Statens kärnkraftsvinst

Jag triggas litegrann av gnället om att staten riskerar att få betala en del av kärnkraftens slutförvar, senast uttryckt av anti-kärnkraftsprofessorn Tomas Kåberger som numera är ledarskribent för den likaledes oseriösa tidningen ETC. Faktum är att:

  • staten har mjölkat kärnkraften på enorma resurser.
  • eftersom staten på olika sätt tvingar reaktorer att lägga ner så är det dess eget fel om kärnavfallsfonden inte fylls på under längre tid.
  • slutförvaret är onödigt dyrt pga överdrivna statliga regler.
  • bolagen som driver reaktorer är skyldiga att betala och ställa upp säkerheter för att kunna betala slutförvaret även om fonderade medel inte räcker.

Det här inlägget tänkte jag främst ägna åt lite detaljer kring första punkten. Men först kan det nämnas att kärnavfallsfondens inbetalningar och avkastning summerar till cirka 97 miljarder och av detta har man betalt ut cirka 34 miljarder för att finansiera mellanförvar, forskning och förberedelser för slutförvar, gröna stolleföreningar mm.

Den huvudsakliga källan för uppgifterna i detta inlägg är Ekonomistyrningsverkets dokument ESV 2016:41 Tidsserier, statens budget m.m. 2015. Jag har inflationsjusterat siffrorna genom att använda SCBs KPI-serier, vilket innebär att siffrorna är i fasta priser med år 2016 som bas.

Punktskatter på kärnkraft

År 1995 infördes en skatt som hette ”Särskild skatt på elektrisk kraft från kärnkraftverk”. År 2006 ersattes den av ”Skatt på termisk effekt i kärnkraftverk”. Utvecklingen har sett ut såhär:

Totalt blir summan 62.5 miljarder. Detta är utan att räkna med någon form av realränta/avkastning.

Övriga skatter

Energiskatten idag drar in ungefär 45 mdr/år. Av detta är 21 mdr/år skatt på elektrisk kraft. I tidsserierna redovisas elektrisk kraft från 2006, tidigare fanns bara energiskatt som en stor post. Om jag antar att elektrisk kraft upptar samma andel av energiskatterna även före 2006, och att kärnkraftens andel är ca 40% av skatten på elektrisk kraft, så ser det ut såhär:

Över perioden i grafen summerar det till ca 175 mdr. En av det svenska skattesystemets egenheter är att vi betalar moms på skatten, så där tillkommer skatteintäkter, men låt oss ta ett helhetsgrepp på momsen: Överslagsmässigt, om vi betalat 60 öre för el innan moms och hushållen fått cirka hälften av kärnkraftens cirka 60 TWh/år, så pratar vi ca (60 mdr/2) * 0.60 kr * 25% * 25 år =  112 mdr i moms under samma period som i grafen ovan.

(Det verkar förresten som att energiskatterna hade en hyggligt stor roll i ”saneringen” av statsfinanserna efter 90-talskrisen. De totala energiskatterna steg från ca 20 mdr år 1992 till ca 61 mdr år 1998, uttryckt i 2016 års prisnivå.)

Vinstmedel

Staten har tillgodogjort sig stora delar av kärnkraftsindustrins vinstmedel på flera sätt. Vi har länge haft en bolagsskatt på runt 28% som utgår på vinstmedel. Därtill kommer utdelningar från Vattenfall till staten. Sen år 2000 har Vattenfall delat ut cirka 61 mdr. Tyvärr har jag inte utrymme att lägga ner det arbete som skulle krävas för att klargöra hur mycket pengar som staten dragit in på dessa vägar. Inte heller kan jag kvantifiera hur mycket staten vunnit på att vår tunga industri åtnjutit mycket konkurrenskraftiga elpriser.

Statens kostnader

Givetvis kan man anföra att statens stöd till kärnkraftsrelaterad R&D i begynnelsen, samt reaktorernas byggkostnader i den mån de bekostades av staten, bör läggas till minusposterna. Men faktum är att bara vissa av reaktorerna byggdes statligt, och allesammans givetvis skrivit av sina kapitalkostnader mot rörelseresultat. De ursprungliga kapitalkostnaderna är betalda och avskrivna sedan länge. Kärnteknik var också väldigt billigt när det begav sig, innan byråkratin exploderade och leverantörskedjorna ödelagts. Att bygga Oskarshamn 1 kostade exempelvis 3-4 miljarder i dagens penningvärde, vilket är ungefär en fjärdedel av vad vindkraft kostar att bygga idag, justerat för kapacitetsfaktor.

Vi har också statliga kostnader i form av att driva SSM mm, men även den finansieras av kärnkraftsbolagen själva genom ett avgiftssystem. Sen 1992 har staten försett sig med cirka 6.4 mdr i avgifter, inflationsjusterat, för att driva kontrollbyråkratin och viss relaterad forskning.

Statligt skapade kostnader

Detta är också svårt att kvantifiera, men onödiga statliga krav på slutförvar, oberoende säkerhetssystem, byråkratiska redovisningar och fördröjningar, fånigt låga utsläppsnivåer mm har påfört kostnader som säkert också hamnar i 100-miljardersklassen. Till det kommer de onödiga förtida nedstängningar av reaktorer som lagstiftats om direkt (Barsebäck 1-2) samt de som vindkraftssubventionerna skapat (O2, O1 mfl), vilket givetvis också ger kostnader i sådan storleksordning.

Sammanfattning

Kärnavfallsfonden har tagit in runt 97 mdr och fortsätter dra in pengar från kärnkraftsägarna. Det är inte särskilt troligt att det blir en restpost för staten att betala, men OM det blir det så är det rätt åt oss med tanke på hur vi rycker undan mattan för fortsatta inbetalningar!

En restpost skulle hursomhelst inte drabba någon fattig: Staten har dragit in 62 mdr i särskilda kärnkraftsskatter, runt 175 mdr i kärnkraftsrelaterad energiskatt, över 100 mdr i moms, okända summor i bolagsskatter och utdelningar, och detta utan att gå längre bak i tiden än cirka 1992. Vi kan vara trygga med att 350 mdr i statlig kärnkraftsrelaterad nettointäkt är en mycket låg nuvärdes-skattning och kärnkraften fortsätter sopa in pengar i statsbudgeten även om just effektskatten avvecklas.

Men denna framgångssaga går nu ändå långsamt mot sitt slut. O1, en välskött reaktor i gott skick, stängs nästa månad. Dess storebror O2 återstartades aldrig efter att den i princip var klar med nyrenovering och uppgradering. Nejdu, käre Kåberger. Elefanten i rummet är INTE att vi eventuellt får betala lite extra för ett extremt överdesignat slutförvar.

  • 51
  •  
  •  
  •  

4 reaktioner på ”Statens kärnkraftsvinst

  1. Njae, O1:an må vara välskött men anläggningens ”transientbudget” är nästan uppäten och därmed inte i bästa skick. Förvisso skulle det gå att utöka antalet transienter men SSM och ekonomi lär sätta stopp för det.

    Annars bra skrivet.

    1. Det har du rätt i, men det tekniska skicket är oberoende av transientbudgeten som ju egentligen bara är en siffra som jag antar är mycket konservativt satt, och i ett tidigt skede. Det vore bättre att avgöra baserat på mätvärden från fysiska undersökningar, ultraljud, provbitar mm, om det låter sig göras.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *