Etikettarkiv: kol

En rysk-grön röra

Den ökände professorn i antikärnkraftsteknik, Tomas Kåberger, samt den gröna katten bland blå hermeliner, Anders Wijkman, har nu framgångsrikt utnyttjat kriget i Ukraina till att få in debattartiklar på DN Debatt. De för fram sitt vanliga kärnkraftsmotstånd men nu spunnet kring argumentet att vi bör sluta köpa energi från Ryssland.

Det är lite tråkigt att inte ens ett akut existentiellt militärt hot och en krossad global säkerhetsordning kan förmå dessa herrar att argumentera ärligt och rationellt. Deras beställda politik med europeisk förnybart-utbyggnad och kärnkraftsnedläggningar har lett till ett enormt naturgasberoende i Västeuropa och kraftigt försvagade möjligheter att isolera Ryssland ekonomiskt. Detta ljuger de ogenerat om bland annat när de påstår:

Den snabba utbyggnaden av billig förnybar elproduktion i världen är därför ett hot mot den ryska ekonomin.

De talar i artikeln om rysk export av uran och naturgas i samma andetag, med samma vikt, och därför ska bloggen här på sitt klassiska vis upplysa om storleksordningarna. Först, låt oss titta på importandelarna från Ryssland per energibärare. För naturgas, olja och kol är källan BP Statistical Review of World Energy 2021, och för uran är källan Statista.

Grafen kan ge intrycket att vi är ungefär lika beroende av Ryssland för alla energislag, med en viss övervikt för naturgas. Detta intryck är felaktigt pga prisrelationer och infrastrukturförhållanden. Mer om det snart, först en graf över de ryska energi-importernas energi-innehåll till Europa per energibärare:

Ok, så det ryska uranbränslet bidrar tyvärr med minst energi, och naturgasen mest. Fortfarande inte så klargörande. Men om vi tittar på prisbilden så framträder något helt annat:

Ja, du ser rätt, kärnkraftstårtbiten är nästan osynlig. Olja och naturgas har dragit in över $80 mdr årligen till den ryska statskassan även under normala tider, och mycket mer med dagens förhöjda priser. Men uranförsäljningen handlar alltså om runt $0.17 mdr. (Notera att detta är spotpris-värdet av själva råvarorna, exvis råolja och natur-uran, och inte inkluderar förädlingsvärde.) Om vi leker med tanken att alla 16 exajoule i det förra tårtdiagrammet genererats av kärnkraft så skulle Rysslands intäkt varit $1.6 mdr USD istället för $87 mdr.

Betänk också att nästan all naturgas transporteras med pipeline till Europa och den infrastrukturen är väldigt svår att skapa alternativ till, jämfört med att byta ut 2545 ton natur-uran (en liten skeppslast), 23% av EUs behov, mot någon annan leverantör.

Okej, vad säger då Kåberger och Wijkman mer? Jo:

Halva ryska statsbudgeten kommer från export av fossila bränslen. Ryssland, tillsammans med Kazakstan och Uzbekistan, står därtill för mer än hälften av världens uran­utvinning.

Notera hur man försåtligt placerar ryska fossil-intäkter i samma stycke som uran, och ännu mer försåtligt bakar ihop Rysslands, Kazakstans och Uzbekistans uranutvinning. Döm själv hur ärligt detta är med tanke på att Kazakstan står för strax över 40% av världens uranutvinning medan Ryssland och Uzbekistan står för ungefär 5% var. De räknar kallt med att ingen kollar upp siffrorna. Sen fortsätter de:

Alla kärnreaktorer som börjat byggas utanför Kina efter 2019 har en rysk leverantör.

Gissa vilka dessa ”alla” utanför Kina är? Jo, de är två (2) reaktorbyggen i Turkiet i samma verk, Akkuyu! Under perioden har också nio kinesiska reaktorer börjat byggas, varav sex stycken kinesisk-designade Hualong-1 (aka HPR-1000).

Fullständigt skamlöst levererar de även denna paragraf:

Putin har i dag två starka intressen bakom sina systematiska försök att påverka opinion och skeenden i västvärldens demokratier: Att skapa politisk splittring och att fördröja utvecklingen av förnybar energi.

Splittring, jo just det, och vilka deltar med liv och lust i denna splittring?! I själva verket har Rysslands propagandamaskineri underblåst motståndet mot kärnkraft och fracking. Ryssland har inte haft något alls emot att vi bygger ut förnybart, för de vet vad som sedan används när det blåser dåligt: naturgas.

Efter att gröna policies har tillåtit Ryssland att bygga upp sin krigskassa (ca 640 mdr dollar) och sin militär med EU-ländernas pengar, så har vi nu en situation där slumpkraften låst in Tyskland mfl i ett extremt naturgasberoende. Därför fortsätter vi att pumpa in enorma medel i Ryssland och kan inte förmå oss att stänga av alla ryska banker från Swift-systemet, vilket givetvis fungerar som en stor lucka i sanktionerna.

Skadan som redan åsamkats västerlandet av våra nyttiga idioter är tydligen inte nog. DN väljer att ge fortsatt utrymme åt försåtlig propaganda för en fortsatt politik som gynnar Putin och ryskt inflytande. Samtidigt finns många hoppfulla signaler om att energipolitiken i Europa kan bli mer rationell framöver. Storbritannien ligger som tidigare ganska långt framme, exempelvis.

Global energistatistik 2018

Igår släpptes BPs årliga rapport Statistical Review of World Energy. Det finns de som börjar fräsa konspirationsteorier när källan är ett oljebolag, men detta är kanske den mest högkvalitativa, ansedda och citerade källan i sitt slag. Jag har utgått från BPs råa siffror och snickrat ihop en uppsättning grafer som visar den globala utvecklingen.

Glädjande nog ökade energikonsumtionen i världen med ca 2.2% förra året. I nedanstående graf kan man se hur det såg ut per energikälla. (Icke-termiska källor som vattenkraft, solceller och vindkraft justeras upp av BP genom att multiplicera med cirka tre för att bli jämförbara.)

Som synes är vindkraft och solceller fortsatt väldigt små. År 2017 uppgick de tillsammans till totalt ca 2.65% av primärenergin, en ökning från 2.22% året innan. Med den takten tar de alltså 4-5% marknadsandel per decennium.

Förra året ökade naturgas mest, följt av olja:Att naturgasen ökar är inte så konstigt. Det är den ideala partnern till slumpkraft (dvs sol och vind). Naturgas-verk är väldigt billiga att bygga och produktionen i dem kan relativt lätt justeras så att bränsle sparas när det är bra produktion i slumpkraft-verken. En politisk bonus är att naturgas bara ger halva CO2-utsläppen mot kol, vilket gör att man relativt billigt kan reducera utsläppen enligt plan genom att göra sig långsiktigt beroende av denna energikälla.

Från millennieskiftet har den fossila andelen av energiproduktionen minskat obetydligt från 87% till 85%. Samtidigt har den totala energiproduktionen ökat kraftigt, så fossilerna växer fortfarande:

Förra året växte den fossila energiproduktionen ca 1.5% (trots att året innan dess hade en dag extra pga skottår). Det här får givetvis förutsägbara konsekvenser för CO2-utsläppen:CO2-utsläppen hade inte rört sig särskilt mycket några år, men tog 2017 ett skutt uppåt igen och ökade med ca 1.6%, justerat för skottår.

Om man vill avsluta med att vara lite positiv mot slumpkraft, så kan man betrakta deras tillväxter i en logaritmisk graf:Här ser man att vindkraft idag ligger på ca 1.9% av primärenergin (vilket inte är samma sak som andel av elektriciteten), och solkraft ligger på ca 0.75%. De ligger alltså på ungefär samma punkter på kurvan som kärnkraft låg på ca 1977 respektive 1973. Grafen visar att den procentuella tillväxten fortfarande är hyggligt god för dessa energislag och om man inte kände till intermittens-problematiken skulle detta, trots de små absoluta volymerna, ge anledning till långsiktig optimism.

Återkommer med ytterligare statistik kring viktiga detaljer.

Kina och kolet

Greenpeace har i dagarna släppt en rapport, Coal’s terminal decline, som behandlar framförallt Kinas kolanvändning. Pepp! Statistiken som presenteras är lite intressant, om man klarar att se förbi vinklingarna. Rapporten fick publicitet i en artikel i DN och jag kan förstås tycka att det är lite synd att tidningarna använder en extremistorganisation som nyhetskälla. Organisationen har apropå det just förbjudits i Indien.

Jag tänkte alltså gå igenom Greenpeace-statistiken och och belysa vinklingarna. Ganska tidigt i rapporten påstår man med hjälp av detta graf-par att Kina ensamt drivit kol-ökningen under 2000-talet och att kolboomen i världen varit en ”hägring”.

Coal_China_vs_World

Om man tittar lite noggrannare på högra grafen så ser man dock att USA och Europa minskat (framförallt med hjälp av fossilgas), men att Indien och ”others” ökat från cirka 900 miljoner ton till cirka 1700 ton. Det är knappast en hägring och ganska oroande. Nu när Kina kanske börjar ta det lugnare med kolet finns det ett antal miljarder människor som står i begrepp att bygga upp moderna samhällen.

Sen skulle jag vilja säga att det är alldeles, alldeles för tidigt att utropa seger. Kinas officiella kolstatistik har historiskt justerats upp i efterhand. Ganska nyligen uppreviderade Kina sin kolanvändning mycket kraftigt, och det är som sagt inte första gången. Med korruption och politiskt tryck på att provinser ska visa upp både minskade utsläpp och ökad ekonomisk aktivitet så ska man inte bli förvånad om underrapporteringen just nu ökar.

Greenpeace hävdar vidare att:

”China’s power sector has reached a “green tipping point”. Since the end of 2013, China’s electricity consumption growth has been entirely covered by growth in power generation from renewable sources”

Det man inte nämner i sammanhanget är att det är vattenkraften som står för i stort sett allt det, och vattenkraft är som vi vet inte obegränsat skalbart och inte sådär särdeles miljövänligt heller. Det syns dock om man tittar lite närmare på en välgjord graf i rapporten:

coal-change-china

Kärnkraften finns med i ett par av graferna som den ovan, men inte i rapportens brödtext. Greenpeace vill inte låtsas om kärnkraften och det är nog klokt ur deras perspektiv. Som synes börjar kärnkraften i Kina rampa nu och under 2015 hittills har 8 nya reaktorer fasats in på nätet. Dessa åtta kommer troligen ge en högre årlig elproduktion än hela världens installationer av solceller år 2015 (prognosticerat till ca 55 GW).

Rapporten innehåller en fullständigt vansinnig graf som man kallar ”projektion” när den i själva verket är ett ”high renewable scenario”.

China-dream

Hur man ska klämma in så mycket väderberoende kraft och matcha med timvis efterfrågan förtäljer inte historien, och det stämmer dåligt med Kinas uttalade målsättningar om att rampa kärnkraften snabbare och med färska nyheter om att man givit grönt ljus att börja bygga kärnkraft inne i landet igen (och inte bara vid kusterna) med en första batch om 31 reaktorer. Sen att man har satt 700 kärnkraftsingenjörer bara på att utveckla smältsalt-torium-reaktorn säger en del.

Slutligen, ingen Greenpeace-rapport vore komplett utan ett rejält appeal to capacity:

europe-appeal-to-capacity

Trogna läsare vet att vind och särskilt solceller har mycket låg kapacitetsfaktor, och ser att det som hänt är att mycket rysk gas kombinerats med vind för att tränga ut lite kol. Ett fall framåt, men inget dramatiskt. Kärnkraften har inte rört på sig särskilt mycket, iaf inte om man ser till produktionssiffror (man har stängt verk som ändå inte gått så bra och förbättrat tillgängligheten på övriga).

Kolet i ”terminal decline”? Alldeles för tidigt att säga, men Greenpeace har förstås ett intresse av att ge sken av framsteg. Så länge man kan göra det sannolikt för den stora massan att sol och vind kan fixa biffen, så länge hindrar man stöd för kärnkraftsprojekt och så länge kan man fortsätta utverka subsidier för förnybart.

Kung kol flyttade i början av 90-talet

Detta är tredje inlägget med ledning av BP Statistical Review of World Energy 2014. Förra året ökade kolkraften i världen med 3.0% (103 Mtoe). Kina stod för 2/3 av denna ökning (69 Mtoe), och Kina står nu ensamt för mer än hälften av världens kolkonsumtion. Kolkraftens tyngdpunkt i världen har förändrats kraftigt.

kol_2014

Europa och östblocket stod för länge för merparten av kolförbrukningen, men Kina blev så stort redan i slutet på 80-talet att Asien kunde gå om.  I anslutning till detta kollapsade kolkonsumtionen östblocket pga murens fall i början av 90-talet. Samtidigt accelererade framförallt Kina efter de ekonomiska liberaliseringarna och nu är Asiens konsumtion som synes fullständigt dominerande.

Kina har alltså legat högre länge och varje år knaprar man nu i sig fyra gånger så mycket som USA. Givetvis har USA högre oljeförbrukning, så kolet ger inte hela bilden när det gäller utsläpp, men just nu har Kina cirka dubbelt så höga CO2-utsläpp som USA.

Kina brände år 2013 cirka 1900 Mtoe kol, 150 Mtoe naturgas och 510 Mtoe olja, medan USA brände 460 Mtoe kol, 670 Mtoe naturgas och 830 Mtoe olja. Det betyder att Kina kvalar in på totalt 2560 Mtoe fossiler och USA på 1960 Mtoe, men Kinas mix är betydligt mer CO2-intensiv eftersom kol är betydligt värre än naturgas och olja.

Förnybart är en värdelös egenskap

Energislag har massor med olika egenskaper:

  • miljöpåverkan – hur mycket miljön skadas vid produktion
  • grönt – om det är på modet bland gröna
  • kostnad – vad det kostar att producera per energienhet
  • förnybart – om det dyker upp mer hela tiden
  • uthålligt – om det inte äventyrar framtida generationer
  • styrbart – dvs intermittent (väderberoende), baskraft eller styrbart
  • portabelt – om det går att ta med sig smidigt
  • fotavtryck – om det går åt mycket yta för att producera

En del av egenskaperna är lite tvetydiga för vissa energikällor, exempelvis beroende på plats i världen, eller om man använder det direkt eller för att producera el. Men om man höftar lite, så blir egenskaperna enligt följande tabell:

energislagens alla egenskaper

Två av egenskaperna är uppenbart värdelösa. Att något är förnybart, dvs nyskapas hela tiden, har ingen som helst fördel jämfört med något som det finns tillräckligt av. Och att något är grönt, dvs på modet bland gröna, är förstås bara godtycke . Om vi stryker dessa två egenskaper blir bilden tydligare:

energislagens meningsfulla egenskaper

Vi ser att kärnkraften sammantaget har klart bäst egenskaper, förutom när det gäller portabilitet. Vind är näst bäst, men är kraftigt begränsad av sitt väderberoende, vilket gör att ett okej kostnadsläge förutsätter låg andel vind i elnätet. I portabiliteten finner vi oljans storhet – när vi tankar en bil gör vi det med en effekt på cirka 50 MW. Här ligger den stora tekniska utmaningen framöver, dvs att förbättra batteriteknik och syntetisering av flytande bränslen såpass att elproducerande kraftslag blir konkurrenskraftiga gentemot oljan. Kärnkraftens utmaning däremot är politisk, inte teknisk.

I dagsläget ser det inte bra ut för klimatet, eftersom sol och vind används som alibi för kol och naturgas och därmed står ivägen för snabb, billig utbyggnad av kärnkraft. Därför blir det en stort ”nejdetkanviinte” på det här också.