Etikettarkiv: Ryssland

Nyhetssvep v27

Glad sommar på er. Några få axplock och kommentarer:

Sydkorea ur askan i elden

Kärnkraftsbranschen berättar sakligt om hur Sydkoreas nya socialistiska president skissar på utfasning av landets kärnkraft. Sydkoreas förra president fick avgå pga korruptionsskandal. Nu fick man istället en som tycks köpt av naturgasintressena. Extra sorgligt eftersom Sydkoreas kärnkraftsprogram varit så framgångsrikt i att hålla låga kostnader och även som exportprodukt till Förenade Arabemiraten. Dessutom vill han återuppta den misslyckade eftergiftspolitiken gentemot Nordkorea. Katastrof på många plan.

En ny stjärna?

Många av er har säkert sett honom på Youtube redan: Jordan Peterson. En psykologiprofessor från Kanada som är en veritabel guldgruva av insikter om allt mellan himmel och jord, men inte minst kring postmodernism, feminism, IQ, Social Justice Warriors mm. Hans popularitet exploderade efter att han invänt mot Kanadas nya lag om obligatorisk användning av fantasifulla könspronomen. Han snackar fritt med oerhörd skärpa och visdom, med djupa filosofiska och psykologiska insikter (inte med clowneri och provokationer som exempelvis Yiannopoulos). Jag rekommenderar att man söker på Peterson på Youtube och väljer videos med många visningar i första hand. Hans egen kanal tycker jag inte fungerar lika bra som portal.

10 små reaktorer

… och så var de bara åtta. Oskarshamn 1 har genererat sin sista el. Man var inne på 47:e året vilket är respektabelt, även om modernare reaktorer givetvis har betydligt längre tekniska livslängder. Sverige har historiskt funderat på att köra kol istället, och hade man gjort det så hade dessa 110 TWh el orsakat utsläpp av omkring 110 miljoner ton koldioxidekvivalenter, vilket motsvarar två år av Sveriges totala utsläpp. Tack, O1, för lång och trogen tjänst!

Jacobson debunkad igen

Ett allstar-team av forskare har skrivit en artikel som demonstrerar felaktigheterna i Mark Z Jacobsons kvasi-vetenskapliga och oerhört populära plan för 100% förnybart. Genomslaget i energidebatten har blivit ganska stort.

Låginkomsttagare i USA spenderar 40% på lyx

Intressant undersökning från Deutsche Bank. Politiska konsekvenser får ni fundera på själva.

Ryssland bygger kärnkraft i Indien

Det är en populär nyhet att solceller slår ut kolkraft i Indien, men det bör man inte lägga alltför mycket vikt vid. Solcellsflottan är pyttig i Indien (också), kolkonsumtionen ökar stadigt och är dubbelt så stor som för tio år sen. Inte heller är det särskilt stort, egentligen, att man börjat bygga en rysk reaktor i Indien i dagarna, eller att man tänkt börja bygga ett dussin ryska reaktorer i Indien innan 2020, eller att man dessutom ska bygga tio av inhemsk modell osv. Indien har en förkärlek för grandiosa planer men har sällan infriat dem.

Politiskt inkorrekt forskning motarbetad

Amir Sariaslan har forskat inom fältet beteendegenetik. Han har sett sig tvingad att sadla om, för hans rön om ärftlighet är såpass oaptitliga att han har svårt att bli publicerad.

Rysslands militära förmåga

Kring millennieskiftet tänkte jag ”fred i vår tid” och stödde militärens omdaning till ett insatsförsvar som kunde agera i konflikthärdar på andra sidan jorden. Sverige hade inte längre någon hotbild, ansåg jag. Det visade sig vara naivt och kortsiktigt tänkt och även om mitt tyckande givetvis inte hade några policyimplikationer så ångrar jag mig.

Det ryska beteendet idag ger helt klart anledning till oro och anledningarna är nästan för många för att räkna upp och svåra att göra rättvisa, men några axplock:

Just det här med militär förmåga tänkte jag belysa lite extra och som vanligt har jag räknat lite på det. Nu ser det ut såhär i termer av per-capita:

military-expenditures-gdp

Det här säger i sig inte så mycket om förmåga, men väl så mycket om intention. Den som har små militära utgifter i förhållande till BNP har heller ingen särskild militär ambition och militära maktanspråk och omvänt. Strax innan millennieskiftet låg Ryssland på 3% av BNP i militärutgifter. Nyttiga idioter ursäktar Ryssland och säger att det är hotat av amerikanska militärbaser och NATOs expansion. Nonsens, säger jag. Ryssland vore oantastligt även med 2% militärutgifter givet sin storlek och sin kärnvapentriad som avskräckning – dessutom talar militärutgifterna ovan sitt tydliga språk.

Utgifter per land

Ryss-vännerna och vänstern gillar också att peka på USAs dominans när det gäller militära utgifter och -styrka. Tyvärr, skulle jag säga, är det en glädjekalkyl. Visserligen dominerar USA militärutgifterna nominellt:

military-shares-exchange-rate

Som synes ligger USA nära 50% av de tio största militärnationernas utgifter och Ryssland ligger på ynka 6%, nära Storbritanniens 5%. Men jag har tagit Big Mac-indexet till hjälp för att justera med avseende på köpkraft och då framträder en helt annan bild:

military-shares-bigmac

USA dominerar fortfarande över Ryssland, men inte med en faktor 8 utan med en faktor 3, och ryssarna ligger långt före alla europeiska länder i termer av köpkraft. Men inte heller det här är hela historien.

Ryssland som militär supermakt

Se på Saudiarabien. De köper enorma mängder västerländsk militär hårdvara som säkert kan fungera relativt väl mot grannar som Iran och Jemen, men de saknar i stort sett egen R&D och får därför nöja sig med förra generationens prylar och de har inga äss i rockärmen. De är en ”tier 2”-spelare. Ryssland, Kina och USA är de tre länder som idag kan sägas satsa på komplett självständig försörjning, med full bredd i R&D, för att kunna dominera globalt och hantera alla hot och dominera sina intressesfärer.

Javisst, världen är fortfarande något mono-polär på så vis att USA ensamt har rejäl förmåga att projicera konventionella militärresurser utanför sitt grannskap. Men då ska man komma ihåg att Rysslands grannskap är rätt stort och att USA på sätt och vis har spritt sig tunt och betalar väldigt mycket för sin globala närvaro. Min övertygelse är att Ryssland idag dominerar Europa och delar av Asien militärt.

Om man jämför konventionella militära krafter så har USA visserligen dubbelt så mycket aktiv personal, men Ryssland är större om man räknar in reservister (Ryssland har fortfarande värnplikt). USA har också uppåt fyra gånger fler flygplan och en fetare flotta, men ungefär där stannar USAs numerära övertag. Ryssland har dubbelt så många tanks och mångfaldigt mer av artilleri, slagfältets kung.

Kostnadseffektivitet och innovation

Där USA på senare tid har satsat mycket av sitt krut på att global närvaro och att kunna behärska tredje rangens militärmakter utan alltför mycket egen blodsspillan, så satsar Ryssland på att behärska slagfältets utmaningar mot en välmatchad fiende. USA förlitar sig mycket på sitt luftherravälde, men med Rysslands mycket kapabla luftvärnssystem med lång räckvidd så är luftherraväldet verkligen inte att ta för given.

Vidare sker nu en utveckling mot olika former av billiga höghastighetsvapen som kan slå ut bland annat skepp. Bloggen War is Boring berättar om hur USAs utgifter på enorma hangarfartyg är missriktad i en tid då exempelvis Kina kan bygga minst 1200 kapabla semiballistiska anti-fartygsmissiler för samma kostnad som ett hangarfartyg, och detta med en räckvidd på 170 mil, dubbelt mot attackflygplanens räckvidd på hangarfartyget. Det innebär att Kina och Ryssland har möjlighet att ganska billigt skjuta tillräckligt många projektiler för att överväldiga ett hangarfartygs försvar:

These new anti-ship missiles “put U.S. forces on the wrong side of physics,” the U.S. Naval War College’s Andrew Erickson warned.

Det här är bara ett exempel av otaliga på hur Ryssland och Kina utvecklar billiga motmedel mot den tekniska överlägsenhet som USA nyttjat med viss framgång i konflikter som involverat mindre avancerat motstånd. Det här gör att USAs dominans i militärutgifter inte garanterar en dominans på slagfälten.

Givetvis studerar USA ingående hur Ryssland agerar i Ukraina och har funnit en hel del att ta till sig av. Ryssland använder massiva mängder drönare för att söka mål till artilleri som kan slå ut ukrainska posteringar och mekaniserade förband. Ukraina har vidare inte lyckats slå ut en enda T90-tank pga dess aktiva motmedel som skjuter ner inkommande missiler. Ryssland kombinerar en effektivitet och innovationsförmåga på slagfältet med en betydligt mer hänsynslös (både mot egna soldater och andras) militärdoktrin med nonchalans inför krigets lagar. Det är något vi behöver bygga beredskap inför.

Några slutsatser

USAs militära överlägsenhet ska inte tas för given, särskilt inte i Rysslands närområde (exempelvis Europa) och när nu USA sedan länge dragit tillbaka sina mekaniserade förband från Europa är det tyvärr dags att försöka återta lite militär förmåga så att vi har någon form av chans att fördröja ryssen och ställa upp en liten tröskel för honom att kliva över vid en militär konflikt. Ett NATO-medlemskap skulle inte skada heller. Att fördubbla militärutgifterna till över 2% av BNP och satsa mycket av pengarna effektivt på tröskelförmåga – artilleri, luftvärn mm, är inte bara rimligt utan börjar framstå som det enda ansvarsfulla.

Jag har tidigare nämnt att Ukraina nog gör bra i att släppa de mest etniskt ryska östra delarna av landet och jag håller fast vid det. På så sätt är jag kanske Rysslands nyttiga idiot. Men det är inte territorium som är grejen, utan att bevara frihet och välstånd för de vi kan försvara det åt.

Det vi behöver nu är bland annat att se till att inte ställa upp alltför enkla måltavlor för bland annat ryska ballistiska robotar, samt stärka beredskapen för att hantera störningar och sabotage av viktig infrastruktur. Mycket är sånt där som många av er säkert läst om hos Cornucopia. Det finns hyggligt sannolika måltavlor för rysk krigföring och ockupation i vårt närområde, ffa baltstater och Gotland. Vår frihet och vårt välstånd bör vara värt ett par procent av vårt välstånd för att försvara, inte genom paranoia, inte genom krig utan genom beredskap, vakenhet, tröskelförmåga och militärt samarbete. Det är sorgligt att vi ska behöva lägga pengar på sån skit även detta århundrade, men det gör vi. Förhoppningsvis slipper vi nästa århundrade.

Vem älskar inte förnybart?

Konspirationsteorier är jag inte mycket för, rent allmänt, men här tänkte jag spinna något åt det hållet. Om inte annat är det intressant att fundera över motstridiga intressen i energi-världen. Ta det med en nypa salt – det gör jag!

Industrins intressen

I en artikel i The Guardian från slutet av januari påpekar att fossilindustrin i Europa sen 2010 använt sina kapitalresurser för att skaffa sig dominerande positioner i olika förnybart-organisationer. Total, Iberdrola, E.On och Enel har exempelvis tillsammans tagit majoritetspositioner i styrelserna för European Wind Energy Association (EWEA) och European Photovoltaic Industry Association (EPIA):

”Officials in EPIA were told to argue for a renewable-gas alliance as the answer to Europe’s energy security concerns, while EWEA lowered its 2030 clean energy ambitions by a third, according to ex-staffers, renewables experts and policy insiders. They argue that the more pro-gas stance influenced the 2030 climate targets adopted by EU governments last year.”

Olje- och gasindustrin, här Shell genom sitt gasbolags vice-VD, går ett steg längre – man stödjer CO2-skatter:

Shell believes that one important step for policymakers to take is to introduce well-implemented carbon pricing systems. This will help encourage the switch to cleaner-burning natural gas to generate electricity.

Sug på den en stund. Exakt så skraja är olje- och gasindustrin för sol och vind! För dem är sol och vind en möjlighet, inte ett hot. Och kanske resonerar man som så att det gäller att smida medan järnet är varmt: Om mycket vind och sol installeras medan kärnkraften har dåligt momentum, så cementeras behovet av naturgas för överskådlig framtid och kärnkraften får svårare att göra comeback.

Svenska gasföretag hänger förstås med på tåget i egna debattartiklar och förklarar utan omsvep hur det är (men hänvisar bara indirekt till nedläggningen av Barsebäck):

Utbyggnaden av den förnybara elproduktionen, som vindkraft, ger ett fantastiskt positivt tillskott. Produktionen är dock till stor del volatil och behöver kompletteras med annan produktion som kan tillgodose efterfrågan oavsett väder och vind.I dag är det framförallt kärnkraft och vattenkraft som står för denna bas. Ju mer förnybar elproduktion vi får, desto viktigare blir det att också hitta ny baskraft som komplement. Detta gäller speciellt södra Sverige där bristen på elproduktion blir tydlig. 

Samtidigt så slåss bolagen i EU förstås för att tillåtas använda fracking, samtidigt som Ryssland föga förvånande är emot:

Rysslands intressen

Självklart vill Ryssland dominera gasmarknaden i Europa och inte få konkurrens från fracking. I somras hävdade NATOs generalsekreterare (Danmarks förre statsminister) Anders Fogh Rasmussen, som rimligen sitter på en hel del info om ryska psyops, att Ryssland finansierar gröna organisationer för att lobba mot europeisk fracking. Påståendet förlöjligades av Greenpeace mfl och det verkar för mig otroligt att GP med vänner medvetet tar finansiering direkt från Putin, men varför skulle Ryssland vara främmande för att använda olika former av bulvaner för att stödja och stärka nyttiga idioter som försvagar väst-länder?

Den ryska kampanjen förstärks bland annat genom att ryska medier på engelskspråkiga utåtriktade siter skriver enorma mängder anti-fracking-artiklar, samtidigt som man inåt talar mer tyst och driver ryska frackingprojekt. Det finns mer, mycket mer – påstått ryskt stöd för anti-fracking-”dokumentären” Gasland, mutor mm. Här finns en ganska matig rapport i genren.

Rapporten nämner en term, ”Schroederization”, som betecknar trenden hos europeiska politiska och byråkratiska ledare att stötta ryska intressen. Termen uppkom förstås genom Merkels företrädares, socialdemokraten Gerhard Schroeders, stöd till ryska intressen medan han satt som förbundskansler, bland annat i form av starkast möjliga politiska stöd för pipelineprojektet Nordstream och i form av tyska lånegarantier till Gazprom. Schroeder har sedan dess fått lukrativa jobb i nyckelpositioner i Gazprom.schroeder-putin

 

 

 

 

 

 

Kinas intressen

Kina dominerar som bekant utbyggnaden inom solceller, vindkraft, vattenkraft, kolkraft och kärnkraft. I stort sett allt, faktiskt. Utan tvivel är motiven blandade för att man bygger just vindkraft och solceller, men ekonomi är knappast en av dem med tanke på hur billigt kineserna bygger reaktorer och kolkraft. Man kan istället tänka sig:

  • äran – att dominera och imponera kan vara ett mål i sig.
  • industripolitik – stärka sin exportindustrin inom sol och vind
  • luftkvalitet – man vill snabbt begränsa kolets tillväxt något
  • flaskhalsar – i kolkrafts- och kärnkraftsutbyggnad gör att man behöver skala annat
  • maskirovka – att man vill hålla upp en dimridå och ett grönt hopp för västvärlden medan man skaffar sig en ointaglig marknadsposition inom kärnkraft

Västvärldens intressen

… är inte så intressanta att skriva om, för vi har egentligen inga. Medan länder som Kina och Ryssland jobbar långsiktigt och målmedvetet, ofta mot strömmen, flyter västerländska demokratiska ledare planlöst med i opinionsströmmarna mot nästa val. Opinionsströmmarna i sin tur drivs till stor del av medias behov av att överdramatisera för att deras alster ska väcka intresse och konsumeras av folket. Det blir som det blir och vi har det som vi förtjänar.

FUD om Ryssland och kärnbränsle

På många olika håll, bland annat i slutet på det här TV-programmet, hävdas att Ukraina är beroende av Ryssland inte bara för gasen, utan även för kärnkraften. Argumentet är att Ukrainas reaktorer är av rysk modell och bara rysktillverkat bränsle fungerar.

Det verkar alltså som att många inte är medvetna om att Westinghouses bränsleproduktionsanläggning i Västerås tillverkar bränslestavar till bland annat dessa ukrainska reaktorer redan idag!

Ett annat argument som framförallt miljöpartiets Fridolin kört hårt med är att vi importerar ryskt uran – han försöker alltså klumpa ihop rysk gas och ryskt uran i samma problembild vad gäller utpressningshot och energi-oberoende. Det är förvisso sant att lite av vårt uran kommer från Ryssland, men Ryssland har bara 5% av världsproduktionen av uran, så bränsletillgången kan inte bli ett problem. Det blir en nejdetkanviinte på Putins kärnbränsle-utpressning!

Ukraina av med värsta ryssarna

Ukrainas provinser Luhansk och Donetsk har röstat för självständighet och kommer antagligen ansluta sig till Ryssland i ett senare skede. För Ukraina vore detta en fantastisk utveckling. Mycket av Ukrainas svårigheter under det senaste decenniet har bestått i striden mellan ryssvänliga och EU-vänliga intressen i parlamentet och i presidentvalen. Nu går detta mot sin slutliga lösning.

