Rationell auktoritetstro?

Signaturen Rasmus gav några kloka reflektioner i kommentarsfältet till mitt inlägg om global uppvärmning. Vi är ganska ense, men jag tänker ändå att det kan vara värt att spinna vidare lite på hans kommentarer för att utveckla min egen position. Rasmus tycker min inställning är respektabel men anser att jag var väl pessimistisk om lekmäns förmåga att bilda sig en välinformerad uppfattning. Kanske det, men hur välinformerade är vi egentligen, generellt sett?

Annorlunda uttryckt: I hur många frågor kan vi säga att vi ”vet” genom någon sorts egen forskning eller egna kvantitativa observationer? Inte många. Övriga frågor baseras ytterst på någon sorts tillit till auktoriteter – att de inte har fuskat/konspirerat när det gäller källmaterial, beräkningar och framställningar. Visst, ofta kan man sammanfoga en massa mer eller mindre ytlig kunskap man har och komma fram till att det exempelvis är rimligt att kol-14-metoden fungerar. Jag vet att radioaktivt sönderfall sker, jag tror mig veta att det finns kosmisk strålning som kan aktivera kolet i CO2-t. Men har jag gjort några experiment själv? Har jag ens mätt sönderfallshastigheten eller andelen kol-14 i levande organiskt material? Nej. Jag får lita på att auktoriteterna gjort rätt, avskriva det osannolika att det finns en konspiration och anta att den kosmiska strålningen är skapligt konstant mm.

När det gäller global uppvärmning gäller samma förhållanden fast i lite ”sämre” proportioner. Jag har framförallt mindre att gå på när det gäller min egen rimlighetsbedömning. Jag tror mig veta att någon form av växthuseffekt finns – se Venus exempelvis, och att jorden förstås vore kallare utan atmosfär. Jag vet att gaser reflekterar olika strålningsspektra. Men hur klimatet påverkas av små mängder CO2-gas, metan mm och hur uppvärmningen växelverkar med vattenånga och molnbildning, hur värmen tas upp i haven, hur sotet påverkar, i vilken takt isarna smälter, hur växtligheten påverkas etc, hur ska jag veta det? Och hur kan jag göra en självständig rimlighetsbedömning av dessa saker, ens om jag läser på i rimlig omfattning? Nä, jag får helt enkelt lita på att forskarsamfundet inte drar en rövare.

Sen var det det här med konsensus eller inte. Såvitt jag kan se finns det en konsensus och en mycket stark huvudfåra på klimatområdet. (Okej, vetenskaplig konsensus är förstås aldrig absolut – det finns forskare som tror på intelligent design och mobiltelefonallergi också.) Visst kan huvudfåran vara fel och visst kan paradigmskiften ställa allt på ända, men jag upplever att invändningar mot olika vetenskapliga huvudfåror, nu och historiskt, ofta framställs som starkare än de egentligen är genom cherrypicking och vinklingar/straw men. Ta kritiken mot evolutionsteorin exempelvis – det gnälls på historiska forskningsmissar och fusk med skelett etc, men vad spelar det för roll när den teoretiska basen på det stora hela varit sund och har överväldigande evidens för sig?

Rasmus framför att intresserade och kompetenta lekmän kan spela en viktig roll genom att granska och ifrågasätta, och, om jag tolkar honom rätt, på så vis bidra till snabbare paradigmskiften och bättre kvalitetskontroll inom vetenskapen. Jag är lite skeptisk till det eftersom jag inte ser hur lekmännens påverkan aggregeras på något meningsfullt sätt. En oerhört liten andel av lekmännens opposition har någon form av giltighet och signal/brusförhållandet är nära noll. Möjligen kan lekmannaopposition leda till att ge udda forskare råg i ryggen, plattformar och mer anslag, på gott och ont. Gott på så vis att det möjligen kan ge dessa snabbare paradigmskiften, ont på så vis att allmänna medel förslösas, folk blir lurade och viktiga policyrekommendationer rinner ut i sanden.

Det finns en växande kärna inom varje akademiskt område som paradigmskiften inte sannolikt kan rubba. Ett exempel: Det är förvisso sant att relativitetsteorin ersatt den newtonska mekaniken, men å andra sidan är det bara i randfallen som relativitetsteorin ger en påtaglig skillnad. Den newtonska mekaniken utgör fortfarande någon sorts kärna; en förenklad modell som duger för det mesta. Om något en dag ersätter relativitetsteorin så kommer denna nya teori bara vara påtagligt bättre i relativitetsteorins randfall. Ökande mängd empirisk data minskar den möjliga variationen i förklarande teorier, samtidigt som ökande antal ögon på teorierna minskar risken för att de är åt fanders. Numera går det dessutom snabbare att bilda stabila kärnor, eftersom forskarvärlden är större än förr. Kombinera detta med att klimatteorin börjar bli ganska gammal, så inses att det är rimligt att anta att den nu har en skapligt stabil kärna.

Rasmus påpekar å andra sidan helt riktigt att klimatvetenskapen har empiriska/experimentella begränsningar. Vi har vårt enda jordklot med sitt oerhört komplexa klimatsystem som utvecklar sig mycket långsamt och därmed invalideras felaktiga teorier mycket långsamt av ny empiri. Absolut är det så, och detta kan bara delvis kompenseras av stora resurser och många ögon. Men samma taskiga förhållanden gör det också svårt för oss lekmän att bilda oss en egen uppfattning. Jag vidhåller att det är hybris för en lekman att tro att han genomskådat klimatteorierna eller att han har tillräckligt på fötterna för att avvika från den akademiska huvudfåran.

Det är dåligt att tro på första bästa titel-bärare man hittar och det är kanske ännu värre att välja ut en auktoritet att tro på baserat på eget önsketänkande eller ideologi. Det är däremot inget fel i att söka upp den akademiska huvudfåran, begripa dess teser på en lagom nivå och anta att de är rätt eller åtminstone ungefär rätt. Sen gör det förstås inget om man begriper teorierna på en lagom nivå också.

14 tankar kring ”Rationell auktoritetstro?

  1. Först ett förtydligande. Jag skulle inte kalla mig klimatskeptiker. Jag har levt hela mitt vuxna liv och lite till under övertygelse om och drivkraft av att klimatproblemet existerar såsom beskrivet av IPCC, och i viss mån även valt yrke baserat på detta. Efter en snabb genomgång av huvuddatan de själva presenterar är jag fortfarande övertygad om att de har bäst förutsättningar för att beskriva situationen korrekt, även om den osäkerhet de själva beskriver i prognoser i högsta grad finns där.

    Jag tror att vi syftar på lite olika roll för lekmän. Det jag talar om är inte den hybris du beskriver i inlägget. Naturligtvis vore det hybris att tro att man som lekman ska kunna gå in i ett etablerat vetenskapligt fält och avslöja bluffar eller förbättra förståelsen av ämnet. Däremot finns det fält som förklär sig till vetenskap men där hela mittfåran av forskarkåren i själva verket kan ha ägnat sig åt vad som i bästa fall kan kallas pseudovetenskap. Återigen är kostläran det bästa exempel jag kan komma på om detta (den s.k. fetthypotesen).

    Det jag syftar på är ett synande av ett ämnesområde i helhet, med avseende på dess grundläggande premisser. Allt som skäligen bör kallas vetenskap klarar utan omsvep ett sådant test. Liksom du kan jag inte säga att jag synat varje antagande som kol-14 metoden bygger på. Men jag har ändå god tilltro till den. Det hänger samman med att en mängd faktorer såsom att jag faktiskt har praktisk erfarenhet av en stor del fysikens lagar, och allt jag själv har testat av det jag lärt mig i kurser osv har hållit för närmare granskning. T.ex. vet jag av egen erfarenhet att det är rimligt att anta att radioaktiva sönderfall sker likformigt över tid och jag har själv härlett att det leder till exponentiellt avtagande koncentrationer. Dessutom tänker jag mig att kol-14 metoden måste gå att verifiera på ett flertal olika sätt och tar mig friheten att anta att så gjorts, eftersom jag inte har något skäl att ifrågasätta huvudfåran av fysiker, kemister och biologer som utvecklat metoden. Detta hänger samman med dessa vetenskapers goda track record i att skapa prognoser och testa dem ordentligt.

