Etikettarkiv: kärnkraft

Historisk energi-rampning

2015-10-08Uncategorizedförnybart, fossilt, kärnkraft, sol, vindjeppen

Jag har knackat ihop några grafer för en dos fågelperspektiv. Allt i detta inlägg gäller all energi, inte elektricitet enbart. Såhär ser marknadsandelarna ut för olika energislag ut får vårt senaste avslutade år (all data enligt BP-statistiken):

Ganska illa, eller hur? Men hur har detta utvecklats över åren? Sen 1965 har energikonsumtionen ökat från under 4 miljarder ton oljeekvivalenter per år till över 13, dvs mer än trefaldigats. Marknadsandelarna har per energislag utvecklats enligt nedanstående graf (dvs årlig förändring):

Grafen är ganska stökig, så låt oss fossilt och icke-fossilt för sig!

Först fossil energi:

fossil-market-shares

Jag har markerat oljekriserna och Kinas koldrivna inträde på världsmarknaden ovan. Ganska välkänt, och vi ser hur olja och kol slår lite upp och ner medan naturgasen mycket långsamt tycks knapra i sig marknadsandelar över åren.

För icke-fossila energislag har utvecklingen sett ut såhär:

non-fossil-market-shares

Före Tjernobyl hade kärnkraften ett antal goda år där man kapade åt sig 0.3-0.6% av världsmarknaden per år. Sen millennieskiftet har kärnkraften däremot nästan bara tappat marknadsandelar. Samtidigt har vindkraft och solceller ännu inte mäktat med att ta ens 0.2% marknadsandel något enskilt år och inte ens tillsammans har de lyckats nå mer än 0.25% under bästa året 2013.

Om vi staplar icke-fossila energislags marknadsandelar ser det ut såhär:

non-fossil-stacked-market-shares

Vattenkraften har alltså legat ungefär still på 6% marknadsandel. Det är imponerande i sig, nästan lite beklämmande, för det innebär att älvbiotoper sabbas i samma takt som energibehovet växer. Kärnkraften rampade till ungefär 6% marknadsandel fram till mitten av 80-talet men har sedan millennieskiftet tappat i andel pga mycket lågt byggande och kinesisk kol-rampning som ökat totalen.

Vill man vara lite positiv så kan man konstatera att vi år 2014 nådde den högsta andelen icke-fossil energi i modern tid, men ökningstakten är inte direkt överväldigande. Vi har exempelvis gått från 12.4% under bottenläget 2008 till 13.3% år 2014, dvs 0.16% tagen marknadsandel per år. I den takten tar det hela 527 år att komma till 100% icke-fossil energi.

Kärnkraften har haft bättre rampningstakt, som sagt, vilket med tillräcklig politisk vilja kan upprepas och överträffas. Om vi upprepar det bästa året, 1985, på 0.64% tagen marknadsandel, så tar det 135 år att komma till 100% icke-fossil energi. Men då ska man minnas att kärnkraftsrampningen år 1985 var begränsad till en liten handfull rika länder med teknik som idag är 30 år gammal. Sverige gick exempelvis från cirka 1% energi från kärnkraft år 1973 till 30% år 1986, dvs cirka 2.2% marknadsandel per år.

Argumentet om rika länder kan förstås användas även för vind och sol, med modifikationen att Kina är störst på vind och sol idag. Tydligt är iallafall att kärnkraften globalt har demonstrerat cirka 3 gånger högre rampningstakt än vind och sol. Kärnkraften är därtill inte en intermittent kraftkälla och kan därför problemfritt skalas till betydligt högre marknadsandelar.

Vad säger allt det här om det kommande klimatmötet? Man har pratat länge, men det finns ingen omställning av signifikans. När Kyotoprotokollet sattes på pränt år 1997 hade världen 13% icke-fossil energi och det har vi fortfarande, men världens totala energiproduktion har ökat med nästan 50%. Jag önskar oss lycka till.

Hillary och energin

2015-07-30UncategorizedHillary, kärnkraft, solceller, Trumpjeppen

Som libertarian har jag lite svårt för amerikanska presidentkandidater i allmänhet utom Ron Paul, som tyvärr inte har någon chans. Hillary Clinton har förstås rödgröna dragningar med allt vad det innebär. Bland annat är hon en av de som jobbat mycket hårt för att göra kärnkraft dyrare och hon tänker fortsätta med det. Jag rekommenderar att se nedanstående intervju, där jag gissar att Hillary för de flesta framstår som en resonabel, kunnig och ansvarsfull politiker. Jag ser däremot bara samvetslös opportunism.

Nu har hon annonserat sina energi-vallöften och de två stora grejorna är:

en halv miljard solpaneler i slutet av första mandatperioden och
förnybar energi som täcker alla amerikanska hem efter tio år.

Det är ganska obegripliga mål, så jag tänkte helt kort göra matematiken.

En solpanel är på cirka 275 watt toppeffekt, så en halv miljard sådana ger cirka 140 GW. Det finns projektioner som placerar kumulativ global toppeffekt på 700 GW år 2020. Den amerikanska andelen av solcellerna blir isåfall cirka 20%, vilket är i paritet med amerikansk andel av global BNP. Inte särskilt visionärt att lova att köpa solceller ungefär som alla andra.

Givet 20% kapacitetsfaktor så får man ut cirka 245 TWh/år eller cirka 6% av amerikansk elproduktion år 2020. Inte så imponerande med tanke på att Italien och Grekland år 2014 låg på knappt 9%.

Tioårs-målet, då? Medvetet lite otydligare när man hänvisar till ”hem” och plötsligt pratar om energi istället för elektricitet? Men Hillary-kampanjen har släppt ett förklarande (nåja) diagram:

Hillary siktar alltså på 33% förnybart till 2027, dvs 17% extra mot baseline. Under Hillary-policies har kärnkraften ingen framtid och kärnkraften står för cirka 20%, så man kan ana början på ett tyskt scenario – att byta kärnkraft mot intermittent förnybar kraft.

Republikanska kandidater är oftast positiva till kärnkraft. Donald Trump exempelvis verkar vara omöjligt galen på många områden, men han ställde sig upp i samband med Fukushima och deklarerade att han är en stark kärnkraftssupporter (vilket även Ron Paul gjorde). Respekt för det! Men om jag finge kasta in en röst så skulle saken trots allt inte avgöras på kärnkraftsfrågan. Känns viktigare är att USA har en vettig utrikespolitik och där oroar jag mig över att de prominenta republikanska presidentkandidaterna motsätter sig dealen med Iran och normalisering med Kuba, exempelvis. Vi plockar fram popcornen och ser hur det går.

Globala trender i elproduktion 2014

2015-06-14UncategorizedDanmark, Grekland, Indien, kärnkraft, Kina, solceller, vindkraftjeppen

Några av de största kontroverserna kring val av elproduktion handlar om hur snabbt det går att skala upp CO2-fria tekniker och hur stor andel intermittenta kraftslag som ett elnät klarar av. Låt oss titta på hur ”fakta på marken” utvecklats.

När det gäller kärnkraft, vindkraft och solceller är det bara europeiska länder som ens är i närheten av att pressa gränserna. Delvis, givetvis, för att vi består av ett gytter av små rika stater, men ändå:

Sydkoreas kärnkraftsandel, 30%, är den största utanför Europa. Tio länder i Europa har större andel med Frankrike på topp med 78%.
USAs vindkraftsandel, 4%, är den största utanför Europa. Femton länder i Europa har större andel med Danmark på topp med 41%. (Danmark är dock inte en eget elnät, vilket gör att dess höga andel inte är relevant för frågeställningen. Irland och Iberiska halvön (Spanien+Portugal) är däremot egna elnät och har nått drygt 20%.)
Australiens solcellsandel, 2%, är den största utanför Europa. Åtta länder i Europa har större andel med Grekland på topp med 9%.

Såhär ser min graf över hur snabbt elproduktion skalat historiskt bland de bästa pionjärländerna, uppdaterad med BPs nya data för 2014:

Som synes är inget land i närheten av att skala upp sol eller vind lika snabbt som kärnkraft skalades upp redan för 30-40 år sen. Något som kanske förvånar är att Grekland snabbt seglat upp som solcells-ledare trots djup ekonomisk kris. Detta faktum fick mig att titta lite extra på siffrorna och inse en viss kvalitativ skillnad mellan kärnkraft å ena sidan och vindkraft/solceller å andra sidan. Det handlar om att kärnkraftens uppskalning sammanföll med ökande elproduktion i respektive land, medan snabb uppskalning av sol och vind sammanfaller med minskande elproduktion!

Exempel (varning, går att argumentera för cherry-picking här): Danmark stack från 20% vind till dagens 40% samtidigt som elproduktionen sjönk från 39 TWh till 32 TWh idag (-18%). Greklands elproduktion peakade år 2008 på 64 TWh och är nu nere på 50 TWh (-22%). Sverige, däremot, låg på cirka 90 TWh år 1977 och sen drog kärnkraften iväg och tio år senare låg vi på 147 TWh (+64%).

För en grön ideolog är givetvis minskad elproduktion något gott, men för oss som bryr oss om miljö och mänskligt välstånd, i opposition till asketisk ideologi, är det tvärtom. Dessutom handlar det om vad de folkrika, fattigare länderna är intresserade av att kopiera.

De två största länderna, befolkningsmässigt och när det gäller CO2-utsläpp, är Kina och Indien. Låt oss se på hur de skalar:

Som synes har vindkraften gått om kärnkraften i dessa länder, medan solkraften inte nått signifikanta nivåer. Nivåerna allmänt är ännu mycket låga och inga slutsatser kan dras av detta utom att kolkraften fortfarande är kung. Kina har hyggligt mycket kärnkraft i pipen, så det är inte omöjligt att den åter passerar vindkraften om ett par-tre år.

Ringhals och ekonomin

2015-04-28Uncategorizedcenterpartiet, kärnkraft, Lööfjeppen

Helt apropå, ser den kumulativa produktionen för våra minsta och äldsta reaktorer ut såhär, jämte vindkraften:

Idag meddelade Vattenfall att man avser att lägga ner Ringhals 1 och Ringhals 2, på totalt drygt 1700 MW, i förtid, ca 2018-2020. Tidigare har man planerat att driva dem till ca 2025. Dessa två reaktorer motsvarar tillsammans dagens svenska vindkraft i årsproduktion, dvs i storleksordningen 11 TWh/år. Att lägga ner dem 6 år i förtid destruerar således ca 66 TWh och om vi räknar lågt och antar att ersättningen är vindkraft för 50 öre/kWh så ser vi att vindkraftskostnader på 30 miljarder kunde undvikits.

Vår förra näringslivsminister, Annie Lööf, är en hedersknyffel som utan omsvep tar på sig skulden för denna enorma kapitalförstöring. Tillsammans med Maud Olofssons Nuon-affär är det ingen överdrift att konstatera att centerpartiet visat sig vara extremt kostsamt för landet. Såhär skriver Lööf:

”Sedan Alliansen slöt den unika energiöverenskommelsen har vi sett hur det förnybara har växt kraftigt. Att Vattenfall nu stänger kärnkraftsreaktorer i förtid är ytterligare en effekt av de medvetna satsningarna för mer förnybar energi.”

Men faktum är att trots att Lööf så självuppoffrande tar en kula för det gröna laget, så skvätter det lite på lagkamraterna i S, Mp och V. De senare har nämligen beseglat reaktorernas öde genom att dels höja kärnkraftsskatten (effektskatten) från cirka 4 miljarder/år till 5 miljarder/år (ca 8 öre/kWh), dels avisera ambitioner att öka mängden elcertifikat och satsa extra på havsbaserad vindkraft.

Med ett elpris på cirka 30 öre med en vikande trend, samt en skatt på ca 8 öre, finns det inte mycket att göra. På en sådan ekonomisk spelplan måste reaktorer successivt avvecklas. Vattenfalls koncernchef Magnus Holm konstaterar att styrelsen inte skulle tagit beslutet utan effektskatten. Om jag hade suttit i Vattenfalls ledning skulle jag pläderat för att gå fram ännu snabbare! Givet förutsättningarna borde allt arbete med Ringhals 2 avbrytas omedelbart och reaktorn avvecklas. Varför? Jo, man har upptäckt rost i reaktorinneslutningens bottenplåt:

”Inspektioner och analyser har kommit fram till att korrosionsangreppen finns på den yta av plåten som under byggtiden låg öppen längre tid än övriga delar. Hela denna yta kommer nu att behöva friläggas. Arbetet är mycket tidskrävande. Betongen och lecablocken ovanför plåten måste tas bort relativt försiktigt så att man inte orsakar andra skador. Därefter kommer skadad plåt att repareras, golvet att återgjutas och till sist ska reaktorinneslutningen täthetsprovas igen.”

Utan att vara insatt i detaljerna har jag svårt att tro att det är värt att lägga pengar på att försöka fixa det där, givet att man bara ska driva den ytterligare några år och i princip går med förlust även om den skulle vara körbar redan idag.

På sikt får vi problem med effektbalansen när reaktorer läggs ner, dvs det kommer bli allt svårare att få elen att räcka till när det är kallt och svag vind på vintern. En del debattörer med dålig intuition för statistik har redan hunnit hävda att det inte gör något att R1 och R2 läggs ner, eftersom de står still just nu, vilket ”bevisar” att vi kan undvara deras effekttillskott. Läsare av denna blogg begriper bättre. Vill man exempelvis vara skapligt säker på att sex reaktorer ska fungera samtidigt är det självklart bättre att utgå från tio reaktorer än åtta.