Nu när Ukraina slipper Luhansk, Donetsk och Krim, så rycker man undan 4.86+9.55+3.22 = 17.63 procentenheter av valstödet för rysskandidaten.

Västkandidaten förlorar däremot bara 0.42+0.68+0.71 = 1.81 procentenheter. Eftersom ryssvänliga Janukovich vann med 48.95% mot västvänliga Julias 45.47% i presidentvalet, så kommer styrkebalansen nu skifta till 31.32% mot 43.66%, eller, om vi normaliserar till 100%, cirka 42% mot 58%. Kanske ännu lite bättre, om en del dessutom flyttar för att hamna i sitt favoritland.

Om nu Ukraina kan konsolidera i den nya situationen och fokusera sina krafter konstruktivt på ekonomiska reformer och samarbete/handel med väst, så kommer de gå utmärkt för dem. Utbrytarprovinserna kommer med tiden att se med avundsjuka på sina västliga grannar med sitt högre välstånd och större medborgerliga rättigheter. Grattis, Luhansk och Donetsk, till ert sista fria val på många decennier!

Krim är ryskt, välkomna dominoeffekten.

Media är fullt av gnäll över Rysslands annektering av Krim-halvön. Situationen passar den konservativa världsbilden i 3D-modellen som hand i handsken. Bland annat Bildt säger att ”vi kommer aldrig att acceptera att man med militärt våld sliter loss delar av länder”. Kommentatorer varnar för dominoeffekter och för den ryska björnen. Militarister som Cornucopia? går på som ångvältar och varnar för psy-ops, kärnvapenkrig och för en snar invasion av Gotland. De vanliga konspirationsteorierna om att det egentligen handlar om energi-resurser är i full sving.

Själv tycker jag att alla länder, inte minst Ukraina, bör öppna för fredlig separatism och nya eller förändrade statsbildningar som bygger på invånarnas etnicitet, religion, språk eller helt enkelt godtycke. Ukraina har i 10 år, ända sedan den orangea revolutionen, haft stora problem med politisk instabilitet, där ukrainare i väst röstar på mer EU-orientering, medan etniska ryssar i öst röstar för Rysslands-orientering. EU och Ryssland deltar i dragkampen fullt ut. Denna instabilitet har kraftigt skadat Ukrainas förmåga att reformeras och utvecklas ekonomiskt och politiskt!

politisk karta Ukraina

 

Nu har man möjlighet att, genom att ge de tre ryskaste provinserna till Ryssland, göra det omöjligt för de kvarvarande ryssarna i landet att rösta fram ryssvänliga regeringar. Kan man kombinera det med ett avtal med Ryssland om fortsatta billiga gasleveranser i 30 år (i praktiken att sälja delar som man ändå borde vilja bli av med) så har man vunnit dubbelt – både stabilitet och resurser. Istället vill man krampaktigt hålla kvar etniskt och språkligt ryska områden vars befolkningar hellre vill tillhöra Ryssland. Varför? Vad fyller ett territorium för syfte om det bara skapar konflikter, bitterhet och förtryck?

Det finns massor otaliga gränser som skulle kunna justeras lite. Kurdistan borde få delar av Syrien, Iran, Irak och Turkiet. I vissa fall skulle man inte ens fråga, när det i princip inte finns någon att fråga: Afghanistan, detta omöjliga stamsamhälle, kunde styckas upp mellan Uzbekistan, Tadjikistan, Iran, Turkmenistan och Pakistan. Respektive land kunde få i uppdrag att hantera ”sina” befolkningsgrupper och stammar istället för att de ska strida inbördes.

Kolonialmakternas streck i sanden i Afrika skapar fortfarande oerhörda mängder lidande. Varför inte rita om lite baserat på befolkningens sammansättning och vilja? Och varför inte i Europa? Om något gränsområde hellre vill höra till landet bredvid, varför inte? Även om nationsflytt ”bara” görs av ekonomiska skäl så vore det väl lysande om ekonomisk framgång finge breda ut sig?

Även Skottland och Baskien borde man släppa till nya statsbildningar, om respektive område kan få en majoritet för det. Många länder är ändå för stora, dess väljare för utspädda och de skulle må bra av mer mångfald och konkurrens. Det skulle lösa så mycket att bara låta områden fritt och enkelt rösta om sin statstillhörighet. Men nejdetkanviinte, eller hur?