månadsarkiv: december 2015

Kostnad för ny kärnkraft, del 1

Ett vanligt grönt narrativ är att kärnkraften numera är för dyr. Det heter att kärnkraftens kostnader ökar över tid, medan kostnaderna för förnybart går ner.

Sådana uttalanden baseras oftast på en enda reaktormodell, nämligen fransosernas EPR-1600, som haft problem med kostnadseskaleringar i Finland (Olkilouto 3) och Frankrike (Flamanville) och förväntas bli dyr även i Storbritannien (Hinkley Point C). Betänk att vi byggt 12 reaktorer snabbt och billigt i Sverige, och att det byggts bortåt 500 civila reaktorer i världen. Är det inte då lite märkligt att vi ska ge upp och anta att kärnkraften är dyr baserat på en enda ny reaktormodells barnsjukdomar? Sen är det viktigt att inse att även ”dyr” kärnkraft är mycket konkurrenskraftig med förnybart, inte minst med solkraft som typiskt har flera gånger högre kostnader.

Men det finns också ett mer avancerat argument, där kostnadseskaleringar observerats mer brett. Det cirkulerar kostnadsgrafer som denna (rött amerikanska kostnader, blått franska kostnader):

Nuke-unlearning

Jag kan inte gå i god för siffrorna i grafen, men helt otroliga är de inte. Problemet är att analysen oftast stannar här, i ett plötsligt utslag av mycket selektiv och retsam marknadsdyrkan. ”Haha, kärnkraften är för dyr, marknaden vill inte bygga, game over alla kärnkraftskramare!” Varefter man obekymrat fortsätter hälla hundratals miljarder över solceller med mycket tunt resultat. Men den som oroar sig över vår elförsörjning, luftkvaliteten och växthuseffekten vill nog vända på ett par stenar till. Varför blev det såhär, och hur kommer det sig att kostnaderna skiljer sig åt kraftigt i världen idag, och varför är osäkerheten i byggkostnaderna så enorma? Spannet är nästan en faktor fem, enligt denna graf från world-nuclear.org:

rsb-challenge-npp-investment-cost

All annan industriell verksamhet har en gynnsam kostnadsutveckling genom så kallade industriella läreffekter. Man brukar räkna med att kostnaderna minskar med 10-20% för varje dubbling i antalet producerade enheter genom teknisk innovation, serieproduktion, effektivare och mer intrimmade leverantörskedjor, ökad konkurrens, minskad risk mm. Eftersom vi ser att kärnkraften åtminstone lokalt går emot denna mer eller mindre lagbundna utveckling så är det viktigt att förstå varför.

Varför behöver man förstå, kanske du undrar? Det man helst skulle vilja se är en fri marknad för energi, där externa kostnader internaliseras på ett effektivt, transparent och rättvist sätt, och där det i övrigt byggs fritt. Då behöver man inte förstå, utan marknaden ser till att det blir nära optimalt utfall med en ändamålsenlig mix av energikällor. Tyvärr är vi långt ifrån den här fria marknaden, och därför behöver vi förstå mekanismerna för att kunna påverka policies.

Vissa länder har tagit steg för att avreglera elmarknaderna, men det gäller bara delvis privatisering av elbolag samt friare prissättning av el till konsumenter, men INTE en jämn spelplan på produktionssidan. En fullständig avreglering skulle gynna kärnkraften, men såna här partiella avregleringar missgynnar den istället. Från ett läge där politiker tagit ett långsiktigt ansvar för rationell elförsörjning har vi hamnat i ett läge där de skyller på marknaden samtidigt som de pillar kortsiktigt och populistiskt med subventioner och restriktioner och låter tillståndsbyråkratin löpa amok. Det blir den sämsta av två världar och resultatet är förlamning.

Kärnkraften är förstås inte unik, utan har sina industriella läreffekter. Man bygger billigt på sina håll i världen men vi väljer kärnkraftens kostnader politiskt! I några bloggpostningar framöver tänker jag förklara hur och utforska ämnet från olika synvinklar. Hur kostnadernas komponenter ser ut, hur man räknar ut kWh-kostnaden, vad finansieringen spelar för roll, vilken roll staten/byråkratin spelar, hur jämförelser med andra energislags kostnader ser ut, etc. Detta var en liten prolog. Stay tuned.

Gröna torterar data

Klimatet är hett nu, iochmed toppmötet i Paris och nyheterna avlöser varandra. DN, SVT mfl skriver exempelvis om att Sverige nu tappat en placering i klimatrankingen (i bestämd form). Denna klimatranking publiceras av en tysk grönröd think-tank, GermanWatch.

Låt oss ta en titt på detaljerna. (Ni vet, det där man alltid slipper om man bara läser nyhetsartiklar.) Kolkraftslandet Danmark har länge legat först och Sverige tvåa, men nu är vi omsprungna av kolkraftslandet Storbritannien. Vän av ordning utbrister förstås i ett stort ”WTF?” och börjar gräva. Såhär ser det ut i toppen:

climate1ClimateLegend

Man har lämnat de tre topp-platserna vakanta för att markera att inget land är bra nog. Indexet är som synes uträknat med hjälp av 5 indikatorer med olika vikt. Utsläppsnivåer 30%, utsläppsförändringar 30%, förnybart 10%, effektivitet 10% och politiska drömmar 20%. Okej, verkar ganska godtyckligt redan där – men det finns en hel kennel begraven i detaljerna.

Det man först frågar sig är hur Sverige, UK och Danmark kan ligga på samma nivå i mörkblå ”Emissions Level”. En annan tabell i rapporten ger ingen ledning – Sverige har 10% lägre andel utsläpp än andel befolkning i världen, medan Danmark och UK har 50% högre andel utsläpp än befolkning, vilket borde ge Sverige ett enormt övertag:

Climate2

Ett mysterium att vi ändå har samma ”Emissions Level” – tills man hittar en mer detaljerad förklaring:

climatIndicators

Nu börjar det klarna något. Av det 30% mörkblåa utsläppen är bara 7.5% utsläpp per capita. Lika hög vikt ges energiproduktion per capita. Här är det givetvis bra, på grönt manér, att ha låg sådan, dvs det är bra med fattigdom. Sverige är uselt i den indikatorn, eftersom vi har så mycket ren elproduktion och exporterar energiintensiva varor med lågt CO2-innehåll. Här straffas vi rejält för den kärnkraft som gör klimatnytta även globalt. Man är helt öppen med det i metod-beskrivningen (sidan 7):

Under the assumption that energy will never be abundant, this indicator is an important complement to ‘CO2 emissions per capita’. This indicator also takes into account energy that has been supplied by low-carbon but possibly non-sustainable technologies such as nuclear power and/or large hydropower.

Suck.

Gröna förnybart-tårtbiten är även den symptomatisk. Återigen straffas vi (eller får inget tillgodoräknat) för kärnkraft. Märkligt också att man har 4x högre vikt på trend än på nivå. 50-50 mellan nivå och trend hade varit mer rimligt, likt de andra subindexen. Men ta ett djupt andetag nu, så tar vi det riktigt galna:

Betrakta ”Development of Emissions”. Jag kan köpa att man vill premiera utveckling och vill premiera minskning på många olika områden framför minskning på bara ett område. Det jag däremot INTE kan köpa är hur man behandlat den största del-tårtbiten, ”CO2 Emissions from Electricity and Heat Production”. I metod-beskrivningen förklarar man utan att skämmas att man behandlar kärnkraft som om det vore kolkraft. (sidan 11):

”In the category ‘electricity and heat production’, emissions from electricity generation are considered. As a high-risk energy source, nuclear power is taken into account with socalled “risk equivalents per energy unit” (which are roughly equivalent to the emissions of a modern coal power plant). 

Jamen skit i klimatet, då! Tänk bara på era gröna 70-talsdogmer. Gör det! Ursäkta utbrottet, men det här är ju bara för dåligt. Indexet mäter alltså inte faktiska klimatåtgärder, utan hur grön svansföring man har på energiområdet. Det är en enorm skillnad!

Det finns en annan intressant sak att lägga märke till. Kina har klättrat i rankingen till den lägsta icke-röda positionen. Att Kina hamnar där och inte näst sist, efter Saudiarabien, beror på att Kina tycks vara bäst av alla rankade länder i ”climate policy”, den orangea delen av stapeln:

ClimateChina

Hur sjutton kommer man fram till att Kina av alla länder har bäst klimatpolicy!? Kalla mig gärna konspirationsteoretiker, men jag misstänker att några väl valda personer helt enkelt fått lagom stora mutor. Apropå det har Taiwan, ”Chinese Taipei” i rankingen, fått betydligt sämre total än Kina, fast Taiwan givetvis är betydligt bättre exklusive ”climate policy”.

Nå, vad drar vi för slutsats av allt detta? En slutsats är den jag redan dragit: Det finns ingen självständig klimatrörelse – den gröna rörelsen fortsätter ockupera frågan och förhindrar avgörande framsteg. En annan slutsats drog den insiktsfulle ekonomen Ronald Coase för flera decennier sen: ”If you torture the data long enough, it will confess”.