Min framtidsspaning är att den blocköverskridande energikommissionen kommer skjuta effektbalansproblemet på framtiden. Politiker har inget att vinna på att ta ansvar för framtiden och gör det därför sällan. Men förr eller senare kommer någon regering att bygga ett antal rejäla biogas- eller biomassa-verk. Sen råkar man ”tillfälligtvis” bli tvungen att köpa fossilgas respektive kol för att driva dem. Det är ungefär den nivån på transparens, framförhållning och ansvar jag förväntar mig. Som bäst, alltså.

Skräck-galleriet

2015-04-26UncategorizedBusby, Caldicott, Höglund, kåberger, kärnkraft, Leeuwen, Mangano, Moberg, Nordin, Sassersson, Sovacool, Sternglass, Wechselmann, Yablokovjeppen

Något om vilka som matar gröna och media med falska data, hur man tvättar svarta data vita och vilka som är värst på att föra vidare falska data. Don’t do this at home!

Normalt lägger jag fokus på argumenten och inte personerna, men det går inte att komma ifrån att det är tidsbesparande att känna till de som gjort sig ökända inom det fält man verkar, samt hur de typiskt arbetar för att vilseleda. Därför publicerar jag lite info – inte för att svartmåla eller hetsa (inte näthata nu!) utan för att hjälpa likasinnade debattörer att spara lite tid.

Marknaden (även den för information) är som ett sorts ekosystem, och man kan förvänta sig att alla nischer i ett ekosystem fylls – inte minst parasit-nischerna. En sådan nisch är att servera ”vetenskapliga” resultat som gröna, strålningsfobiker och liknande grupper vill ha. Det innebär att om inte dessa personer skulle ha levererat, så skulle någon annan gjort det. På ett sätt är det bättre med ökänd än okänd, just eftersom vi kan spara tid när vi bemöter information från de som redan diskrediterat sig själva.

Här kommer en liten genomgång, förhoppningsvis intressant som exposé över vilseledningstekniker och forskningsfusk, även om man inte är kärnkraftsnörd. (Jag kommer vara sparsam med länkar eftersom jag inte vill bidra med inlänkar till strunt, men det här är tyvärr lättgooglade grejor.)

Chris Busby

Detta är en britt som går under smeknamnet ”baskern” i inne-kretsar och som sjunger hyggligt om kärnkraft. Men hans gemytliga yta döljer ett mycket rymligt samvete.

Baskern har historiskt lyckas nästla sig in på rätt många olika fora och institutioner genom bland annat en doktorshatt i kemisk fysik och en position inom det gröna partiet i England. Han är också en mästare på att skarva i sitt eget CV och sina egna meriter för att ge sig själv akademisk tyngd. Dessutom titulerar han sig VD respektive ”scientific advisor” i ett par egna enmansföretag, ”Green Audit Ltd” samt ”Low Level Radiation Campaign”.

Hans produktion av artiklar, böcker, alarmistiska uttalanden mm är helt enorm. Vad gäller Sverige har han bland annat gjort en undersökning av bröstcancerfall i län som gränsar till Östersjön och funnit en ökning efter Tjernobyl. Givetvis har han uteslutit län (Gotland mfl) som inte passade tesen, struntat i att jämföra med utvecklingen i övriga län och inte kompenserat för att bröstcancerfallen stadigt ökat i Sverige under lång tid.

Miljöpartiet har två gånger bjudit in Busby att tala i riksdagen, 2005 och 2009, senast inbjuden av nuvarande finansmarknads- och konsumentminister Per Bolund. (Det känns väl tryggt att han en sådan omdömesgill karl som konsumentminister?)

Han har även till japaner sålt piller (från Busby Laboratories) som ska skydda mot strålning från Fukushima. Han har skrivit en väldigt kritiserad rapport om skador från användningen av utarmat uran i vapen under Irak-kriget och deltar när han kan som ”expertvittne” i olika rättegångar där haverister försöker få skadestånd för att de utsatts för strålning.

Jan Willem Storm van Leeuwen

Storm van Leeuwen är en kemist som tillsammans med Philip Smith författat den ökända rapporten ”Nuclear power: The energy balance”, även kallad ”the Stormsmith studies”. Studien är såvitt jag vet opublicerad, men har trots det fått ett helt sjukt akademiskt genomslag (mer om varför under nästa figur).

Studien innefattar en vansinnig LCA, Life Cycle Assessment, som bland annat kan användas för att beräkna energianvändningen i Rössing-gruvan i Namibia till ett värde som råkar vara långt större än Namibias totala energianvändning och cirka 69 gånger högre än gruvans egenrapporterade, uppmätta energiförbrukning. En riktigt rolig fram-och-tillbaka-kritik mellan van Leeuwen och några riktiga akademiker finner du här.

Benjamin K Sovacool

Stormsmith-rapporten ovan skulle kunna liknas vid svarta pengar. Farliga, illegitima grejor som bara kan användas av mindre nogräknade personer gentemot den ouppmärksamme. Benjamin K Sovacool, PhD, är en av de som tvättat dessa pengar vita! Han har, genom att lyckas publicera en metastudie som inkluderar Stormsmith-rapporten, omvandlat Stormsmiths resultat till hårdvaluta som kan användas ganska riskfritt av gröna debattörer. Fanns det någon rättvisa här i världen skulle Sovacool dömas för denna tvätt, men nu är det tyvärr inte så. Sovacools LCA-resultat på 66 g CO2/kWh kärnkraftsel upprepas igen och igen i gröna kretsar och inget ansvar utkrävs.

Sovacools metastudie utgick från 103 rapporter varav alla utom 19 förkastades för att de inte uppgavs vara ”tillräckligt detaljerade”. Av dessa 19 utvalda var tre stycken(!) olika revisioner av van Leeuwens resultat, plus att en fjärde rapport även den byggde på van Leeuwen (en tidigare vit-tvättning alltså).

De 66 grammen CO2 som är rapportens huvudresultat är en medelvärdesbildning av de 19 utvalda rapporternas resultat. Ringer varningsklockan när du hör ”medelvärde”? Bra! För att ge ett illustrativt exempel: Vad händer om man exempelvis medelvärdesbildar serien {5, 5, 5, 5, 5, 5, 5, 5, 5, 5, 5, 5, 5, 5, 5, 300, 300, 300, 300}? Medianen (det mittersta resultatet) är 5, men medlet är 67. Smart sätt att ge en enda vansinnighet stort genomslag , inte sant?

Notera att Stormsmiths resultat är för höga för att vara trovärdiga för den som har den allra minsta känsla för hur kärnkraft fungerar, men 66 g är inom rimlighetens gräns. Sovacool spädde alltså lögnen till något som går att dricka utan att storkna, och sen lyckades han få dit en akademisk stämpel. Det har gjort oerhörd skada i energidebatten.

Det här är inte det enda Sovacool gjort, förstås. Hans allra senaste alster är en forskningsrapport som ”visar” att risken är 50% för en ny olycka av Tjernobyl-dignitet innan 2050. Bland annat den mindre nogräknade publikationen Supermiljöbloggen älskar förstås detta. Jag tror jag ska ägna ett kort eget inlägg åt denna rapport, så jag ordar inte mer om den här.

Kåberger

Tomas Kåberger är den tyngsta av de professionella anti-kärnkraftsaktivisterna i det svenska grönakademiska komplexet. Jag har skrivit om honom förut i mitt inlägg om ministerstyre via proxy. Efter att tidigare ha tjänat som energimyndighetens generaldirektör på mandat av den grön-blå alliansregeringen har han nyligen blivit placerad i Vattenfalls styrelse av den grön-röda regeringen.

Han har gjort sig känd för helt oseriös skrämselpropaganda om Fukushima, skönmålningar av Tysklands energi-ewende och allmänt ihärdigt kärnkraftsmotstånd. Med professorstiteln bakom sig är han oöverträffad i nischen tunga-namn-som-säger-vad-gröna-vill-höra.

Mark Z Jacobson

Jacobson är en professor vid Stanford som serietillverkar skräpforskning om kärnkraft och förnybart. Han är dock mest känd för sin livscykelstudie över utsläppen för olika energislag där han med diverse kreativa metoder kom fram till att kärnkraft släpper ut 68-180 g CO2/kWh.

Vilka kreativa metoder? En mindre delpost härrör från att civil kärnkraft påstås kunna leda till ett mindre kärnvapenkrig vart 30:e år, och att utsläppen från brinnande städer läggs till utsläppen. En annan delpost innefattar Sovacools resultat, men den största posten kommer sig av att han belastat kärnkraften med kolutsläpp under en reaktors planering och byggtid, vilken han estimerar till 10-19 år. (Varför resonemanget om kärnkraftens hastighet är felaktigt har jag berättat om här.) En färskare skräprapport från Jacobson handlar om dödsfall efter Fukushima.

Jacobson citeras ofta av Greenpeace, Mp/V, Naturskyddsföreningen etc. Här tar exempelvis Naturskyddsföreningens ordförande i så hon nästan spricker när hon kallar denna halvfigur för en ”toppforskare”.

Lars-Olov Höglund

L-O jobbade på Vattenfall, men gjorde sig omöjlig, bildade ett konsultföretag och började stämma kärnkraftsbolag för att man inte utnyttjade hans konsultbolags tjänster. (Det är den kort-kort-korta historien.) Med en bakgrund i branschen har han varit mycket nyttig för all gammal-media som vill spetsa till sina kärnkraftsnyheter med en försvarlig dos skräckpropaganda. Intervjuas även i Maj Wechselmanns dokumentär, se nedan.

Maj Wechselmann

73-årig dokumentärfilmare, vänsterpartist, mottagare av Jan Myrdals Leninpris och en av de kulturpersoner i Sverige som förlänats statlig konstnärslön på livstid för att kunna ägna sig åt sin konst utan krav på att producera något som efterfrågas. Senast kärnkrafts-aktuell med dokumentärfilmen ”Världens säkraste kärnkraftverk” som framförallt består av känslopjosk och dramaturgi kring Fukushima.

Apropå det, varje gång jag hör ordet ”dokumentär” osäkrar jag min revolver! (Bildligt talat, förstås.) Tes-drivande TV/film är som hårdvinklad text fast med en pålagd dimension av känslomässig manipulation genom starkt visuellt material. Dessutom långsammare serverad och meckigare att granska kritiskt. Hur ofta möter man inte klenbegåvade muppar i debatter som länkar till en timmes dokumentärfilm och säger ”se den här så begriper du”? Nej tack, jag trampar hellre på lego!

Arnie Gundersen

Allt i USA är större, så även haveristerna. Arnie Gundersen är Lars-Olov Höglunds motsvarighet i USA, fast bättre organiserad och med mer resurser. Arnie gjorde sig omöjlig i kärnkraftsindustrin och hävdar att orsaken var att han var en ”visselblåsare”. Har inte kunnat hitta detaljerna kring detta, men klart är att han sedan dess drygar ut inkomsterna från sitt jobb som mattelärare med ett extraknäck som kärnkraftsalarmist i ett eget företag, Fairewinds. Som många andra i den här listan är Arnie en expert på att skarva i sitt CV och överdriva sina meriter.

Givetvis är inget påstående för galet för Arnie, exempel här, där han pratar om någon miljon dödsfall från Fukushima och om sin egen ”forskning” på bland annat luftfilter från bilar från Tokyo. Rod Adams på Atomic Insights är en bra källa till Gundersen-debunking.

Åsa Moberg

Moberg är en författare och journalist som var en av frontfigurerna i folkomröstningen om kärnkraft 1980 och en av de många som skämmigt nog inte lyckats släppa sargen sedan dess och ta till sig fakta.

Åsa har tillochmed gjort motsatsen, dvs tagit till sig alternativa ”fakta” producerade av en del andra figurer i det här inlägget och sammanställt detta i sin bok ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten”. Jag behandlade boken i ett tidigare inlägg här på bloggen och konstaterade att hon får extrem uppbackning av mediasverige trots total avsaknad av kompetens.

Sherman och Mangano

Janette Sherman och Joseph Mangano är amerikaner och är samarbetande alarmist-entreprenörer inom framförallt kärnkraft. De flesta larm de skapar bygger på cherrypickade tidsperioder och geografiska områden där det finns en samvariation mellan strålning och någon form av sjuklighet. Det senaste alstret är 19 februari 2015 i Counterpunch, där man försöker skrämmas med spädbarnsdödlighet:

”According to the CDC, infant (<1 year) deaths in Alaska have been falling steadily, but increaseds after 2011:

2010-2011 390.82 per 100,000 births(86 deaths)
2012-2013 533.66 per 100,000 births (122 deaths)

This is a 37% increase in the rate per 100,000. […] The period March 15 to April 30 in 2011 was the peak period when Fukushima fallout entered the environment.”

Att strålningsnivåerna i Alaska pga Fukushima var helt insignifikanta är självklart. Om man tittar på en graf över spädbarnsdöd så ser varje rationell människa vad deras cherrypicking av 2010-2011 som bas är värd:

Lise Nordin

Nordin är som energipolitisk talesman för miljöpartiet oerhört aktiv i debattartiklar (som ofta copy-pastas över en stor mängd landsortstidningar samtidigt) och i energidebatten i stort, och givetvis alltid med tämligen oseriösa men ganska konventionella och ytliga anti-kärnkraftsargument. Ett tema som hon kör hårt med är att kärnkraften helt enkelt är för dyr. Om hon själv trodde på detta så skulle miljöpartiet nu i regeringsställning lugnt kunna avveckla både effektskatten på kärnkraft och subventionerna av förnybart, istället för att tvärtom utöka dessa. Ska vi lita på ord eller handlingar?

Helen Caldicott

Caldicott, en 76-årig läkare från Australien, är troligen världens främsta anti-kärnkraftsaktivist. Aktiv i såväl USA som Australien är hon 21-faldig hedersdoktor. Jag skojar inte, 21-faldig! Hon har på allvar nominerats till Nobels fredspris och har mottagit en enorm massa andra hedersbetygelser. Detta trots att det hon säger är uppenbart skogstokigt för någon som är det minsta insatt. Vill man få förhöjt blodtryck är det bara att kolla på någon av hennes föreläsningar på Youtube. Annars kan det vara värt att läsa en bra kritik skriven av George Monbiot.

Lennart Söder

Professor Söder vid KTH kan ses som Kåbergers sidekick i det grönakademiska komplexet. Söder är en uttalad vindkraftsanhängare som har bistått de gröna med sin rapport ”På väg mot en elförsörjning baserad på enbart förnybar el i Sverige : En studie om kraftsystemets balansering”. I rapporten visar han att vind, sol och vattenkraft kan stå för en stabil elförsörjning i Sverige med bara ett par TWh gaskraft.

Till svagheterna i rapporten hör att han jämförde elkonsumtionskurvan 2011 med vinddata från 1992, vilket gör att man missar att när det är riktigt kallt blåser det dåligt. En annan svaghet är att han bortsett från fyllnadsgraden i vattenkraftsmagasinen och antagit att vattenkraften alltid är redo att leverera full effekt, trots att en kontroll visar en negativ fyllnadsgrad i april under Söders scenario. Tacksam ammunition för förnybart-anhängarna. Kritik och rättningar går förstås ganska obemärkt förbi efter att skadan är gjord.

Ernest J. Sternglass

Fysiker, född i Tyskland, verksam i USA, dog i februari 2015. Av respekt för de döda avstår jag från att ge detaljer, men nämner honom kort eftersom hans alarmistiska gärning kommer leva vidare på nätet. Den finns förstås delvis dokumenterad på wikipedia.

Alexey V. Yablokov

81-årig professor i biologi, partiledare för partiet Yabloko i Ryssland, grundare av Greenpeace Ryssland, meriterad grön opinonsbildare och politiker.

Ansvarig för den vansinniga siffran om en miljon döda från Tjernobyl genom sin bok Chernobyl: Consequences of the Catastrophe for People and the Environment. Siffran har sedan dess populariserats av Greenpeace mfl oseriösa organisationer. Resultatet kom han fram till genom att helt enkelt kolla hur många fler som dött i Ryssland, Vitryssland och Ukraina mellan 1986 och 2004. Strunt samma att muren föll, ekonomier kollapsade, kriminaliteten ökade lavinartat och folk började supa ihjäl sig, exempelvis.

Torbjörn Sassersson

Torbjörn Sassersson är en svensk journalist som driver den egna nyhetssidan ”Newsvoice”. Det är på ett sätt bekvämt att han placerar allt galet på ett enda ställe. Sassersson kör hårt på alternativmedicin, anti-GMO, anti-kärnkraft, parapsykologi och allehanda konspirationsteorier.

Sassersson har konfliktat med den skeptiska rörelsen, bland annat föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF), och spoofar på nätet en falsk variant av VoFs pris till ”årets förvillare”. På Newsvoice nyligen har han exempelvis haft tämligen surrealistiska intervjuer med en Toru Bove, en Fukushima-flykting från Tokyo(!), som nu bor i Sverige.

Avslutande ord

Kanske är jag en elak typ, men ibland tänker jag att det är skönt att några av profilerna i den här sammanställningen är så gamla att de rimligen snart måste kliva av scenen, dra ner rullgardinen, ta ner skylten, kila om hörnet eller kanske rentav trilla av pinn. Å andra sidan, som sagt, fylls alla nischer i ett ekosystem och det finns en fördel i att skräckgalleriet inte rör så mycket på sig.

Jag har säkert missat flera framstående aktivister och förvillare, och framförallt har jag bara nämnt de viktigaste eller mest aktuella verken av respektive aktivist. Flera av dem har en enorm produktivitet i sin gärning som professionella anti-kärnkraftsprofeter och skulle kunna tillägnas flera inlägg av debunking per person, men det ids jag förstås inte. Det här inlägget är ändå troligen det längsta jag skrivit trots att jag bara skrapat lite på ytan. Har du orkat ända hit, grattis!

Häll ner kutsarna i berget!

2015-02-10Uncategorizedkärnkraft, slutförvarjeppen

Den svenska metoden för slutförvar av använt kärnbränsle, KBS-3-metoden, är troligen världens mest överforskade och översäkra industriella säkerhetssystem. Man har forskat på varenda detalj i ett extremt överdimensionerat system som ska lösa ett problem som knappt ens existerar!

SKB, Svensk Kärnbränslehantering, har under 30 år bränt 37 miljarder på att hantera vårt kärnavfall samt forska på KBS-3-metoden och har ytterligare 50 miljarder i kärnbränslefonden som reaktorägarna kontinuerligt betalar till. Man sysselsätter cirka 800 personer för att hantera ett avfall som ligger still och svalnar, väger bara drygt 5000 ton och har hög densitet (liten volym). På sista tiden har knappt 200 miljoner varje år gått till forskning. I styrelsen sitter förvisso mest kärnkrafts-höjdare men även Thomas Östros, avdankad sosse, och Anders Wijkman, känd blågrön antikärnkraftsaktivist.

Direktiven till slutförvaret enligt SSI FS 1998:1 är närmast komiskt överdrivna:

Skydd av människors hälsa ska påvisas genom uppfyllande av ett riskkriterium som anger att ”den årliga risken för skadeverkningar inte får överskrida 10e−6 för en representativ individ i gruppen som exponeras för störst risk”. Med ”skadeverkningar” avses cancer och ärftliga skador. Riskgränsen motsvarar, enligt SSI, en dosgräns på cirka 1,4·10e−5 Sv/år, det vill säga cirka en procent av den naturliga bakgrundsstrålningen i Sverige.

Översättning (uppdaterad efter kommentators påpekande): Metoden måste garantera att framtida skogstroll (läs: jägare-samlare som tar sitt vatten från borrad brunn och fisk, kött, bär, mjölk mm från lokal flora och fauna) i närheten utsätts för inga eller försumbara doser och därmed slipper att ”tvingas” flytta en kilometer åt något håll eller sluta vara en strikt locavore. Beräkningar i många led görs extremt konservativt. Kan vara värt att notera att den genomsnittliga medicinska stråldosen vi utsätts för är cirka 15% av bakgrundsstrålningen och att den lägsta stråldosen som kunnat länkas till cancerrisk är cirka 25 gånger bakgrundsstrålningen.

Slutförvarsmetoden har därför blivit som följer:

Metoden bygger på multipla barriärer:

Bränslepelletsen, de sk kutsarna, består av uranoxid som är ett keramiskt, icke vattenlösligt ämne som är kemiskt stabilt.
Kutsarna har fått vara kvar i sina bränslestavar av zirkonium-legering.
Bränslestavarna stoppas i insatser av segjärn som framförallt ger mekanisk motståndskraft.
Insatserna placeras i kopparkapslar med minst 5 cm tjocklek och höga krav på kopparns renhet för att ge motståndskraft mot korrosion.
Det lilla tomrum som finns i kapslarna fylls med en ädelgas (argon) för att skapa en extra stabil kemisk miljö.
Kopparkapslarna omgärdas av bentonitlera som sväller i kontakt med vatten för att skapa en mekaniskt snäll miljö med förutsägbart övertryck med extremt låga flöden av vatten och syre..
Bentonitleran placeras 500 meter ner i särskilt utvalt berg som är extra stabilt, sprickfritt, kemiskt snällt mm.

Nå, att man gör allt detta måste väl ändå vara ett bevis på hur otroligt farligt materialet är? Nej, knappast. Det är ett resultat av de extrema direktiven, vilka tillkommit delvis för att det inte är de egna pengarna som direktivmakarna slösar bort, delvis för att höja kostnaderna för kärnkraften och därmed försöka göra det ”olönsamt”. PR-mässigt är det mycket svårt att ägna sig åt kostnadskontroll i säkerhetsrelaterat kärnkraftsarbete, eftersom varje försök till mer rationella avvägningar lätt kan spinnas som totalt oansvarigt av gröna organisationer.

Att barriärerna är överdimensionerade inses lätt genom ett studium av jordens äldsta kärnreaktorer. De ligger i Gabon i Afrika, är två miljarder år gamla och drevs av naturliga processer i några hundratusen år. Genom analyser av uranets isotopsammansättning och förekomsten av fissionsprodukter har man en mycket god bild av hur reaktorerna körde i cykler när vatten trängde in i uranådern och modererade neutronflödet så att en kedjereaktion uppstod, ända tills det blev så varmt att vattnet försvann och reaktionen avtog och reaktorerna svalnade, varefter cykeln upprepades. Genom lämningarna kan man tillochmed räkna ut att varje sådan cykel var cirka tre timmar lång.

Nu till kicken: De lite mer långlivade ämnen som kan oroa i slutförvaret har inte rört sig mer än decimetrar från där de bildades. Fast det gått två miljarder år! Fast det inte fanns en enda av ovanstående sju särskilt designade barriärer! De som pratar med fruktan i rösten om de 100,000 år som krävs för att slutförvarets material ska bli lika lite radioaktivt som uranmalm skulle kunna betänka att naturen fixat en 20,000 gånger längre tidsrymd redan!

Givetvis har SKB själva analyserat vad som skulle hända om barriärerna fallerar. Se följande graf, tagen från en av SKBs rapporter (sidan 85):

Texten ”inget sönderfall i berget” är något missledande. Det borde stå ”ingen fördröjning i berget”, dvs om man hade lagt avfallet på några meters djup istället för 500 meter. Med ”buffert” menar man bentonitleran och med ”kapslar” menar man kombinationen av zirkoniumstavar, segjärnsinsatser och kopparhöljen. Förutsättningen är den mest pessimistiska hydrogeologiska bedömningen av slutförvarskandidaterna. Grafen bygger också på att respektive barriärer fallerat inte för EN kapsel utan för ALLA på en gång.

Den övre tunna röda linjen är alltså om man häller ut kutsarna i en några meter djup grop. Då kan något skogstroll i närheten och i en spridningsplym (en expanderande sträng i den riktning grundvattnet rör sig) behöva evakuera (materialet späds förstås längs med i plymen). Den tjocka röda linjen visar att om man häller kutsarna fritt i berget på 500 meters djup, så kan man, om man räknar mycket pessimistiskt, anta att någon får sin bakgrundsstrålning fördubblad om 200,000 år, vilket knappast kommer märkas medicinskt. Man ser nämligen inga effekter på befolkningar som lever i områden med många gånger högre bakgrundsstrålning. Och om man betänker de naturliga reaktorerna, så är det troligaste förstås att ingen radioaktivitet alls kommer upp.

För att sammanfatta, om man lägger kutsarna fritt i berget på 500 meters djup kommer inget hända. Man skulle med fördel kunna använda någon befintlig djup gruva till detta, men okej, ibland vill man återvända till gruvor och återuppta driften när sämre malmhalter och bättre teknik gör fortsatt drift lönsam, så det kanske är bättre att köra i garanterat värdelöst urberg. Och visst, man kan vilja lägga på lite lera så vi garanterar den tjocka gula linjen, men att slösa koppar på detta är mycket tveksamt.

Apropå koppar: Sedan mycket länge gör några KTH-forskare sitt bästa för att ifrågasätta SKBs skattningar av hur koppar korroderar i vatten. (Dessa forskare råkar som av en händelse ha patent på en alternativ kapsel.) Deras ansträngningar får då och då mycket exponering i media och ger förstås upphov till stora kostnader när SKB ska vederlägga och tillbakavisa deras sannolikt feldesignade experiment. I naturen vet vi att mycket tunnare koppar än så klarar sig i miljoner år i liknande miljöer. Men förutom att sagda forskare alltså med all sannolikhet har fel, så gör det inget om de har rätt. Kopparkapslarna behövs egentligen inte.

Hur många liv kan vi rädda om de miljarder som läggs på sånt här överdrivet trams istället läggs på exempelvis trafiksäkerhetsarbete, mer vårdresurser eller liknande? Och om rädslan för att slutförvaret ska bestråla ett skogstroll om tiotusentals år hindrar oss från att expandera kärnkraft, som vi vet redan räddar 80,000 liv per år och minskar risken för klimatkatastrof? Ja, då har vi fullständigt gett upp alla ambitioner på rationellt agerande!

34535% kärnkraftsel i Östhammar!

2015-01-31Uncategorizedkärnkraft, vindkraftjeppen

Fantastiska Östhammars kommun producerar hela 34535% av sin hushållsel med hjälp av kärnkraft. Bäst i Sverige och ett glänsande fossilfritt föredöme! Här är en lista med andra exempel på kärnkraftsproduktion, i förhållande till hushållsel, på platser i Sverige. (2013, eftersom siffrorna för 2014 inte är tillgängliga än.)

(Forsmark) Östhammars kommun: 34535%, Uppland: 485%
(Oskarshamn) Oskarshamns kommun: 13067%, Småland: 471%.
Linköpings kommun: 0%, Östergötland: 0%
(Ringhals) Varbergs kommun: 12756%, Halland: 2448%

Lilla Östhammar alltså klar vinnare, medan stora, rika Linköping får plocka fram skäms-kudden iår igen! Ja, visst är det tramsigt? Men allteftersom siffrorna för helåret 2014 trillar in i olika delar av världen så kokas den gröna statistiken ihop och presenteras på exakt det här sättet. Exempelvis rapporterar ”Supermiljöbloggen”, med WWF som källa, att vindkraften i Skottland gav 98% av hushållens el 2014. Lysande! Eller inte.

Skottland är förstås en del av Storbritannien, som producerar i storleksordningen 8% av elen från vindkraft. Man tar en mindre del av Storbritannien med mycket vindkraft, blåser upp procentsiffrorna genom att jämföra med hushållsel istället för samhällets hela elförbrukning och försöker på så sätt måla en positiv bild. Något man förstås inte nämner är att Skottland är helt beroende av det brittiska elnätet för balansering, och inte heller att Skottlands fyra kärnkraftsreaktorer producerar MER än vinden och cirka 50% av dess totalbehov.

Vidare har vi fått höra att Danmark producerade 39% vindkraft under 2014, som andel av sin konsumtion, men man nämner inte att de hade en bruttoexport på 29% av sin konsumtion och en bruttoimport på 38%. Det visar hur Danmark (lika lite som Skottland) bör betraktas som en separat enhet, utan snarare som en liten del i en större elnätsregion. Såhär ser Danmarks vindproduktion ut sorterad per timme:

Danmark visar att ett rika människor kan subventionera fram en hög penetration vindkraft, om någon nu tvivlade. Man har däremot INTE bevisat att en hel elnätsregion kan ha en hög vindkraftspenetration. Exakt vad som bör räknas som en egen elnätsregion kan man diskutera, men jag tycker nog att genomsnittet av regionens bruttoexport och bruttoimport bör vara ensiffrigt i procent räknat. Sverige uppfyller detta, exempelvis.

Vi har tidigare kunnat läsa om hur kommuner strävar efter att bli ”självförsörjande på vindel”. Här exempelvis en rapport om att Vetlanda producerar 395% av hushållselen genom vindkraft (tack vare att man har snurror förlagda till kommunen). Vi har också kunnat läsa om hur företaget Polarbröd blir ”självförsörjande” på vindkraft år 2015. Jag har tidigare rapporterat om hur Eskilstuna kommun med skattepengar låtit uppföra vindkraftverk i Sollefteå, 42 mil norrut. I vissa fall är alltså självförsörjningsgraden inte ens baserat på geografisk närhet och gissningsvis tillgodoräknar sig både Eskilstuna och Sollefteå samma vindkraftverk.

Ytterligare några exempel på den urgamla kompareringen lögn, förbannad lögn och grön statistik.

Hållbarhet

2015-01-01Uncategorizedförnybart, hållbart, kärnkraftjeppen

Om jag fått en tia för varje gång jag läst en grönröd debattör behandla ”förnybart” och ”hållbart” som ekvivalenta begrepp så skulle jag vara rik idag. En av dessa grönröda debattörer är Energimyndighetens generaldirektör Erik Brandsma, handplockad till uppdraget av en centerpartistisk minister. Ett Brandsma-citat:

”Vi arbetar för ett hållbart energisystem, och jag tycker faktiskt inte att kärnkraft är en del av ett sådant system.”

Brandsma och övriga har uppenbarligen inte kläm på definitionen av hållbar utveckling. Begreppet definierades nämligen i Brundtlandrapporten från 1987:

”Sustainable development is development that meets the needs of the present without compromising the ability of future generations to meet their own needs”

Det är allt. Enligt definitionen är kärnkraft klockrent hållbart, kanske DET mest hållbara energislaget. En nybyggd reaktor är så långlivad att den hinner serva även barn, barnbarn och många barnbarnsbarn med stabil el. Den använder ett bränsle som det finns oerhört mycket av och som inte kan användas till särskilt mycket annat. Dessutom är den absolut bäst på att driva ekonomiska framsteg och minska miljöförstöringen genom sin förmåga att billigt och snabbt tränga undan kolkraft.

Notera att mycket förnybart är klart ohållbart. Kolet anses bland annat ha räddat Storbritanniens skogar, vilket visar hur ohållbart biomassa kan vara. Palmolja och valolja är andra förnybara men ohållbara energislag. Tillochmed vattenkraft kompromissar med framtida generationers förmåga att exempelvis nyttja älvarnas biotoper eller, som i fallet med dammbyggen, förmågan att nyttja den dränkta ytan.

Solceller är skapligt hållbart sett i isolering, men om man betänker att den extrema kostnadsbilden undandrar viktiga resurser från bättre investeringar i renare energi, så är solcellsbyggande en stor nackdel för kommande generationer. Kärnkraft ger utan vidare sexfaldigt högre utbyte i energi per krona, antagligen mer. Dessutom kräver solceller lagring för att få riktigt stort genomslag, med allt vad det innebär av kostnader och miljöpåverkan.

Orsaken till att de grönröda felaktigt sätter likhetstecken mellan ”förnybart” med ”hållbart” är förstås att de fyller sitt kunskapsvakuum med att associera ungefär såhär:

hållbart –> långsiktigt –> ”går att köra i evighet” –> ”förnybart – tar aldrig slut”

Associationsgången är begriplig men feltänkt enligt definitionen. Det är också värt att påpeka att strävan efter eviga lösningar är irrationell och samhällsfarlig. Vi har enorma miljöproblem och behöver lösa dem idag, på de sätt vi kan lösa dem. Om vi löser våra problem kommer våra efterföljande om några hundra år vara teknologiska gudar och lösa sina egna problem på sätt vi inte ens kan föreställa oss idag. Det vore hybris av oss att försöka lösa deras problem och direkt dumt att skippa tillgängliga lösningar för något vi bara hoppas ska bli eviga lösningar. Det är just när vi skippar våra tillgängliga lösningar som vi varken möter dagens behov eller undviker att kompromissa med framtida generationers möjligheter att lösa sina behov. Klart ohållbart!

Studerar man frågan om uranets tillgänglighet på allvar så ser man att det lätt täcker mänsklighetens energibehov i tusentals år med konventionell teknik (och i evighet med breederteknik). Men det är egentligen irrelevant – för varje reaktor vi bygger behöver vi bara uran som täcker dess livslängd. Det räcker för hållbarhet!

Kärnkraft vs förnybart, hastighet

2014-12-30Uncategorizedförnybart, kärnkraftjeppen

Ett argument mot kärnkraft är att det skulle vara för långsamt för att vara relevant i klimathänseende: ”Vi har inte tid att vänta 10-20 år på nya reaktorer, förnybart är mycket snabbare”. Argumentet är bygger på en felaktig förenkling av verkligheten.

Tid är pengar, pengar är tid

I ett land som Kina, som inte gjort kärnkraft alltför onödigt dyrt genom tung byråkratisering, kostar solceller, vindkraftverk och kärnkraftverk alla i storleksordningen $2/watt. Kärnkraftverk producerar i genomsnitt 3x mer än vindkraftverk per watt och 6x mer än solceller. Under det felaktiga antagandet att vi kan färdigställa solceller och vindkraftverk omedelbart (mer om det senare) men kärnkraftverk bara med en löptid på 6 år från att vi börjat bygga (Kina siktar på att komma under 4 år), så kommer produktionskurvorna när man investerar en stor engångssumma i respektive energislag att se ut såhär:

Som synes har kärnkraften gått om redan år nio. För det mer realistiska fall att man istället investerar en stor summa varje år, så går kärnkraften om ännu snabbare, redan året efter reaktorn tagits i drift!

Bedräglig snabbhet

Det ger en känsla av omedelbarhet att ringa sin solcellsmånglare och lägga en beställning på solceller och få dem levererade ett par veckor senare. Känslan är dock bedräglig. Det finns en global produktionskapacitet på ca 40 GW solceller per år och därför är den direkta effekten av att köpa en solanläggning att man bjudit över någon annan i konkurrensen om en begränsad mängd celler på marknaden. Man varken ökar eller minskar produktionstakten! Bara indirekt medverkar man genom sin efterfrågan till att nya solcellsfabriker så småningom planeras, byggs och tas i drift. Det tar givetvis åratal från ett blankt papper till en producerande solcellsfabrik!

Vi kan konstatera att produktionskapaciteten av solceller och vindkraftverk idag båda är i storleksordningen 40 GW/år, vilket kan ge en årsproduktion på cirka 170 TWh/år. Samtidigt växer den globala produktionen av el med ca 600 TWh/år. Det är alltså uppenbart att sol och vind inte installeras tillräckligt snabbt idag. Ska sol och vind tränga undan kol måste produktionstakten rampas upp mycket kraftigt och detta är en industriell uppskalningsprocess av precis samma typ som kärnkraftsuppskalning, fast dyrare och därmed segare.

Dessutom måste man ta med i beräkningen att sol och vind har begränsad potential pga sitt väderberoende. Det räcker inte med 25% vind och 10% sol för att bli av med kolet, för vad ska resten isåfall vara!? Eller ska vi vänta på batterigenombrott, och vad händer isåfall med den där hastigheten vi behövde?

Bedräglig seghet

Den nuvarande svenska långbänken när det gäller kärnkraft ge en känsla av oerhörd tröghet på kärnkraftssidan. Det är också en bedräglig känsla. När man väl rullar igång med kärnkraft så bygger man mycket fort. Sverige demonstrerade detta år 1974, året då vi snickrade på 8 reaktorer samtidigt. Kina demonstrerar det med sina 26 samtidiga byggen just nu:

Frankrike demonstrerade det när man gick över till kärnkraft på knappt två decennier. Lilla Förenade Arabemiraten demonstrerar det just nu när man skrev kontrakt med ett sydkoreanskt konsortium kring årsskiftet 2010 och sedan startade ett reaktorbygge 2012, ett 2013, ett 2014 och ska starta ytterligare ett år 2015, och alla fyra planeras starta fem år efter respektive byggstart.

Kina har idag kapacitet att bygga åtta kompletta uppsättningar tunga reaktorkomponenter per år, dvs 80 stycken per decennium, och denna förmåga kan givetvis byggas ut ytterligare.

Historiskt har kärnkraft visat mycket snabbare och mer kompletta rampningskurvor än sol och vind (Danmarks enstaka år med snabb vindutveckling bygger delvis på goda och dåliga vind-år, delvis på att man kan dumpa överskottet på större grannländer.)

Klimathotets tidsperspektiv

Att ställa om med hjälp av kärnkraft tar max 20 år från det att man bestämt sig. Det visar UAE, Frankrike, Ungern och Sverige. Siktet är inställt på 2050 enligt IPCC, se exempelvis sidan 23, och med kärnkraft kan vi få bukt med elektricitetens stora CO2-utsläpp mycket snabbt och billigt i god tid innan den deadlinen, vilket ger oss det enskilt viktigaste bidraget när det gäller att möta IPCCs bästa scenario. Att detta skulle gå med väderberoende kraft är inte troligt – det kräver tre till sex gånger större investeringar i direkt elgenerering, plus lagring, plus utbyggda elnät mm. Tyskland försöker men lyckas som bekant inte alls.

Slutsatsen kan inte bli annan än att kärnkraften är betydligt snabbare om man ser på relevanta tidsperspektiv. Att vägra kärnkraft och satsa på förnybart är att spela rysk roulette med klimatet, att acceptera miljoner i dödsfall varje år av luftkvalitetsproblem och att acceptera fortsatt energifattigdom i stora delar av världen. Det är ett vänta-och-se-val som är helt oansvarigt skadligt och riskabelt.

Låt vattenkraften jobba!?

2014-12-26Uncategorizedkärnkraft, sol, vindjeppen

Tänkte redovisa en enkel simulering av vad som händer med kraftbalansen om vi ersätter kärnkraften med sol och vind. I Sverige 2013 producerade kärnkraften 44% av elen, vinden 7% och solen 0.003%. Det mesta av resten utgörs av vattenkraft, som ger oss en stor flexibilitet att balansera övrig kraft.

Enligt rådande klimatnationalistiska paradigm, så ska vi i Sverige ställa om till helt förnybar elproduktion trots att vårt exempel (om vi lyckas) inte kan kopieras av andra länder som inte också har extrem tur med vattenkraftsresurser.

Låt oss därför anta att vi ersätter kärnkraftens 44% med ytterligare 22% vind och 22% solceller. (Enligt grön ideologi är detta tokbilligt, så varför inte?) Vi kan simulera påverkan på vattenkraften genom att utnyttja timvisa elproduktionsdata från 2013. Först basfallet, dvs hur vattenkraften faktiskt fick arbeta 2013 på timbasis. Jag har sorterat timmarna efter hur mycket vattenkraft de krävde:

Vi ser att vattenkraften fick leverera ca 13 GW som mest och 2 GW som minst. Väluppfostrat, inga problem, vattenkraften har 16-17 GW installerad effekt. Okej, men om vi ersätter kärnkraften med sol och vind, då? Jo, då krävs vattenkraft (dvs reglerkraft) enligt den röda tim-profilen:

Som synes utnyttjar de mest krävande timmarna hela 21 GW vattenkraft, vilket alltså inte existerar. Vi kan inte ens utnyttja befintliga 16-17 GW hursomhelst pga dammläget, hänsyn till älvbiotoper mm.

I andra änden av spektrumet ser vi att vi under drygt tusen timmar på året har överskott (dvs vattenkraften skulle behöva gå baklänges) på upp till 26 GW. Den totala volymen av överskottselen i grafen är cirka 9 TWh. Överföringskapaciteten till grannländerna är mycket liten relativt dessa 26 GW och dessutom är det är inte självklart att exempelvis Norge har avsättning för elen om vi tokdumpar så att ledningarna glöder (och ganska otroligt att vi får ett vettigt pris om vi försöker). Vi kan alltså betrakta dessa 9 TWh som huvudsakligen förlorade.

Med detta sagt så går det rent tekniskt att fixa problemen så att tillgång och efterfrågan möts. Med elhandel mot utlandet, biomassaanläggningar, kraftigt fluktuerande elpriser och viss strandad (outnyttjad) elkraft så kan Sverige göra en sån här omställning. Det är ”bara” ekonomiskt och miljömässigt vansinne. Dessutom minskar vår flexibilitet i att balansera tyska och danska förnybara energikällor, så det blir svårare och dyrare för dem att ersätta kolkraft och gaskraft.

Nej, det kan vi inte

… eller det omöjligas konst