Etikettarkiv: förnybart

Historisk energi-rampning

2015-10-08Uncategorizedförnybart, fossilt, kärnkraft, sol, vindjeppen

Jag har knackat ihop några grafer för en dos fågelperspektiv. Allt i detta inlägg gäller all energi, inte elektricitet enbart. Såhär ser marknadsandelarna ut för olika energislag ut får vårt senaste avslutade år (all data enligt BP-statistiken):

Ganska illa, eller hur? Men hur har detta utvecklats över åren? Sen 1965 har energikonsumtionen ökat från under 4 miljarder ton oljeekvivalenter per år till över 13, dvs mer än trefaldigats. Marknadsandelarna har per energislag utvecklats enligt nedanstående graf (dvs årlig förändring):

Grafen är ganska stökig, så låt oss fossilt och icke-fossilt för sig!

Först fossil energi:

fossil-market-shares

Jag har markerat oljekriserna och Kinas koldrivna inträde på världsmarknaden ovan. Ganska välkänt, och vi ser hur olja och kol slår lite upp och ner medan naturgasen mycket långsamt tycks knapra i sig marknadsandelar över åren.

För icke-fossila energislag har utvecklingen sett ut såhär:

non-fossil-market-shares

Före Tjernobyl hade kärnkraften ett antal goda år där man kapade åt sig 0.3-0.6% av världsmarknaden per år. Sen millennieskiftet har kärnkraften däremot nästan bara tappat marknadsandelar. Samtidigt har vindkraft och solceller ännu inte mäktat med att ta ens 0.2% marknadsandel något enskilt år och inte ens tillsammans har de lyckats nå mer än 0.25% under bästa året 2013.

Om vi staplar icke-fossila energislags marknadsandelar ser det ut såhär:

non-fossil-stacked-market-shares

Vattenkraften har alltså legat ungefär still på 6% marknadsandel. Det är imponerande i sig, nästan lite beklämmande, för det innebär att älvbiotoper sabbas i samma takt som energibehovet växer. Kärnkraften rampade till ungefär 6% marknadsandel fram till mitten av 80-talet men har sedan millennieskiftet tappat i andel pga mycket lågt byggande och kinesisk kol-rampning som ökat totalen.

Vill man vara lite positiv så kan man konstatera att vi år 2014 nådde den högsta andelen icke-fossil energi i modern tid, men ökningstakten är inte direkt överväldigande. Vi har exempelvis gått från 12.4% under bottenläget 2008 till 13.3% år 2014, dvs 0.16% tagen marknadsandel per år. I den takten tar det hela 527 år att komma till 100% icke-fossil energi.

Kärnkraften har haft bättre rampningstakt, som sagt, vilket med tillräcklig politisk vilja kan upprepas och överträffas. Om vi upprepar det bästa året, 1985, på 0.64% tagen marknadsandel, så tar det 135 år att komma till 100% icke-fossil energi. Men då ska man minnas att kärnkraftsrampningen år 1985 var begränsad till en liten handfull rika länder med teknik som idag är 30 år gammal. Sverige gick exempelvis från cirka 1% energi från kärnkraft år 1973 till 30% år 1986, dvs cirka 2.2% marknadsandel per år.

Argumentet om rika länder kan förstås användas även för vind och sol, med modifikationen att Kina är störst på vind och sol idag. Tydligt är iallafall att kärnkraften globalt har demonstrerat cirka 3 gånger högre rampningstakt än vind och sol. Kärnkraften är därtill inte en intermittent kraftkälla och kan därför problemfritt skalas till betydligt högre marknadsandelar.

Vad säger allt det här om det kommande klimatmötet? Man har pratat länge, men det finns ingen omställning av signifikans. När Kyotoprotokollet sattes på pränt år 1997 hade världen 13% icke-fossil energi och det har vi fortfarande, men världens totala energiproduktion har ökat med nästan 50%. Jag önskar oss lycka till.

Vem älskar inte förnybart?

2015-03-19Uncategorizedförnybart, Kina, naturgas, Rysslandjeppen

Konspirationsteorier är jag inte mycket för, rent allmänt, men här tänkte jag spinna något åt det hållet. Om inte annat är det intressant att fundera över motstridiga intressen i energi-världen. Ta det med en nypa salt – det gör jag!

Industrins intressen

I en artikel i The Guardian från slutet av januari påpekar att fossilindustrin i Europa sen 2010 använt sina kapitalresurser för att skaffa sig dominerande positioner i olika förnybart-organisationer. Total, Iberdrola, E.On och Enel har exempelvis tillsammans tagit majoritetspositioner i styrelserna för European Wind Energy Association (EWEA) och European Photovoltaic Industry Association (EPIA):

”Officials in EPIA were told to argue for a renewable-gas alliance as the answer to Europe’s energy security concerns, while EWEA lowered its 2030 clean energy ambitions by a third, according to ex-staffers, renewables experts and policy insiders. They argue that the more pro-gas stance influenced the 2030 climate targets adopted by EU governments last year.”

Olje- och gasindustrin, här Shell genom sitt gasbolags vice-VD, går ett steg längre – man stödjer CO2-skatter:

Shell believes that one important step for policymakers to take is to introduce well-implemented carbon pricing systems. This will help encourage the switch to cleaner-burning natural gas to generate electricity.

Sug på den en stund. Exakt så skraja är olje- och gasindustrin för sol och vind! För dem är sol och vind en möjlighet, inte ett hot. Och kanske resonerar man som så att det gäller att smida medan järnet är varmt: Om mycket vind och sol installeras medan kärnkraften har dåligt momentum, så cementeras behovet av naturgas för överskådlig framtid och kärnkraften får svårare att göra comeback.

Svenska gasföretag hänger förstås med på tåget i egna debattartiklar och förklarar utan omsvep hur det är (men hänvisar bara indirekt till nedläggningen av Barsebäck):

Utbyggnaden av den förnybara elproduktionen, som vindkraft, ger ett fantastiskt positivt tillskott. Produktionen är dock till stor del volatil och behöver kompletteras med annan produktion som kan tillgodose efterfrågan oavsett väder och vind.I dag är det framförallt kärnkraft och vattenkraft som står för denna bas. Ju mer förnybar elproduktion vi får, desto viktigare blir det att också hitta ny baskraft som komplement. Detta gäller speciellt södra Sverige där bristen på elproduktion blir tydlig.

Samtidigt så slåss bolagen i EU förstås för att tillåtas använda fracking, samtidigt som Ryssland föga förvånande är emot:

Rysslands intressen

Självklart vill Ryssland dominera gasmarknaden i Europa och inte få konkurrens från fracking. I somras hävdade NATOs generalsekreterare (Danmarks förre statsminister) Anders Fogh Rasmussen, som rimligen sitter på en hel del info om ryska psyops, att Ryssland finansierar gröna organisationer för att lobba mot europeisk fracking. Påståendet förlöjligades av Greenpeace mfl och det verkar för mig otroligt att GP med vänner medvetet tar finansiering direkt från Putin, men varför skulle Ryssland vara främmande för att använda olika former av bulvaner för att stödja och stärka nyttiga idioter som försvagar väst-länder?

Den ryska kampanjen förstärks bland annat genom att ryska medier på engelskspråkiga utåtriktade siter skriver enorma mängder anti-fracking-artiklar, samtidigt som man inåt talar mer tyst och driver ryska frackingprojekt. Det finns mer, mycket mer – påstått ryskt stöd för anti-fracking-”dokumentären” Gasland, mutor mm. Här finns en ganska matig rapport i genren.

Rapporten nämner en term, ”Schroederization”, som betecknar trenden hos europeiska politiska och byråkratiska ledare att stötta ryska intressen. Termen uppkom förstås genom Merkels företrädares, socialdemokraten Gerhard Schroeders, stöd till ryska intressen medan han satt som förbundskansler, bland annat i form av starkast möjliga politiska stöd för pipelineprojektet Nordstream och i form av tyska lånegarantier till Gazprom. Schroeder har sedan dess fått lukrativa jobb i nyckelpositioner i Gazprom. schroeder-putin

Kinas intressen

Kina dominerar som bekant utbyggnaden inom solceller, vindkraft, vattenkraft, kolkraft och kärnkraft. I stort sett allt, faktiskt. Utan tvivel är motiven blandade för att man bygger just vindkraft och solceller, men ekonomi är knappast en av dem med tanke på hur billigt kineserna bygger reaktorer och kolkraft. Man kan istället tänka sig:

äran – att dominera och imponera kan vara ett mål i sig.
industripolitik – stärka sin exportindustrin inom sol och vind
luftkvalitet – man vill snabbt begränsa kolets tillväxt något
flaskhalsar – i kolkrafts- och kärnkraftsutbyggnad gör att man behöver skala annat
maskirovka – att man vill hålla upp en dimridå och ett grönt hopp för västvärlden medan man skaffar sig en ointaglig marknadsposition inom kärnkraft

Västvärldens intressen

… är inte så intressanta att skriva om, för vi har egentligen inga. Medan länder som Kina och Ryssland jobbar långsiktigt och målmedvetet, ofta mot strömmen, flyter västerländska demokratiska ledare planlöst med i opinionsströmmarna mot nästa val. Opinionsströmmarna i sin tur drivs till stor del av medias behov av att överdramatisera för att deras alster ska väcka intresse och konsumeras av folket. Det blir som det blir och vi har det som vi förtjänar.

Hållbarhet

2015-01-01Uncategorizedförnybart, hållbart, kärnkraftjeppen

Om jag fått en tia för varje gång jag läst en grönröd debattör behandla ”förnybart” och ”hållbart” som ekvivalenta begrepp så skulle jag vara rik idag. En av dessa grönröda debattörer är Energimyndighetens generaldirektör Erik Brandsma, handplockad till uppdraget av en centerpartistisk minister. Ett Brandsma-citat:

”Vi arbetar för ett hållbart energisystem, och jag tycker faktiskt inte att kärnkraft är en del av ett sådant system.”

Brandsma och övriga har uppenbarligen inte kläm på definitionen av hållbar utveckling. Begreppet definierades nämligen i Brundtlandrapporten från 1987:

”Sustainable development is development that meets the needs of the present without compromising the ability of future generations to meet their own needs”

Det är allt. Enligt definitionen är kärnkraft klockrent hållbart, kanske DET mest hållbara energislaget. En nybyggd reaktor är så långlivad att den hinner serva även barn, barnbarn och många barnbarnsbarn med stabil el. Den använder ett bränsle som det finns oerhört mycket av och som inte kan användas till särskilt mycket annat. Dessutom är den absolut bäst på att driva ekonomiska framsteg och minska miljöförstöringen genom sin förmåga att billigt och snabbt tränga undan kolkraft.

Notera att mycket förnybart är klart ohållbart. Kolet anses bland annat ha räddat Storbritanniens skogar, vilket visar hur ohållbart biomassa kan vara. Palmolja och valolja är andra förnybara men ohållbara energislag. Tillochmed vattenkraft kompromissar med framtida generationers förmåga att exempelvis nyttja älvarnas biotoper eller, som i fallet med dammbyggen, förmågan att nyttja den dränkta ytan.

Solceller är skapligt hållbart sett i isolering, men om man betänker att den extrema kostnadsbilden undandrar viktiga resurser från bättre investeringar i renare energi, så är solcellsbyggande en stor nackdel för kommande generationer. Kärnkraft ger utan vidare sexfaldigt högre utbyte i energi per krona, antagligen mer. Dessutom kräver solceller lagring för att få riktigt stort genomslag, med allt vad det innebär av kostnader och miljöpåverkan.

Orsaken till att de grönröda felaktigt sätter likhetstecken mellan ”förnybart” med ”hållbart” är förstås att de fyller sitt kunskapsvakuum med att associera ungefär såhär:

hållbart –> långsiktigt –> ”går att köra i evighet” –> ”förnybart – tar aldrig slut”

Associationsgången är begriplig men feltänkt enligt definitionen. Det är också värt att påpeka att strävan efter eviga lösningar är irrationell och samhällsfarlig. Vi har enorma miljöproblem och behöver lösa dem idag, på de sätt vi kan lösa dem. Om vi löser våra problem kommer våra efterföljande om några hundra år vara teknologiska gudar och lösa sina egna problem på sätt vi inte ens kan föreställa oss idag. Det vore hybris av oss att försöka lösa deras problem och direkt dumt att skippa tillgängliga lösningar för något vi bara hoppas ska bli eviga lösningar. Det är just när vi skippar våra tillgängliga lösningar som vi varken möter dagens behov eller undviker att kompromissa med framtida generationers möjligheter att lösa sina behov. Klart ohållbart!

Studerar man frågan om uranets tillgänglighet på allvar så ser man att det lätt täcker mänsklighetens energibehov i tusentals år med konventionell teknik (och i evighet med breederteknik). Men det är egentligen irrelevant – för varje reaktor vi bygger behöver vi bara uran som täcker dess livslängd. Det räcker för hållbarhet!

Kärnkraft vs förnybart, hastighet

2014-12-30Uncategorizedförnybart, kärnkraftjeppen

Ett argument mot kärnkraft är att det skulle vara för långsamt för att vara relevant i klimathänseende: ”Vi har inte tid att vänta 10-20 år på nya reaktorer, förnybart är mycket snabbare”. Argumentet är bygger på en felaktig förenkling av verkligheten.

Tid är pengar, pengar är tid

I ett land som Kina, som inte gjort kärnkraft alltför onödigt dyrt genom tung byråkratisering, kostar solceller, vindkraftverk och kärnkraftverk alla i storleksordningen $2/watt. Kärnkraftverk producerar i genomsnitt 3x mer än vindkraftverk per watt och 6x mer än solceller. Under det felaktiga antagandet att vi kan färdigställa solceller och vindkraftverk omedelbart (mer om det senare) men kärnkraftverk bara med en löptid på 6 år från att vi börjat bygga (Kina siktar på att komma under 4 år), så kommer produktionskurvorna när man investerar en stor engångssumma i respektive energislag att se ut såhär:

Som synes har kärnkraften gått om redan år nio. För det mer realistiska fall att man istället investerar en stor summa varje år, så går kärnkraften om ännu snabbare, redan året efter reaktorn tagits i drift!

Bedräglig snabbhet

Det ger en känsla av omedelbarhet att ringa sin solcellsmånglare och lägga en beställning på solceller och få dem levererade ett par veckor senare. Känslan är dock bedräglig. Det finns en global produktionskapacitet på ca 40 GW solceller per år och därför är den direkta effekten av att köpa en solanläggning att man bjudit över någon annan i konkurrensen om en begränsad mängd celler på marknaden. Man varken ökar eller minskar produktionstakten! Bara indirekt medverkar man genom sin efterfrågan till att nya solcellsfabriker så småningom planeras, byggs och tas i drift. Det tar givetvis åratal från ett blankt papper till en producerande solcellsfabrik!

Vi kan konstatera att produktionskapaciteten av solceller och vindkraftverk idag båda är i storleksordningen 40 GW/år, vilket kan ge en årsproduktion på cirka 170 TWh/år. Samtidigt växer den globala produktionen av el med ca 600 TWh/år. Det är alltså uppenbart att sol och vind inte installeras tillräckligt snabbt idag. Ska sol och vind tränga undan kol måste produktionstakten rampas upp mycket kraftigt och detta är en industriell uppskalningsprocess av precis samma typ som kärnkraftsuppskalning, fast dyrare och därmed segare.

Dessutom måste man ta med i beräkningen att sol och vind har begränsad potential pga sitt väderberoende. Det räcker inte med 25% vind och 10% sol för att bli av med kolet, för vad ska resten isåfall vara!? Eller ska vi vänta på batterigenombrott, och vad händer isåfall med den där hastigheten vi behövde?

Bedräglig seghet

Den nuvarande svenska långbänken när det gäller kärnkraft ge en känsla av oerhörd tröghet på kärnkraftssidan. Det är också en bedräglig känsla. När man väl rullar igång med kärnkraft så bygger man mycket fort. Sverige demonstrerade detta år 1974, året då vi snickrade på 8 reaktorer samtidigt. Kina demonstrerar det med sina 26 samtidiga byggen just nu:

Frankrike demonstrerade det när man gick över till kärnkraft på knappt två decennier. Lilla Förenade Arabemiraten demonstrerar det just nu när man skrev kontrakt med ett sydkoreanskt konsortium kring årsskiftet 2010 och sedan startade ett reaktorbygge 2012, ett 2013, ett 2014 och ska starta ytterligare ett år 2015, och alla fyra planeras starta fem år efter respektive byggstart.

Kina har idag kapacitet att bygga åtta kompletta uppsättningar tunga reaktorkomponenter per år, dvs 80 stycken per decennium, och denna förmåga kan givetvis byggas ut ytterligare.

Historiskt har kärnkraft visat mycket snabbare och mer kompletta rampningskurvor än sol och vind (Danmarks enstaka år med snabb vindutveckling bygger delvis på goda och dåliga vind-år, delvis på att man kan dumpa överskottet på större grannländer.)

Klimathotets tidsperspektiv

Att ställa om med hjälp av kärnkraft tar max 20 år från det att man bestämt sig. Det visar UAE, Frankrike, Ungern och Sverige. Siktet är inställt på 2050 enligt IPCC, se exempelvis sidan 23, och med kärnkraft kan vi få bukt med elektricitetens stora CO2-utsläpp mycket snabbt och billigt i god tid innan den deadlinen, vilket ger oss det enskilt viktigaste bidraget när det gäller att möta IPCCs bästa scenario. Att detta skulle gå med väderberoende kraft är inte troligt – det kräver tre till sex gånger större investeringar i direkt elgenerering, plus lagring, plus utbyggda elnät mm. Tyskland försöker men lyckas som bekant inte alls.

Slutsatsen kan inte bli annan än att kärnkraften är betydligt snabbare om man ser på relevanta tidsperspektiv. Att vägra kärnkraft och satsa på förnybart är att spela rysk roulette med klimatet, att acceptera miljoner i dödsfall varje år av luftkvalitetsproblem och att acceptera fortsatt energifattigdom i stora delar av världen. Det är ett vänta-och-se-val som är helt oansvarigt skadligt och riskabelt.

E.On knoppar av energiproduktionen

2014-12-02Uncategorizedbyråkrati, energi, förnybart, Tysklandjeppen

E.On är som bekant en multinationell energijätte med Tyskland som bas. Omsättningen är i storleksordningen 1100 mdr/år, vilket är cirka 6 gånger Vattenfalls 170 mdr. Idag har E.On alltså annonserat att de ska knoppa av sin konventionella energiproduktion. Kvar i E.On blir förnybart, distribution och kundlösningar, inklusive 2/3 av de anställda. E.On behåller en minoritetspost i det nya företaget tills vidare, men majoriteten av aktierna säljs eller dumpas på aktieägarna.

Hur rapporteras detta i våra gröna media? Jo, exempelvis Ny Tekniks rubrik är Eon tvärvänder – satsar på förnybar energi. Supermiljöbloggen går på samma linje med sitt EON gör helomvändning och satsar förnybart. Rubrikerna sväljer okritiskt den vinkling E.On försöker ge sitt pressmeddelande genom att samtidigt annonsera en tioprocentig investeringsökning för nästa år och flumma lite såhär ”E.ON will place a particular emphasis on expanding its wind business in Europe and in other selected target markets. It will also strengthen its solar business.” Men det är förstås inte alls det det handlar om.

En klok person kommenterade på en annan blogg att avknoppningen tycks gammaldags och saknar industriell logik – att man bör dela upp på kundgrupper och inte på teknologier. Delar man upp på teknologi så kan man inte följa kundens behov och marknadens utveckling utan måste satsa på sina givna hästar oavsett.

Det är helt riktigt att industriell logik mot kund saknas! Däremot finns det en annan sorts logik som har mer med byråkrati, media och investerare att göra. E.Ons VD uttalar: ”E.ON will tap the growth potential created by the transformation of the energy world. Alongside it we’re going to create a solid, independent company that will safeguard security of supply for the transformation. These two missions are so fundamentally different that two separate, distinctly focused companies offer the best prospects for the future”.

För att prata klartext så inriktar man E.On på att dra till sig subventioner och goodwill, medan det nya företaget så gott det går får försöka kapitalisera (någon skulle kanske säga ”utpressa”) på befintlig kapacitet och folks behov av riktig kraft. Man uttrycker detta i pressreleasen, låt vara lite mindre tydligt, bland annat under rubriken ”Partner for regulators and policymakers”.

Givetvis är dagens E.On varken hackad eller malen. Den konventionella delens intjäningsförmåga hotas av förnybart-subventioner och av forcerad kärnkrafts- och kolnedläggning. Att kräva kompensation för sånt och drifta hänsynslöst rationellt låter sig göras men är PR-mässigt mycket tufft. Att blidka den gröna fåran med symboliska förnybart-investeringar blir allt svårare, så företaget som helhet har en taskig PR-situation. Den förnybara delen å sin sida lever på en subventionsbubbla, vilket också är riskabelt, och dessutom genererar man ingen goodwill pga övriga koncernens konventionella drift. Avknoppningen har potential att lösa upp dessa knutar:

Förnybart-genereringen kan få sin goodwill och låta den smitta av sig på distributions- och kundsegmenten. Den avknoppade konventionella delen å sin sida kan ta betydligt mindre PR-hänsyn, eftersom det ändå inte kan bli så mycket värre, och kötta på för att tjäna pengar och stämma skiten ur staten om den lägger ner kärnkraftverk. Man separerar dessutom de politiska riskerna och slipper situationen att varje politisk nyck tynger företaget på något sätt.

E.On gör alltså en liknande manöver som Vattenfall är på väg att tvingas till. Kommer osökt att tänka på alla dessa svenska ungdomsorganisationer, typ Naturskyddsföreningens ungdomsorganisation Fältbiologerna. Tror någon att de har splittat sig på det viset spontant? Nej, det är förstås för att det är på det sättet man uppfyller kriterierna för ungdomsorganisations-bidrag från MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Byråkratin sätter spelplanen och samhället formar sig därefter.

I väntan på en klimatrörelse

2014-11-05Uncategorizedförnybart, kärnkraft, klimatismjeppen

Läste nyss en ganska svamlig vänster-romantiserande artikel med namnet Beyond Environmentalism: Marching toward Climatism. Den argumenterar för att People’s Climate March som samlade 400,000 deltagare i New York i september är ett bevis för att klimat-aktivismen nu är en egen, stark rörelse. Såhär låter det:

The unexpected success of the People’s Climate March signaled how, as with the outpouring of the first Earth Day, whole new veins and modes of activism had already been flourishing. From what I saw, the climate movement as a whole is also forging an identity for itself that looks historically novel, precisely by how it is breaking with what we for the last half-century have called “environmentalism.”

Låt oss hoppas att det finns någon form av embryo där, men det finns absolut ingen stark klimatrörelse idag som bryter med gammal grönhet. Det finns ingen bred insikt om att vi står inför en stundande global katastrof, en insikt som skapar prioriteringar och som skär rätt igenom politiska läger. Den totalt dominerande kraften på området är istället den gamla gröna rörelse som använder klimatet, NIMBY-ism, mat-oro, djurvänlighet, kärnkraftsrädsla mm som tämligen ekvivalenta redskap för sin egen popularitet.

Om klimatet vore en egen stark rörelse så skulle den påverka det politiska klimatet med ett ensidigt klimatfokus som skulle tvinga politiker att bryta med andra hänsyn, framförallt gröna sådana. Men så är det helt uppenbart inte. Det verkar poppis med topplistor, så här kommer belägg i tio-i-topp-form:

Slumpmässigt utvald typisk kommentar från mitt facebook-flöde: ”Att klänga sig fast vid gammal teknik är ingen lösning, och kärnkraft ÄR en gammal teknik. Punkt!” Jodå, har man usla argument så kan man kompensera med lite versaler och ett ”Punkt!”.
Klimatfrågan drivs främst av gamla gröna organisationer som Miljöpartiet, Greenpeace mfl. Dessa är fast i gamla dogmer via organisatoriska låsning.
Tongivande klimataktivistiska bloggar som Supermiljöbloggen och Ekologistas tar varje tillfälle i akt att skriva strunt om kärnkraft.
Den nya regeringens första åtgärd är att målmedvetet sänka kärnkraften ekonomiskt, den andra att schabbla med klimatmålen inför EU-toppmötet.
IPCCs nya rapport kom häromdagen och den påpekar förstås att kärnkraft är en av de viktiga teknologierna och även att det vore värre att fasa ut kärnkraften än att begränsa sol och vind till 20%. (Tabell SPM-2). Kommentarerna från opinonsbildarna förtiger detta helt.
Självbedrägerierna om solens och vindens snara genombrott dominerar fortfarande, trots att solens roll är helt obetydlig och trots att vindens utveckling nu är linjär med bleka utsikter. Trots att fossilerna fortsatt dominerar ny energiproduktion uppstår ingen brådska som förmår bryta väntan på sol och vind.
EU har fortfarande GMO-förbud och går mot allt mer ekologisk odling, trots att konventionell och GMO-baserad odling givetvis är effektivare och kräver mindre energi.
Det finns inget populärt begrepp som betecknar CO2-snåla teknologier. Istället ligger religiöst fokus på begreppet ”förnybart” som utesluter den enda bevisat skalbara klimatlösningen.
När Svenskt Näringsliv ifrågasätter regeringens anti-kärnkraftspolitik går företag med hög svansföring i miljöfrågor i taket och tar kraftfullt avstånd. Det visar att gammal vanlig miljöopinion är kommersiellt mycket viktigare än klimatopinion.
Tysklands energi-elände där man sedan länge lagt mer pengar på 5% solcells-el än vad som hade krävts för att ersätta all deras 50% kolkraft med kärnkraft. Där man först lägger ner kärnkraft och sedan ser efter om man möjligen klarar att införa en förnybar elproduktion till år 2050.
Ni får en i bonus: Hur många kärnkraftverk kan en slumpmässig nyhetsintresserad person nämna vid namn? 5-10 stycken, plus de svenska? Varje reaktor räddar 200 pers per år och reducerar klimatriskerna. Men kan folk nämna ett enda kolkraftverk? Varje stort kolkraftverk dödar kanske 300 pers per år och står för lejonparten av klimatriskerna…

För gröna fyller klimathotet samma funktion som helvetet fyller i kristendomen. Det är bra att hota med för att få till en allmän moralisk uppryckning inom alla möjliga områden – mathållning (vegetarianism), energi, bistånd, anti-kapitalism mm. Det är däremot inget man kan eller ska eliminera! Man ska göra symbolhandlingarna för att personligen undvika skuld, oja sig över andras gudlösa beteende och känna sig som en god och insiktsfull människa. Jag, däremot, är orolig på riktigt (över klimatet, inte helvetet, alltså), och fascineras varenda dag över de grönas likgiltighet och oförmåga att prioritera.

Så nej, det finns ingen klimatism, ingen klimatrörelse. De som möjligen är äkta klimataktivister idag är de politiker som, i exempelvis Storbritannien, faktiskt kämpar för att få igång en reaktorindustri igen istället för att gå den enkla vägen och symboliskt bränna andras pengar på förnybart medan man bygger kolkraft och gasledningar. Men vilka går man ur huse för att stötta dem? Inga klimatister så långt ögat når!

Ingen förnybar revolution i sikte

2014-07-22Uncategorizedförnybart, fossilt, kärnkraftjeppen

Jaha, nu har jag semestrat färdigt, så förhoppningsvis blir det lite fart igen här på bloggen.

Ett problem med förnybart-rapporteringen på siter som CleanTechnica är att man hela tiden överdriver förnybart genom att hänvisa till installerad effekt (kapacitet). Det får solceller, med en kapacitetsfaktor på bara 10-15%, att se väldigt stora ut medan de levererar väldigt lite energi. Det behövs cirka 10,000 MW solceller för att matcha en normal reaktor på bara 1,200 MW.

Jag tänkte därför driva tesen att förnybart, ännu så länge iallafall, inte visar ens några tendenser av att rita om kartan när det gäller levererad energi. Jag gör det med ytterligare några hemmasnickrade grafer med utgångspunkt i BPs Statistical Review of World Energy 2014.

Först en betraktelse över förnybarts rampning per region i världen:

Här ser vi hur Västeuropas feta subventioner gett oss en ohotad förstaplats, och hur Kinas massiva investeringar matchar Nordamerikas. Totalt sett är förnybart (exklusive vattenkraft) idag ungefär lika utbyggt som kärnkraften var för 30 år sedan:

(Notera att ovanstående två grafer har samma skala.) Vi ser hur Japans kärnkraft påverkades av Fukushima, hur Västeuropa börjat avveckla och hur Kina/Indien ökar. Vi kommer få sen en rejäl acceleration där med början redan iår. Något som är lite intressant att se är hur Östeuropa hämtat sig efter murens fall och börjat öka igen.

Faktum är att förnybart, både vattenkraft och övrigt, har vuxit ganska starkt medan kärnkraften stagnerat. Något som jag faktiskt själv inte hade förstått innan jag plottade grafen var hur starkt vattenkraften ökat det senaste årtiondet.

Okej, men med en så stark ökning, händer det något ur ett makroperspektiv? Som det ska visa sig är svaret nej:

Här ser vi att icke-fossil kraft inte visar några stora tecken på att avvika från en i stort sett linjär utveckling som pågått i 50 år! Fossil generering har däremot sorgligt nog ökat gapet de senaste 20 åren.

Utvecklingen inom fossil energi är också remarkabelt stadig. Både olja och gas har rört sig i princip linjärt i 30 år (alltmedan domedagsprofeterna i peak oil-sekten ständigt skjuter domedagen framför sig). Kolet har fått en renässans iochmed Kinas uppsving:

Sammantaget visar graferna att ur ett fågelperspektiv så finns det inga tecken på en förnybart-revolution. Vi ska komma ihåg att vinden gått över från en exponentiell tillväxt-fas till en linjär tillväxtfas, samtidigt som solcellerna ännu inte är stora nog för att spela roll och har värre intermittensproblem än vinden. Det är alltså inte rimligt att förvänta sig någon större förändring av utvecklingen heller på medellång sikt.

Förnybart som ”Weapon of Mass Destruction”

2014-07-13Uncategorizedförnybart, Greenpeace, Indien, kärnkraft, Kinajeppen

Via Nextbigfuture: 2.5 miljarder människor lever med inomhuseldning av ved och kodynga för matlagning mm, med rök, cancer, luftvägssjukdomar mm som resultat. Det är förnybart och väldigt, väldigt dödligt. Det fixas förstås lämpligen med mer och billigare electricitet. Energi-utveckling korrelerar väl med HDI – dvs FNs mått för mänsklig utveckling:

WHO rapporterar om hur inomhuseldning dödar en kvarts miljon småbarn varje år bara i Indien (tabell 8) och det är bara en av effekterna på indisk hälsa. Greenpeace körde en informationskampanj i Indien efter Fukushima, riktad mot ett indiskt kärnkraftsbygge: ”Two months since Fukushima, the Jaitapur project has not been stopped” skrek de. Under dessa två månader hade alltså cirka 58,000 indiska barn dött av biomassa-eldande inomhus för matlagningssyfte. Greenpeaces propaganda är helt obscen och dödlig, eftersom den bidrar till att bromsa utvecklingen.

NASA har också i en relativt färsk rapport visat att kärnkraft räddar cirka 80,000 liv per år, och då har man bara jämfört med hur många som skulle dött om man skalat upp övrig elproduktion för att täcka kärnkraften. Senare rön har visat att detta troligen är en underskattning. Kärnkraften utgör bara drygt 10% av elproduktionen, så det finns lätt potential att rädda halvmiljonen liv årligen bara på elsidan, inomhuseldningen oräknad.

Både EU och USA har i princip stoppat bistånd/lån från utvecklingsbanker som stöttar kolkraftsprojekt. Det är förstås bra på ett sätt, men givetvis helt vidrigt på ett annat sätt. VARFÖR är CO2-koncentrationen runt 400 ppm så att vi tvingas dra slutsatsen att atmosfären inte längre är stor nog för att Afrika ska få tillfredsställa sina väldigt grundläggande behov!? Jo, det beror på att vi i väst med några undantag inte förmått bygga kärnkraftverk sen Harrisburg, och dessutom satt utvecklingen av kärnkraft på extrem sparlåga så att vi inte har särskilt mycket att erbjuda Kina och Indien! Så nu ser vi kallt på lidandet och döden i u-länderna och säger, likt Marie Antoinette: ”De kan väl ~~äta kakor~~ sätta upp solceller.”

Lögn, förbannad dikt och förnybar kapacitet

2014-06-18Uncategorizedförnybartjeppen

Det finns en bunt gröna engelskspråkiga siter som verkar ha som affärsidé att överdriva framstegen för och potentialen hos förnybart. Jag tänker på exempelvis CleanTechnica och altenergymag. Ett exempel från den senare kom häromveckan med en artikel innehållande följande pärla:

”Renewable electricity capacity achieves new record level, jumps 8.3% in 2013, accounts for more than 56% of net additions to global power capacity; renewables meet almost one-fifth of world final energy consumption.”

Jaha, vad betyder detta? Jo, ”kapacitet” hos exempelvis solceller handlar om effekten vid optimal solbelysning, kapaciteten hos vattenkraft är effekten vid maximalt flöde genom turbinerna, etc. Så när 56% av den ökade ”kapaciteten” är förnybar, så innebär det att kanske 20% av den ökade elproduktionen är förnybar. Om man tittar på levererad energi (inte bara el), så ser ökningen i tillförsel ut såhär (här har icke-termiska energikällor som vind, vatten och sol dividerats med 0.38 (dvs multiplicerats med ungefär 3) för att ge en rättvisande jämförelse):

När man säger att förnybart möter nästan en femtedel av världens slutliga energiförbrukning, så undrar jag om det verkligen är sån skillnad på ”slutlig energiförbrukning” och primärenergi, men det får bli en undersökning för en annan dag. När vi tittar på primärenergi så står förnybart bara för cirka 10% (återigen med icke-termiska källor uppvärderade). Se:

Jo just det, samma altenergymag-artikel skröt om hur ”Now 95 emerging economies nurture renewable energy growth through supportive policies, up six-fold from just 15 countries in 2005″. Dvs i stort sett hela världen stödjer förnybart ekonomiskt, och ändå ökar kolet mest. Säger det igen: Förnybart är ett alibi för fossiler.

Energi-subsidier

2014-05-12Uncategorizedförnybart, grönism, olja, subsidierjeppen

Ett vanligt grönt mantra är att subsidierna för fossiler och kärnkraft är mycket större än subsidierna för förnybart – implicit menar man att för att det ska bli rättvist bör minsann förnybart subventioneras lika mycket eller mer än idag.

Siffrorna som används för framförallt fossil-subsidierna växer år från år. Det hela fungerar som en sorts auktion där högst siffra vinner kampen om mediautrymme och citatmängd. Det högsta budet just nu är IMFs rapport som visar på globala fossilsubsidier på cirka $1.9 biljoner, eller cirka 2.5% av global BNP. Jag hittar inga riktigt färska siffror för globala förnybart-subsidier, men en siffra som cirkulerar är $88 miljarder för år 2011.

Men vad består då subsidierna i IMFs rapport av? Jo, en mindre del, $480 miljarder, är direkta subsidier där stater kan sägas betala ut pengar, iallafall nästan. Det handlar om att framförallt oljeproducerande länder säljer bensin och gas-el till medborgarna till självkostnadspris, för att de verkligen ska inse att de får del av kakan. Se följande graf:

MENA = Mellanöstern och Nordafrika. LAC – Latinamerika. E.D. Asia = Utvecklingsländerna i Asien, CEE-CIS = Forna östblocket. Adv = I-länderna.

Vi kan alltså se att i-ländernas fossilsubventioner är helt försumbara. Att u-länder förslösar sina fossilresurser är inte ett rimligt argument för att i-länder som Sverige och Tyskland ska slänga $88 miljarder i sjön på förnybart! Sen bör man givetvis betänka att fossilerna ger oss i storleksordningen 85% av energin och vind+sol som tar hem lejonparten av förnybartsubsidierna genererar i storleksordningen 2%. Skulle fossilt få förnybartsubsidier skulle det alltså kosta bortåt $88*(85/2) = $3700 mdr!

Men okej, $480 mdr till fossilt var den mindre delen av subventionerna. Resten då? Jo, det handlar om $2400 mdr ytterligare, och detta utgörs av beräknade externa kostnader för fossilanvändningen, dvs växthuseffekt samt andra miljöföroreningar och dess påverkan på luftvägshälsa, cancer mm. Men de har märkligt nog också tagit med kostnader i form av trängsel på vägarna, vägslitage och bilolyckor, trots att vi skulle få dessa också med förnybar energi och trots att det givetvis finns stora positiva externaliteter i att vi kan transportera oss själva och varor snabbt och lätt.

Jag har inte hittat någon tydlig metodikbeskrivning, men allt tyder på att man inte heller dragit av för de enorma skatter som de avancerade ekonomierna (utom USA) belagt fordonbränsle med. Dessutom verkar man addera på frånvaron av momsuttag på de externa kostnaderna! Man räknar alltså bara med den negativa sidan av allt, plus moms, men inte den positiva. Total-subsidierna enligt IMF kan du se i grafen nedan:

Det här är knappast heller en bra motivering till att vi ska bränna pengar på vind och sol. Två fel gör inte ett rätt, som bekant. Däremot kan det vara en bra motivering till att så tydligt och så rättvisande vi kan internalisera externa kostnader. Vi i Sverige har redan gjort detta, även om vi låter exempelvis jordbruk och flyg komma undan en del pga internationellt konkurrenstryck. Vi kan hursomhelst med gott samvete avskaffa elcertifikaten och skippa alla former av solcells-subventioner.

Som en sido-not: En vanlig teknik i USA för att blåsa upp fossilsubsidier-siffrorna där är att räkna ihop fossil-industrins andel av skattelättnader som all industri åtnjuter. (USA är ju bra på att ha skapligt höga och breda skatter och sen införa ”tax breaks”, dvs undantag eller temporära sänkningar. ) De påhittade kärnkraftssubventionerna får jag återkomma till.

Nej, det kan vi inte

… eller det omöjligas konst