    Jämför man med fetthypotesen för hjärt- kärlhälsa, diabetes och fetma är kontrasten slående. Till att börja med har ofantliga mängde pengar under en lång tid pumpats in i forskning för att lösa ett stort samhällsproblem som bara växt. Trots (eller kanske tack vare) dessa ansträngningar ger problemet inga indikationer på att vända. I ett sådant läge är det rimligt att ifrågasätta huvudfårans verklighetsbeskrivning och syna den data på vilken de bygger sina hypoteser. För en fysiker, matematiker eller vilken annan sorts vetenskapsutbildad individ som helst inom ett etablerat naturvetenskapligt fält är det trots människokroppens och samhällets komplexitet inte svårt att inse vid en granskning att hypotesen inte håller baserat på den data som dess företrädare lagt fram.

    Naturligtvis finns här kvar ett visst mått auktoritetstro. Man måste för den här typen av granskning anta att datan som presenterats är mer eller mindre äkta och inte alltför biaserad. Dock tror jag inte på konspirationer där hela forskningsfält fabricerar data. Däremot kan mycket göras för att förvränga tolkningar, cherry plocka data, bygga onödiga luftslottskonstruktioner av hypoteser som faller som korthus under Occams rakblad, osv. Det kräver bara att forskarkåren i området är utsatta för starka bias åt något håll.

    Jag får medge att just klimatet är ett sällsynt dåligt exempel för argumentet jag förde som svar på ditt förra inlägg. Klimatforskningen ger alla indicier på att föras av en kompetent forskarkår med bakgrunder inom olika hörn av den mer respekterade vetenskapen, till skillnad från näringsläran. Granskar man utifrån deras belägg för sina olika påståenden kan man naturligtvis inte direkt säga huruvida de håller eller ej – men man kan snabbt se att de skulle kunna hålla, dvs de är inte orimliga. Logiken som förs i tolkningen av dessa data verkar heller inte inkonsekvent eller omotiverat överkomplicerad.

    Jag tror inte att en gren inom vetenskapen, när den väl är ordentligt etablerad, kan komma på sådana avigvägar. Däremot tycker jag mig se att det fortfarande finns ämnesområden som figurerar som vetenskap och har tagit sig in på stora universitet, men där kärnan av olika skäl stelnat innan den blivit rimligt prövad. Om den stelnat vid fel slutsatser har det åtminstone i det förflutna ofta lett till att alternativa hypoteser fått litet utrymme. I dessa sammanhang vidhåller jag att lekmän kan ha en roll att spela för som du säger accelerera paradigmskiftet. Det kan vi i högsta grad se hända vad gäller nutritionen.

    1. Som sagt, vi verkar ganska ense om klimatvetenskapen. Din kommentar cirklar i övrigt rätt mycket kring nutrition, vilket iofs är ett ämne som intresserar mig och i vilken jag har skaplig koll. Här kommer vi till svårigheterna att identifiera huvudfåran och hur väl huvudfåran speglas i offentlig policy. Jag har en känsla av att huvudfåran får lite mer stryk än vad som är motiverat av LCHF-fansen bland annat eftersom speglingen i kostråden lämnat en del i övrigt att önska. Min känsla är att även när det gäller radioaktivitet och GMO så speglas huvudfåran överdrivet konservativt (eller inte alls) i policies. Man kan fråga sig om detsamma gäller IPCC, men allmänt har jag lite mer förtroende för de globala organens spegling än de nationella, som förstås är mer utelämnade åt inrikespolitisk påverkan och den egna ankdammens gamla alfa-ankor. (Dessutom har jag förstås jämfört IPCCs påståenden med mina inblickar i fältet i övrigt och ser en överensstämmelse, till skillnad från när det gäller GMO i EU.)

      Jag kanske borde skriva mer om kost och träning på bloggen. Å andra sidan kan det bara bli att slå fast vissa samband och grunder – jag följer inte den utvecklingen och debatten på daglig basis på det sätt jag följer utvecklingen inom energi och miljö. Har dock identifierat en bra blogg som gör det – Jacob Gudiols ”Träna styrka”. Jag har också förstått att han inte är så poppis bland LCHF-arna.

      Hursom, jag håller med om att lekmäns engagemang möjligen kan accelerera paradigmskiften, eller åtminstone att ge paradigmskiften snabbare genomslag i policy. Men minst lika ofta kan motsatsen gälla – på kärnkraftsområdet skulle jag vilja påstå att lekmännens engagemang gör våra policies onödigt konservativa. Jag tycker som tok-libertarian att det är sunt med en livfull opposition, men ändå kan jag känna att engagemanget väl ofta är för ensidigt och icke-konstruktivt anti-etablissemangsinriktat, oavsett sida. På klimatområdet exempelvis är skeptikerna motståndare till det vetenskapliga etablissemanget medan supportersidan är motståndare till det politiska och ekonomiska etablissemanget! Ingen av grupperna är egentligen beredda att göra något åt saken, vilket jag belyste i bloggpostningen ”I väntan på en klimatrörelse”.

      1. Ja, jag håller med om att vi är ganska överens om klimatet. Vad gäller kost och hälsa anser jag att juryn i stor utsträckning fortfarande är ute, som de säger i Amerika. Mittfåran skulle jag säga är svår att placera just därför att det pågår ett snabbt paradigmskifte. Auktoriteten är för tillfället någorlunda jämnt uppdelad mellan gamla lågfettsivrare och den nya skolan (LCHF). För några år sedan var det ju däremot ganska uppenbart var mittfåran stod.

        Jag håller med dig till viss del om att LCHF-skolans förespråkare ibland går till överdrift i sin kritik av tidigare forskning. Men vad gäller bland annat kolesterolhypotesen, mättat kontra omättat fett och metoder för viktminskning så är det svårt att inte hålla med dem om att mycket fuskforskning legat till grund och att mycket inte håller när man ser på den samlade datan som finns (även genom de källor som skapat gamla tvivelaktiga dogmer).

        Ett problem(?) med båda skolor är att man tenderar att ensidigt fokusera på överviktiga. I den demografin anser jag det numer ganska väl påvisat att LCHF är överlägset lågfett, vilket hänger samman med att överviktiga oftast är metabolt skadade och behöver normalisera sin metabolism och sin aptit. För andra grupper är andra aspekter än fett:kolhydratratio betydligt mer relevanta enligt min uppfattning.

        Vad gäller kärnkraft är det inga tvivel om att lekmän har gjort skada. Dock gäller det ju att skilja på utbildade lekmän och dogmatiskt präglade ideologiskt drivna outbildade lekmän. Problemet är i min mening aldrig den första gruppen.

        1. Träna styrka är en riktigt bra blogg.

          Det som är tragiskt tycker jag bland LCHFare är att dom har för mycket tilltro till att makronutrienters roll i metabolismen istället för kvalité i i ex maten som man stoppar i sig. Äter man LCHF så äter man mindre ”skräpmat” och socker och höjer alltså kvalité på sitt mat intag. Det finns ingen anledning att vara rädd för äpplen, broccoli och honung bara för att dom innehåller kolhydrater.

          1. Det gäller ju i lika utsträckning lågfettsivrare, LCHF är bara resultatet av att pendeln svängt åt andra hållet. Makronutrientprofilen är ju uppenbarligen inte hela bilden, det allra viktigaste målet med att äta är ju att få i sig alla essentiella nutrienter i adekvat mängd (kanske detta du syftar på med kvalitet?) Däremot vill jag påstå att makronutrientfördelningen spelar en hyfsat stor roll för ditt endokrina system, vilket knappast gör den irrelevant. Visst är den ganska oviktig om du endast betraktar viktnedgång med isokalorisk kost i välkontrollerade studier, men pratar du om specifika individers möjlighet att i fritt tillstånd optimera sin vikt och hälsa i frilevande form kan det skilja sig en hel del mellan olika mn-fördelningar. Problemet med att bara åberopa kvalitet som mål med vilken mat man äter är att det lätt blir vagt och luddigt. Alla kan skriva under för att man ska äta mat av god kvalitet men det kommer finnas lika många definitioner som underskrifter. Vad gäller honung till exempel ser jag inte varför du skulle placera det över socker i kvalitet? Kemiskt sett är de väldigt lika varandra.

            Ber om ursäkt för hur långt off topic vi råkat hamna.

          2. Den här typen av off-topic är helt okej – att glida iväg ”naturligt” medan man för en vettig diskussion med intresserade motparter.

      2. På tal om att skriva mer om kost och träning: Jag skulle tro att bloggsfären är ganska mättad på den fronten av folk som faktiskt lägger större delen av sin vakna tid på att tänka på sådant. Vad jag skulle tycka vore mer intressant att läsa om vore matproduktion ur ett systemperspektiv sett till hälsa, hunger, ytanspråk, klimat och ekonomi. Dessa frågor hanteras sällan på ett kompetent sätt, och grönveganvänstern verkar ju ha tillskrivit sig tolkningsföreträde.

        1. För mig handlar det om sunt förnuft när det gäller valet av råvaror men om man vill dra det lite längre så tycker jag bloggen träningslära här smmanfattat det bra här: http://goo.gl/ofqqie

          1. För att spela djävulens advokat skulle jag vilja påskina att folks sunda förnuft inte haft en alltför stor bromsverkan på skenande folkhälsoproblem. Problemet med ’common sense’ är att det inte är alls så ’common’ som man skulle vilja.

            Jakob Gudiol verkar vara en klipsk kille med respekt för forskningsresultat och båda fötterna på jorden. Jag finner att jag håller med om det mesta han skriver (av vad jag hunnit läsa hittills, brukar mest läsa engelskspråkiga bloggar annars). Hur kommer det sig att han har två bloggar med förvillande lika namn förresten?

            Personligen brukar jag luta närmare low carb än low fat helt enkelt därför att det är vad ett antal år av n=1-experiment visat fungerar bäst i min egen erfarenhet. Men för mig handlar det också mest om sunt förnuft, det gäller bara att man förvärvat sådant genom ett visst mått av allmänbildning, källgranskning och erfarenhet. Vill man gå ned i fettvikt snarare än att bara hålla vikten kan periodisk fasta starkt rekommenderas. Framför allt enligt Martin Berkhans modell där man helt enkelt inte äter på förmiddagen, detta har för mig som fysiker varit en game changer genom att jag får fler högproduktiva förmiddagstimmar innan kroppen stressas med ett matintag.

  2. TLDR-versionen:
    Rationell auktoritetstro? Ja, när det verifierats bortom rimliga tvivel att forskarkåren inom ämnet hållit sig till god vetenskapsmetodik och verkligen utgör en auktoritet.

  3. Hej jeppen.
    Har följt dina kommentarer på Ny Teknik och brukar oftast hålla med dig. Klimatfrågan är stor och komplicerad, ja. Utför IPCC någon egen vetenskap, nej. Summary for Policy makers är ett framförhandlat dokument, inte en vetenskapsman i sikte, däremot NGO:s i form av Greenpeace, jordens vänner, etc är observatörer, allmänheten är utestängd från processen.
    En kanadensisk journalist, Donna LaFramboise, har grävt och skrivit mycket om denna ovetenskapliga process på sin blogg och har också givit ut två böcker i ämnet. Den vetenskapliga fernissan är florstunn. Nästan eller lika tunna som argumenten mot modern kärnkraft.
    Ta gärna en titt: http://nofrakkingconsensus.com/my-book/

    1. Niklas, tack för din replik. Håller förstås med om att IPCC i sig inte utför någon vetenskap. Jag har även sett angreppen mot IPCC förut, men inte grävt in mig djupt på dem eftersom de verkat vara på en nivå som inte leder någonvart. Svagheten är att de främst angriper IPCC-misstag på ungefär samma sätt som evolutionsförnekare angriper enskildheter i evolutionsteorins historia. Jag skulle vara mer betjänt av att de själva på ett övertygande visar var den akademiska huvudfåran ligger idag. (För mig är det konstigt att anta att IPCC år efter år kan släppa felaktiga rapporter om forskningens huvudfåra utan att ett mycket brett akademiker-uppror ger dem på skallen.)

      Om jag köpte boken du pekar på, skulle jag bli upplyst? Det jag ser när jag läser sammanfattningen i länken är istället att boken består av personangrepp mot IPCC-folk.

      1. Tack för svar. Det är främst den äldre boken ”The delinquent teenager” som redogör för hur processen med IPCC-rapporterna går till, den är upplysande, menar jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *