Etikettarkiv: byråkrati

E.On knoppar av energiproduktionen

E.On är som bekant en multinationell energijätte med Tyskland som bas. Omsättningen är i storleksordningen 1100 mdr/år, vilket är cirka 6 gånger Vattenfalls 170 mdr. Idag har E.On alltså annonserat att de ska knoppa av sin konventionella energiproduktion. Kvar i E.On blir förnybart, distribution och kundlösningar, inklusive 2/3 av de anställda. E.On behåller en minoritetspost i det nya företaget tills vidare, men majoriteten av aktierna säljs eller dumpas på aktieägarna.

Hur rapporteras detta i våra gröna media? Jo, exempelvis Ny Tekniks rubrik är Eon tvärvänder – satsar på förnybar energi.  Supermiljöbloggen går på samma linje med sitt EON gör helomvändning och satsar förnybart. Rubrikerna sväljer okritiskt den vinkling E.On försöker ge sitt pressmeddelande genom att samtidigt annonsera en tioprocentig investeringsökning för nästa år och flumma lite såhär ”E.ON will place a particular emphasis on expanding its wind business in Europe and in other selected target markets. It will also strengthen its solar business.” Men det är förstås inte alls det det handlar om.

En klok person kommenterade på en annan blogg att avknoppningen tycks gammaldags och saknar industriell logik – att man bör dela upp på kundgrupper och inte på teknologier. Delar man upp på teknologi så kan man inte följa kundens behov och marknadens utveckling utan måste satsa på sina givna hästar oavsett.

Det är helt riktigt att industriell logik mot kund saknas! Däremot finns det en annan sorts logik som har mer med byråkrati, media och investerare att göra. E.Ons VD uttalar: ”E.ON will tap the growth potential created by the transformation of the energy world. Alongside it we’re going to create a solid, independent company that will safeguard security of supply for the transformation. These two missions are so fundamentally different that two separate, distinctly focused companies offer the best prospects for the future”.

För att prata klartext så inriktar man E.On på att dra till sig subventioner och goodwill, medan det nya företaget så gott det går får försöka kapitalisera (någon skulle kanske säga ”utpressa”) på befintlig kapacitet och folks behov av riktig kraft. Man uttrycker detta i pressreleasen, låt vara lite mindre tydligt, bland annat under rubriken ”Partner for regulators and policymakers”.

Givetvis är dagens E.On varken hackad eller malen. Den konventionella delens intjäningsförmåga hotas av förnybart-subventioner och av forcerad kärnkrafts- och kolnedläggning. Att kräva kompensation för sånt och drifta hänsynslöst rationellt låter sig göras men är PR-mässigt mycket tufft. Att blidka den gröna fåran med symboliska förnybart-investeringar blir allt svårare, så företaget som helhet har en taskig PR-situation. Den förnybara delen å sin sida lever på en subventionsbubbla, vilket också är riskabelt, och dessutom genererar man ingen goodwill pga övriga koncernens konventionella drift. Avknoppningen har potential att lösa upp dessa knutar:

Förnybart-genereringen kan få sin goodwill och låta den smitta av sig på distributions- och kundsegmenten. Den avknoppade konventionella delen å sin sida kan ta betydligt mindre PR-hänsyn, eftersom det ändå inte kan bli så mycket värre, och kötta på för att tjäna pengar och stämma skiten ur staten om den lägger ner kärnkraftverk. Man separerar dessutom de politiska riskerna och slipper situationen att varje politisk nyck tynger företaget på något sätt.

E.On gör alltså en liknande manöver som Vattenfall är på väg att tvingas till. Kommer osökt att tänka på alla dessa svenska ungdomsorganisationer, typ Naturskyddsföreningens ungdomsorganisation Fältbiologerna. Tror någon att de har splittat sig på det viset spontant? Nej, det är förstås för att det är på det sättet man uppfyller kriterierna för ungdomsorganisations-bidrag från MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Byråkratin sätter spelplanen och samhället formar sig därefter.

Liberalism är för klåpare?

Stötte på den här anonyma kommentaren på en annan blogg:

”Fri marknad är vad klåpare önskar sig för att de inte kan uppnå kraven för att agera på en reglerad marknad. […] Man kan spekulera lite om hur det är ställt med kompetensen hos frimarknadskramare, för den kompetente kan navigera en reglerad marknad oavsett hur högt ribban sätt, för hen är kompetent.”

Som ”frimarknadskramare” känner jag att det är läge att kanalisera Milton Friedman. Här vid hög ålder och med lite gaggig framtoning, men lika klarsynt som alltid.

En reglerad marknad ger ett övertag till stora marknadsledande företag som kan hålla en stab av byråkrater och advokater igång för att hänga med i regleringar, följa dem, påverka dem och dra nytta av dem. Det skapar stora inträdeshinder för innovatörer och uppstickare. Resultatet är förstås oligopol, höga priser, minskad innovation och lägre effektivitet.

På engelska kallas detta ”regulatory capture” och det finns tusentals exempel på detta, både i stort och smått. Låt mig låna ett från en till mig närstående person: Vad tror ni driver utvecklingen mot storkök som kör ut varmhållen mat till serveringskök i skolor, dagis, äldreboenden mm? Är det besparingsiver från slemma borgare? Nej, det handlar till mycket stor del om att byråkratin och regelverket skalats upp kraftigt, vilket gör det svårare att driva små kök och att laga mat från grunden.

Ett lagom stort dagis, exempelvis, behöver ofta bara en enda person i köket. Men denne ska inte bara göra sitt grundjobb, dvs fixa god, näringsriktig mat, hålla rätt på allergier, hålla sig ajour med kostdirektiv och beställa mat etc. Hon ska numera också sätta upp detaljerade rutiner för hygien, städning och matlagning och få dessa godkända av tillsynsmyndigheten, hålla dem regelbundet uppdaterade, dokumentera varje arbetsmoment, spara dokumentation för varenda ingrediens vid leverans, spara småportioner som man kan skicka på analys om någon blivit matförgiftad etc etc. Allt måste vara tydligt nog för att en vikarie ska kunna ta över direkt vid sjukdom. Dessutom finns det förstås en uppsjö krav på hur köket ska vara beskaffat.

Många tycker förstås att ovanstående är strålande. Ordning och reda, färre risker, jämn kvalitet. (Man kan fråga sig hur barnen överlevde innan alla dessa regler kom till.) Och jovisst, jämn ”kvalitet” blir det verkligen. I storköket, med massproducerad, utkörd mat. Eftersom man förvandlar många till ”klåpare” genom regleringarna blir detta den naturliga utvägen. Man samlar ”klåparna” i storköket, tar ifrån dem ansvar och arbetsglädje, lägger till ett par byråkrater och någon arbetsledare, och vips, så blir ”kvaliteten” jämn.

Skulle kunna säga en del om människosynen hos socialister som talar om klåpare, men det får bli ett ämne för en annan gång. Hursomhelst, drar en socialist någon lärdom av ovanstående? Knappast. För socialister är lösningen (om de ser problemet) självklar: Skapa en reglering som säger att maten måste lagas lokalt. Ridå!