Etikettarkiv: feminism

Feminismens arga vita kvinnor

Jag har hängt på en bunt uttalat feministiska bloggar och försökt bilda mig en uppfattning om hur de fungerar och hur argumentationen går. Har lärt mig en hel del av mer eller mindre tveksamt värde (som att lesbiska som aldrig legat med män kallas ”goldstar lesbians” och är lite finare än andra lesbiska). Ska försöka sammanfatta mina observationer och reflektioner.

Vill dock börja med att säga, för att inlägget inte ska missförstås alltför mycket, att många strider som feminister tar självklart är legitima och viktiga, och att det kan vara beundransvärt att ställa sig på barrikaderna och ta all den skit som slungas på en.

Nå, det första man ser är förstås ytan och en viss likriktning – att det nästan alltid handlar om arga, neurotiska unga vita vänsterkvinnor, pluggandes eller utbildade inom något samhällsvetenskapligt, som gärna uttrycker sig vulgärt, är skapligt piffade men otränade och stoltserar med att vara orakade nånstans. Det händer att de ber om ursäkt för sin vithet. Först tänkte jag dessutom att alla kanske var östgötar, men efter en stund insåg jag att ordet ”en” nog inte var dialektalt utan ett undvikande av ordet pronomenet ”man”. Exempel: Såklart en inte kan ha en goldstar om män har trängt sig på ens kropp till den grad att en har blivit utsatt för sexuella övergrepp av dem.”

Varför påpekar jag allt detta? Härskarteknik? Tja, kanske. Det är hursomhelst en del av beläggen för min tes att feminismen, såsom den uttrycks på bloggarna, handlar mer om mode än om något annat. Ett ganska udda sekteristiskt mode, men likväl ett mode.

Visst är det lätt och självklart att vara feminist? ”Det handlar ju bara om att vara för jämställdhet mellan man och kvinna!” Jo, tjena! Vi vet alla att feminismen kommit att handla om mycket, mycket mer. Visst, det finns särartsfeminism etc, men jag pratar om vanlig feminism. För att ta ett exempel ur högen har vi bloggen Hej Blekk som häromdagen under rubriken ”Glad midsommarfitta!” tipsade om egna blogginlägg såsom ”Varför feminism är antikapitalism”. Omotiverad vulgaritet kan vara gulligt, men totalt verklighetsfrånvänt vänsterintellektualiserande är inte lika charmigt.

När det gäller den argumentation de för, så bottnar de förstås i att patriarkatet är roten till allt ont och att de själva är offer. De relaterar ofta ganska personligt till hur de själva utsatts för våld och hot och om hur de hanterat detta, vilket underlättas av att högprofil-bloggarna naturligtvis drar till sig massor med hat, hot och påhopp från idioter. Dessa offerskildringar besvaras hela tiden översvallande av en svans av kommentatorer som uttrycker stöd och medkänsla med ett överflöd av emoticons.

Idioterna som hatar och hotar feministbloggarna generaliseras omedelbart till ”män”, ”manssamhället”, ”mansrollen” etc. Det hela utmålas som en manlig konspiration där hatarna går alla mäns ärenden eftersom våra ”privilegier som män” hotas av att feministerna vill ha ett jämställt samhälle.

Givetvis finns det de som invänder och försöker framhålla att alla hatare inte män och att väldigt få män är hatare eller stödjer hatare. Oerhört mycket av feministbloggarnas tid går åt till att dissa och förlöjliga sådana invändningar, exempelvis genom teckningar som denna:

ledsenman

En önskan att inte bli ihopbuntad med våldtäktsmän  omvandlas rutinmässigt i feministbloggarnas retorik till att man ”vill ha en klapp på axeln för att man inte våldtar”. Man ”vägrar inse att du är en del av problemet”. Samtidigt relativiseras allting – om man invänder mot allmänna sågningar av män så borde man istället ägna sig åt att arbeta mot mäns förtryck, för det är värre.

Folk påpekar ibland det självklara att om man har väldigt hög profil på nätet så kommer man attrahera hatare. Den typen av påpekanden är något som man också ägnar mycket kraft åt att ondske-förklara. Såhär kan det låta:

”Det mest osmakliga just nu är ändå alla som hävdar att jag får skylla mig själv. […] Men detta skuldbeläggande är en grundsten i patriarkatet och utövas av män som kvinnor; kvinnor bär nämligen alltid skuld till det som drabbar oss. Oavsett om det är sexuellt våld, hot, hat, kränkningar, misshandel så är det vi som provocerat fram det och vi som bär skulden och om vi bara var lite snällare, hade lite trevligare retorik och var lite mer tillmötesgående så skulle vi inte vara lika utsatta.”

