I väntan på en klimatrörelse

Läste nyss en ganska svamlig vänster-romantiserande artikel med namnet Beyond Environmentalism: Marching toward Climatism. Den argumenterar för att People’s Climate March som samlade 400,000 deltagare i New York i september är ett bevis för att klimat-aktivismen nu är en egen, stark rörelse. Såhär låter det:

The unexpected success of the People’s Climate March signaled how, as with the outpouring of the first Earth Day, whole new veins and modes of activism had already been flourishing. From what I saw, the climate movement as a whole is also forging an identity for itself that looks historically novel, precisely by how it is breaking with what we for the last half-century have called “environmentalism.”

Låt oss hoppas att det finns någon form av embryo där, men det finns absolut ingen stark klimatrörelse idag som bryter med gammal grönhet. Det finns ingen bred insikt om att vi står inför en stundande global katastrof, en insikt som skapar prioriteringar och som skär rätt igenom politiska läger. Den totalt dominerande kraften på området är istället den gamla gröna rörelse som använder klimatet, NIMBY-ism, mat-oro, djurvänlighet, kärnkraftsrädsla mm som tämligen ekvivalenta redskap för sin egen popularitet.

Om klimatet vore en egen stark rörelse så skulle den påverka det politiska klimatet med ett ensidigt klimatfokus som skulle tvinga politiker att bryta med andra hänsyn, framförallt gröna sådana. Men så är det helt uppenbart inte. Det verkar poppis med topplistor, så här kommer belägg i tio-i-topp-form:

  1. Slumpmässigt utvald typisk kommentar från mitt facebook-flöde: ”Att klänga sig fast vid gammal teknik är ingen lösning, och kärnkraft ÄR en gammal teknik. Punkt!” Jodå, har man usla argument så kan man kompensera med lite versaler och ett ”Punkt!”.
  2. Klimatfrågan drivs främst av gamla gröna organisationer som Miljöpartiet, Greenpeace mfl. Dessa är fast i gamla dogmer via organisatoriska låsning.
  3. Tongivande klimataktivistiska bloggar som Supermiljöbloggen och Ekologistas tar varje tillfälle i akt att skriva strunt om kärnkraft.
  4. Den nya regeringens första åtgärd är att målmedvetet sänka kärnkraften ekonomiskt, den andra att schabbla med klimatmålen inför EU-toppmötet.
  5. IPCCs nya rapport kom häromdagen och den påpekar förstås att kärnkraft är en av de viktiga teknologierna och även att det vore värre att fasa ut kärnkraften än att begränsa sol och vind till 20%. (Tabell SPM-2). Kommentarerna från opinonsbildarna förtiger detta helt.
  6. Självbedrägerierna om solens och vindens snara genombrott dominerar fortfarande, trots att solens roll är helt obetydlig och trots att vindens utveckling nu är linjär med bleka utsikter. Trots att fossilerna fortsatt dominerar ny energiproduktion uppstår ingen brådska som förmår bryta väntan på sol och vind.
  7. EU har fortfarande GMO-förbud och går mot allt mer ekologisk odling, trots att konventionell och GMO-baserad odling givetvis är effektivare och kräver mindre energi.
  8. Det finns inget populärt begrepp som betecknar CO2-snåla teknologier. Istället ligger religiöst fokus på begreppet ”förnybart” som utesluter den enda bevisat skalbara klimatlösningen.
  9. När Svenskt Näringsliv ifrågasätter regeringens anti-kärnkraftspolitik går företag med hög svansföring i miljöfrågor i taket och tar kraftfullt avstånd. Det visar att gammal vanlig miljöopinion är kommersiellt mycket viktigare än klimatopinion.
  10. Tysklands energi-elände där man sedan länge lagt mer pengar på 5% solcells-el än vad som hade krävts för att  ersätta all deras 50% kolkraft med kärnkraft. Där man först lägger ner kärnkraft och sedan ser efter om man möjligen klarar att införa en förnybar elproduktion till år 2050.
  11. Ni får en i bonus: Hur många kärnkraftverk kan en slumpmässig nyhetsintresserad person nämna vid namn? 5-10 stycken, plus de svenska? Varje reaktor räddar 200 pers per år och reducerar klimatriskerna. Men kan folk nämna ett enda kolkraftverk? Varje stort kolkraftverk dödar kanske 300 pers per år och står för lejonparten av klimatriskerna…

För gröna fyller klimathotet samma funktion som helvetet fyller i kristendomen. Det är bra att hota med för att få till en allmän moralisk uppryckning inom alla möjliga områden – mathållning (vegetarianism), energi, bistånd, anti-kapitalism mm. Det är däremot inget man kan eller ska eliminera! Man ska göra symbolhandlingarna för att personligen undvika skuld, oja sig över andras gudlösa beteende och känna sig som en god och insiktsfull människa. Jag, däremot, är orolig på riktigt (över klimatet, inte helvetet, alltså), och fascineras varenda dag över de grönas likgiltighet och oförmåga att prioritera.

Så nej, det finns ingen klimatism, ingen klimatrörelse. De som möjligen är äkta klimataktivister idag är de politiker som, i exempelvis Storbritannien, faktiskt kämpar för att få igång en reaktorindustri igen istället för att gå den enkla vägen och symboliskt bränna andras pengar på förnybart medan man bygger kolkraft och gasledningar. Men vilka går man ur huse för att stötta dem? Inga klimatister så långt ögat når!

  •  
  •  
  •  
  •  

4 reaktioner på ”I väntan på en klimatrörelse

  1. För mig framstår det som om man måste ha ett svar på om energilager är möjliga innan man helt avskriver förnybart. Power to gas – Gyron – Värme – Potentiell energi och så vidare – är alla ideerna självklart orealistiska? Lat som jag är undrar jag om du redan tänkt klart om dem innan jag forskar själv.

    1. Ja, du har en poäng. Gratis eller nästan gratis effektiv och storskalig lagring skulle göra åtminstone vindkraft till en riktig spelare. Tyvärr har jag inte sett något i den vägen. Pumpad vattenkraft är bra men geografiskt begränsad (alternativt dyr, om man skapar sin egen geografi). Power-to-gas har för stora förluster och kostnader. Batterier är för dyra. Gyron har jag inte tänkt så mycket på, men spontant för låg energidensitet och för kortsiktig lagring. Värme har för mycket förluster.

      Buzzet i lite mer avancerade gröna kretsar just nu är ”flow batteries”. Men jag vill se en industriell skalning och en bra kostnadskurva innan jag börjar se det som en potentiell räddare.

      Det finns givetvis en möjlighet att förnybart+lagring på något sätt ändå fixar biffen om några decennier, men jag kan inte förstå chansningen och hur folk kan med att vänta. Det är som ett chicken-race mot verkligheten med oerhört höga insatser och dessutom en extremt hög anmälningsavgift.

  2. Kärnkraft har blivit ett skällsord, kanske är det dags för ett namnbyte iom gen IV? Det är ju en trend att byta ut ord som har blivit för laddade (jag vet iofs vet om det ger något resultat). Förslag?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *