Stötte på den här anonyma kommentaren på en annan blogg:
”Fri marknad är vad klåpare önskar sig för att de inte kan uppnå kraven för att agera på en reglerad marknad. […] Man kan spekulera lite om hur det är ställt med kompetensen hos frimarknadskramare, för den kompetente kan navigera en reglerad marknad oavsett hur högt ribban sätt, för hen är kompetent.”
Som ”frimarknadskramare” känner jag att det är läge att kanalisera Milton Friedman. Här vid hög ålder och med lite gaggig framtoning, men lika klarsynt som alltid.
En reglerad marknad ger ett övertag till stora marknadsledande företag som kan hålla en stab av byråkrater och advokater igång för att hänga med i regleringar, följa dem, påverka dem och dra nytta av dem. Det skapar stora inträdeshinder för innovatörer och uppstickare. Resultatet är förstås oligopol, höga priser, minskad innovation och lägre effektivitet.
På engelska kallas detta ”regulatory capture” och det finns tusentals exempel på detta, både i stort och smått. Låt mig låna ett från en till mig närstående person: Vad tror ni driver utvecklingen mot storkök som kör ut varmhållen mat till serveringskök i skolor, dagis, äldreboenden mm? Är det besparingsiver från slemma borgare? Nej, det handlar till mycket stor del om att byråkratin och regelverket skalats upp kraftigt, vilket gör det svårare att driva små kök och att laga mat från grunden.
Ett lagom stort dagis, exempelvis, behöver ofta bara en enda person i köket. Men denne ska inte bara göra sitt grundjobb, dvs fixa god, näringsriktig mat, hålla rätt på allergier, hålla sig ajour med kostdirektiv och beställa mat etc. Hon ska numera också sätta upp detaljerade rutiner för hygien, städning och matlagning och få dessa godkända av tillsynsmyndigheten, hålla dem regelbundet uppdaterade, dokumentera varje arbetsmoment, spara dokumentation för varenda ingrediens vid leverans, spara småportioner som man kan skicka på analys om någon blivit matförgiftad etc etc. Allt måste vara tydligt nog för att en vikarie ska kunna ta över direkt vid sjukdom. Dessutom finns det förstås en uppsjö krav på hur köket ska vara beskaffat.
Många tycker förstås att ovanstående är strålande. Ordning och reda, färre risker, jämn kvalitet. (Man kan fråga sig hur barnen överlevde innan alla dessa regler kom till.) Och jovisst, jämn ”kvalitet” blir det verkligen. I storköket, med massproducerad, utkörd mat. Eftersom man förvandlar många till ”klåpare” genom regleringarna blir detta den naturliga utvägen. Man samlar ”klåparna” i storköket, tar ifrån dem ansvar och arbetsglädje, lägger till ett par byråkrater och någon arbetsledare, och vips, så blir ”kvaliteten” jämn.
Skulle kunna säga en del om människosynen hos socialister som talar om klåpare, men det får bli ett ämne för en annan gång. Hursomhelst, drar en socialist någon lärdom av ovanstående? Knappast. För socialister är lösningen (om de ser problemet) självklar: Skapa en reglering som säger att maten måste lagas lokalt. Ridå!