Etikettarkiv: risk

Kärnkraftsolyckor i perspektiv

Hur farliga är kärnkraftsolyckor egentligen? Vi har sett tillräckligt med olyckor för att börja få en uppfattning om det. Harrisburg-olyckan dödade ingen. Sansade uppskattningar placerar totala dödstalen från Tjernobyl, historiska och framtida, vid cirka 4000. Den trippla härdsmältan i Fukushima bedömer FN inte leda till dödsfall, utöver de dödsfall som den psykologiska och fysiska stressen evakueringen innebar. Det är inte så konstigt att det inte blir några dödsfall av Fukushima, eftersom man har evakuerat områden som kontaminerats med ner till en tiondel av den naturliga bakgrundsstrålningen i Ramsar i Iran (där man inte ser någon ökad cancerfrekvens).

Så, vi har 4000 möjliga dödsfall i spektakulära kärnolyckor över en period på 50 år. Kontrastera det med att WHO nyligen släppte en rapport om att 7 miljoner dödsfall varje år beror på dålig luftkvalitet pga förbränning av biomassa och fossiler, vilket höjts pga nya rön om skadeverkningarna. NASAs tidigare bedömning att kärnkraften hittills räddat cirka 1.8 miljoner liv jämfört med om övrig energiproduktion skalats upp för att täcka kärnkraftens bidrag är därför lågt räknad.

Evakueringarna, då? Har vi verkligen råd att tappa mark till kärnolyckor? Jag har försökt illustrera storleken på evakueringsområdena bredvid USAs östkust. För att det inte ska bli osynliga fläckar har jag valt att multiplicera evakueringsområdenas area med en faktor 10. För att ytterligare ha något att jämföra med, så har jag valt en karta med höjd över havet, för att man ska kunna jämföra med den höjning av havsnivån man kan förvänta sig från global uppvärmning (kanske fyra-fem meter riktigt långsiktigt vid 2 grader uppvärmning):

fukushima, tjernobyl kontra CO2

Det här är bara en liten del av världen. Exempelvis är Bangladesh med 150 miljoner invånare oerhört låglänt. Vi ska också minnas att havsnivåhöjning är relativt permanent. Kontaminering från kärnkraft däremot krymper i en jämförelsevis hygglig takt, eftersom den enda isotopen som spelar roll efter en tid är cesium-137 med en halveringstid på 30 år. Det betyder att om vi får en kärnolycka vart 26:e år som tvingar mänskligheten att evakuera 10 kvadratmil (ungefär Fukushima), så kommer den totala evakuerade arean aldrig överstiga cirka 22 kvadratmil.

evakuerad area kärnolyckor

 Förnybart då? Tre raviner-dammen i Kina, världens största vattenkraftsprojekt, evakuerade cirka 1 miljon människor och dränkte ett område ungefär lika stort som Fukushimas överdrivna evakuering. Vind då? Nja, världens ynkliga vindkapacitet idag tar upp sådär 100x större yta än Fukushima-evakueringen, om man räknar med ett säkerhetsavstånd på 500m från varje snurra till bebyggelse.

Självklart är det så att sannolikheten för rejäla olyckor är extremt mycket lägre för nya reaktorer jämfört med de uråldriga designer som hittills förolyckats. Även den befintliga reaktorflottan blir säkrare för varje olycka pga alla de lärdomar man drar. Allt detta har jag ignorerat i mina beräkningar och resonemang, eftersom jag vill visa att även befintlig gammal kärnkraft lätt är värd sina sällsynta olyckor! Jag återkommer till de försumbara konsekvenserna av gruvdrift och slutförvar framöver.

Risker med manliga förskollärare?

”They who would give up essential Liberty, to purchase a little temporary Safety, deserve neither Liberty nor Safety.” – Benjamin Franklin. En schysst variant: ”Any society that would give up a little liberty to gain a little security deserves neither and will lose both.”

Jag är lite sen på bollen den här gången och tvekade ett tag om jag skulle skriva om ett såpass känsligt ämne redan. Iallafall, det som triggade igång mig den här gången var en journalist, Joakim Lamotte, som skrivit en horribelt usel artikel på SVT Debatt. Hans grundtes är att det måste sluta ”daltas” med männen i förskolan, för han har minsann sett på Uppdrag Granskning om pedofiler och det hade vänt sig i magen på honom. (Kan det möjligen, möjligen vara det UG typiskt siktar på i alla sina program?)

Han frågar sig bland annat ”hur många ännu icke avslöjade pedofiler har lyckats nästla sig in på svenska förskolor?” och fortsätter senare ”Jag har exempel på hur även de mest feministiska personerna i min bekantskapskrets bekänt att de hellre har sina barn på en förskola utan män”. Nä, daah!!? Skulle verkligen de mest feministiska personerna anse att män är djur, våldsverkare och pedofiler? Vilken chock!

Avslutningen är lika fantastisk:

”[…] fråga oss själva vad som är viktigast, att män inte känner sig skuldbelagda, eller att våra barn har en trygg förskolemiljö? Personligen skulle jag gärna känna mig skuldbelagd så det skriker om det, så länge det kan rädda ett barn från att bli utsatt för det allra värsta tänkbara.”

Denne man hävdar alltså att han gärna skulle bli pedofil-misstänkt för den goda sakens skull. Tillåt mig tvivla… Och det värsta han kan tänka sig är att hans barn utsätts för en kränkning de rimligen inte begriper. Systematiska verbala kränkningar, utfrysning, vanlig misshandel, skolskjutningar mm, inget är en match för hans känslor av äckel inför kränkningar med sexuellt innehåll. Om det nu bara är äckel som driver honom att skriva. Kanske värnar han om sin heder som far. Kanske vill han bara få pluspoäng som feministisk man med ”civilkurage”.

Visst, han problematiserar lite och skriver exempelvis att det vore bra om barnens miljö inte var ”könsnormativ”, men det räcker uppenbarligen inte som skäl för honom att låta bli att jaga bort männen. Han ser en risk, placerar denna i en egen magisk specialkategori, och sen kan godtyckliga åtgärder och godtyckliga kostnader motiveras för att minimera risken. Jovisst, om vi jagar bort män från all omsorg av halvmiljonen förskolebarn, så kanske vi flyttar ett par fall av äckel-kränkningar per år från förskolan till någon annan arena. Rimlig avvägning?

För en liberal är riskhantering förstås ett kärt tema, särskilt som socialisterna numera, mer än något annat, är handelsresande i trygghet. Jag kommer därför att återkomma till risk i olika former rätt många gånger. Nästa är troligen radioaktivitet, som de gröna ser som ungefär lika magiskt som vissa ser sexuella kränkningar. Ett havererat klimat är uppenbarligen att föredra.

Jo just det, avslutar lite lagom ovärdigt med ett tjuvnyp som jag som genusmedveten man skulle akta mig för att ge en kvinna: Jag får ge Joakim rätt i så motto att jag skulle bli lite orolig om jag såg honom bland personalen på barnens dagis. (Hans bild finns till den länkade debatt-artikeln.)