Ser ni hur det fungerar? När man tävlar om platsen som Sveriges mest kompromisslösa och kända feministbloggare och sågar män i allmänhet med fotknölarna, så drar man förstås till sig idiot-svansen i en normalfördelning av tio miljoner invånare. Det är dessutom något feministbloggarna verkar uppmuntra för att få mer att jobba med. Men ve den som konstaterar detta – då generaliseras och omvandlas det genast till ett skuldbeläggande av offret och att man tycker att hon ”får skylla sig själv” om hon blir våldtagen. (Sådana snabba glidningar är standardförfarande.) Precis som om jag inte skulle låsa in en våldtäktsman lika fort som någon annan om jag vore nämndeman!?

Givetvis är våldtäkter aldrig någonsin okej, men jag har sett i mitt FB-flöde att alla inte delar den åsikten (alla som svarade nedan är kvinnor, men måhända inte feminister):

kvinnorsvaldmotmanAnon

I sin offerroll koketterar de ofta med att de är tvungna att utöva könsbaserad profilering. De gör det genom att exempelvis inte godkänna män som kommentatorer på bloggen, genom att de inte vågar ditt och datt om det är någon man i närheten, etc. Samma beteende skulle de själva total-sågat om profileringen gällt etnicitet, eftersom bloggarna förstås också är ”antirasistiska”. Mansrollen är problemet, männen är problemet, men andra kulturer och etniciteter kan aldrig utmålas som problem på motsvarande sätt.

Nämner man att en mer inkluderande retorik som inte utmålar alla män som farliga och våldtäktsmän (dvs att de skulle sluta att spruta svepande, förminskande, fördömande, felaktiga bigotterier omkring sig) skulle kunna ge större och bättre genomslag, så heter det att man ”försöker tala om för kvinnor hur de ska vinna sin frihet”, försöker ”trycka ner” eller tvinga dem att ”vara tillmötesgående mot patriarkatet”.

Min enkla och inte särskilt djuplodande slutsats är att feministbloggarna är de nya frontfigurerna i en elitistisk social rörelse som egentligen inte söker resultat utan är till för inbördes beundran. De tycks ha en egen hierarki när det gäller att avgöra vem som säger viktigast saker och har mest insikter (har inte tagit med transor etc eftersom det blir för komplext):

  1. rasifierade goldstar-lesbiska vänsterfeminister
  2. rasifierade lesbiska vänsterfeminister
  3. rasifierade vänsterfeminister
  4. goldstar-lesbiska vänsterfeminister
  5. lesbiska vänsterfeminister
  6. vänsterfeminister
  7. män
  8. högermänniskor

Lite som pokerhänder alltså – har man både färg, stege och högsta valör samtidigt blir det royal straight flush! Mellan 6 och 7 dras en klar gräns för vad som är acceptabelt. Är man under 6 är det bara att lägga sig direkt. Ingen idé att ens försöka syna bluffen – man kan försöka men det blir dyrt!

Feministerna tycks som sagt odla motståndet, ungefär som religiösa sekter kan odla utanförskap och martyrskap. Ser man till retoriken är det uppenbart att man predikar för övriga eliten och några hangarounds samt försöker stöta bort andra. Syftet är förstås att svetsas samman och stötta varandra i en enormt viktig sakfråga gentemot en ogästvänlig omvärld. Men vad sakfrågan är som man halkat in på är egentligen lite av en slump, en modegrej (en Arsenal-supporter må älska Arsenal av hela sitt hjärta, men han kunde ha halkat in på United istället om han hade varit född på en annan plats eller börjat sin bana i ett annat sällskap). Det är det mänskliga behoven av gemenskap, status i gruppen, att ha en viktig roll att spela etc, som är grejen.

Vad skulle sagda feminister säga om det här inlägget? Ett antal ganska förutsägbara saker. Nummer 1-A är att anklaga mig för okunnighet. Så är det nämligen alltid – de som inte är vänsterfeminister är okunniga.  Men det ordnar sig nog efter valet, då F! ordnar omskolning och Sverige kan gå från andraplats till förstaplats i jämställdhet i världen.

Extremism och surrogatmödraskap

Det extrema är kanske definitionsmässigt det som ligger långt ifrån normalläget, men vad är detta isåfall? Ett vanligt sätt att definiera extremism är att ha demokrati och lagar som normalläget. Det betyder att om man tycker att olagligt våld och sabotage är acceptabelt för att närma sig sina politiska mål så är man extremist.

Jag fick lite pushback av signaturen Stefan angående hur jag använde extremism i inlägget om resultatet i EU-parlamentsvalet. Kanske befogat, eftersom jag stämplade Fi, V, Mp och Sd som extrema, och det ansluter uppenbarligen inte till definitionen av extremism ovan. Vi resonerade lite fram och tillbaka om extremism, och det fick mig att reda ut mina tankar (alternativt efterhandskonstruera).

Alltså: Som libertarian så baseras min intuitiva uppfattning av extremism självklart av normalläget att världen är fri, precis som socialistens normalläge är att all inkomst styrs av staten. Eftersom de nämnda partierna är väldigt inne på att styra folks liv och samhällets funktion efter sin egen moralsyn, så uppfattar jag dem som extrema.

Idag påmindes jag om detta när Birger Schlaug annonserade att han tillsammans med kända feministen Ebba Bratt-Wittström, Jonas Sjöstedt och ett stort antal andra tunga feminister, vänsterpartister och gröna anslutit sig till kampanjen ”Feministiskt nej till surrogatmödraskap”. Deras argument för att förbjuda personer att mötas i överenskommelser är till 100% taget från förtryckare-förtryckt-axeln i den politiska 3D-modellen:

”Pengar, gåvor och sociala påtryckningar och maktmedel går inte att bortse från. I länder som tillåter altruistiskt surrogatmödraskap visar också erfarenheten att det där även förekommer en omfattande kommersiell handel. Surrogatmödraskap är alltid en form av handel, även om det går under en täckmantel av altruism.”

De vill alltså förbjuda allt surrogatmödraskap, men det är tydligt att just de där pengar är inblandade är värst. Som vanligt är alltså pengar pestsmittade i vänsterns värld. ”Handel” ses i grunden som en illegitim verksamhet och ett redskap för förtryck. Faran med att tillåta handel blir att folk ”inte har råd att säga nej” och då är det i vänsterns värld bättre att hålla kvar henne i fattigdom än att låta henne ta utvägar.

Självklart är vänstereliten bättre skickad att bedöma risker, dessutom: det dör ett tiotal mammor varje år till följd av komplikationer i samband med graviditet och förlossning. Vi tycker inte att någon har rätt att utsätta andra för sådana risker. Väntar bara på att män i allmänhet fängslas för att de utsätter sina fruar för ”sådana risker”.

Den gröna religionen

Den gröna religionen har tyvärr infiltrerat även universiteten, och inte bara lite. Det finns väldigt många som inte lever efter devisen ”speak truth to power” utan gör tvärtom för att nå karriärmässiga fördelar. Staffan Laestadius, professor i Industriell utveckling, har definitivt inte något religiöst bara i namnet, utan även i blicken, när han skriver på Ny Tekniks debattforum. Jag tillåter mig ett längre citat:

”Låt oss ta detta på allvar i omvandlingsdiskussionen. En kraftig expansion av förnybar energi kommer att, och ska, skapa konvulsioner i den rådande ordningen. Föreställningen om vad som är topplast respektive baslast kommer att utmanas. Prisbildningsmekanismerna måste ses över. De europeiska kolbaserade kraftverken måste fasas ut. Kanske måste vindkraften vara överdimensionerad för att klara topplaster, kanske måste man komplettera vindkraftparkerna med svagvindsanläggningar, kanske måste man bygga pumpar vid varje vattendamm för att lagra överskottsel, kanske måste man kraftigare styra konsumtionsefterfrågans variationer, kanske måste man bygga ett halvdussin överföringskablar (typ NorNed-kabeln) till kontinenten, kanske måste man tydligare ändra i skatter och avgifter för att incitamenten i systemet ska fungera, kanske måste den samlade energiefterfrågan dämpas, kanske…”

Jag tror att detta kan passa mycket bra även som exempelvis en genusteoretisk stridsskrift. Vi provar att byta ut några ord:

Låt oss ta detta på allvar i omvandlingsdiskussionen. En kraftig expansion av kvinnlig makt kommer att, och ska, skapa konvulsioner i den rådande könsmaktsordningen. Föreställningen om vad som är kvinnligt respektive manligt kommer att utmanas. Styrelsetillsättningsmekanismerna måste ses över. De manliga maktstrukturerna måste fasas ut. Kanske måste genuspedagogiken på dagis vara överdimensionerad för att klara kvinnliga topp-VD-ar, kanske måste man komplettera genuspedagogiken med queerfeministisk analys, kanske måste man subventionera föräldraförsäkringen för att öka kvinnors makt i arbetslivet, kanske måste man kraftigare straffa sexköpare, kanske måste man exportera den svenska sexköpslagen till Tyskland och kontinenten, kanske måste man tydligare ändra i skatter och avgifter för att incitamenten i systemet ska fungera, kanske måste införa mansskatt för att dekonstruera den samlade maskuliniteten, kanske…”

För att vara lite mindre tramsig: Laestadius tillför inte debatten något särskilt, utan verkar bara tycka (ja, tycka) att man ska börja med målet att klämma in 140 TWh vind i Sverige för att bland annat hjälpa Tyskland med sitt energi-elände. Problemen får man ta efter hand, kostnaderna nämns inte. Laestadius hänvisar dock till Lennarts Söders uträkning om att det är lätt att integrera 60 TWh vind+sol i Sverige. Mitt motdrag är min enkla simulering för ett par veckor sen.

Risker med manliga förskollärare?

”They who would give up essential Liberty, to purchase a little temporary Safety, deserve neither Liberty nor Safety.” – Benjamin Franklin. En schysst variant: ”Any society that would give up a little liberty to gain a little security deserves neither and will lose both.”

Jag är lite sen på bollen den här gången och tvekade ett tag om jag skulle skriva om ett såpass känsligt ämne redan. Iallafall, det som triggade igång mig den här gången var en journalist, Joakim Lamotte, som skrivit en horribelt usel artikel på SVT Debatt. Hans grundtes är att det måste sluta ”daltas” med männen i förskolan, för han har minsann sett på Uppdrag Granskning om pedofiler och det hade vänt sig i magen på honom. (Kan det möjligen, möjligen vara det UG typiskt siktar på i alla sina program?)

Han frågar sig bland annat ”hur många ännu icke avslöjade pedofiler har lyckats nästla sig in på svenska förskolor?” och fortsätter senare ”Jag har exempel på hur även de mest feministiska personerna i min bekantskapskrets bekänt att de hellre har sina barn på en förskola utan män”. Nä, daah!!? Skulle verkligen de mest feministiska personerna anse att män är djur, våldsverkare och pedofiler? Vilken chock!

Avslutningen är lika fantastisk:

”[…] fråga oss själva vad som är viktigast, att män inte känner sig skuldbelagda, eller att våra barn har en trygg förskolemiljö? Personligen skulle jag gärna känna mig skuldbelagd så det skriker om det, så länge det kan rädda ett barn från att bli utsatt för det allra värsta tänkbara.”

Denne man hävdar alltså att han gärna skulle bli pedofil-misstänkt för den goda sakens skull. Tillåt mig tvivla… Och det värsta han kan tänka sig är att hans barn utsätts för en kränkning de rimligen inte begriper. Systematiska verbala kränkningar, utfrysning, vanlig misshandel, skolskjutningar mm, inget är en match för hans känslor av äckel inför kränkningar med sexuellt innehåll. Om det nu bara är äckel som driver honom att skriva. Kanske värnar han om sin heder som far. Kanske vill han bara få pluspoäng som feministisk man med ”civilkurage”.

Visst, han problematiserar lite och skriver exempelvis att det vore bra om barnens miljö inte var ”könsnormativ”, men det räcker uppenbarligen inte som skäl för honom att låta bli att jaga bort männen. Han ser en risk, placerar denna i en egen magisk specialkategori, och sen kan godtyckliga åtgärder och godtyckliga kostnader motiveras för att minimera risken. Jovisst, om vi jagar bort män från all omsorg av halvmiljonen förskolebarn, så kanske vi flyttar ett par fall av äckel-kränkningar per år från förskolan till någon annan arena. Rimlig avvägning?

För en liberal är riskhantering förstås ett kärt tema, särskilt som socialisterna numera, mer än något annat, är handelsresande i trygghet. Jag kommer därför att återkomma till risk i olika former rätt många gånger. Nästa är troligen radioaktivitet, som de gröna ser som ungefär lika magiskt som vissa ser sexuella kränkningar. Ett havererat klimat är uppenbarligen att föredra.

Jo just det, avslutar lite lagom ovärdigt med ett tjuvnyp som jag som genusmedveten man skulle akta mig för att ge en kvinna: Jag får ge Joakim rätt i så motto att jag skulle bli lite orolig om jag såg honom bland personalen på barnens dagis. (Hans bild finns till den länkade debatt-artikeln.)