Låt oss leka med tanken att Sverige kontinuerligt investerar i kärnkraftsflottan genom att vartannat år starta ett bygge av exvis Hitachis BWRX-300 SMR. Reaktorerna har en livslängd på 60 år, vilket innebär att jämviktsläget blir 30 reaktorer à 300 MW = 9,000 MW kärnkraft.
Erfarna kärnkraftsbyggare är då ständigt redo att ta hand om ”sin” byggfas i nästa SMR-bygge, vilket ger effektivitet och låga kostnader. Kostnadsestimaten ligger på runt 12 mdr per reaktor och alltså investeras 6 mdr per år (oavsett byggtid) med en byggstart vartannat år.
Den färdiga flottan kommer producera 71 TWh/år vid 90% kapacitetsfaktor. Det innebär att varje kWh att ha en nyinvesteringskostnad på 6/71 = 8.5 öre kopplat till sig. Med denna modell behöver vi noll investeringar i sol och vind och sparar pengar på elnätssidan. En region kan relativt snabbt förstärkas med mer elektrisk kraft genom att förlägga nästa bygge dit.
Dessa 6 mdr per år kan jämföras med Vattenfalls investeringsplan för 2024-2025 (sida 20):
En annan jämförelse är att Svensk Vindenergi uppskattar investeringarna i svensk vind år 2020-2026 till 140 miljarder för 35 TWh. Med antagande om 25 års livslängd skulle detta omformat till en kontinuerlig investeringsmodell bli 140/(35*25) = 16 öre/kWh mot kärnkraftens 8.5 öre/kWh.
Modellen försummar kapitalkostnaden (räntan) av att ha pågående byggen. Dessa pengar skulle kunna investeras i något annat och ge en alternativ intäktsström. När systemet är etablerat och börjat generera ström skulle man kunna välja att se den kontinuerliga investeringen som en driftskostnad.
Det finns såväl pedagogik, en beredskapstanke och en stark rättviseaspekt i modellen; att varje generation tar ansvar och kontinuerligt återinvesterar och upprätthåller kompetens. Det är bättre än att en generation (som 1965-1985) gör ett jättejobb som ett antal senare generationer, utan större uppskattning, lever av.