i Fukushima. Radioaktivt cesium motsvarande 168 Hiroshimabomber spreds i atmosfären.

Ett alternativt perspektiv är att en trippel härdsmälta i gamla västerländska reaktorer ledde till bara 1/10-del av Tjernobyls utsläpp. Hiroshima var en pytte-ärta på 15 KT och de totala atmosfäriska provsprängningarna uppgår till 545 MT, dvs ca 36,000 hiroshimabomber.

I Sverige som i många andra länder ledde olyckan till omfattande skärpningar av säkerhetskraven.

Skärpningar är ingen nödvändig konsekvens av en väsentligen orelaterad olycka, givetvis, men bland annat eftersom man lyckats få in anti-kärnkraftsaktivister som generaldirektörer på Energimyndigheten och SSM så blir resultatet sådant. Det finns de som har som mål att utnyttja varje tillfälle att fördyra. Svenska reaktorer hade god säkerhet, utsläppsfilter, ångdrivna pumpar mm, redan innan.

Dessutom led en del reaktorer, som närmade sig slutet av sin livslängd, av andra brister som krävde kostsamma åtgärder.

Istället för att ta detta negativa perspektiv, nu när amerikanska reaktorlicenser förlängs till 80 år, så kunde artikelförfattarna tagit fram avslöjandena från interna dokument om att det hade varit lätt att driva Ringhals-reaktorerna vidare och att de var i mycket gott och moderniserat skick. Dessa reaktorer närmade sig inte slutet av sin livslängd utan hade kommit till halvtid, ungefär.

– Den sista höjningen gjordes av Magdalena Andersson men den största gjordes av Anders Borg. Partierna var lika goda kålsupare, de byggde upp skatten till orimliga höjder. Att bara säga att det var onda socialister och miljöpartister, det är helt enkelt inte sant, säger Mikael Odenberg.

Borg var fokuserad på att göra nationalekonomiskt positiva reformer av skattebördorna. Han ville ha mer av ”snälla” skatter som kunde finansiera jobbskatteavdrag. Men man kan ändå förutsätta att han och borgarna hade sänkt eller tagit bort effektskatten i ett akut läge UTAN att samtidigt kräva nedläggningar av reaktorer i en politisk kohandel!

Per Högselius, professor i teknikhistoria vid KTH, beskriver omständigheterna kring nedläggningsbesluten som ”en perfekt storm” där många faktorer sammanföll.

– Det finns en politisk komponent i det men historien är mycket mer komplex än så. Jag skulle säga att det är andra faktorer som överväger.

ALLT var riggat politiskt – de låga elpriserna var politiskt framkallade, säkerhetskraven var politiskt framkallade, effektskatten var politiskt framkallad etc. Att låtsas som att politiken bara råder över effektskatten medan övrigt är ”marknaden” är förljuget.

Ibrahim Baylan vill i dag inte ge någon kommentar, med hänvisning till att han lämnat politiken.

Jag ger gärna en känga här. Bland historiens sämsta jobb utfört av en minister utan fack-kunskaper och nu vill han inte uttala sig. Undrar om han fortfarande uppbär någon form av ersättning för sina år i riksdag och regering.

– Vattenfall visste mycket väl att det diskuterades att ta bort effektskatten i energiuppgörelsen, säger Maud Olofsson.

Det var ett uppenbart politiskt spel mellan Vattenfalls VD och regeringen där en bunt reaktorer offrades för att få bort effektskatten och garantera fortsatt drift för övriga. Det tycker man att artikelförfattarna borde kunnat lyfta fram.

Och när fem partier hade enats (S, MP, M, KD, C) var Moderaternas budskap att kärnkraften hade räddats. Långsiktigheten sträckte sig inte längre än till kvällen den 14 augusti 2018. Då överrumplade KD-ledaren Ebba Busch alla, både allierade och motståndare, med att i en tv-debatt börja propagera för fler kärnkraftverk. Det var ett stort och överraskande steg för ett parti som under många år varit uttalade kärnkraftsmotståndare.

Överenskommelserna har varit svagt kärnkraftsnegativa och klart förnybartpositiva, men samtidigt tvetydiga vad gäller 100%-förnybartmål kontra tillåtet-att-bygga-kärnkraft-skrivelser. Vill vi ha långsiktig stabil energiförsörjning (dvs kärnkraft) eller långsiktigt stabil politik som säger att energiförsörjningen ska baseras på slumpkraft? Det senare är kanske en omöjlighet, med tanke på att problemen med slumpkraft förr eller senare skulle visat sig såsom nu skett.

Notera att författarna två gånger i artikeln tar upp ett historiskt kristdemokratiskt kärnkraftsmotstånd och utmålar Busch som den som torpederar ”långsiktighet”.

Regeringspartierna och Sverigedemokraterna vill subventionera kärnkraften genom kreditgarantier i mångmiljardklassen och en prissättning som gynnar kärnkraftsel framför andra effektslag.

Dels kan man ifrågasätta om en garanti som aldrig aktiveras är en subvention, dels om det är en subvention att ge kärnkraften betalt för sin positiva externalitet vad gäller leveransstabilitet och freksvensstabilitet.

Det är en linje som förre C-ledaren Maud Olofsson har svårt att förstå.

– Jag hade aldrig trott att en borgerlig regering skulle börja med planekonomisk energipolitik. Det är så socialistiskt att man inte förstår. Det är inte politiken som ska bestämma vilka kraftslag vi ska ha, säger hon.

Detta säger alltså den person som insisterade på elcertifikat-subventioner och nätanslutningssubventioner till vindkraft och biomassa, och som tillsatt anti-kärnkraftsaktivister som generaldirektörer på området. Hyckleriet är hisnande.

Trots dagens energikris anser Åsa Romson fortfarande att den politik som bidrog till stängning av reaktorer var rätt – av säkerhetsskäl.

Skönt att Åsa Romson får uttala sig ett par gånger i artikeln. Mycket viktigt att hon får sätta perspektiven. Suck! Mer Åsa Romson:

– Avregleringen av marknaden har gått väldigt långt. Det hade gagnat Sverige om vi hade kommit längre med en reglering som utgick mer från samhällsnytta och inte bara från om det går att hitta en marknad.

Nämen vilken chock, en flummig känga mot marknaden! Marknaden fungerar både som ett verktyg för att lägga ner kärnkraft och som en syndabock som kan absorbera skulden för de egna misslyckandena.

Nu efterlyser näringslivet att politikerna åter samlar sig i bred enighet. Det är nödvändigt anser även Cecilie Tenfjord Toftby som var moderat ledamot i energikommissionen.

Här ger artikeln intrycket av att både näringslivet och en moderat vill att centern och miljöpartiet ska få inflytande på energipolitiken trots att väljarna önskade kärnkraft både om man får tro utslaget av riksdagsvalet och opinionsundersökningarna. Det vore intressantare om journalisterna försökte belysa vad stabiliteten isåfall skulle bestå i. Det landet behöver är att sossarna ställer upp på en kärnkraftsvänlig politik, och detta är den enda möjliga källan till politisk långsiktighet för närvarande. Sen kan C+Mp+V tycka vad sjutton de vill.

Det som på ytan ser ganska balanserat ut är i själva verket en kavalkad av vänstervänliga perspektiv och citat.

Klimatbonusen för bilar tas bort

Här är en kort kommentar om dagens besked om borttagning av bonus för elbilar. Andelen elbilar av nybilsförsäljningen har legat runt 30% senaste året. (Tillkommer laddhybrider på ca 23%.)

Det ska förstås bli intressant att se vad resultatet blir på kurvan. Det är lång leveranstid på många elbilar och redan beställda elbilarna ska fortfarande få bonus, så det kan ta många månader innan vi får se ett rejält genomslag i statistiken.

I april skrev jag ett inlägg där jag argumenterade för att elbilar redan nu har en lägre totalkostnad över bilens livslängd än bensinbilar. Vidare fortsätter elbilarna att utvecklas positivt vad gäller prispremium per kWh. Därför tror jag att hacket i kurvan blir ganska litet och bedömer det som relativt odramatiskt att ta bort subventionen nu när elbilsmarknaden börjat mogna.

Med det sagt så tycker jag att det är angelägnare med ett totalt borttagande av alla subventioner till solceller och solcellsbatterier. Men det kanske kommer?

Är kärnkraften för dyr?

Första september, 10 dagar innan valdagen, ändrade socialdemokraterna sina uppgifter i SVTs valkompass. Nu tycker de att det är ett ”ganska bra” förslag att bygga ut kärnkraften i Sverige. Tidigare värderade man förslaget som ”ganska dåligt”. Var och en får avgöra om detta speglar en genuin omsvängning. Jag konstaterar bara att det är valtaktiskt mycket smart att justera det betydelsefullaste valverktyget på det här sättet. Med denna förändring så accepterar S att kärnkraftsmotståndare matchar lite bättre vänsterut i kompassen mot att S själva bättre matchar mittenväljare. Vänsterblocket som helhet stärks.

Det påstås ständigt från vissa håll att kärnkraft är på tok för dyrt och Magdalena Andersson har själv raljerat kring detta, bland annat i sitt installationstal som partiledare 5 november 2021:

Och självklart ska vi snabba på elektrifieringen. Men inte med ny kärnkraft. För den är för dyr. Ännu högre elpriser, någon?

Det är svårt att genomskåda sådana påståenden eftersom reaktorers storlek försvårar intuitiva jämförelser, så detta inlägg tar ner kärnkraftens kostnader till din privatekonomi och jämför med solceller.

Sol-kostnaden

På solcellen.nu kan man köpa ett komplett medelstort solcellspaket, lagom för ett villatak, inklusive batterier, inklusive installation och moms, för 164 000 kr. Batterierna är på 9.6 kWh och solcellerna på 7.1 KW. Prisuppgiften inkluderar statliga bidrag som dras av redan på fakturan. Hemsidan noterar: ”För att kunna få priset ovan krävs det att fastigheten har två registrerade ägare. Annars blir det några tusenlappar dyrare då avdraget är på max 50 000 per registrerad ägare.”

Så låt oss säga att bidraget är 53 000 kr. Det omomsade verkliga priset för paketet är då 174 000 kr. Det här paketet kan tyvärr inte driva villan i ö-drift vid strömavbrott, utan har bara ett uttag för ”nödström” för sådana tillfällen. Batteriet har hela 10 års garanti, och solcellerna 12 års produktgaranti samt högst 15% degradering på 25 år.

Motsvarande kärnkraftsandelar

Reaktorbygget Hinkley Point C med världens dyraste reaktortyp kostar 160 mdr per block på 1.6 GW. Årsproduktionen är vid 90% kapacitetsfaktor ca 12.6 TWh. Historiskt sett brukar reaktorer snarast effekthöjas än degraderas över tid. Men hursomhelst, ska man matcha solcellspaketets produktion på ca 7.1 MWh/år så behövs kärnkraftsandelar för 160e9*(7.1e3/12.6e9) = 90 200 kr.

Vän av ordning invänder kanske att reaktorn har driftskostnader, säg 20 öre/kWh, eller 1400 kr/år, men återigen, solcellspaketet och batterierna degraderar och kan dessutom mycket väl behöva någon form av underhåll eller översyn.

Svårt val

Den svåra frågan blir alltså om man vill ha el främst på sommarhalvåret med garantier på 10-12 år och lite oklar livslängd för 174 000 kr, eller om man vill ha lika mycket 24-7-el i 60 år för 90 200 kr. Tänka, tänka!

Solcellen.nu noterar: ”Med det paketet får du en oerhört ekonomisk anläggning som snabbt betalar tillbaks sig.” samt:”Det är den anläggning vi säljer mest av, mycket prisvärd och en väldigt lönsam investering.” Notera att kärnkraften är ”olönsam” enligt den rödgröna mytbildningen men det som är 93% dyrare och garanterat INTE levererar el då vi behöver den som bäst är en ”väldigt lönsam investering”.

Ännu bättre kärnkraft

EPR-reaktorn som byggs i Hinkley Point C är erkänt dyr, till stor del pga extrema tyska krav (ja, tyskarna var tyvärr med i designprojektet) så fransoserna siktar på att bygga en förenklad och billigare EPR2-variant i framtiden. Men varför stanna där? NuScale, en smart SMR-teknik som bloggen diskuterat tidigare, och som just fått designgodkännande i USA, siktar på en byggkostnad på $3600/KW. Låt oss anta förkrigs-dollarpriser på 8 SEK/USD. Vi har då 924 MW för ca 27 mdr.

NuScale-andelarna kostar inte 174 000 som sol+batterier, inte 90 200 kr för EPR-en, utan blott 26 000 kr! Faktum är att NuScale-andelar för 75 000 kr skulle teoretiskt kunna ge en fyrapersonersfamilj möjlighet att köpa den el deras nya villa behöver, ca  20 000 kWh/år, till ett självkostnadspris på 20 öre/kWh. Vem skulle inte slå till direkt på det?

Ytterligare fördelar

Oavsett reaktortyp så medför reaktorer lägre nätkostnader (Svenska Kraftnät planerar investeringar på uppåt 9 mdr årligen framförallt för att supporta vindkraft), så den delen av räkningen blir OCKSÅ billigare än med vind och sol. Förutsägbara, rimliga och stabila elpriser ger investeringstrygghet till både hushåll och företag.

Med SMR-utrullning kan kommuner, företag mm drivas i ö-drift för ett mer resilient kraftsystem. Fjärrvärme och industriell processvärme kan produceras otroligt billigt.

Stabil kraftproduktion minimerar behovet av fossil utfyllnad vilket reducerar utsläppen av partikelföroreningar och CO2-utsläpp.

Ett annorlunda riksdagsval?

År 2018 låg frågan om ”energi och kärnkraft” på plats 18 av 19 i betydelse enligt SVTs vallokalsundersökning. Endast ”försvarsfrågan” var mindre intressant för väljarna. (Då ska man vara medveten om att betydelsen för ”energi och kärnkraft” drogs UPP av att många Mp-väljare pekade ut frågan som betydelsefull.)

Fyra år senare har vi ett storkrig i Europa med ca 200 miljoner inblandade, vi har kvar 6 av 12 ursprungliga reaktorer och har sommarpriser på el som ibland tangerar 10 kr/kWh, skenande inflation och kommande lågkonjunktur. Vi (Europa) ser nu konsekvenserna av att ta grundvalarna för vår säkerhet och ekonomi för givna. Systemriskerna är stora när välståndet faller på bred front samtidigt som den globala säkerhetsordningen utmanas.

Ett gammalt uttalande som tillskrivs Percy Barnevik, då koncernchef för ABB som innehöll gamla ASEA Atom: ”Vi har i Sverige billig el, vi har ren el, vi har säker el, vi har kort sagt den elförsörjning alla andra länder skulle vilja ha. Och vårt huvudsakliga bekymmer är hur vi på kortast möjliga tid ska komma ur denna situation”. Det tog förvisso en del tid, men nu har vi lyckats!

Frågan är om det kommer bli annorlunda i höstens val. Har folk blivit såpass omskakade att de väljer att rösta på partier som åtnjuter högt förtroende vad gäller stabil energiförsörjning och försvarsförmåga? Logiskt sett borde det vara så, och man kan finna en del faktorer som talar för det, men tyvärr verkar dessa inte räcka.

Exvis upplevde Mp sämst lojalitet av alla partier i valet 2018; bara 36% av Mp-väljarna 2014 röstade åter på Mp 2018, och de flesta borde göra kopplingen mellan Mps inflytande och de höga elpriserna. Och det verkar förvisso som att Mp har en väldigt liten grupp kärnväljare då Sifo i mars-maj redovisade partisympatier neråt 2.7%, men senare resultat visar att väljare från S och V är fullt beredda att stödrösta. Jag har spanat bland annat i en facebookgrupp med främst vänsterpartister där påtagligt många säger att de ska stödrösta på Mp.

C-väljarna 2018 identifierade sig 10% som vänster, 33% som varken-eller och 57% som höger. Samtidigt har Lööf deklarerat att hon nu ser sig som en del av vänsterblocket och satsar på Andersson som statsminister och i samma veva kräver Dadgostar att vara del i en koalitionsregering. Det borde avskräcka. Och mycket riktigt, C har ganska låga opinionssiffror just nu, 6.0% i senaste SIFO ner från 8.6% i förra valet, men S ligger å andra sidan högre än i valet.

S har bibehållit en trovärdighet i försvarsfrågan genom NATO-medlemskapet, bra stödpaket till Ukraina och en inriktning att stärka försvaret. Vänsterpartiets inställning ”Varken ett svenskt närmande till kärnvapenalliansen NATO eller svensk vapenexport till krigförande länder kommer att bidra till en fredligare värld.” upplevs troligen som irrelevant av S-väljare, och Vs egna väljare tolererar eller applåderar att partiledningen vill att Ukraina ska vara skyddslösa.

Samtidigt tycks vänsterblocket lyckats med att internt bibehålla de felaktiga föreställningarna att kärnkraften inte behövs och är ”för dyr och långsam”, samt att sjuka elpriser inte är ett resultat av ersättandet av baskraft med slumpkraft. Energifrågan animerar just nu många högerväljare, uppenbarligen, men den samlade vänstern tycks reagera med en axelryckning och då blir det ingen rörelse mellan blocken. Det kan möjligen vara så att V/Mp-röstande framförallt tar sitt stöd från offentliganställda akademiker inom humaniora som bor i lägenheter, inte från industriarbetare eller glesbygdsbefolkning som upplever att deras sätt att leva hotas.

För egen del tycker jag situationens allvar kräver att jag röstar på ett riksdagsparti i år (och inte på exvis Direktdemokraterna). Ingen rekommendation, men jag avråder från att rösta på Mp, C och V och skulle föreslå en lång funderare på om reaktorbyggen kan komma ifråga under nästa mandatperiod med S som regeringsparti:

Varje mandatperiod som förloras innebär med stor sannolikhet fyra extra år med extremt volatila elpriser längre fram, helt i onödan.

Utanför den svenska valdebatten bygger SMR-trenden momentum. NuScale har fått designlicens i USA och många länder har anmält intresse. Bara i USA tyder undersökningar bland kraftbolagen på runt 300 SMR-byggen under de kommande 25 åren. Tyvärr är BoJo i UK på väg ut, så vi får se hur det går med hans relativt ambitiösa kärnkraftsvision om en reaktor per år:

Polen är intresserat av, förutom SMR-er som NuScale, bland annat koreanska reaktorer (samma sort som Förenade Arabemiraten byggde ett fyrpack av). Etc.

Sverige snickrade på 8 reaktorer samtidigt år 1974. Om upprepning vore ett nejdetkanviinte har vi oss själva att skylla. Gå och rösta!

Kraftandelar i pionjärländer

Här är en snabb uppdatering av en nyckelgraf baserat på sommarens släpp av BP Statistical Review of World Energy 2022.

Vindkraftspionjärerna är the usual suspects Danmark, Portugal och Irland, där Danmark har hög vindandel för att de är ett pluttland som hade råd att bygga mycket för export och gärna importerar från större kringliggande länder när det inte blåser. Portugal och Irland har bra vindförutsättningar med mycket kust mot Atlanten.

Det rör sig litegrann på sig i toppen på sol-ligan då pionjärländer i EU fått se sig omsprungna av solrikare Chile och Australien, men det är också väldigt jämnt. Många länder har jagat ifatt toppen och alla dessa ligger nu runt 9-12% sol: Chile, Cypern, Grekland, Ungern, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Spanien, Australien, Japan och Vietnam. Totalt ligger världen nu på 3.6% solcells-el med både USA och Kina på 3.8% och EU som helhet på 5.5%.

Det är ganska tydligt att det inte bara är att blåsa på med mer sol och vind. Hade det bara varit en fråga om kostnad per kWh hade exvis Danmark lätt kunnat gå till 100% (eller mer), men i stort sett all extra vindel de bygger från nuvarande nivå måste exporteras, och de kommer vara tvungna att importera lika mycket el som idag.

År 2014 var den högsta sol-andelen i världen 8% (Italien och Tyskland) medan världen som helhet bara hade 0.8% sol-el. Det innebar ett förhållande 10:1 mellan pionjär och globalt snitt. Idag har Chile den högsta sol-andelen på 12%, medan världen har 3.6%. Det innebär att förhållandet nu är 3:1 mellan pionjär och snitt.

Annorlunda uttryckt har världens sol-penetration (dvs procentuell andel sol-el) ökat med hela 24% årligen (CAGR) de senaste 7 åren, medan den högsta nationella sol-penetrationen bara ökat 6% årligen. Vidare har tillväxten i solel-produktion (TWh/år) legat på 30% eller över fram till 2017, men 2019-2022 har den legat på 21%. Installationerna ökade med bara 6% 2021, ev kan man skylla på covid. Hursomhelst är slutsatsen rätt given: Lite djupare analyser visar på slumpkraftens begränsningar.

Är det krig på allvar?

Ryssland har bedrivit mycket breda och långsiktiga påverkanskampanjer i syfte att försvaga västvärlden. Ett viktigt verktyg har varit stöd och hjälp till rörelserna för fred, anti-imperialism, miljö och anti-kärnkraft. Man återfinner påtagligt många som sväljer rysk propaganda med hull och hår bland svenska gröna; kika exvis in på Birger Schlaugs kommentarsfält på Facebook.

I backspegeln kan vi lätt se den stora roll energin har spelat i krigets långa förberedelsefas. Tyskland har förmåtts stänga sina reaktorer, slösa hundratals miljarder euro på solceller och hälla in hundratals miljarder euro i Tysklands krigskassa genom köp av putingas. Man har tillochmed låtit sina gaslager ägas, och inför kriget tömmas(!), av Gazprom. Nu har man vaknat upp och nationaliserat gaslagren för att försöka rädda den kommande vintern.

Skälet till kriget är inte NATOs eller EUs expansion. Skälet är inte heller ”nazism” i Ukraina och inte Putins storryska drömmar. Det som provocerat och hetsat Putin är framförallt den svaghet han upplevt hos oss i väst. Vi vill hela tiden förhandla och samarbeta medan  vi tillåter beteenden som i Georgien, de gröna små männen på Krim, de spektakulära lönnmorden med nervgifter etc etc. Vi har varit splittrade och bekväma, alltid redo att förlåta och gå vidare, redo att göra oss alltmer beroende av putingasen.

Jovisst, i det här läget finns det vissa skäl att betrakta glaset som halvfullt. Västvärlden har trots allt samlats kring att stödja Ukraina. Man lyckades ge tillräckligt med initalt stöd för att Ryssland, delvis tack vare egna taktiska missgrepp, skulle misslyckas med sitt blitzkrieg. Nordstream 2 har övergetts. Sverige och Finland går med i NATO. Sanktionerna är skapligt breda och Ryssland är en paria-nation. Men vill man ta kriget och hoten på allvar finns det väldigt mycket mer att göra!

På DN Debatt idag får anti-kärnkraftsprofessorn Kåberger, styrelseledamot i Vattenfall, breda ut sig tillsammans med några gröna kompisar om att ny kärnkraft inte bör byggas utan att sol och vind ska gälla. Några dagar tidigare gjorde Bolund detsamma, helt utan att nämna kriget och utan att ens nämna intermittensproblematiken, som om elförsörjning bara handlar om att producera rätt mängd TWh per år. Det är sjukt nonchalant att behandla energifrågan som om det vore 2020 och jag hoppas att väljarna instämmer.

BP Statistical Review of World Energy kom ut i dagarna och visar att CO2-utsläppen från energiproduktionen ökade 5.9% från år 2020 till 2021. Det är förvisso inte all-time-high pga covid, men Kina ligger på ATH med 31% av de globala CO2-utsläppen, Ryssland på 5%, Nordamerika 16% och EU 8%. I det här läget, med ett storkrig där energi är ett vapen, där Väst destabiliseras med energipriser, där världen destabiliseras av matpriser, är inte EUs CO2-utsläpp en prioritet!

Notera användningen av kol och naturgas per region:

Demokratierna globalt bör samlas kring det som är viktigt, ffa deras kollektiva försvar och expansion. Dessutom:

  • EU bör undanta elproduktionen från CO2-prissättningen så länge kriget pågår och alltså bejaka kolkraften till fullo. Tyskland bör sluta använda naturgas för elproduktion och istället spara allt man kan komma över till kemindustri mm.
  • Europa, inklusive Sverige, bör satsa brett på kärnkraft och se till att snabbt komma till skott genom att undanröja onödig byråkrati.
  • Europa bör bygga LNG-terminaler bums och lagstifta sig förbi all nimbyism, miljöprövningar och annat strunt som kan stå ivägen.
  • Japan bör genast återstarta sina reaktorer för att frigöra LNG-export till Europa.
  • Ukraina bör få mer och kraftfullare vapen, exvis har USA producerat 500 HIMARS raketartilleri men bara gett Ukraina åtta stycken än så länge. Västvärlden behöver skala upp vapenproduktionen kraftigt. Ryssland måste förmås att förstå att de stadigvarande kommer ha 20x dess egen BNP emot sig. Ukraina bör ges förmåga att slå mot militära mål i Ryssland.
  • Det psykologiska försvaret måste stärkas och det bör kriminaliseras att bedriva rysk propaganda. Exakt hur vi gör det och samtidigt värnar yttrandefriheten får vi diskutera, men vi kan inte längre acceptera sånt som länken visar.
  • Vi bör bilda inköpskartell i EU och vägra acceptera höga gaspriser. Vill Ryssland sälja till oss så får de sälja till ett pris som motsvarar exvis priset 2019.
  • Förhandla inte med Putin om fred. Ställ upp ett antal hårda krav för normalisering av handeln med Ryssland, inkluderande inte bara en rysk evakuering från ockuperade territorier, utan också Putins avlägsnande från makten, krigsskadestånd och ett slut på intern och extern propaganda.