Förnybart vs ”tillräckligt”

Signaturen Eschaton ställde en mycket bra fråga kring det här med värdet av förnybart-egenskapen, med tanke på att icke-förnybart kommer ta slut så småningom och vårt användande av sådant idag minskar tillgången för våra efterkommande. Det stämmer, men jag menar att det mesta talar för att vi inte bör ta hänsyn till det.

Någon att först fundera på är att exempelvis val-olja är förnybart, men knappast obegränsat, miljövänligt eller ens hållbart. Men kärnkraft då? Inte förnybart, men spelar det någon roll? Kommer våra efterkommande har större nytta av uranet än vi? Med tanke på att vi idag förstör klimatet och dödar miljoner med kolkraft, medan våra barnbarnsbarn kanske har tillgång till fusion eller verkligt extrembilliga solceller, så verkar det både farligt och onödigt att spara uranet till efterlevande i hopp om att de ska ha ännu större nytta av det än vi.

Marknadsperspektivet är också intressant. Om marknaden förutser uranbrist eller att vi har bättre nytta av uranet i framtiden än nu så kommer priset stiga och hålla tillbaka dagens konsumtion. Det normala är dock att marknaden föredrar användning i nuet och mekanismen bakom det är att räntan på bundet kapital minskar värdet av tillgångar. Det finns goda skäl till detta, om vi betraktar historien. Hittills har vi alltid kunnat skapa mer värde om vi satsar idag.

Men alla dessa resonemang görs praktiskt betydelselösa om vi betraktar den helt extrema mängd uran som finns tillgänglig. Av kostnaden att framställa kärnkraftsel utgör natur-uranet bara cirka 2 öre/kWh och man har konstaterat att det finns cirka 100 år av identifierade resurser i den prisklassen. Vi skulle förstås vilja tiofaldiga kärnkraften, och då har vi bara 10 år av reserver. Problem?

Nej, då måste man fundera på vilken urankostnad vi tål. Säg att vi tål cirka 20 öre/kWh, dvs ett tiofaldigat pris. Eftersom kostnaden i gruvdriften skalar omvänt linjärt med malmhalten, så betyder det att vi med 20 öre/kWh kan utnyttja malmhalter på bara en tiondel av dagens. Hur mycket uran finns det om vi tar med all sådan malm i beräkningen? Här har vi ett vetenskapligt resultat från Deffeyes och McGregor som säger att fördelningen av uran i jordskorpan är sådan att en tiondel av malmhalten ökar brytbara resurser med en faktor 300. Vips har vi, trots 10-faldigad kärnkraft, ändå 10*300 = 3000 år av reserver. Då har vi inte räknat med läreffekter som sänker kostnaderna för uranbrytning, framsteg i förbränningen i reaktorerna, förbättrad anrikningsmetodik, brytning på havsbotten eller extrahering av uran ur världshaven.

Vi kan alltså sluta oss till att uranbrist inte kan bli ett problem under överskådlig framtid. Sen kan jag snabbt nämna att breeder-reaktorer kan utnyttja natururanet cirka 100 gånger bättre. En naiv approach ger vid handen att uranet då räcker i 3000*100 = 300,000 år, men detta blir en grov underskattning. Man får tänka på att uranpriset DESSUTOM kan 100-faldigas utan att kWh-kostnaden förändras, dvs vi kan utnyttja malmhalter som är ytterligare 100 gånger sämre, och om vi tar oss friheten att använda Deffeyes resultat igen (som iofs antagligen inte håller fullt ut vid så låga malmhalter) så ökar då reserverna med en faktor 300*300. Då räcker uranet i 300,000*300*300 = 270 miljoner år. Sen kan vi alternativt välja att driva våra reaktorer på torium, som det finns fyra gånger mer av i jordskorpan…

Lite trivia: Granit innehåller 1-20 mg uran per kg. I en breederreaktor ger denna mängd uran cirka 80-1600 MJ energi. Kol, vid förbränning, ger bara cirka 24 MJ/kg.

  •  
  •  
  •  
  •  

4 reaktioner på ”Förnybart vs ”tillräckligt”

  1. Tack för ett utförligt svar!

    När det gäller just uran så håller jag helt med dig utifrån det du redovisar. Vi verkar vara väldigt långt ifrån att tömma ut den resursen.

    När det gäller marknadens visdom så kanske det finns ett frågetecken dock. Visserligen så finns mycket som talar för en viss kollektiv visdom i marknaden. Den verkar dock inte alltid vara vis. T ex så förekommer ju externalisering av kostnad som väl ibland kan ses som bristande visdom? Kan inte uttömmande av en resurs ske som en externalisering av kostnad där framtida generationer får ta smällen?

    Jag vet inte om jag skulle gå så långt som att se förnybart som en helt ointressant egenskap men du har övertygat mig om att den åtminstone oftast inte bör viktas särskilt högt.

    1. Jag ser det inte som att kostnaden är extern (om det finns ett ägande på plats) eftersom resursens värdering påverkas av såväl nutida som framtida behov. Exempelvis så planteras träd i skogen för att det bibehåller eller ökar värdet på skogen, trots att avverkningen är ett par generationer bort.

      Dessutom, med tanke på tillväxten så skulle jag vilja se det som att framtida generationer tjänar på aktivitet idag. Det argumentet övertygar förstås inga peakare, eftersom de tror att vi är vid tillväxtens gräns, men ändå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *