Klimatavtal riggade för misslyckande

Idag skriver Supermiljöbloggen ett inlägg om förberedelser för klimatmötet i Paris år 2015. Nyckelparagrafen i inlägget är detta:
”Diskussionen om dessa två begrepp illustrerar att frågorna om historiskt ansvar och bördefördelning i högsta grad lever. Fram till Paris kommer ni alla läsa otaliga formler för vad som är en rättvis fördelning. De bidrar till en principiell diskussion som är viktig.”

Nej, det är inte en principiell diskussion som är viktig. Det är en principiell diskussion som är idiotisk och destruktiv! Problemet är att man hela tiden pratar om utsläppsmål, varvid klimatavtalen får karaktären av u-landsbistånd där länder som Indien ska få öka och länder som USA och Australien ska tvingas minska. Man talar också om klimatfonder, teknikaliteter om tillgodoräknande av CO2-sänkor etc etc. Helt galen komplexitet.

Detta betyder att man skapar en svårtydd dragkamp med vinnare och förlorare, och därmed har man riggat för misslyckande, vilket vi har sett gång på gång på gång och kommer se även 2015. Ingen politiker vill komma hem som förlorare.

Det man borde göra är att finna en lösning som förenklar hela saken till en enda överenskommelse som vilken barnunge som helst kan begripa, och som samtidigt tar bort dragkampen. Det skulle innebära att den politiker som ställer sig i vägen kan ställas till ansvar av väljare, och att den som vill gå före inte är en förlorare. Det finns, hör och häpna, en sådan lösning: Nationella CO2-skatter med ett globalt överenskommet golv!

Ingen förlorare – CO2-skatterna är nationella och man betalar till sig själv. Ingen smitare – ett globalt överenskommet golv. Ingen komplexitet – alla fattar. Man börjar lämpligen med ett jättelågt golv för att få igång systemet och få alla länder att implementera CO2-skatter. Man kan lägga sig på exempelvis 5 euro per ton eller ännu mindre, vilket lägger bara 5 öre/kWh på kol-elens pris. Snart kommer politikerna se denna schyssta skatteintäkt som inte ger konkurrensnackdelar mot omvärlden och vilja, som vanligt, ha in mer. Varje klimatmöte kan då lätt höja golvet för CO2-skatterna  i enlighet med hur mycket omställning ekonomin bedöms tåla.

En superenkel överenskommelse i botten. En enda siffra att justera vid varje möte. Incitament för alla politiker att ställa upp. Totalt genomslag i världsekonomin med minimal byråkrati. Men nejdetkanviinte. Det är inte utan att jag undrar om man VILL misslyckas.

  •  
  •  
  •  
  •  

8 reaktioner på ”Klimatavtal riggade för misslyckande

  1. Har precis börjat följa din blog. Bra tankar och välformulerat! Helt i min anda – ifrågasätt allt, alltid!
    Samt att den här lösningen med CO2 skatt var ju klockren!
    Ligger det månne någon motion som denna mot/i riksdagen?

    1. Tack! Jag känner inte till någon sån motion eller något initiativ i den här riktningen, varken i riksdagen eller någon annanstans. Det finns förstås CO2-skatter i enskilda länder, men att enkelspårigt inrikta förhandlingarna på ett golv för nationell CO2-beskattning är såvitt jag vet inte på tapeten alls.

      De röda och gröna vill baka in bistånd fast det fäller förhandlingarna. De blåa vill hellre ha utsläppsrätter än skatter, eftersom skatter är fult. En del vill inte ha något alls. Många tycks sitta fast i den felaktiga idén att gemensamma skattebeslut betyder att skatterna ska ut ur landet till FN eller något annat överstatligt organ.

  2. Men varför har de inte kommit på det här? Det måste finnas mån hake. Politiker är förvisso inte helt klartänkta men något måste vara ivägen. Kan det vara så att konkurrensfördelar som china etc har skulle minska även om pengarna stannar i landet?

    1. Jag var trevligt nog inte ensam om idén (som jag förövrigt förespråkat ett antal år). Några professorer skrev om det på DN Debatt i november och ser inga hinder:
      http://www.dn.se/debatt/kyotoprotokollet-har-varit-direkt-skadligt-byt-spar/

      Jag tror inte att det finns praktiska nackdelar, utan bara tröghet och vissa politiska låsningar. Just USA är ju som nation betraktat fobiskt rädd för skatter, särskilt federala sådana, och vill hellre ha ”cap-and-trade”. Men det BORDE gå att få dem med på tåget – USA kan ju i sin tur ha en miniminivå på delstatliga CO2-skatter eller dylikt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *