Jag är en lugn person, med takt och ton, måttfull och balanserad … men idag skulle jag ha varit riktigt, riktigt förbannad om jag hade lagt min röst på ett alliansparti i valet i höstas. Skulle mina representanter, de jag gett mitt förtroende och min röst, vika sig frivilligt inför en rödgrön budget bara för att säkra egen makt från 2018? Det är en närapå outhärdlig tanke och därför är jag glad att jag röstade på direktdemokraterna!
Inledningen på Stefan Löfvéns tal vid presskonferensen löd såhär: ”Vi som står här idag är beredda att ta ansvar för att Sverige ska kunna styras”. Smaka på orden ”för att Sverige ska kunna styras”. I realiteten för att DU ska kunna styras. För att politikerna ska kunna ha Sverige som sin egen lekstuga.
Decemberöverenskommelsen är inte i lagens mening trolöshet mot huvudman, men passar bra in på beskrivningen av brottet. Det handlar om att politikerklassen kommer överens om att stärka och garantera sin långsiktiga maktutövning till nackdel för sin huvudman, folket. Det handlar om att Anna Kinberg-Batra mfl säger till Löfvén att ”Okej, det gör inte så mycket att jag får vänta på min tur – huvudsaken är att jag är skapligt garanterad att komma dit under min karriär och att jag kan utöva rejäl makt när jag kommit dit.” Löfvén i sin tur säger: ”Varsågod och lägg dig platt, så lovar jag att min efterträdare lägger sig platt för dig om ni vinner 2018.”
Att vänsterblocket hyllar det starka och ofjättrade politiska maktutövandet är inte särskilt konstigt – de tror verkligen stenhårt på det politiska avantgardets nödvändighet. De är övertygade om behovet av ett ständigt aktivt förmynderi som skyddar dig, mig och alla andra troglodyter mot oss själva. Liberalt och konservativt sinnade däremot borde ha vett att verka för en trögare politisk maktutövning och att opponera mot möjligheten att göra stora förändringar i samhället utan en majoritet bakom sig. Att politikerklassens högra del går med på att vi går från majoritetsdiktatur till minoritetsdiktatur är därför en besvikelse. Inte alls oväntat, men en besvikelse.
De sex partierna säger till sitt försvar att minoritetsregeringar länge varit normalfallet i Sverige. Jovisst, men då har de partier utanför regeringen (V, Mp, NyD, Sd) som gett regeringen passivt eller aktivt stöd velat dra sosseregeringar vänsterut eller borgarregeringar högerut. På så vis har ”mitten av valresultatet” förut alltid legat inuti minoritetsregeringen. Nu har vi istället en högermajoritet med hela 191 mot 158 mandat (för Sd måste betraktas som höger) och ändå en ovanligt rödgrön vänsterregering! ”Decemberöverenskommelsen” är på så vis ett större svek mot väljarnas uttryckta vilja än om Alliansen hade gjort upp med Sverigedemokraterna.
Löfvéns och Fridolins makthunger har redan tidigare tagit sig närmast episka proportioner. Först chansade man på att bilda en regering utan stöd i riksdagen. Sen sköt man upp beslut i heta frågor om bland annat vinster i välfärden, energin och Förbifart Stockholm och tillsatte istället utredningar, så att man obehindrat kunde börja fördela ministerposter mellan sig. (Mp har dock i sin makthunger även brutit med gamla hjärtefrågor genom att vika ner sig i försvaret med fler JAS-plan mm och genom att acceptera den gamla tillväxtvänliga pensionsuppgörelsen.) När man på så vis säkrat titlarna i sina CVn, så lovade Löfvén att inte sitta kvar om Alliansbudgeten vann. Så vann den budgeten men Löfvén satt ändå kvar med löfte om nyval. Nu klamrar han sig slutgiltigt fast vid makten utan nyval tack vare att Allianspolitikernas solidaritet med politikerklassen väger tyngre än dess lojalitet mot de egna väljarna!
All makt utgår från folket? Nejsåärdetinte.
