Etikettarkiv: politik

Politikerklassen röjer hinder

Jag är en lugn person, med takt och ton, måttfull och balanserad … men idag skulle jag ha varit riktigt, riktigt förbannad om jag hade lagt min röst på ett alliansparti i valet i höstas. Skulle mina representanter, de jag gett mitt förtroende och min röst, vika sig frivilligt inför en rödgrön budget bara för att säkra egen makt från 2018? Det är en närapå outhärdlig tanke och därför är jag glad att jag röstade på direktdemokraterna!

Inledningen på Stefan Löfvéns tal vid presskonferensen löd såhär: ”Vi som står här idag är beredda att ta ansvar för att Sverige ska kunna styras”. Smaka på orden ”för att Sverige ska kunna styras”. I realiteten för att DU ska kunna styras. För att politikerna ska kunna ha Sverige som sin egen lekstuga.

political-power

Decemberöverenskommelsen är inte i lagens mening trolöshet mot huvudman, men passar bra in på beskrivningen av brottet. Det handlar om att politikerklassen kommer överens om att stärka och garantera sin långsiktiga maktutövning till nackdel för sin huvudman, folket. Det handlar om att Anna Kinberg-Batra mfl säger till Löfvén att ”Okej, det gör inte så mycket att jag får vänta på min tur – huvudsaken är att jag är skapligt garanterad att komma dit under min karriär och att jag kan utöva rejäl makt när jag kommit dit.” Löfvén i sin tur säger: ”Varsågod och lägg dig platt, så lovar jag att min efterträdare lägger sig platt för dig om ni vinner 2018.”

Att vänsterblocket hyllar det starka och ofjättrade politiska maktutövandet är inte särskilt konstigt  – de tror verkligen stenhårt på det politiska avantgardets nödvändighet. De är övertygade om behovet av ett ständigt aktivt förmynderi som skyddar dig, mig och alla andra troglodyter mot oss själva. Liberalt och konservativt sinnade däremot borde ha vett att verka för en trögare politisk maktutövning och att opponera mot möjligheten att göra stora förändringar i samhället utan en majoritet bakom sig. Att politikerklassens högra del går med på att vi går från majoritetsdiktatur till minoritetsdiktatur är därför en besvikelse. Inte alls oväntat, men en besvikelse.

De sex partierna säger till sitt försvar att minoritetsregeringar länge varit normalfallet i Sverige. Jovisst, men då har de partier utanför regeringen (V, Mp, NyD, Sd) som gett regeringen passivt eller aktivt stöd velat dra sosseregeringar vänsterut eller borgarregeringar högerut. På så vis har ”mitten av valresultatet” förut alltid legat inuti minoritetsregeringen. Nu har vi istället en högermajoritet med hela 191 mot 158 mandat (för Sd måste betraktas som höger) och ändå en ovanligt rödgrön vänsterregering! ”Decemberöverenskommelsen” är på så vis ett större svek mot väljarnas uttryckta vilja än om Alliansen hade gjort upp med Sverigedemokraterna.

minoritetsdiktatur

Löfvéns och Fridolins makthunger har redan tidigare tagit sig närmast episka proportioner. Först chansade man på att bilda en regering utan stöd i riksdagen. Sen sköt man upp beslut i heta frågor om bland annat vinster i välfärden, energin och Förbifart Stockholm och tillsatte istället utredningar, så att man obehindrat kunde börja fördela ministerposter mellan sig. (Mp har dock i sin makthunger även brutit med gamla hjärtefrågor genom att vika ner sig i försvaret med fler JAS-plan mm och genom att acceptera den gamla tillväxtvänliga pensionsuppgörelsen.) När man på så vis säkrat titlarna i sina CVn, så lovade Löfvén att inte sitta kvar om Alliansbudgeten vann. Så vann den budgeten men Löfvén satt ändå kvar med löfte om nyval. Nu klamrar han sig slutgiltigt fast vid makten utan nyval tack vare att Allianspolitikernas solidaritet med politikerklassen väger tyngre än dess lojalitet mot de egna väljarna!

All makt utgår från folket? Nejsåärdetinte.

Äntligen politiskt dödläge

Som någon sa: alla och hans lolcat redan kommenterat det politiska läget, så frågan är varför jag ska göra det. Kanske för att jag inte kan låta bli…

Är det någon mer som har undrat över poängen med extravalet? Det troliga är att det parlamentariska läget förblir oförändrat och vad gör man då? Ett nytt extraval? Som toklibertarian är jag en förespråkare av fri invandring och dessutom är jag mycket positivt inställd till ett långvarigt politiskt dödläge (mer om det senare). Därför är jag på ett sätt glad över sverigedemokraternas fortsatta isolering. Men logikern och taktikern i mig kan inte låta bli att undra vad de politiska partierna håller på med. Det rationella ur deras perspektiv borde helt enkelt vara att släppa in Sverigedemokraterna i stugvärmen. Det finns många stora politiska stridsfrågor och det är oklart varför just invandringen ska ha en sådan extrem särställning.

Dessutom – när man betraktar partiernas historia så kan man verkligen fundera på vilka som egentligen bör exkluderas. Vilka partier har INTE haft en skitig historia men har gjort avböner och fått vara med och leka? Sossarna: åsiktsregistrering, tvångssterilisering, diktaturkramande. Moderaterna: motstånd mot kvinnlig rösträtt, homorättigheter, aborträttigheter mm. Kd: aborter mm. Centerpartiet och Sverigedemokraterna: rasism. Sverigedemokraterna har rasistiska rötter, men har såvitt jag kan se gjort upp med det så långt man kan begära. Kanske står folkpartiet ensamt utan rejäla lik i garderoben, eller så är det bara så att jag inte är upplyst om dem.

Det enda partiet jag kan komma på som inte gjort upp med sitt förflutna ordentligt är miljöpartiet, som vägrar se det folkmord som deras kärnkraftsmotstånd medverkar till och som rent allmänt opponerar sig mot mänskliga framsteg och utveckling. Kanske är det miljöpartisterna som borde vara de verkligt oberörbara? Kanske borde övriga partier för att markera avstånd till miljöpartiet toksatsa på kärnkraft, likt man nu toksatsar på invandring för att markera avstånd till sverigedemokraterna?

Hursomhelst, nu är det som det är, men gör det något? Nej, tvärtom! Från min utgångspunkt kan man alltid hoppas på genomgripande liberaliseringar, men i frånvaro av sådana kan politiker i princip bara göra skada. När politiker bygger sig sina monument genom att genomdriva reformer och när de köper röster av olika väljargrupper, så skapas skvalp i ekonomin som marknaden måste anpassa sig efter (se mitt inlägg om transienta förlopp). Anpassningar är alltid kostsamma och dessutom skapar osäkerheten kring reformernas varaktighet tröghet i anpassningen samt minskad investeringsvilja.

Nu har vi kanske den bästa av alla världar: En seriös Alliansbudget som inte ändrar särskilt mycket utan mest räknar upp med inflationen. En otroligt svag vänsterregering som förhoppningsvis inte kommer ha kraft att göra någon större skada. Minns att Belgien klarade sig utmärkt nyligen med ett par år utan en vald regering. Det mesta fungerade snarast bättre!

När alliansbudgeten nu vann var miljön en av de stora vinnarna. Krypskyttet mot kärnkraften omintetgjordes nämligen, och därmed målet om två nedlagda reaktorer under mandatperioden. Såvitt jag kan se finns inget miljö-positivt i regeringens budget som är ens i närheten av att uppväga detta negativa. Två nedlagda (små) reaktorer har potential att öka utsläppen i världen med upp till 8 miljoner ton CO2 per år, eftersom marginalkraften är kolkraft. 8 miljoner ton motsvarar ungefär vad 2-3 miljoner bilar släpper ut varje år… Har den faktoiden kommit till klimatminister Åsa Romsons kännedom, tro? Antagligen, men har genast viftats bort av hennes mentala försvar.

Apropå Åsa Romson… Idag kan vi gratulera finnarna till ett beslut om ett nytt kärnkraftverk med robust rysk teknik. Åsa Romson, vår klimatminister, kommenterar detta i negativa ordalag synbarligen helt utan hänsyn till klimatfördelarna med projektet. Go figure.

Ekonomiskt (s)pinn

Finansminister Magdalena Andersson (S) förberedde idag folket på den budgetproposition hon kommer lämna in inom en dryg vecka. Det gjorde hon genom att ställa upp i en intervju i DN och skylla på Alliansen:

”Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar”

Det klingar bekant. Jag minns hur Göran Persson kommenterade sin valförlust år 2006, redan under valnatten, med att tjata om att borgarna kommer till ett ”dukat bord”. Han följde upp detta med en artikel på DN Debatt där han tjatade lite till:

”Bilden av ett dukat bord har aldrig varit mer träffande. Läget är idag radikalt annorlunda än vad det var när socialdemokratin tog över ansvaret för Sverige år 1994.”

Det gäller förstås att kratta manegen, så svenskarna förstår att de har Partiet att tacka för alla framgångar och borgarna att skylla för alla motgånger. Vi har haft ett svårt internationellt läge under Reinfeldts år, med en allmänt svag europeisk utveckling. Men skulle man få för sig att jämföra Alliansens ”tomma lada” med sossarnas ”dukade bord”? Jo, då ser det ut såhär:

utveckling_alliansen

Vår nya finansminister förbereder oss inte bara på att allt hon gör kommer vara Alliansens fel. Hon deklarerar även sin nyskapande och logiska inställning till överskottsmålet i statens finanser. Enligt DN-intervjun igen:

Möjligen kan målet nås någon gång under nästa mandatperiod som börjar 2018, tror Magdalena Andersson. Det kan också bli aktuellt att ändra nivån i överskottsmålet framöver. […] Hon vill inte precisera när det kan ske men pekar mot åren efter 2018 som en möjlig tidpunkt.

Min översättning: ”Fram till och med 2018 kommer vi skita i överskottsmålet och därefter kommer vi troligen avskaffa det.”

I intervjun får även miljöpartiets minister i finansdepartementet, Per Bolund, ge prov på sin klokskap:

”Den förra regeringen genomförde ofinansierade reformer i varje budget och nu är det dags att göra ett avbrott mot det.”

Jovisst, ofinansierade reformer i varje budget. Det är därför statsskulden krympt från 39% av BNP till 32% av BNP. Schysst retorik, va? Men det här är väl tyvärr nivån vi kan vänta oss framöver. Kul med politik, nästan jämt!

Helgläsning v41

1. Åsa Moberg och Thomas Kåberger är nominerade till årets förvillarpris i Föreningen Vetenskap och Folkbildning för oseriös anti-kärnkraftsbok. Läs gärna argumentationen i tidningen Fysikaktuellt, sidan 28.

2. Vår nya ”framtidsminister” har upplevt tidigare liv. Så passande, eller nåt.

3. Naturskön cykling i Skottland.

4. En pastafarian diskrimineras i Kanada:

https://www.youtube.com/watch?v=pux7jummtfA

5. Sverige i framkant med proteser inkopplade på nervsystemet. Killen kan spela pingis!

6. Alltid Varför om miljöpartiets beslut om att göra gymnasiet obligatoriskt. En av några skojiga bilder från den bloggpostningen:

mp scarface

7. XKCD om giftermål (i USA). Notera att lagarna gick före när det gäller anti-rasism, men att folket gick före i anti-homofobin. Slutsats? Vet inte.

 

Onödiga myndigheter (S)

Cornucopia raljerar över sossarnas strategier för att spara pengar, publicerade på SVD Brännpunkt, men mjölkar inte riktigt debatt-artikeln på hela dess värde. Det intressantaste är nämligen deras val av överflödiga myndigheter:

Såhär skriver de: ”Vi vill minska antalet analysmyndigheter för att organisera denna verksamhet på ett mer effektivt sätt. Inom statsförvaltningen finns ett stort antal analys- och granskningsmyndigheter. Trafikanalys, Myndigheten för kulturanalys, Tillväxtanalys, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Inspektionen för socialförsäkringarna, Inspektionen för arbetslöshetskassorna och Myndigheten för vårdanalys är några.”

De vill alltså bli av med intern granskning och slippa obekväma analyser av sina policies och sin offentliga förvaltning. Man vill ta bort sån intern kontroll, men vill gärna behålla övriga myndigheter och deras miljon- och miljardrullningar. Några axplock:

  • Nämnden för hemslöjdsfrågor
  • Nordiska Afrikainstitutet
  • Forum för levande historia
  • Polarforskningssekretariatet
  • Nämnden för styrelserepresentationsfrågor
  • Nämnden för statligt stöd till trossamfund.
  • Alkoholsortimentsnämnden
  • Gentekniknämnden
  • Konstnärsnämnden
  • Nämnden mot diskriminering
  • Presstödsnämnden
  • Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut
  • Rederinämnden
  • Sameskolstyrelsen
  • Sametinget
  • Statens centrum för arkitektur och design
  • Statens konstråd
  • Statens kulturråd
  • Statens medieråd
  • Statens musikverk
  • Strålsäkerhetsmyndigheten
  • Sveriges författarfond
  • Verket för innovationssystem
  • Tillväxtverket

Någon som tror att sossarna vill avveckla dessa? Det skulle möjligen vara de två sista, då…

Be careful with what you wish for

Dels finns det vi faktiskt gör, dels finns det vi önskar att vi gjorde.

  • 81% vill att ”vi” ska satsa mer på solenergi, 66% dito på vindenergi.
  • Vi vill inte ha gruvor men ett modernt samhälle.
  • De flesta varor redovisas ungefär korrekt i enkäter om folks konsumtionsvanor, men bara 40% av cigarettkonsumtionen fångas upp.
  • Vi vill ha mysiga småbutiker i stan, men handlar på Maxi och i galleriorna.
  • God och varierad mat är prio ett, men McDonalds mfl går utmärkt.

En del förklaras förstås av NIMBY, en del av att vi önskar att vi vore rikare än vad vi är, eller hade mer tid än vad vi har, men det är ett faktum att det är stor skillnad mellan uttryckta preferenser och statistiskt avslöjade preferenser, mellan konsumentundersökningar och nationalräkenskaper.

Ekonomerna älskar avslöjade preferenser, för det ger dem en sann bild att jobba med. De sociala ingenjörskonstnärerna älskar däremot de uttryckta preferenserna, eftersom det ger dem vårt medgivande att lägga våra liv tillrätta.

Såhär under supervalåret kan det vara läge att fråga sig om ett demokratiskt val är mer som en konsumentundersökning eller mer som nationalräkenskaperna. Röstar vi som vi är eller som vi önskar att vi vore? Eller röstar vi rentav på att ANDRA ska tvingas vara som vi önskar att vi SJÄLVA vore?

Var sann mot dig själv. Tillåt dig och andra ert helt legitima och konstruktiva egenintresse och inte minst: var försiktig med vad du önskar dig!

Seriösa partiledarval?

Ofta sägs att valen främst handlar om förtroende för galjonsfigurerna, dvs partiledarna. Inte så konstigt, kanske, eftersom en av partiledarna ska bli statsminister och några övriga få tunga ministerposter, och därmed vara mäktigast i konungariket.

Om jag ska rösta på ett parti skulle jag vilja se att partiledaren har en viss bevisad bredd och förmåga. Hon bör därför ha schyssta studieresultat och läst något vettigt på universitetet. Hon bör ha gjort en eller helst flera saker på vettig nivå (hobbies eller yrken) innan politiken uppslukade allt. Hon får gärna ha erfarenhet av regeringsarbete.

Jag har försökt gräva lite i partiledarnas bakgrunder och förmågor, och ställer mig väldigt undrande till sossarnas val. De väljer inte någon med regeringserfarenhet eller ens riksdagserfarenhet. De väljer inte någon med akademisk utbildning, goda betyg eller bevisad bredd när det gäller förmåga eller kunnande. Istället väljer de Löfvén, vars enda bevisade förmåga är att svinga sig uppåt i fackliga hierarkier.  Inget står ut hos honom, varken hobbies, militärtjänst, yrkesbakgrund eller något annat. Har det parti som lett landet nästan ett helt århundrade verkligen inget bättre material i sina led, eller gjorde falangstriderna alla riktiga kandidater omöjliga?

Jonas Sjöstedt har inte heller någon utbildning att tala om, men har lite erfarenhet från olika håll (EU-parlamentet och arbetslivet) och har skrivit deckare. Lite klent, men bättre än Löfvén. Annie Lööf är lite för ung för att ha gjort något, men har bevisad intellektuell förmåga iochmed högsta betyg på gymnasiet och en juristexamen, samt att hon har vett att vara ideologiskt äkt-liberal (även om hon tvingats göra avbön).

Reinfeldt var en hygglig basketspelare, deltog i amatörteater, spex och revyer, var kursetta som Lapplandsjägare, är utbildad civilekonom och har skrivit en politisk/ideologisk bok. Det är kanske den bästa bredden av alla.

Hägglund och Björklund har varit framgångsrika yrkesmän (försäkringskonsult/placeringsrådgivare respektive officer). Hittar inte så mycket annat, så det är lite tunt.

Bloggens kanske främsta meningsmotståndare, Romson och Fridolin, har däremot ganska imponerande bakgrunder. Romson har en doktorshatt i miljörätt. Jag hittar inte så mycket mer av intresse, men en doktorshatt bevisar allra minst ett gott tålamod och en skaplig intellektuell nivå. Fridolin har vunnit juniorjeopardy och hunnit med att vara reporter, folkhögskolelärare, tagit kandidatexamen i orientaliska språk, författare. Inte så illa alls – kul med värdigt motstånd.

Har jag missbedömt någon eller missat väsentlig info? Spelar det någon roll eller ska vår högsta ledning vara ”som folk är mest” utan särskilda förmågor utöver förmågan att ständigt låta utan att göra bort sig? Eller är partiets politik allt och galjonsfiguren irrelevant?