Som del av decemberöverenskommelsen, då Socialliansen kom överens om att Sverige ska styras av ett block som förlorade valet, annonserades att man skulle skapa bland annat en energikommission för att komma överens över blockgränserna.
Vän av ordning kan fråga sig VARFÖR. Det finns ju ingen som helst avgörande oenighet i energifrågan! Båda blocken har tidigare agerat väsentligen likadant. Under förutsättning att det blir en överenskommelse i kommissionen så är jag helt övertygad om att man fortsätter på inslaget spår: Fördyra kärnkraft med ytterligare hitte-på-avgifter och onödiga krav, förlänga och utöka elcertifikaten och ta fram extra miljarder till havsbaserad vindkraft och solceller som är på tok för dyra för att bli byggda annars. Vad talar emot?
M, Fp, Kd kan inte gå med på att handgripligen lägga ner kärnkraftverk för då skulle många av deras väljare bli förbannade, men politikerna bryr sig knappast egentligen. Det är inte deras pengar och att kärnkraften går en utdragen död till mötes kan de leva med och har levt med under åtta år nu. Miljardrullningen till sol och havsvind kommer inte att uppröra många heller – miljarder är ganska abstrakta saker och de flesta i det här landet tror ändå att någon annan betalar.
Mp och C vill hellre handgripligen lägga ner, men kan nöja sig med tillräckligt mycket pålagor och subventioner av alternativ för att reaktorerna snart börjar stänga och inga nya byggs. Båda partierna har redan gått med på det i sina respektive konstellationer.
S bryr sig inte om vilket utan är bara glada att frågan desarmeras så att de kan gå vidare med regerandet (och nästa valrörelse) utan störande moment. Så det ligger i sossarnas intresse att komma överens. Men ligger det i någon annans intresse!?
Om jag var Allians-strateg skulle jag gå in i en energikommission med det dolda målet att med buller och bång hoppa av och ta avstånd från Mp. Orsaken är att om det SYNS att Socialliansen är så enad som den är, så frånhänder sig Alliansen ett starkt politiskt vapen och understryker att Sverigedemokraterna är enda oppositionspartiet. (Sd vågar säga att förnybart är trams.) Problemet för Alliansen är bara att hitta tillräckligt med viktig dissonans för att kunna hoppa av utan att det ”bara är käbbel”, särskilt om man måste ta hänsyn till att Centern ska kunna vara med på avhoppet.
(Här finns faktiskt en öppning till spricka mellan Centern och övriga Alliansen och jag skulle förstås vara glad om Centern gjorde upp med S+Mp, gärna även satte sig i samma regering. Då skulle övriga Alliansen kunna driva en äkta oppositionspolitik på energiområdet. Men det är förstås inte troligt – bland annat för att S inte har någon stark anledning att späda ut sin regering med centerpartister nu när man fått Carte blanche att regera utan parlamentariskt stöd.)
S vill förstås ha en bred överenskommelse för att vrida energivapnet ur händerna på alliansen och, som sagt, för att kunna regera ostört med Mp. Centern vill troligen också ha en överenskommelse, eftersom det skulle låta dem dela äran av att lägga ner kärnkraften och utökad förnybart. Mp borde inte vara så intresserat, för de behöver markera skillnader för sin överlevnads skull och kan fortfarande råka ut för svekdebatter gentemot sina renläriga, världsfrånvända och kompromisslösa väljare.
Sammanfattningsvis: En energikommission kan vara spännande och intressant för den som bryr sig om det politiska positionerandet och spelet. Innehållsmässigt finns det däremot inget att prata om. Socialliansen är redan ense!
Jag är en lugn person, med takt och ton, måttfull och balanserad … men idag skulle jag ha varit riktigt, riktigt förbannad om jag hade lagt min röst på ett alliansparti i valet i höstas. Skulle mina representanter, de jag gett mitt förtroende och min röst, vika sig frivilligt inför en rödgrön budget bara för att säkra egen makt från 2018? Det är en närapå outhärdlig tanke och därför är jag glad att jag röstade på direktdemokraterna!
Inledningen på Stefan Löfvéns tal vid presskonferensen löd såhär: ”Vi som står här idag är beredda att ta ansvar för att Sverige ska kunna styras”. Smaka på orden ”för att Sverige ska kunna styras”. I realiteten för att DU ska kunna styras. För att politikerna ska kunna ha Sverige som sin egen lekstuga.
Decemberöverenskommelsen är inte i lagens mening trolöshet mot huvudman, men passar bra in på beskrivningen av brottet. Det handlar om att politikerklassen kommer överens om att stärka och garantera sin långsiktiga maktutövning till nackdel för sin huvudman, folket. Det handlar om att Anna Kinberg-Batra mfl säger till Löfvén att ”Okej, det gör inte så mycket att jag får vänta på min tur – huvudsaken är att jag är skapligt garanterad att komma dit under min karriär och att jag kan utöva rejäl makt när jag kommit dit.” Löfvén i sin tur säger: ”Varsågod och lägg dig platt, så lovar jag att min efterträdare lägger sig platt för dig om ni vinner 2018.”
Att vänsterblocket hyllar det starka och ofjättrade politiska maktutövandet är inte särskilt konstigt – de tror verkligen stenhårt på det politiska avantgardets nödvändighet. De är övertygade om behovet av ett ständigt aktivt förmynderi som skyddar dig, mig och alla andra troglodyter mot oss själva. Liberalt och konservativt sinnade däremot borde ha vett att verka för en trögare politisk maktutövning och att opponera mot möjligheten att göra stora förändringar i samhället utan en majoritet bakom sig. Att politikerklassens högra del går med på att vi går från majoritetsdiktatur till minoritetsdiktatur är därför en besvikelse. Inte alls oväntat, men en besvikelse.
De sex partierna säger till sitt försvar att minoritetsregeringar länge varit normalfallet i Sverige. Jovisst, men då har de partier utanför regeringen (V, Mp, NyD, Sd) som gett regeringen passivt eller aktivt stöd velat dra sosseregeringar vänsterut eller borgarregeringar högerut. På så vis har ”mitten av valresultatet” förut alltid legat inuti minoritetsregeringen. Nu har vi istället en högermajoritet med hela 191 mot 158 mandat (för Sd måste betraktas som höger) och ändå en ovanligt rödgrön vänsterregering! ”Decemberöverenskommelsen” är på så vis ett större svek mot väljarnas uttryckta vilja än om Alliansen hade gjort upp med Sverigedemokraterna.
Löfvéns och Fridolins makthunger har redan tidigare tagit sig närmast episka proportioner. Först chansade man på att bilda en regering utan stöd i riksdagen. Sen sköt man upp beslut i heta frågor om bland annat vinster i välfärden, energin och Förbifart Stockholm och tillsatte istället utredningar, så att man obehindrat kunde börja fördela ministerposter mellan sig. (Mp har dock i sin makthunger även brutit med gamla hjärtefrågor genom att vika ner sig i försvaret med fler JAS-plan mm och genom att acceptera den gamla tillväxtvänliga pensionsuppgörelsen.) När man på så vis säkrat titlarna i sina CVn, så lovade Löfvén att inte sitta kvar om Alliansbudgeten vann. Så vann den budgeten men Löfvén satt ändå kvar med löfte om nyval. Nu klamrar han sig slutgiltigt fast vid makten utan nyval tack vare att Allianspolitikernas solidaritet med politikerklassen väger tyngre än dess lojalitet mot de egna väljarna!
Tänkte redovisa en enkel simulering av vad som händer med kraftbalansen om vi ersätter kärnkraften med sol och vind. I Sverige 2013 producerade kärnkraften 44% av elen, vinden 7% och solen 0.003%. Det mesta av resten utgörs av vattenkraft, som ger oss en stor flexibilitet att balansera övrig kraft.
Enligt rådande klimatnationalistiska paradigm, så ska vi i Sverige ställa om till helt förnybar elproduktion trots att vårt exempel (om vi lyckas) inte kan kopieras av andra länder som inte också har extrem tur med vattenkraftsresurser.
Låt oss därför anta att vi ersätter kärnkraftens 44% med ytterligare 22% vind och 22% solceller. (Enligt grön ideologi är detta tokbilligt, så varför inte?) Vi kan simulera påverkan på vattenkraften genom att utnyttja timvisa elproduktionsdata från 2013. Först basfallet, dvs hur vattenkraften faktiskt fick arbeta 2013 på timbasis. Jag har sorterat timmarna efter hur mycket vattenkraft de krävde:
Vi ser att vattenkraften fick leverera ca 13 GW som mest och 2 GW som minst. Väluppfostrat, inga problem, vattenkraften har 16-17 GW installerad effekt. Okej, men om vi ersätter kärnkraften med sol och vind, då? Jo, då krävs vattenkraft (dvs reglerkraft) enligt den röda tim-profilen:
Som synes utnyttjar de mest krävande timmarna hela 21 GW vattenkraft, vilket alltså inte existerar. Vi kan inte ens utnyttja befintliga 16-17 GW hursomhelst pga dammläget, hänsyn till älvbiotoper mm.
I andra änden av spektrumet ser vi att vi under drygt tusen timmar på året har överskott (dvs vattenkraften skulle behöva gå baklänges) på upp till 26 GW. Den totala volymen av överskottselen i grafen är cirka 9 TWh. Överföringskapaciteten till grannländerna är mycket liten relativt dessa 26 GW och dessutom är det är inte självklart att exempelvis Norge har avsättning för elen om vi tokdumpar så att ledningarna glöder (och ganska otroligt att vi får ett vettigt pris om vi försöker). Vi kan alltså betrakta dessa 9 TWh som huvudsakligen förlorade.
Med detta sagt så går det rent tekniskt att fixa problemen så att tillgång och efterfrågan möts. Med elhandel mot utlandet, biomassaanläggningar, kraftigt fluktuerande elpriser och viss strandad (outnyttjad) elkraft så kan Sverige göra en sån här omställning. Det är ”bara” ekonomiskt och miljömässigt vansinne. Dessutom minskar vår flexibilitet i att balansera tyska och danska förnybara energikällor, så det blir svårare och dyrare för dem att ersätta kolkraft och gaskraft.
Cornu och Schlaug går inte precis från klarhet till klarhet i sina senaste alster.
”Bloggen Cornucopia? är Sveriges största oberoende blogg inom finans, ekonomi och miljö, samt en av de största inom politik.” Så inleder bloggaren sin Om bloggen-sida. Hans motto/underrubrik till bloggen som helhet är ”Oändlig tillväxt i en ändlig värld?”.
Både hans inriktning och hans filosofi kretsar alltså kring ekonomi och tillväxt. Tillväxten är som bekant BNPs derivata och man skulle därför kunna förvänta sig att bloggaren har kläm på vad BNP är. Tydligen inte. Under rubriken Lördagsmys: Fler mellanhänder höjer BNP exemplifierar han med företaget Spotify och hävdar att inblandade mellanhänders omsättning till fullo(!) räknas in i BNP. Han skriver bland annat: ”Totalt har slutkundens köp av Spotifytjänst för 100:- SEK inklusive moms lett till 80+16+80+51+3=230:- SEK i omsättning och BNP-aktivitet.”
Även en kort grundkurs i nationalekonomi på universitetsnivå nämner förstås att BNP kan mätas på tre sätt: produktionsmetoden, utgiftsmetoden och inkomstmetoden. Förenklat innebär det alltså att:
Även den mycket korta svenska wikipediasidan om BNP täcker detta. Hade Cornucopia hört talas om ekvivalensen hade han knappast fått för sig att misstolka produktionsmetoden till att handla om producenternas försäljningsvärden.
Vad kan bloggaren göra med denna fadäs? Fyra huvudspår: Låtsas som att det regnar, göra en pudel, radera inlägget eller ropa ”April april!” mitt i december. Vi får se. (Kanske lite barnsligt av mig att hacka på honom, men jag är väl inte mognare än så, kan tänka.)
Schlaug då? I en bloggpostning idag angriper han att Lorentz Tovatt, grön ungdoms språkrör, för att svära i kyrkan genom att på DN Debatt hävda Sveriges ”decoupling”, dvs att BNP kan öka utan att energibehov eller utsläpp ökar. Tovatt har förstås helt rätt och det är glädjande att se att det finns sådana insikter bland de unga gröna. Att grönkonservativa som Schlaug gör våldsamt motstånd är inget konstigt, eftersom de har investerat så oerhört mycket kraft och prestige i en livsstilsmoralism och samhällskritik som bygger på premissen att tillväxt är ondska.
Här hänvisar Schlaug till några i det grönakademiska komplexet, KTH-forskare inom ”miljöstrategisk analys” samt inom ”urbana och regionala studier” som replikerade på Tovatt. De skrev:
Enligt Naturvårdsverket (Rapport 6483, 2012) ökade svenskarnas utsläpp av koldioxidekvavilenter med 9 procent mellan 2000 och 2008, sett till konsumtionen. Medan de inhemska utsläppen minskade med 13 procent, ökade utsläppen utomlands med 30 procent. Det goda exemplet finns inte.
(Ja, de skrev verkligen ”ekvavilenter”! Taskigt eller inkompetent av DN att inte rätta?) Även Cornu hånade Tovatt med hänvisning till grönakademikerna. Låt oss reda ut det här. BNP i Sverige ökade realt cirka 20% under perioden. Samtidigt minskade utsläppen i Sverige med 13%. Totalt ligger Sverige idag på ungefär en femtedel av världens genomsnittliga CO2-utsläpp per BNP-krona. Dessa forskares slutsats är att ”det goda exemplet finns inte”. Det är facepalm redan här!
När man belastar Sverige med våra handelspartners CO2-utsläpp har man gjort en otroligt ytlig analys. Jag har tidigare visat att konsumtionsmodellen är obsolet, men låt oss ändå använda den för resonemangets skull. Dessa grönakademiker och Schlaug hävdar med stöd av konsumtionsmodellen inte bara att Sverige har en grönmoralisk skuld för att inte vara lika slutet som Nordkorea, utan även något mycket skarpare, nämligen att det inte finns något ”gott exempel”, dvs att decouplingen egentligen inte finns!
Men för att belägga avsaknad av ett ”gott exempel” så räcker det inte att visa att skurkstaten Tyskland och andra handelspartners STRUNTAT i att decoupla. Man måste troliggöra att de INTE KAN decoupla på samma sätt som vi har gjort. Dvs man behöver visa att vi i Sverige mycket kraftigt ökat vår import av produktkategorier som både har höga ”inbäddade” CO2-utsläpp och som inte kan produceras med kärnkraftsel eller som inte skulle produceras energisnålare i modern svensk produktion. Det finns mig veterligen ingen som varit i närheten av att belägga detta, vilket förstås beror på att det helt enkelt inte är så. Sverige exporterar produkter med högt energiinnehåll och låga utsläpp. Vår utrikeshandel gör nytta, inte skada, för miljön!
Som någon sa: alla och hans lolcat redan kommenterat det politiska läget, så frågan är varför jag ska göra det. Kanske för att jag inte kan låta bli…
Är det någon mer som har undrat över poängen med extravalet? Det troliga är att det parlamentariska läget förblir oförändrat och vad gör man då? Ett nytt extraval? Som toklibertarian är jag en förespråkare av fri invandring och dessutom är jag mycket positivt inställd till ett långvarigt politiskt dödläge (mer om det senare). Därför är jag på ett sätt glad över sverigedemokraternas fortsatta isolering. Men logikern och taktikern i mig kan inte låta bli att undra vad de politiska partierna håller på med. Det rationella ur deras perspektiv borde helt enkelt vara att släppa in Sverigedemokraterna i stugvärmen. Det finns många stora politiska stridsfrågor och det är oklart varför just invandringen ska ha en sådan extrem särställning.
Dessutom – när man betraktar partiernas historia så kan man verkligen fundera på vilka som egentligen bör exkluderas. Vilka partier har INTE haft en skitig historia men har gjort avböner och fått vara med och leka? Sossarna: åsiktsregistrering, tvångssterilisering, diktaturkramande. Moderaterna: motstånd mot kvinnlig rösträtt, homorättigheter, aborträttigheter mm. Kd: aborter mm. Centerpartiet och Sverigedemokraterna: rasism. Sverigedemokraterna har rasistiska rötter, men har såvitt jag kan se gjort upp med det så långt man kan begära. Kanske står folkpartiet ensamt utan rejäla lik i garderoben, eller så är det bara så att jag inte är upplyst om dem.
Det enda partiet jag kan komma på som inte gjort upp med sitt förflutna ordentligt är miljöpartiet, som vägrar se det folkmord som deras kärnkraftsmotstånd medverkar till och som rent allmänt opponerar sig mot mänskliga framsteg och utveckling. Kanske är det miljöpartisterna som borde vara de verkligt oberörbara? Kanske borde övriga partier för att markera avstånd till miljöpartiet toksatsa på kärnkraft, likt man nu toksatsar på invandring för att markera avstånd till sverigedemokraterna?
Hursomhelst, nu är det som det är, men gör det något? Nej, tvärtom! Från min utgångspunkt kan man alltid hoppas på genomgripande liberaliseringar, men i frånvaro av sådana kan politiker i princip bara göra skada. När politiker bygger sig sina monument genom att genomdriva reformer och när de köper röster av olika väljargrupper, så skapas skvalp i ekonomin som marknaden måste anpassa sig efter (se mitt inlägg om transienta förlopp). Anpassningar är alltid kostsamma och dessutom skapar osäkerheten kring reformernas varaktighet tröghet i anpassningen samt minskad investeringsvilja.
Nu har vi kanske den bästa av alla världar: En seriös Alliansbudget som inte ändrar särskilt mycket utan mest räknar upp med inflationen. En otroligt svag vänsterregering som förhoppningsvis inte kommer ha kraft att göra någon större skada. Minns att Belgien klarade sig utmärkt nyligen med ett par år utan en vald regering. Det mesta fungerade snarast bättre!
När alliansbudgeten nu vann var miljön en av de stora vinnarna. Krypskyttet mot kärnkraften omintetgjordes nämligen, och därmed målet om två nedlagda reaktorer under mandatperioden. Såvitt jag kan se finns inget miljö-positivt i regeringens budget som är ens i närheten av att uppväga detta negativa. Två nedlagda (små) reaktorer har potential att öka utsläppen i världen med upp till 8 miljoner ton CO2 per år, eftersom marginalkraften är kolkraft. 8 miljoner ton motsvarar ungefär vad 2-3 miljoner bilar släpper ut varje år… Har den faktoiden kommit till klimatminister Åsa Romsons kännedom, tro? Antagligen, men har genast viftats bort av hennes mentala försvar.
Apropå Åsa Romson… Idag kan vi gratulera finnarna till ett beslut om ett nytt kärnkraftverk med robust rysk teknik. Åsa Romson, vår klimatminister, kommenterar detta i negativa ordalag synbarligen helt utan hänsyn till klimatfördelarna med projektet. Go figure.
E.On är som bekant en multinationell energijätte med Tyskland som bas. Omsättningen är i storleksordningen 1100 mdr/år, vilket är cirka 6 gånger Vattenfalls 170 mdr. Idag har E.On alltså annonserat att de ska knoppa av sin konventionella energiproduktion. Kvar i E.On blir förnybart, distribution och kundlösningar, inklusive 2/3 av de anställda. E.On behåller en minoritetspost i det nya företaget tills vidare, men majoriteten av aktierna säljs eller dumpas på aktieägarna.
Hur rapporteras detta i våra gröna media? Jo, exempelvis Ny Tekniks rubrik är Eon tvärvänder – satsar på förnybar energi. Supermiljöbloggen går på samma linje med sitt EON gör helomvändning och satsar förnybart. Rubrikerna sväljer okritiskt den vinkling E.On försöker ge sitt pressmeddelande genom att samtidigt annonsera en tioprocentig investeringsökning för nästa år och flumma lite såhär ”E.ON will place a particular emphasis on expanding its wind business in Europe and in other selected target markets. It will also strengthen its solar business.” Men det är förstås inte alls det det handlar om.
En klok person kommenterade på en annan blogg att avknoppningen tycks gammaldags och saknar industriell logik – att man bör dela upp på kundgrupper och inte på teknologier. Delar man upp på teknologi så kan man inte följa kundens behov och marknadens utveckling utan måste satsa på sina givna hästar oavsett.
Det är helt riktigt att industriell logik mot kund saknas! Däremot finns det en annan sorts logik som har mer med byråkrati, media och investerare att göra. E.Ons VD uttalar: ”E.ON will tap the growth potential created by the transformation of the energy world. Alongside it we’re going to create a solid, independent company that will safeguard security of supply for the transformation. These two missions are so fundamentally different that two separate, distinctly focused companies offer the best prospects for the future”.
För att prata klartext så inriktar man E.On på att dra till sig subventioner och goodwill, medan det nya företaget så gott det går får försöka kapitalisera (någon skulle kanske säga ”utpressa”) på befintlig kapacitet och folks behov av riktig kraft. Man uttrycker detta i pressreleasen, låt vara lite mindre tydligt, bland annat under rubriken ”Partner for regulators and policymakers”.
Givetvis är dagens E.On varken hackad eller malen. Den konventionella delens intjäningsförmåga hotas av förnybart-subventioner och av forcerad kärnkrafts- och kolnedläggning. Att kräva kompensation för sånt och drifta hänsynslöst rationellt låter sig göras men är PR-mässigt mycket tufft. Att blidka den gröna fåran med symboliska förnybart-investeringar blir allt svårare, så företaget som helhet har en taskig PR-situation. Den förnybara delen å sin sida lever på en subventionsbubbla, vilket också är riskabelt, och dessutom genererar man ingen goodwill pga övriga koncernens konventionella drift. Avknoppningen har potential att lösa upp dessa knutar:
Förnybart-genereringen kan få sin goodwill och låta den smitta av sig på distributions- och kundsegmenten. Den avknoppade konventionella delen å sin sida kan ta betydligt mindre PR-hänsyn, eftersom det ändå inte kan bli så mycket värre, och kötta på för att tjäna pengar och stämma skiten ur staten om den lägger ner kärnkraftverk. Man separerar dessutom de politiska riskerna och slipper situationen att varje politisk nyck tynger företaget på något sätt.
E.On gör alltså en liknande manöver som Vattenfall är på väg att tvingas till. Kommer osökt att tänka på alla dessa svenska ungdomsorganisationer, typ Naturskyddsföreningens ungdomsorganisation Fältbiologerna. Tror någon att de har splittat sig på det viset spontant? Nej, det är förstås för att det är på det sättet man uppfyller kriterierna för ungdomsorganisations-bidrag från MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Byråkratin sätter spelplanen och samhället formar sig därefter.
Det här är tredje delen och sista delen i en blogg-serie om Tysklands energi-elände. Du kan vilja läsa även första och andra delen. Jag kan också rekommendera ett äldre inlägg om skadeverkningarna av Tysklands vägval. Den här delen kommer att fokusera på hur det kunde blivit om de satsat annorlunda.
Först kan vi konstatera att Tyskland mellan 1980 och 1988 ökade från cirka 56 till 156 TWh el från kärnkraftverk. Tjernobyl-olyckan 1986 lade en död hand över kärnkraftsutbyggnaden efter det. Hade man dock fortsatt öka med 100 TWh per åtta år så hade man haft 256 TWh år 1996, 356 TWh år 2004 och 456 TWh år 2012. Det hade motsvarat 72% av Tysklands elproduktion idag. Ett äkta energie-wende hade varit i stort sett klart och utan någon nämnvärd ansträngning. Frankrike gjorde motsvarande på betydligt kortare tid.
Nu valde man inte den vägen, utan mellan Tjernobyl och år 2000 så var det enda framåtsyftande man egentligen gjorde att skaffa sig cirka 10 TWh årsproduktion av vindkraft. Repetition: 1980-1988 gav 100 TWh kärnkraft. 1990-2000 gav 10 TWh vindkraft. Sen började solcellsinvesteringarna komma igång på allvar.
Låt oss kolla på investeringarna efter år 2000, och vad man kunde ha gjort. De ser ut ungefär såhär (källa delvis här, delvis kostnader per W för olika år multiplicerat med utbyggnaden):
(Notera hur man betalat 120 miljarder euro för 83 TWh/år sol+vind. Det är bara 6x mer el per år än vad som kommer produceras av finnarnas olycksaliga nya reaktor i Olkiluoto, men till hela 10x kostnaden. Tänk dessutom att reaktorn har minst dubbla livslängden.)
De officiella planerna i det tyska energi-eländet är en utbyggnad med 3 GW sol och 2.5 GW vind varje år fram till 2025. Låt oss samtidigt optimistiskt anta att solcellskostnaderna under perioden sjunker från 1.7 euro per watt till 1 euro per watt, samtidigt som vindkraftskostnaderna sjunker från 1.2 euro per watt till 1 euro per watt. (Det troligaste är att det blir sämre än så, särskilt med tanke på att Tyskland tänker sig att satsa mycket på havsbaserad vind som är dubbelt så dyr.) Hursomhelst, ett lågt estimat är att den fortsatta investeringsvolymen kommer se ut såhär:
Vi ser att Tyskland bestämt sig för att begränsa blodflödet inom solceller som var helt extremt åren 2008-2012 men ändå kommer komma upp i 200 miljarder euro kumulativt. Det är rimligt att fråga sig hur mycket kärnkraft dessa pengar hade räckt till, under antagandet att vi bygger AP1000-reaktorer för 5 miljarder euro per styck och varje reaktor tar 5 år att få igång. (Anti-kärnkraftsdebattörer kommer förstås hävda att detta är för optimistiskt, men jag ser det tvärtom som pessimistiskt när det handlar om beslutsam och välvilligt behandlad serieproduktion av 40 reaktorer.) Jämför mitt hypotetiska kärnkrafts-wende med officiella tyska planer för energi-eländet:
En vanligt grönt argument är att förnybart ersätter fossil kraft mycket snabbare än vad kärnkraft gör. Det ser vi också i början av grafen, där fossilutsläppen är värre för kärnkraft innan den första reaktorn börjat leverera. Ganska obetydligt ”snabbhet” i det stora hela, eller hur?
Redan nästa år skulle man nått ett mål om cirka 80% icke-fossil energi om man satsat på kärnkraft istället för på solceller och vind. År 2025 skulle man vara nere på noll.
Signaturen Rasmus gav några kloka reflektioner i kommentarsfältet till mitt inlägg om global uppvärmning. Vi är ganska ense, men jag tänker ändå att det kan vara värt att spinna vidare lite på hans kommentarer för att utveckla min egen position. Rasmus tycker min inställning är respektabel men anser att jag var väl pessimistisk om lekmäns förmåga att bilda sig en välinformerad uppfattning. Kanske det, men hur välinformerade är vi egentligen, generellt sett?
Annorlunda uttryckt: I hur många frågor kan vi säga att vi ”vet” genom någon sorts egen forskning eller egna kvantitativa observationer? Inte många. Övriga frågor baseras ytterst på någon sorts tillit till auktoriteter – att de inte har fuskat/konspirerat när det gäller källmaterial, beräkningar och framställningar. Visst, ofta kan man sammanfoga en massa mer eller mindre ytlig kunskap man har och komma fram till att det exempelvis är rimligt att kol-14-metoden fungerar. Jag vet att radioaktivt sönderfall sker, jag tror mig veta att det finns kosmisk strålning som kan aktivera kolet i CO2-t. Men har jag gjort några experiment själv? Har jag ens mätt sönderfallshastigheten eller andelen kol-14 i levande organiskt material? Nej. Jag får lita på att auktoriteterna gjort rätt, avskriva det osannolika att det finns en konspiration och anta att den kosmiska strålningen är skapligt konstant mm.
När det gäller global uppvärmning gäller samma förhållanden fast i lite ”sämre” proportioner. Jag har framförallt mindre att gå på när det gäller min egen rimlighetsbedömning. Jag tror mig veta att någon form av växthuseffekt finns – se Venus exempelvis, och att jorden förstås vore kallare utan atmosfär. Jag vet att gaser reflekterar olika strålningsspektra. Men hur klimatet påverkas av små mängder CO2-gas, metan mm och hur uppvärmningen växelverkar med vattenånga och molnbildning, hur värmen tas upp i haven, hur sotet påverkar, i vilken takt isarna smälter, hur växtligheten påverkas etc, hur ska jag veta det? Och hur kan jag göra en självständig rimlighetsbedömning av dessa saker, ens om jag läser på i rimlig omfattning? Nä, jag får helt enkelt lita på att forskarsamfundet inte drar en rövare.
Sen var det det här med konsensus eller inte. Såvitt jag kan se finns det en konsensus och en mycket stark huvudfåra på klimatområdet. (Okej, vetenskaplig konsensus är förstås aldrig absolut – det finns forskare som tror på intelligent design och mobiltelefonallergi också.) Visst kan huvudfåran vara fel och visst kan paradigmskiften ställa allt på ända, men jag upplever att invändningar mot olika vetenskapliga huvudfåror, nu och historiskt, ofta framställs som starkare än de egentligen är genom cherrypicking och vinklingar/straw men. Ta kritiken mot evolutionsteorin exempelvis – det gnälls på historiska forskningsmissar och fusk med skelett etc, men vad spelar det för roll när den teoretiska basen på det stora hela varit sund och har överväldigande evidens för sig?
Rasmus framför att intresserade och kompetenta lekmän kan spela en viktig roll genom att granska och ifrågasätta, och, om jag tolkar honom rätt, på så vis bidra till snabbare paradigmskiften och bättre kvalitetskontroll inom vetenskapen. Jag är lite skeptisk till det eftersom jag inte ser hur lekmännens påverkan aggregeras på något meningsfullt sätt. En oerhört liten andel av lekmännens opposition har någon form av giltighet och signal/brusförhållandet är nära noll. Möjligen kan lekmannaopposition leda till att ge udda forskare råg i ryggen, plattformar och mer anslag, på gott och ont. Gott på så vis att det möjligen kan ge dessa snabbare paradigmskiften, ont på så vis att allmänna medel förslösas, folk blir lurade och viktiga policyrekommendationer rinner ut i sanden.
Det finns en växande kärna inom varje akademiskt område som paradigmskiften inte sannolikt kan rubba. Ett exempel: Det är förvisso sant att relativitetsteorin ersatt den newtonska mekaniken, men å andra sidan är det bara i randfallen som relativitetsteorin ger en påtaglig skillnad. Den newtonska mekaniken utgör fortfarande någon sorts kärna; en förenklad modell som duger för det mesta. Om något en dag ersätter relativitetsteorin så kommer denna nya teori bara vara påtagligt bättre i relativitetsteorins randfall. Ökande mängd empirisk data minskar den möjliga variationen i förklarande teorier, samtidigt som ökande antal ögon på teorierna minskar risken för att de är åt fanders. Numera går det dessutom snabbare att bilda stabila kärnor, eftersom forskarvärlden är större än förr. Kombinera detta med att klimatteorin börjar bli ganska gammal, så inses att det är rimligt att anta att den nu har en skapligt stabil kärna.
Rasmus påpekar å andra sidan helt riktigt att klimatvetenskapen har empiriska/experimentella begränsningar. Vi har vårt enda jordklot med sitt oerhört komplexa klimatsystem som utvecklar sig mycket långsamt och därmed invalideras felaktiga teorier mycket långsamt av ny empiri. Absolut är det så, och detta kan bara delvis kompenseras av stora resurser och många ögon. Men samma taskiga förhållanden gör det också svårt för oss lekmän att bilda oss en egen uppfattning. Jag vidhåller att det är hybris för en lekman att tro att han genomskådat klimatteorierna eller att han har tillräckligt på fötterna för att avvika från den akademiska huvudfåran.
Det är dåligt att tro på första bästa titel-bärare man hittar och det är kanske ännu värre att välja ut en auktoritet att tro på baserat på eget önsketänkande eller ideologi. Det är däremot inget fel i att söka upp den akademiska huvudfåran, begripa dess teser på en lagom nivå och anta att de är rätt eller åtminstone ungefär rätt. Sen gör det förstås inget om man begriper teorierna på en lagom nivå också.
Jag får frågor ibland om min inställning till global uppvärmning (AGW) och har lovat att säga något om det. En del kanske blir besvikna, men jag tänker inte hänge mig åt någon kvantitativ teknisk bevisföring om AGWns vara eller inte vara. Orsaken är helt enkelt att jag inte kan. Så tråkigt och otillfredsställande är det. Värre, min ståndpunkt är att INGEN lekman kan, helt enkelt eftersom sambanden och modellerna är för komplexa.
Jag har alltså att välja på att antingen försöka identifiera den akademiska huvudfåran och anta att den representerar mitten av sannolikhetsfördelningen eller försöka göra en egen bedömning som avviker åt ena eller andra hållet baserat på exempelvis önsketänkande, konspirationsteorier eller hybris. Jag väljer huvudfåran. Det är givetvis möjligt att jag misslyckas med att identifiera huvudfåran korrekt, men detta tror jag att jag klarar av och huvudfåran representeras väl av IPCC.
Jag är givetvis också medveten om risken för att den akademiska huvudfåran har fel, exempelvis beroende på möjligheter att:
grönt aktivistiska akademiker söker sig till området i högre grad än andra
politiker har ett sådant inflytande över forskarna genom anslag och politiserade tillsättningar att de AGW-troende akademikerna blir fler
forskarna är sociala djur och påverkar varandra i en viss riktning
forskarna ser klart men har ändå helt felaktiga teorier och modeller
(vad har jag missat?)
Antagligen gäller flera eller alla ovanstående, men frågan är i vilken utsträckning. Min bedömning är att det inte är tillräckligt för att jag ska avvisa huvudfårans varningar och leta upp någon akademisk uteliggare att tro på istället. Så vad är huvudfåran då, och hur oroliga bör vi vara om man får tro den?
Senaste budet är att vi redan idag har cirka 0.85° C uppvärmning och 19 cm havsnivåhöjning. Om vi inte gör något särskilt utan fortsätter öka CO2-utsläppen så går vi mot 3.7°-4.8° uppvärmning och 45-82 cm havsnivåhöjning år 2100. Det finns dessutom en tröghet i systemen som gör att när CO2-halten i atmosfären väl slutar stiga så kommer temperaturen och havsnivån att fortsätta öka ganska länge. Särskilt havsnivån, då, som kommer fortsätta stiga till iallafall 7 meter över baseline vid en fyragradig temperaturhöjning, även om temperaturen inte ökar ytterligare, men det kan ta hundratals år. Övriga skadeverkningar innefattar havsförsuring, fler extrema väderhändelser, artförluster mm. Det finns också ett antal positiva följdverkningar såsom ökade skördar i kallare områden.
Buden skiljer sig kraftigt åt vad gäller nettokostnaderna för detta. Fyra grader är skapligt dramatiskt och kommer troligen upplevas åtminstone av mina barnbarn, även om jag inte hinner lida av det själv. Diverse uträkningar talar om förluster på en handfull procent av BNP, plus kostnader för eventuella klimatflyktingar och oroligheter. Det blir förstås enorma siffror, men samtidigt inte så farligt om man betänker att BNP ökat tusentals procent under fossil-eran och fortsätter öka. Mänskligheten behöver givetvis flödigt med energi att jobba med och fossil energi är onekligen billigt. Jag finner det ganska troligt att man vid en ekonomisk kalkyl som värderar konventionellt/strikt enligt sannolikhetsfördelningarna kommer fram till att mycket omfattande, kanske tillochmed ökande, fossilförbränning är fortsatt rationellt! Ändå tycker jag att man ska dra ner ganska hårt, gärna genom CO2-skatter. Varför?
Jo, en orsak är att jag tar (oproportionerligt stor) hänsyn till risken för plötsliga och irreversibla (på mänskliga tidsskalor) skeenden. Exempelvis att grönlandsisarna skulle smälta mer plötsligt, att vi får metanhydrat-rapningar från haven som ökar växthuseffekten kraftigt och snabbt eller att vi får ett ”anoxic event” eller dylikt. Säg att vi blåser på med fossiler och med detta skapar varaktigt 2% högre BNP men också en risk på 1% att eliminera mänskligheten. Är det en bra deal?
Ja, strikt ekonomiskt/statistiskt får man 102% i BNP med 99% sannolikhet och 0% i BNP med 1% sannolikhet och väntevärdet blir därför 102%*99%+0%*1% = 100.98% i genomsnittlig BNP, vilket är en förbättring. Men jag vill ändå inte gambla på det sättet. (Räkneexemplet är helt hypotetiskt, men ni förstår principen.) Jag räknar normalt ganska strikt, vilket syns i mina kalkyler över kärnkraftens skadeverkningar kontra nytta, men jag anser att man måste betrakta risken för ”ruin” (som spelteoretiskt begrepp – det är kört och man kan inte spela mer) som speciell. Tjernobyl och Fukushima har visat att kärnkraften inte presenterar någon risk för ruin. Klimatförändringarna däremot tycks göra det.
Dessutom är jag miljövän på riktigt. Jag sätter ett värde även i att freda naturen skapligt. Jag är inte grön – jag anser inte att vi i allmänhet ska leva i samklang med naturen utan snarare att vi ska lyfta oss över den och alltmer koppla loss oss från den. Jag anser inte heller att vi ska jaga insignifikanta föroreningar eller vara grönt puristiska eller dogmatiska. Men däremot vill jag gärna att vi fortfarande ska ha rika, balanserade, varierade ekosystem runt oss. Fast jorden förstås på lång sikt klarar sig oavsett vad vi gör:
Trogna läsare vet att jag anser att kärnkraft är billigare än kol (och även biomassa) OM man tonar ner kärnkraftsbyråkratin och/eller inkluderar skador av luftföroreningar (ej AGW) i kalkylen. Därmed faller argumentet att mänskligheten nödvändigtvis tjänar kortsiktigt på kolkraft. Att kraftigt minska eller åtminstone skjuta AGW-problematiken på framtiden skulle alltså kunna vara en såväl långsiktig som kortsiktig vinstaffär, om man jobbar smart.
Detta är del två i en serie om Tysklands energiewende. Del ett hittar du här. Denna del kommer att fokusera på utvecklingen för fossila bränslen i tysk elproduktion fram till 2025, med utgångspunkt från Tysklands fastställda planer. Att jag fokuserar på fossila bränslen betyder att min måttstock är lite annorlunda än den tyska, som uppenbarligen fokuserar på kärnkraftsnedläggning. De tyskarna definierar som framgång kan jag alltså se som en motgång och vice versa.
Varför just 2025? Jo, politiska planer är alltid osäkra, men planeringen fram till 2025 har skaplig sannolikhet att infrias med tanke på tyskarnas disciplin, deras demonstrerade offervilja och med tanke på att de stora politiska spelarna är skapligt ense.
Alla scenarier efter 2025 betraktar jag däremot som värdelösa. Politiken kan och kommer förändras kraftigt på 10 år och de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att gå vidare och integrera mer intermittent kraft är okända.
Först något att minnas: Tyskland stängde ”bara” cirka 40% av sin kärnkraftskapacitet i panik vid Fukushima-olyckan 2011. Återstående 60% ska enligt plan avvecklas såhär:
Avvecklingen är väldigt baktung eftersom sex av nio reaktorer inte läggs ner förrän 2021-2022. Det krävs inte direkt några konspirationsteorier för att inse att detta beror på att Merkel mfl vill ha framgångar idag och låta någon annan ta smällen senare. Självklart innebär det här en stor påverkan på utvecklingen för fossil generering.
Lagstiftningen om energi-eländet, kallad EEG, stipulerar 40-45% förnybar el år 2025. Utvecklingen givet linjär utveckling mot det låga målet på 40% förnybart ger tillsammans med kärnkraftsnedläggningen följande kurva för fossil el:
Som synes kommer förnybart-entusiasterna fira små segrar fram till 2020 med svagt minskad fossil produktion. Sen kommer baksmällan fort när de sista sex reaktorerna läggs ner och periodens peak inträffar 2022. Tänk dig, sex ynka reaktorer i ett land med nästan 10x Sveriges befolkning raderar ut ett decenniums förnybart-tillväxt. För oss skulle det motsvara att nedläggning av en enda reaktor raderar ut ett decenniums förnybart.
År 2005 låg fossil elproduktion på 64%. Sen kom ”solcellsundret” och nu räknar man alltså med 60% fossil elproduktion år 2025, vilket är en marginell skillnad. Det handlar alltså inte om ett utan om två förlorade årtionden.
Nästa inlägg i serien kommer att handla om hur det sett ut om man satsat på kärnkraft istället för på sol och vind.
