Journalisters perspektiv

DN har låtit två av sina politiska journalister skriva en lång artikel: Så skapade politik och marknad en perfekt storm som stängde reaktorerna. Artikeln försöker svara på frågan vem som är skyldig till dagens situation, vilket är utmärkt. Journalistik ska utkräva ansvar! För att komma fram till vem som är skyldig redogörs för hur politiken kring kärnkraften utvecklats och bedrivits i Sverige sedan nedläggningen av Barsebäck fram till nu.

Författarna hade säkert som föresats att vara balanserade och neutrala, men tyvärr har de inte lyckats. Ingressen redovisar slutsatsen:

Verkligheten bakom slagorden är att alla partier utom SD och V har varit djupt delaktiga i att skapa den situation som har gett mindre kärnkraft och högre elpriser.

Till att börja med friskrivs vänsterpartiet felaktigt från ansvar baserat på att det stått utanför energiöverenskommelserna, trots att partiet givetvis konsekvent röstat mot kärnkraft och för slumpkraft. Vidare jämställs den naiva men i grunden kärnkraftspositiva inställningen hos M+Kd+L med den i grunden negativa inställningen hos S+V+Mp+C. Artikelns frågeställning kan överföras till frågan om hur situationen skulle sett ut om borgarna styrt istället sen 2014. Med tanke på att de röstade för att behålla Ringhals-reaktorerna exvis, så talar det mesta för att vi hade haft mer kärnkraft idag! Vidare höll Vattenfall på att utreda nya reaktorer vid valet 2014 och tvingades sluta med det efter valet.

Här är några citat från artikeln för att illustrera författarnas perspektiv:

När alliansregeringen tillträdde på hösten 2006 var det mindre än fyra år kvar tills kärnkraften egentligen skulle ha varit helt avvecklad i Sverige.

Notera ordet ”egentligen”. Här görs det gamla avvecklingsåret 2010 till rättesnöret, trots att tillochmed sossarna hade formellt övergett det tio år tidigare och informellt långt innan.

Elleverantörerna gjorde goda vinster och den avgående S-regeringen hade nyligen höjt den så kallade effektskatten på kärnkraft för att ta tillbaka en del av överskotten till statskassan.

Notera formuleringen ”ta tillbaka”. Vad är det för perspektiv detta vill förmedla?

2009 träffade de fyra borgerliga partierna en överenskommelse där både Centerpartiet och Kristdemokraterna övergav sitt tidigare kärnkraftsmotstånd och istället gick med på att det under vissa omständigheter skulle vara tillåtet att bygga nya reaktorer.

Detta förstärks med en snyfthistoria från Maud Olofsson om att hon trodde hon skulle bli tvungen att avgå och att hon satte sitt partiledarskap på spel. Men gav centerpartiet någonsin upp sitt kärnkraftsmotstånd? Nej, självklart inte! Det handlade om en taktiskt korrekt bedömning av Olofsson att överenskommelsen skulle säkerställa att ingen ny kärnkraft kunde bli av och att omställningen från kärnkraft till slumpkraft och biomassa skulle fortsätta. Överenskommelsen upprätthöll nämligen såväl subventioner till förnybart som det byråkratiska och skattemässiga trycket på kärnkraften. Smart politiskt hantverk men journalisterna medverkade till att få det att låta som att hon hade gett upp något, vilket några måttligt begåvade centerpartister trodde på.

Kärnkraften skulle inte längre få några statliga subventioner och kärnkraftsägarna fick ett utökat skadeståndsansvar vid stora olyckor.

Notera orden ”inte längre”. Som om realiteten inte var att kärnkraften mjölkades mycket kraftigt via effektskatt mm. Det fanns inga subventioner!

Samtidigt beslutade regeringen om en utbyggnad av förnybar energi för att minska sårbarheten i energisystemet. Verktyget var de så kallade elcertifikaten som i praktiken innebar subventioner till vindkraften.

Här kunde man understrukit hyckleriet i den politiska målbilden; att kärnkraften skulle hanteras ”kommersiellt”, trots att den de facto straffskattades, samtidigt som förnybart subventioneras. Artikeln borde också ha påpekat att det är en uppenbar lögn att utbyggnaden av förnybart skedde för att ”minska sårbarheten i energisystemet”. Alla insatta vet att slumpkraft ökar sårbarheten. Den politiska motivationen var istället att ge C rätten att göda sin väljarbas genom förnybartinvesteringar som en del uppdelningen av regeringspolitiken i respektive partiers fögderier.

Skalvet gav upphov till en tsunamivåg som dränkte kärnkraftsverket i Fukushima. Radioaktivt cesium motsvarande 168 Hiroshimabomber spreds i atmosfären.

Ett alternativt perspektiv är att en trippel härdsmälta i gamla västerländska reaktorer ledde till bara 1/10-del av Tjernobyls utsläpp. Hiroshima var en pytte-ärta på 15 KT och de totala atmosfäriska provsprängningarna uppgår till 545 MT, dvs ca 36,000 hiroshimabomber.

I Sverige som i många andra länder ledde olyckan till omfattande skärpningar av säkerhetskraven.

Skärpningar är ingen nödvändig konsekvens av en väsentligen orelaterad olycka, givetvis, men bland annat eftersom man lyckats få in anti-kärnkraftsaktivister som generaldirektörer på Energimyndigheten och SSM så blir resultatet sådant. Det finns de som har som mål att utnyttja varje tillfälle att fördyra. Svenska reaktorer hade god säkerhet, utsläppsfilter, ångdrivna pumpar mm, redan innan.

Dessutom led en del reaktorer, som närmade sig slutet av sin livslängd, av andra brister som krävde kostsamma åtgärder.

Istället för att ta detta negativa perspektiv, nu när amerikanska reaktorlicenser förlängs till 80 år, så kunde artikelförfattarna tagit fram avslöjandena från interna dokument om att det hade varit lätt att driva Ringhals-reaktorerna vidare och att de var i mycket gott och moderniserat skick. Dessa reaktorer närmade sig inte slutet av sin livslängd utan hade kommit till halvtid, ungefär.

– Den sista höjningen gjordes av Magdalena Andersson men den största gjordes av Anders Borg. Partierna var lika goda kålsupare, de byggde upp skatten till orimliga höjder. Att bara säga att det var onda socialister och miljöpartister, det är helt enkelt inte sant, säger Mikael Odenberg.

Borg var fokuserad på att göra nationalekonomiskt positiva reformer av skattebördorna. Han ville ha mer av ”snälla” skatter som kunde finansiera jobbskatteavdrag. Men man kan ändå förutsätta att han och borgarna hade sänkt eller tagit bort effektskatten i ett akut läge UTAN att samtidigt kräva nedläggningar av reaktorer i en politisk kohandel!

Per Högselius, professor i teknikhistoria vid KTH, beskriver omständigheterna kring nedläggningsbesluten som ”en perfekt storm” där många faktorer sammanföll.

– Det finns en politisk komponent i det men historien är mycket mer komplex än så. Jag skulle säga att det är andra faktorer som överväger.

ALLT var riggat politiskt – de låga elpriserna var politiskt framkallade, säkerhetskraven var politiskt framkallade, effektskatten var politiskt framkallad etc. Att låtsas som att politiken bara råder över effektskatten medan övrigt är ”marknaden” är förljuget.

Ibrahim Baylan vill i dag inte ge någon kommentar, med hänvisning till att han lämnat politiken.

Jag ger gärna en känga här. Bland historiens sämsta jobb utfört av en minister utan fack-kunskaper och nu vill han inte uttala sig. Undrar om han fortfarande uppbär någon form av ersättning för sina år i riksdag och regering.

– Vattenfall visste mycket väl att det diskuterades att ta bort effektskatten i energiuppgörelsen, säger Maud Olofsson.

Det var ett uppenbart politiskt spel mellan Vattenfalls VD och regeringen där en bunt reaktorer offrades för att få bort effektskatten och garantera fortsatt drift för övriga. Det tycker man att artikelförfattarna borde kunnat lyfta fram.

Och när fem partier hade enats (S, MP, M, KD, C) var Moderaternas budskap att kärnkraften hade räddats. Långsiktigheten sträckte sig inte längre än till kvällen den 14 augusti 2018. Då överrumplade KD-ledaren Ebba Busch alla, både allierade och motståndare, med att i en tv-debatt börja propagera för fler kärnkraftverk. Det var ett stort och överraskande steg för ett parti som under många år varit uttalade kärnkraftsmotståndare.

Överenskommelserna har varit svagt kärnkraftsnegativa och klart förnybartpositiva, men samtidigt tvetydiga vad gäller 100%-förnybartmål kontra tillåtet-att-bygga-kärnkraft-skrivelser. Vill vi ha långsiktig stabil energiförsörjning (dvs kärnkraft) eller långsiktigt stabil politik som säger att energiförsörjningen ska baseras på slumpkraft? Det senare är kanske en omöjlighet, med tanke på att problemen med slumpkraft förr eller senare skulle visat sig såsom nu skett.

Notera att författarna två gånger i artikeln tar upp ett historiskt kristdemokratiskt kärnkraftsmotstånd och utmålar Busch som den som torpederar ”långsiktighet”.

Regeringspartierna och Sverigedemokraterna vill subventionera kärnkraften genom kreditgarantier i mångmiljardklassen och en prissättning som gynnar kärnkraftsel framför andra effektslag.

Dels kan man ifrågasätta om en garanti som aldrig aktiveras är en subvention, dels om det är en subvention att ge kärnkraften betalt för sin positiva externalitet vad gäller leveransstabilitet och freksvensstabilitet.

Det är en linje som förre C-ledaren Maud Olofsson har svårt att förstå.

– Jag hade aldrig trott att en borgerlig regering skulle börja med planekonomisk energipolitik. Det är så socialistiskt att man inte förstår. Det är inte politiken som ska bestämma vilka kraftslag vi ska ha, säger hon.

Detta säger alltså den person som insisterade på elcertifikat-subventioner och nätanslutningssubventioner till vindkraft och biomassa, och som tillsatt anti-kärnkraftsaktivister som generaldirektörer på området. Hyckleriet är hisnande.

Trots dagens energikris anser Åsa Romson fortfarande att den politik som bidrog till stängning av reaktorer var rätt – av säkerhetsskäl.

Skönt att Åsa Romson får uttala sig ett par gånger i artikeln. Mycket viktigt att hon får sätta perspektiven. Suck! Mer Åsa Romson:

– Avregleringen av marknaden har gått väldigt långt. Det hade gagnat Sverige om vi hade kommit längre med en reglering som utgick mer från samhällsnytta och inte bara från om det går att hitta en marknad.

Nämen vilken chock, en flummig känga mot marknaden! Marknaden fungerar både som ett verktyg för att lägga ner kärnkraft och som en syndabock som kan absorbera skulden för de egna misslyckandena.

Nu efterlyser näringslivet att politikerna åter samlar sig i bred enighet. Det är nödvändigt anser även Cecilie Tenfjord Toftby som var moderat ledamot i energikommissionen.

Här ger artikeln intrycket av att både näringslivet och en moderat vill att centern och miljöpartiet ska få inflytande på energipolitiken trots att väljarna önskade kärnkraft både om man får tro utslaget av riksdagsvalet och opinionsundersökningarna. Det vore intressantare om journalisterna försökte belysa vad stabiliteten isåfall skulle bestå i. Det landet behöver är att sossarna ställer upp på en kärnkraftsvänlig politik, och detta är den enda möjliga källan till politisk långsiktighet för närvarande. Sen kan C+Mp+V tycka vad sjutton de vill.

Det som på ytan ser ganska balanserat ut är i själva verket en kavalkad av vänstervänliga perspektiv och citat.

1 tanke kring ”Journalisters perspektiv

  1. Marknaden hade fungerat om inte klåfingriga och maktkåta politiker hade lagt sig i hela tiden.
    Sätt ett ramverk, ställ säkerhetskrav som är rimliga på samtliga energitätt och låt därefter det sköta sig själv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *