Etikettarkiv: USA

Kung kol flyttade i början av 90-talet

Detta är tredje inlägget med ledning av BP Statistical Review of World Energy 2014. Förra året ökade kolkraften i världen med 3.0% (103 Mtoe). Kina stod för 2/3 av denna ökning (69 Mtoe), och Kina står nu ensamt för mer än hälften av världens kolkonsumtion. Kolkraftens tyngdpunkt i världen har förändrats kraftigt.

kol_2014

Europa och östblocket stod för länge för merparten av kolförbrukningen, men Kina blev så stort redan i slutet på 80-talet att Asien kunde gå om.  I anslutning till detta kollapsade kolkonsumtionen östblocket pga murens fall i början av 90-talet. Samtidigt accelererade framförallt Kina efter de ekonomiska liberaliseringarna och nu är Asiens konsumtion som synes fullständigt dominerande.

Kina har alltså legat högre länge och varje år knaprar man nu i sig fyra gånger så mycket som USA. Givetvis har USA högre oljeförbrukning, så kolet ger inte hela bilden när det gäller utsläpp, men just nu har Kina cirka dubbelt så höga CO2-utsläpp som USA.

Kina brände år 2013 cirka 1900 Mtoe kol, 150 Mtoe naturgas och 510 Mtoe olja, medan USA brände 460 Mtoe kol, 670 Mtoe naturgas och 830 Mtoe olja. Det betyder att Kina kvalar in på totalt 2560 Mtoe fossiler och USA på 1960 Mtoe, men Kinas mix är betydligt mer CO2-intensiv eftersom kol är betydligt värre än naturgas och olja.

Misslyckandet i Irak

Jag tror att ett av mina största policymisstag i livet är att jag stödde Irak-kriget. Status quo verkade inte trevligt, att störta Saddam såg lätt ut, var lätt, men missköttes och utvecklade sig till en katastrof av bibliska proportioner, dessutom utan något ljus i slutet av tunneln.

En sak jag inte hade någon förståelse för var Iraks inbyggda etniska och religiösa spänningar och att de styrande sunniterna faktiskt var i minoritet. Jag, som skyddad och rationell svensk, betänkte nog inte heller barbariet som går att släppa lös på oroliga och demokratiskt omogna platser i världen. Märkligt nog hade en av de ”neokonservativa” hökarna, Dick Cheney, full koll på problematiken redan ett årtionde tidigare under slutet av första Gulf-kriget, då han försvarade beslutet att inte avancera mot Bagdad. Han måtte ha glömt bort det senare när han blev en av George W Bushs främsta arkitekter bakom kriget:

Man kan förvisso fråga sig om invasionen var tvunget att bli ett misslyckande, eller om det blev det pga felaktiga amerikanska beslut, såsom att upplösa armén. Man kan också fråga sig om amerikanernas inblandning bara tidigarelade en inbördeskonflikt som ändå måste bryta ut förr eller senare, givet att Saddamklanen ändå inte förde Irak mot ett modernt samhälle som senare skulle kunna demokratiseras fredligt.

Sådana what-if-scenarior är svårt, och det är minst lika svårt att veta hur ett land som USA bäst bör hantera den nya situationen. En verklig veteran inom USAs policyplanering, 85-årige William R. Polk, har ett långt gästinlägg om detta på Juan Coles blogg. Oerhört intressant, sätter klartänkt och kritiskt USAs inblandning i ett större perspektiv utan det vanliga onyanserade demoniserandet. Rekommenderas, om du orkar.

Mitt nuvarande tänkande kring sånt här är att inbyggda spänningar måste få värka ut, hur otäckt det än är. Parterna måste bli krigströtta, någon måste besegra övriga för att vi ska få ett nytt stabilt läge. Eller kanske måste några länder splittras och omformas i nya konfigurationer. Det blir mycket lidande, men om man kan välja tror jag det är bättre att komma till någon form av avslut än att leva med uppbyggda spänningar som aldrig riktigt blir lösta. Jag tvivlar på att det finns något bättre att göra än att låta Iraks slitningar värka ut helt utan västlig inblandning.

Kamp om ojämlikhet

Det pågår en dragkamp om en problemformulering i framförallt USA när det gäller ojämlikhet, och debatten ger rejäla ekon även i Sverige. Det är kort sagt ett helt oerhört gnäll från vänstern om ”the one percent”, dvs den rikaste procenten, som ”tagit” det mesta av välståndsökningen på sistone. Man pratar om en ”oligarki” av ärvda förmögenheter i USA och grafer som denna delas vitt och brett:

Nu under april har socialister i hela världen dessutom svurit trohet till en ny bibel kring ojämlikhetens historia och framtidsutsikter, Capital in the Twenty-First Century, av Thomas Piketty, rimligen innan de flesta av dem hunnit läsa boken eftersom den är tokfärsk. Boken redovisar tydligen ojämlikhetsutvecklingen, dess drivkraft och dess framtidsprognoser på med en vinkling som gör vänstern extatisk.

En annan stark akademiker, Mark R. Rank, har däremot, trots sin vanliga vänster-inställning, nyligen kritiserat 1%-narrativet och därför blivit brett citerad av högern. Han skriver om hur 1%-gruppen förändras från år till år, att 12% av befolkningen kommer höra till 1%-arna under åtminstone ett år i livet och att 73% av befolkningen kommer att höra till de 20% högsta inkomsttagarna minst ett år under livet.

Det finns en del annan forskning som går på tvärs med oligarki-narrativet, bland annat Kaplan och Rauh: We examine characteristics of the 400 wealthiest individuals in the U.S. over the past three  decades as tabulated by Forbes Magazine, and analyze which theories of increasing inequality are most consistent with these data. The Forbes 400 in recent years did not grow up as advantaged as in decades past. They are more likely to have started their businesses and to have grown up upper-middle class, not wealthy. Today’s Forbes 400 were able to access education while young, and apply their skills to the most scalable industries: technology, finance, and mass retail.”

De stormrika är alltså inte en fast oligarki, utan oftast personer som kunnat utnyttja skicklighet, risktagande, entreprenörskap och ekonomins globala skala för att bygga framgångsrika företag. Sen hör det kanske till saken att de 1% högsta inkomsterna betalar 40% av all federal inkomstskatt i USA, och de 50% lägsta inkomsterna betalar i stort sett ingen federal inkomstskatt alls:

Hursom, striden kommer rasa vidare under överskådlig framtid. Själv tänker jag förstås att i den mån det nu finns en oligarki, så gäller det att staten och dess regelverk är minimala och effektiva, så att oligarkerna inte kan nyttja regleringar för att bibehålla sin position. Det måste vara lätt att konkurrera.