Etikettarkiv: liberalism

Terrorism-allergi

En hypotes är att allergier är ett resultat av en för ren miljö i barndomen vilket leder till att immunförsvaret blir felkalibrerat och överkänsligt. Kanske kan man dra en parallell till mentala reaktioner? Vi i väst har delvis eliminerat fara och död i vår närmiljö, vilket har potential att göra oss överkänsliga i mötet med stora rubriker och mediahype kring olika hot.

Det gäller isåfall förstås inte bara terrorism utan även kärnkraft, flygsäkerhet, kriminalitet, ebola och mycket annat. Precis som den allergiska reaktionen skadar, skadar den mentala överreaktionen oss, fast genom våra nya beteendemönster och policies. För att motverka detta kan det vara värt att ibland tugga siffror för att sätta saker i perspektiv.

Först kan vi konstatera (dataset från Global Terrorism Database) att terrorn i Västeuropa bedarrat kraftigt på senare år:

terror-casualties

I grafen ovan syns bombningarna i Madrids tunnelbana som en spik år 2004 och Utöya-massakern som en mindre spik år 2011. Terrorismen i Västeuropa har alltså sjunkit. Hur ser det ut om man jämför med andra dödsorsaker (baserat på Gapminders data om ”crude death rate”)?

  • 7-9 januari år 2015 i Frankrike dog överslagsmässigt cirka 5000 personer av alla orsaker. Av dessa var cirka 20 personer offer för terrorism i samband med Charlie Hebdo-attackerna. Fyra promille av dödsfallen i Frankrike under dramat berodde alltså på terrorhandlingar.
  • 11 mars 2004 i Spanien dog ca 1200 personer, varav 191 i bombattacker i Madrids tunnelbana. Den dagen var 16% av de spanska dödsfallen terror-relaterade.
  • 11 september 2001 dog statistiskt sett ca 9400 personer i USA, varav 3000 som offer för terrorism. Den dagen berodde 30% av dödsoffren i USA på terror-attacker.
  • 25 juli år 2011 dog cirka 200 personer i Norge, varav cirka 78 personer som offer för Anders Behring Breivik. Den dagen var cirka 40% av dödsfallen i Norge terror-relaterade.

Det här var några stora, kända exempel och värst procentuellt sett var Utöya. Men inte ens den attacken lyckades dominera över övriga dödsfall i landet under dagen för terrordådet. Givetvis är alla dessa dödsfall tragiska och hemska, och man kan argumentera för att ”vanliga” dödsfall oftare drabbar äldre som levt ett långt och gott liv. Ändå kan inte slutsatsen bli annat än att terrorismen i Västeuropa, sakligt sett, är helt obetydliga små nålstick. Den stora skadan kan bara uppstå genom vår egen allergiska reaktion.

Reaktioner på dåden kan inkludera krig (som i Afghanistan och Irak), ökad polarisering mellan olika grupper i samhället, ökade restriktioner och kontroller, ökad övervakning mm. Säpo hävdar exempelvis idag att två terrorhot avvärjts genom FRA-övervakningen. Det tror jag ganska måttligt mycket på, om jag ska vara ärlig. Hursomhelst, alla dessa reaktioner medför betydande samhällskostnader och/eller risker.

Det vi bör göra är att behandla terrorismen med den prioritet och den verktygslåda som dess storlek och betydelse motiverar, dvs inget särskilt. Man kan förstås inte ”vända andra kinden till” när folk begår avskyvärda brott, men det duger bra med vanliga lagar mot mord, normal piketpolis, normal hantering av tips och underrättelser etc. Som alltid drar vi lärdomar och förbättrar rutiner och skydd, men alltid proportionerligt och utan att tulla på frihet och integritet. Här går en skarp skiljelinje mellan liberala, som ser konflikten mellan frihet och förtryck som viktigast, och konservativa som fokuserar på konflikten mellan civilisation och barbari.

När det gäller just Charlie Hebdo-massakern, finns förstås en specifik frihetsdimension, när det gäller yttrandefrihet och tryckfrihet. Här finns ett svagt hopp om en positiv effekt.

who_has_damaged_mohammad_more

 

Kanske ger dådet ett ögonblicks paus i västerlandets återtåg mot mer censur. Framförallt idkas alltmer självcensur i rädslan för att kränka någon, vilket givetvis gör det lättare att bli kränkt. Kanske leder dådet även till lite extra diskussion i några muslimska auktoritära länder – de som kämpar för sina rättigheter i dessa länder har i sanning en tuff uppförsbacke.

Man kan iochförsig bli lite trött på den svenska debatten. En del har uppenbart mycket svårt att uttala ogarderat stöd för Charlie Hebdo och de flesta svenska kommentatorer känner sig, allra minst, tvungna att gardera sig med att ”innehållet visserligen är plumpt och dåligt, men …”, trots att de säkert inte sett mer än några enstaka teckningar, utvalda av svenska journalister, från denna tidning som funnits sen sextiotalet.

Värre, en del hävdar att det inte finns någon poäng med provokationer för provokationernas egen skull och att man ska avhålla sig från att röra upp damm. Bullshit! Provokationer är oerhört viktiga för att successivt vänja konservativa vid en friare värld och vid att sköta sig själva. Kan man göra provokationerna med finess så är det bara att gratulera, men detta är inte bara något för de mest intellektuella med bäst fingertoppskänsla. Fler än så ska ha rätt att markera sin frihet.

Nu gör vi något bra av detta hemska. Ingen allergisk reaktion!

Extremism och surrogatmödraskap

Det extrema är kanske definitionsmässigt det som ligger långt ifrån normalläget, men vad är detta isåfall? Ett vanligt sätt att definiera extremism är att ha demokrati och lagar som normalläget. Det betyder att om man tycker att olagligt våld och sabotage är acceptabelt för att närma sig sina politiska mål så är man extremist.

Jag fick lite pushback av signaturen Stefan angående hur jag använde extremism i inlägget om resultatet i EU-parlamentsvalet. Kanske befogat, eftersom jag stämplade Fi, V, Mp och Sd som extrema, och det ansluter uppenbarligen inte till definitionen av extremism ovan. Vi resonerade lite fram och tillbaka om extremism, och det fick mig att reda ut mina tankar (alternativt efterhandskonstruera).

Alltså: Som libertarian så baseras min intuitiva uppfattning av extremism självklart av normalläget att världen är fri, precis som socialistens normalläge är att all inkomst styrs av staten. Eftersom de nämnda partierna är väldigt inne på att styra folks liv och samhällets funktion efter sin egen moralsyn, så uppfattar jag dem som extrema.

Idag påmindes jag om detta när Birger Schlaug annonserade att han tillsammans med kända feministen Ebba Bratt-Wittström, Jonas Sjöstedt och ett stort antal andra tunga feminister, vänsterpartister och gröna anslutit sig till kampanjen ”Feministiskt nej till surrogatmödraskap”. Deras argument för att förbjuda personer att mötas i överenskommelser är till 100% taget från förtryckare-förtryckt-axeln i den politiska 3D-modellen:

”Pengar, gåvor och sociala påtryckningar och maktmedel går inte att bortse från. I länder som tillåter altruistiskt surrogatmödraskap visar också erfarenheten att det där även förekommer en omfattande kommersiell handel. Surrogatmödraskap är alltid en form av handel, även om det går under en täckmantel av altruism.”

De vill alltså förbjuda allt surrogatmödraskap, men det är tydligt att just de där pengar är inblandade är värst. Som vanligt är alltså pengar pestsmittade i vänsterns värld. ”Handel” ses i grunden som en illegitim verksamhet och ett redskap för förtryck. Faran med att tillåta handel blir att folk ”inte har råd att säga nej” och då är det i vänsterns värld bättre att hålla kvar henne i fattigdom än att låta henne ta utvägar.

Självklart är vänstereliten bättre skickad att bedöma risker, dessutom: det dör ett tiotal mammor varje år till följd av komplikationer i samband med graviditet och förlossning. Vi tycker inte att någon har rätt att utsätta andra för sådana risker. Väntar bara på att män i allmänhet fängslas för att de utsätter sina fruar för ”sådana risker”.

Är Sverige socialistiskt?

Är svenskt regleringstryck högt eller lågt i en internationell jämförelse? Rätt många, både svenskar och utlänningar, lever med föreställningen att Sverige är ett ovanligt socialistiskt land. Det är dessutom vanligt att amerikanska ”liberals” (dvs socialister) hänvisar till Norden som bevis på att socialism går utmärkt att kombinera med hög levnadsstandard. Svenskar däremot hänvisar ofta till fattiga länder i Latinamerika som typexempel på farorna med ”extrem marknadsliberalism”. Inget av detta har stöd i fakta.

Socialism-begreppet går förstås att tolka mer eller mindre snävt, men idag tänkte jag för bekvämlighetens skull tolka det som motsatsen till ekonomiskt fritt, dvs marknadsliberalt. Det ansluter till den gamla tvådimensionella politiska modellen där dimensionerna är frihetsgrad i ekonomiskt respektive socialt hänseende.

Det finns förstås mått och rankingar över länders grader av marknadsliberalism. Heritage Foundation kör en känd sådan ranking som uppdateras varje år. Här är ett urval av intressanta placeringar, där höga placeringar innebär högre grad av marknadsliberalism:

1. Hong Kong
6. Kanada
10. Danmark
12. USA
20. Sverige
32. Norge
49. Spanien
70. Frankrike
114. Brasilien
119. Grekland
175. Venezuela
178. Nordkorea

Kollar du hela listan kan du se att Norden ligger i den marknadsliberalaste femtedelen, att latinamerika, förutom Chile, är väldigt socialistiskt, och att kroniska problemländer inklusive Grekland är väldigt socialistiska. Men USA då? Enligt rankingen är USA marknadsliberalare än Sverige, och det stämmer i viss mening. MEN i sub-indexen som används för att räkna ut totalrankingen så är Sverige marknadsliberalare i sju av tio, nämligen när det gäller äganderätt, korruption, företagande, pengapolitik, utrikeshandel, investeringar och finansmarknad. Bara när det gäller arbetsmarknad, skatter och statliga utgifter är Sverige självklart mer socialistiskt, men där är avståndet till USA såpass mycket större att USAs snitt ändå blir bättre.

Heritage har delat upp länderna i fem grupper baserat på grad av marknadsliberalism/socialism. Här kan det vara intressant att fundera över en variant på Rawls Veil of Ignorance. Dvs vilken sorts samhälle skulle du vilja födas i, om du inte visste var du skulle hamna på samhälls-skalan eller vilka förmågor och egenskaper du besitter? Det folkrikaste landet i respektive grupp kan ge dig viss ledning:

free – Kanada
mostly free – USA
moderately free – Mexico
mostly unfree – Kina
repressed – Iran

Så, i vilken grupp vill du födas? Är lagom bäst, dvs Mexico? Eller är socialistiskt bäst, dvs Iran? Eller är marknadsliberalast bäst, dvs Kanada?

Liberalism är för klåpare?

Stötte på den här anonyma kommentaren på en annan blogg:

”Fri marknad är vad klåpare önskar sig för att de inte kan uppnå kraven för att agera på en reglerad marknad. […] Man kan spekulera lite om hur det är ställt med kompetensen hos frimarknadskramare, för den kompetente kan navigera en reglerad marknad oavsett hur högt ribban sätt, för hen är kompetent.”

Som ”frimarknadskramare” känner jag att det är läge att kanalisera Milton Friedman. Här vid hög ålder och med lite gaggig framtoning, men lika klarsynt som alltid.

En reglerad marknad ger ett övertag till stora marknadsledande företag som kan hålla en stab av byråkrater och advokater igång för att hänga med i regleringar, följa dem, påverka dem och dra nytta av dem. Det skapar stora inträdeshinder för innovatörer och uppstickare. Resultatet är förstås oligopol, höga priser, minskad innovation och lägre effektivitet.

På engelska kallas detta ”regulatory capture” och det finns tusentals exempel på detta, både i stort och smått. Låt mig låna ett från en till mig närstående person: Vad tror ni driver utvecklingen mot storkök som kör ut varmhållen mat till serveringskök i skolor, dagis, äldreboenden mm? Är det besparingsiver från slemma borgare? Nej, det handlar till mycket stor del om att byråkratin och regelverket skalats upp kraftigt, vilket gör det svårare att driva små kök och att laga mat från grunden.

Ett lagom stort dagis, exempelvis, behöver ofta bara en enda person i köket. Men denne ska inte bara göra sitt grundjobb, dvs fixa god, näringsriktig mat, hålla rätt på allergier, hålla sig ajour med kostdirektiv och beställa mat etc. Hon ska numera också sätta upp detaljerade rutiner för hygien, städning och matlagning och få dessa godkända av tillsynsmyndigheten, hålla dem regelbundet uppdaterade, dokumentera varje arbetsmoment, spara dokumentation för varenda ingrediens vid leverans, spara småportioner som man kan skicka på analys om någon blivit matförgiftad etc etc. Allt måste vara tydligt nog för att en vikarie ska kunna ta över direkt vid sjukdom. Dessutom finns det förstås en uppsjö krav på hur köket ska vara beskaffat.

Många tycker förstås att ovanstående är strålande. Ordning och reda, färre risker, jämn kvalitet. (Man kan fråga sig hur barnen överlevde innan alla dessa regler kom till.) Och jovisst, jämn ”kvalitet” blir det verkligen. I storköket, med massproducerad, utkörd mat. Eftersom man förvandlar många till ”klåpare” genom regleringarna blir detta den naturliga utvägen. Man samlar ”klåparna” i storköket, tar ifrån dem ansvar och arbetsglädje, lägger till ett par byråkrater och någon arbetsledare, och vips, så blir ”kvaliteten” jämn.

Skulle kunna säga en del om människosynen hos socialister som talar om klåpare, men det får bli ett ämne för en annan gång. Hursomhelst, drar en socialist någon lärdom av ovanstående? Knappast. För socialister är lösningen (om de ser problemet) självklar: Skapa en reglering som säger att maten måste lagas lokalt. Ridå!