Månadsarkiv: november 2015

Glöm lägre konsumtion

Har gjort en egen prognos för elproduktionen fram till 2040 nedan – låt mig återkomma till varför. Gröna nätdebattörers prioritetsordning när det gäller klimatet tycks vara ungefär detta:

  • personlig asketism, ffa inga flygresor och inget kött
  • företag ska inte få göra vinst / nytt ekonomiskt system
  • dra ner på konsumtionen och införa handelshinder
  • köpa solceller

Detta inläggs fokus ligger på konsumtionsneddragningar och asketism medan övrigt är ämnen för andra inlägg.

Nödvändig och tillräcklig åtgärd

Priolistan antyder att man inte förstår vad som krävs för att nå målen. En både nödvändig och tillräcklig åtgärd för att få ner världens fossil-utsläpp till hållbara nivåer är någon form av globala restriktioner. Huvudkandidaterna är CO2-skatter och utsläppsrättssystem. Om skatterna är höga nog eller utsläppsrätterna få nog så löser detta problemet i ett slag. Utan globala restriktioner kommer däremot de flesta utsläppsminskningar motverkas av att någon annan ökar. Med en efterfrågeminskning kommer en prisminskning och därmed går efterfrågan upp igen.

Vi behöver alltså inte att politiker väljer ut vilken konsumtion som är ok, vi behöver inte CO2-deklarationer för att guida våra val, vi behöver inte fundera på att sluta flyga eller sluta äta kött, vi behöver inte ha handelsrestriktioner mm. Med exempelvis CO2-skatter kommer skatterna rippla vidare i prissättningen i varje led, vilket innebär att marknaden har all information den behöver för finna nya optimala konsumtions- och produktionsmönster. Politisk detaljstyrning kan bara dra oss bort från optimum.

Aktuellt med tanke på Parismötet är mitt tidigare argument för att utsläppsrätter ger en geopolitisk dragkamp, medan CO2-skatter medför att politiker kan dra åt samma håll.

Att angripa det goda

Notera att i prioritetsordningen så angriper man saker som i sig är önskvärda – välstånd, konsumtion, vinster och handel. Gröna tänkare har en utpräglad puritansk ådra. Prylar, resor, överflöd, fina presenter mm sticker helt enkelt i ögonen och framstår som syndigt. De bekämpar det goda som rätteligen borde firas, som att vi har det gott ställt materiellt och knyts närmare till andra folk och kulturer genom handel. Det som egentligen borde bekämpas är utsläppen!

Fokuset på asketism visar också på att man saknar känsla för utsläppens ursprung per sektor i ekonomin. Det är som om det mesta härrör från västerländsk överdimensionering, som alltför feta bilar, överdådiga semestrar och frekventa inköp av kinesiska leksaker. Så är det förstås inte. Det handlar mest om våra basbehov och om att exempelvis kineser också ska ha sjukhus, arbetsplatser, skolor, hem, tågräls, affärer, elektronik mm, och att allt detta ska drivas, belysas, värmas mm. För att ta ett exempel ur högen, enligt worldsteel.org: År 2014 så producerade Kina 49.4% och konsumerade 46.2% av världens stålproduktion. Nästan all deras stålproduktion används alltså inom landet. Samtidigt har EU och Nordamerika cirka 9.5% av stålkonsumtionen vardera. Totalt sett var den kinesiska netto-exporten blott 3% av deras BNP år 2014. Utsläppen kan alltså inte längre betraktas som den vite mannens börda.

Electricity Outlook 2040

Det konsumtionskritiska och asketiska fokuset antyder som sagt att förespråkarna tror att det är möjligt att komma ner i CO2-utsläpp på den vägen. Det finns många prognoser för global energiproduktion som visar på att vi kommer fortsätta öka kraftigt, men de är inte så bra på att förklara varför denna ökning är närmast oundviklig. Därför har jag byggt ihop en prognos själv och tänkte visa stegen i uträkningen:

Först har vi el-förbrukningen per capita under 2000-talet och fram till 2040 (källa för förfluten tid är BPs Statistical Review of World Energy 2015). Jag har antagit att de rika länderna (OECD) ligger still på cirka 1000 W/capita (trots att transporter mm ska gå över på el och trots fortsatt ekonominsk tillväxt), medan de fattigare länderna ökar linjärt på samma sätt som de gjort hittills under 2000-talet. Icke-OECD-länderna kommer även med den ökningen vara ganska el-fattiga år 2040.

electricity-per-capita-2040

Nästa graf visar befolkningarna i OECD respektive icke-OECD fram till 2040, med totalen enligt ourworldindata.org och uppdelningen i OECD/icke-OECD utgående från dagens uppdelning och trend. Notera hur många fler man är i icke-OECD och att man kommer hamna på 9.2 miljarder totalt år 2040.

population-2040

Om man multiplicerar/summerar dessa två dataset så får man ut total elektricitetsproduktion:

total-electricity-2040

Alltså växer totalen kraftigt och kommer år 2040 vara cirka 80% högre än idag. Om OECD skulle halvera sin konsumtion, vilket är ganska orimligt, så skulle det inte påverka den här kurvan särskilt mycket, eftersom OECD-befolkningen är så liten. När totalen växer så mycket blir förstås även mycket låga andelar fossil kraft stora i absoluta tal och därmed ohållbara. Därför kan vi inte förlita oss på förnybara väderberoende källor som kräver fossil balansering. Det blir hursomhelst ett nejdetkanviinte när det gäller att spara oss ur klimatproblematiken!

Helgläsning v47

Längesedan jag skrev en sån här.

  • Cirka 60 miljoner kärnvapendetonationer har hittills utförts … virtuellt i applikationen NukeMap. Jag bidrog med en efter terroristangreppet i Frankrike. Absolut inget jag förespråkar, tvärtom, men det slog mig att Frankrike är en kärnvapenmakt. Målet blev Daesh/IS/ISIS huvudstad Al Raqqa och det valda kärnvapnet den franska TN80/81-stridsspetsen på 300 kiloton. Det visade sig att staden med 200,000 invånare i stort sett förstördes i sin helhet av tryckvågen (näst största cirkeln):

al-raqqa

  • Klassiskt Liberala Partiet bildades 2004 och förhindrades att döpa sig till ”Liberala Partiet” pga risken för förväxling med ”Folkpartiet liberalerna”. KLP vill nu i sin tur förhindra Fp att byta namn till Liberalerna. Jag sympatiserar med detta och tycker Fp borde döpa om sig till ”Socialdemokratiska akademikerpartiet” eller liknande.
  • Forskning tyder på att bitterhet är starkt korrelerat med negativ inställning till invandring. (Jag har inte orkat skriva något om immigrationsdebatten, och detta är inte ett inlägg i den, utan bara något som passerade i mitt flöde.)
  • Intressant om Indiens utmaningar vad gäller energi, ekonomi och miljö, och hur det relaterar till lagar, gröna organisationer, klimathotet mm.
  • Storbritanniens energiminister uttalar mycket starkt stöd för kärnkraft: ”It is imperative we do not make the mistakes of the past and just build one nuclear power station. There are plans for a new fleet of nuclear power stations, including at Wylfa and Moorside. It also means exploring new opportunities like Small Modular Reactors, which hold the promise of low cost, low carbon energy.”

Kärnavfallsfonden mjölkas av stollar

Kärnavfallsfonden byggs upp genom en lagstadgad avgift som kärnindustrin betalar in i förhållande till produktionen. Medlen ska täcka avveckling av reaktorer och slutförvar av kärnbränsle. Detta är i sig ganska rimligt och jag har inga principiella invändningar.

Det som däremot inte är rimligt är att Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, beviljar stora anslag ur fonden till anti-kärnkraftsorganisationer för att de ska kunna ha anställda tjänstemän som gör allt för att stoppa, fördröja, baktala och fördyra processen med att få till stånd ett slutförvar. Jag har tidigare berättat om att en sorts avgrening av Naturskyddsföreningen kallad ”Miljöorganisationernas Kärnavfallsgranskning”, MKG, får de största anslagen.

Men det stannar tyvärr inte där. Naturskyddsföreningen är en relativt seriös aktör jämfört med de som står bakom MILKAS, Miljörörelsens Kärnavfallssekretariat, som är den andra ideella organisationen som får anslag. MILKAS består nämligen av extremist-gröna Jordens Vänner, samt galenpannorna i Folkkampanjen Mot Kärnkraft – Kärnvapen.

MILKAS bildades 2004 och mjölkar 925,000 kr i årligt anslag ur kärnavfallsfonden. En del av årets pengar har uppenbarligen använts till att bjuda in Chris ”baskern” Busby till Sverige och till kärnavfallsrådets seminarium 3 november i Kungliga Vetenskapsakademins lokaler i Stockholm. Baskern är den britt jag omnämnt i skräckgalleriet och MILKAS tvingade alltså en stor grupp, bland annat kommuntjänstemän från Östhammar och andra offentligt avlönade personer, att lyssna på hans sagor. Besöket och den länkade tidningsartikeln fick ett antal tunga akademiker att skriva en liten debattartikel för att mycket, mycket snällt påpeka att ”det saknas vetenskapliga belägg” för baskerns påståenden. No shit, liksom. Baskern replikerar och bevisar, sin vana trogen, sina teser genom att hänvisa till egen ”forskning”.

År 2011 beslöt SSM att MILKAS skulle betala tillbaka 215,000 kr eftersom revisionen upptäckt att man använt dessa pengar till en anti-kärnkraftsbroschyr (featuring baskern och flera andra ur skräckgalleriet), till dokumentärfilmen ”Om bergen faller sönder – en suggestiv berättelse om uranjakt i de svenska fjällen” samt till en utställning om Tjernobyl. Anslagen får enligt direktiven endast användas till att följa och ge input till avfallsförvaret, INTE till att rikta sig mot allmänheten med propaganda. MILKAS hade mage att överklaga och regeringen, genom ansvarigt statsråd Lena Ek (c), upphävde då myndighetens beslut och lät galenpannorna komma undan! Självklart har MILKAS efter detta gröna ljus fortsatt på inslaget spår.

Det går bra att exempelvis googla på Miles Goldstick, MILKAS informationssekreterare, om man själv vill bilda sig en uppfattning om det förekommer att MILKAS gör saker som inte stämmer med reglerna för anslag, eller inte.

Busby igen – hur mycket pengar han fått från MILKAS är svårt att veta, men helt klart är att ovanstående var en gång av många. Härom året skickade han exempelvis en 101-sidig inlaga till våra myndigheter med titeln Pandora’s Canister där han på fullt allvar hävdar (sidan 21) att behållarna kommer explodera efter 830 år, och såpass våldsamt att bentonitleran skjuts ut som en kanonkula genom schaktet till slutförvaret så att det skapas en kanal till ytan. Effekten skulle bli att hela Östersjön förstörs och dess kustbefolkningar döden dör. I acknowledgments-sektionen skriver han om att han fått pengar av MILKAS:

”I am grateful to the Swedish Anti-Nuclear movement for support and encouragement. I am grateful to MILKAS for financial support for carrying out this study. I am grateful to Ditta Rietuma of the ECRR Baltic Sea Office, Stockholm, for useful discussions and her help in translating parts of the Swedish language reports and to Miles Goldstick of MILKAS for his valued support of this group.”

Alltså, staten exproprierar pengar från oss elkonsumenter för att sen dela ut dem till galenpannor som både beställer skräpforskning och producerar anti-kärnkraftspropaganda riktad mot allmänheten. Förfarandet ger stora skadliga hävstångseffekter genom att:

  • skräpforskare får avsättning för sin produktion och kan fortsätta sin gärning
  • SKB-folk, kommunaltjänstemän och akademiker tvingas lägga tid på att lyssna på sagor och argumentera mot strunt
  • folk exponeras för desinformation, via fusket, via blåögda journalister och via den direkta propaganda som anslagen finansierar
  • utrymmet för allmänheten och andra legitima intressenter att ge synpunkter på slutförvaret minskar när bandbredden tas upp av stollar
  • slutförvaret fördröjs och fördyras eventuellt ytterligare

Ska vi verkligen ha det såhär!? Ping SlösO! Vad gör riksrevisionen? Varför ställer inte journalisterna gröna politiker mot väggen? Vad säger föreningen Vetenskap och Folkbildning? Vägrar alla dessa avslöja skandaler bara för att det är kärnkraften som är offret?

Kärnkraftsfrågan

Jag tycker att det blivit allt bättre diskussioner i kärnkraftsfrågan på internetforumen under senare år. Anti-kärnkrafts-påståenden får sällan stå oemotsagda numera och väldigt många debattörer har god koll. Alarmister och kapitalförstörare får det allt svårare att övertyga.

Samtidigt är frågan väldigt komplex och jag bestämde mig för att försöka bena ut vilken minimal förståelse som krävs för att någon ska förespråka kraftigt ökad global kärnkraft på konsekvensetisk och faktabaserad grund. Det gav också tillfälle att inventera och länka vad jag redan täckt av detta, som referens, och undersöka vilka luckor jag behöver täppa till framöver. Jag kom fram till dessa nödvändiga insikter:

Akut fossilproblematik

Man måste se någon form av avgörande (och hyggligt akut) problem med fossil kraft. Utan detta finns det inget skäl att gå ifrån billiga fossila energislag. Några problemkandidater finns att välja bland och den mest akuta är att miljoner dör årligen av luftkvalitetsproblem som förbränning av biomassa och fossiler ger. Mer långsiktigt har vi sånt som klimatförändringar och havsförsurning.

Kärnkraft är relativt harmlöst

Kärnkraftens risker måste ses som hanterliga problem, betydligt mindre än fossilproblemen. Man måste alltså ha koll på alla dessa, att:

  1. slutförvaret inte är riskabelt
  2. gruvdriften är insignifikant
  3. härdsmältorna är väldigt milda olyckor sett ur ett fågelperspektiv.

Sol och vind är tekniskt/ekonomiskt begränsade

Tror man att sol och vind snart kommer skala obegränsat och billigt finns det inget skäl att satsa på kärnkraft. Man behöver förstå att:

  1. intermittensen (att elen produceras bara ibland och delvis slumpmässigt) förhindrar enkel skalning förbi cirka 10-15% för sol och 25-30% för vind.
  2. sol- och vindkapacitet (GW-siffror) kraftigt överdriver dessa energislags storlek.
  3. värdet av sol och vind på spotmarknaderna faller tokfort när de konkurrerar ut sig själva
  4. el-lagring är generellt svindyrt, inklusive lagring i elbilar
  5. vidsträckta elnät inte är realistiskt för att lösa problemet
  6. andra lösningar på intermittens inte heller duger. (Tio idéer är inte mycket bättre än en idé, när var och en av idéerna är för resurskrävande eller för begränsad.)
  7. sol och vind är ett antal gånger dyrare än kärnkraft (när man väl skalar upp det med en positiv tillståndsbyråkrati bakom, som i Kina och Sydkorea)
  8. solpionjär-länder slagit till nödbromsen innan 10% penetration.

Annat förnybart hjälper inte stort

Tror man att vattenkraft och biomassa kan stå som bas och drygas ut med vind och sol, så är även det ett skäl att strunta i kärnkraft. Här gäller det att inse att vattenkraft och biomassa är begränsat och miljöskadligt och inte duger i den skala som skulle krävas. Biomassa i stor skala ger enorm skövling/ytbehov och dessutom likartade luftkvalitetsproblem som kol. Lämpliga vattendrag att fördämma finns det begränsat av, samtidigt som att det är synd att förstöra älvbiotoper.

Kärnkraft är tekniskt obegränsat

Om man inte förstår att kärnkraften har goda tekniska förutsättningar att ersätta nästan all övrig energi (även utan gen4-kraftverk), så finns det ingen större idé att satsa på kärnkraft. Man måste alltså inse att:

  1. peak uranium är nonsens
  2. kärnkraften kan serieproduceras mycket snabbt
  3. kärnkraftverk kräver låga insatser av metaller mm.
  4. kärnkraftsenergi kan användas även för att syntetisera flytande bränslen

Kärnkraft är ekonomiskt rimligt

Utan ekonomisk rimlighet går det inte att skala upp ett energislag. Här måste man inse de flesta av dessa, att:

  1. västvärldens höga kostnader på senare tid beror på att man tar uppstartskostnader för leverantörskedjor för varje bygge istället för att hålla igång dem och massproducera som vi gjorde förr.
  2. en del kostnader också beror på onödig byråkrati och politisk risk
  3. kärnkraft är billigt när man hanterar 1-2.
  4. försäkringsrisken för staten är mycket låg per kWh och att det är helt normalt att industrier inte försäkrar sig för värstafallsolyckor.
  5. en bränslestav nedstoppat i slutförvaret slutar dra kostnader.

Asketism duger inte

Många är inne på att vi måste ställa om livsstil och att det är enda lösningen. Tyvärr, vi ser snarare ser en fördubbling av världens energibehov till 2050 iochmed att vi ska bli runt 10 miljarder och alla ska ha hygglig standard med vitvaror, tempererat inomhusklimat, lyse, kommunikationer mm. Det handlar inte om slit-och-släng av kinesiska leksaker och mobiltelefoner, utan om basala behov och en rimlig standard.

Slutsatser

Det blev sju rubriker med insikter som krävs, och flera underpunkter till många av dem. Inte konstigt att de flesta inte begriper – hur ska man ha koll på allt detta utan ett specialintresse? Men ärligt talat, är det inte det här vi har vår representativa demokrati till? Om inte politikerna, med hjälp av tjänstemän och sakkunniga, sätter sig in i problemet och stakar ut en långsiktig färdriktning, vad ska vi då ha dem till? Förr gjorde de faktiskt det! Se exempelvis den här videon från 1975:

Förutom att han nämnde klimathotet redan då, för 40 år sen, notera gärna hur en politiker på den tiden tilläts tala och utveckla ett resonemang istället för att journalister ger dem 5-10 sekunder mellan varje angrepp. Numera tas inget långsiktigt ansvar, inga svåra beslut, och ingen kan eller vågar ställa sig upp och tala på ett vuxet sätt med väljarna. I vilken annan profession ses det som ett allvarligt klavertramp att tala sanning?

Hursomhelst, de sju insikterna ovan visar också på ett problem för de av oss som förespråkar kärnkraft: Vi måste tyvärr angripa sol och vind. Det vore mycket bättre att bara vara positiv till kärnkraft, men utan att slita bort halmstråna från förnybart-förespråkarna har kärnkraften givetvis inget utrymme. Förutom i autokratierna, alltså. Det är genant, frustrerande och långsiktigt destabiliserande för väst att Kina och Ryssland har en institutionell förmåga och seriositet som vi demokratier numera frånhänt oss. Ett stort och mycket beklämmande nejdetkanviinte.

Kina och kolet

Greenpeace har i dagarna släppt en rapport, Coal’s terminal decline, som behandlar framförallt Kinas kolanvändning. Pepp! Statistiken som presenteras är lite intressant, om man klarar att se förbi vinklingarna. Rapporten fick publicitet i en artikel i DN och jag kan förstås tycka att det är lite synd att tidningarna använder en extremistorganisation som nyhetskälla. Organisationen har apropå det just förbjudits i Indien.

Jag tänkte alltså gå igenom Greenpeace-statistiken och och belysa vinklingarna. Ganska tidigt i rapporten påstår man med hjälp av detta graf-par att Kina ensamt drivit kol-ökningen under 2000-talet och att kolboomen i världen varit en ”hägring”.

Coal_China_vs_World

Om man tittar lite noggrannare på högra grafen så ser man dock att USA och Europa minskat (framförallt med hjälp av fossilgas), men att Indien och ”others” ökat från cirka 900 miljoner ton till cirka 1700 ton. Det är knappast en hägring och ganska oroande. Nu när Kina kanske börjar ta det lugnare med kolet finns det ett antal miljarder människor som står i begrepp att bygga upp moderna samhällen.

Sen skulle jag vilja säga att det är alldeles, alldeles för tidigt att utropa seger. Kinas officiella kolstatistik har historiskt justerats upp i efterhand. Ganska nyligen uppreviderade Kina sin kolanvändning mycket kraftigt, och det är som sagt inte första gången. Med korruption och politiskt tryck på att provinser ska visa upp både minskade utsläpp och ökad ekonomisk aktivitet så ska man inte bli förvånad om underrapporteringen just nu ökar.

Greenpeace hävdar vidare att:

”China’s power sector has reached a “green tipping point”. Since the end of 2013, China’s electricity consumption growth has been entirely covered by growth in power generation from renewable sources”

Det man inte nämner i sammanhanget är att det är vattenkraften som står för i stort sett allt det, och vattenkraft är som vi vet inte obegränsat skalbart och inte sådär särdeles miljövänligt heller. Det syns dock om man tittar lite närmare på en välgjord graf i rapporten:

coal-change-china

Kärnkraften finns med i ett par av graferna som den ovan, men inte i rapportens brödtext. Greenpeace vill inte låtsas om kärnkraften och det är nog klokt ur deras perspektiv. Som synes börjar kärnkraften i Kina rampa nu och under 2015 hittills har 8 nya reaktorer fasats in på nätet. Dessa åtta kommer troligen ge en högre årlig elproduktion än hela världens installationer av solceller år 2015 (prognosticerat till ca 55 GW).

Rapporten innehåller en fullständigt vansinnig graf som man kallar ”projektion” när den i själva verket är ett ”high renewable scenario”.

China-dream

Hur man ska klämma in så mycket väderberoende kraft och matcha med timvis efterfrågan förtäljer inte historien, och det stämmer dåligt med Kinas uttalade målsättningar om att rampa kärnkraften snabbare och med färska nyheter om att man givit grönt ljus att börja bygga kärnkraft inne i landet igen (och inte bara vid kusterna) med en första batch om 31 reaktorer. Sen att man har satt 700 kärnkraftsingenjörer bara på att utveckla smältsalt-torium-reaktorn säger en del.

Slutligen, ingen Greenpeace-rapport vore komplett utan ett rejält appeal to capacity:

europe-appeal-to-capacity

Trogna läsare vet att vind och särskilt solceller har mycket låg kapacitetsfaktor, och ser att det som hänt är att mycket rysk gas kombinerats med vind för att tränga ut lite kol. Ett fall framåt, men inget dramatiskt. Kärnkraften har inte rört på sig särskilt mycket, iaf inte om man ser till produktionssiffror (man har stängt verk som ändå inte gått så bra och förbättrat tillgängligheten på övriga).

Kolet i ”terminal decline”? Alldeles för tidigt att säga, men Greenpeace har förstås ett intresse av att ge sken av framsteg. Så länge man kan göra det sannolikt för den stora massan att sol och vind kan fixa biffen, så länge hindrar man stöd för kärnkraftsprojekt och så länge kan man fortsätta utverka subsidier för förnybart.

Kolapologeter och kalsipper

Nationalteatern är ganska passé, men proggigheten idag tar sig lite annorlunda uttryck. Tillåt mig att presentera två stjärnskott i genren – ett par kolapologeter i det svenska grönakademiska komplexet. (Jag börjar undra hur många professorer det egentligen finns inom ”miljösystem” och liknande discipliner.) Dessa två är aktuella genom att i fredags, 6 november, göra sig skyldiga till varsin hyllning av Tysklands energi-elände. Jag har tidigare visat hur Tyskland, om man satsat på kärnkraft istället, hade kunnat vara fri från fossilkraften redan nu. Istället har i princip inget hänt på fossilfronten – man ersätter bara kärnkraft med förnybart och kommer fortsätta på det spåret ungefär 10 år till.

Tyskland som teknikdrivare

Först har vi alltså Staffan Jacobsson, professor i ”miljösystemanalys, energi och miljö” på Chalmers, som i Dagens Samhälle skriver en artikel med rubriken Är tysk energiomställning misslyckad? och argumenterar förstås för att den inte är det. I hans text kan man finna följande citat:

priset på kol- och kärnkraft hölls nere av statliga subventioner samt att deras hälso- och miljökostnader inte fullt återspeglades i elpriset – subventionerna var omfattande och betalades av allmänheten och framtida generationer.

Utan specificering påstår han , ihopklumpat med kol, att kärnkraft har omfattande subventioner och ”hälso- och miljökostnader”. Trogna läsare vet att kärnkraft mjölkas och förbättrar hälsa och miljö jämfört med andra energislag. Subventionerna för solceller i Tyskland har däremot varit helt extrema, i storleksordningen 1000 miljarder, trots betydligt värre miljökonsekvenser.

Som framgångar för energiomställningen framhålls att Tyskland varit ledande i patent på förnybart i Europa och att feed-in-tarifferna kunnat sänkas från 5 kr till 1 kr per kWh för sol, och från 2 kr till 70 öre för landbaserad vind, under en tioårsperiod. Här kan det vara intressant att titta på hur marknadsandelarna per land och år sett ut (data från BP Statistical Review of World Energy 2015):

solar_shares

Jovisst, Tyskland låg på uppåt två tredjedelar av solcellsmarknaden under 2004 och 2005, och runt 50% år 2006-2008. Det är högst signifikant, men inte långsiktigt avgörande. Solcellernas kostnadskurva hade bara förskjutits några år utan Tyskland. Man kan notera att teknikgalna Japan var pådrivande under väl så lång tid. Spanien pumpade upp en solcellsbubbla 2006-2007 med stora bidrag innan man panikbromsade och ryckte undan bidragen, vilket gjorde folks stora investeringar i sol i stort sett värdelösa. Italien upprepade det 2010-2012. Tyskland bromsade i skiftet till 2013. Japan drog på igen strax efter Fukushima. Kina har producerat solceller länge men har bara de allra senaste åren smällt upp dem på hemmaplan.

Vindkraftens motsvarande graf ser ut såhär:

wind_shares

Här ser vi att utvecklingen varit mer jämlik, och att Tyskland aldrig helt dominerat marknaden. Tyskland klev av tåget ungefär samtidigt som man började satsa hårt på sol. USA har varit ganska på, och var faktiskt ännu mer på före grafens tidsperiod. Kina klev in massivt redan 2007 och dominerar marknaden sen 2010. Dock har Kina usla kapacitetsfaktorer, så energiproduktionen är inte mycket att hänga i granen.

Hursomhelst, Tyskland var inte avgörande, men snabbade på. Den som förstår solcellernas begränsningar kan tänka tanken att solcellernas snabba volymökningar var olyckligt tajmade rent opinionsmässigt. De gav nämligen ett nytt halmstrå åt rödgröna som vill åtgärda klimatproblematiken men helst samtidigt vill fortsätta vägra kärnkraft.

Tysklands ökande kolberoende

Den andra artikeln i form av en intervju i Johan Ehrenbergs ETC, är flera resor värre. Rubriken denna gång är Sanningen om det tyska energiundret. Intervjuad är framförallt är Lars J Nilsson, professor i ”miljö- och energisystem” vid Lunds universitet. Han säger bland annat:

Jag tycker Energiewende baktalats och nästan förlöjligats i Sverige, just med argumentet att man bygger mer förnybart men att koldioxidutsläppen ökar.

Sen följer han upp med att skylla på bland annat EUs utsläppsrätter. Som jag argumenterat för tidigare så justeras mängden utsläppsrätter genom politiska överenskommelser, och när Tyskland lägger ner kärnkraft istället för kol så upprätthåller man sin efterfrågan på utsläppsrätter, vilket gör utsläppsrätternas priser högre än de annars skulle varit. Det i sin tur gör att många länder motarbetar en sänkning av antalet utsläppsrätter i systemet eftersom det skulle kosta dem för mycket.

En annan figur får stå för följande citat i artikeln:

Att man säger att kolberoendet ökar tror jag är en allmän ryggmärgsreflex eftersom kärnkraften minskar och kolanvändningen ligger förhållandevis konstant. Det är en felsyn eller dribbel med statistik

Men kol- och gasberoendet ökar faktiskt! När man har nått 25% kärnkraft och 75% fossilt är man fullständigt fri att fortsätta ersätta den fossila kraften med annat. När man istället har 25% intermittent förnybart och 75% fossilt, så har man inte alls samma frihet. Solen och vinden utgör nämligen inget självständigt energisystem, utan de SPAR BRÄNSLE, dvs drygar ut kol och gas. Potentialen för att fortsätta dryga ut är begränsad av att ytterligare sol och vind alltmer kommer produceras då den inte efterfrågas. Tyskland låser alltså in sig allt mer i ett kol- och gasberoende.

Kärnkraft som ”finlir”

Professor Nilsson igen:

Man kan tänka sig att det kunde blivit lite lägre utsläpp om man haft högre koldioxidpriser och lite mer kärnkraft i systemet. Men det blir ju mest finlir och en smaksak om man ska riskera att köra kärnkraften vidare något år

Det här är helt oseriöst. Förutom det där med att ”riskera” så handlar det inte om ”något år”. Tysklands kärnkraft låg i många år på ca 150 TWh/år och beslutet om förtida nedläggning gör att reaktorerna i genomsnitt läggs ner vid 30-årsstrecket. Tekniskt kan de utan vidare drivas i 60 år, så nedläggningen sker i halvtid. Vi pratar därför om att man frånhänder sig ca 30*150 = 4500 TWh ren el. Eftersom kol ger ungefär 1 kg CO2/kWh, så provocerar Tysklands förtida kärnkraftsnedläggning utsläpp på cirka 4.5 miljarder ton CO2. Det är nästan 100 gånger Sveriges årliga utsläpp av växthusgaser (eller som ett år av USAs utsläpp). Är det ”finlir”? Knappast, va? Ytterligare ett citat:

Ökningen av det förnybara har att göra med att man har stödsystem i Tyskland som skapar stabila investeringsvillkor för den som vill investera i vind och sol. Sedan finns det folk som tycker att man subventionerat för mycket, men det är en smaksak.

Som en alternativ smaksak hade man kunnat ge stabila investeringsvillkor för kärnkraft och därmed göra sig av med kolet helt på kort tid. Istället för att energi-eländet fortsätter vara neutralt i CO2-hänseende hade man kunnat reducera utsläppen i Tyskland motsvarande 10 stycken Sverige. Troligen utan signifikanta subventioner överhuvudtaget. Men det är som sagt en smaksak, finlir, eller möjligtvis, som vår statsminister skulle uttryckt det, bara käbbel.

Leaf update

I maj i år skaffade jag en Nissan Leaf, en 100% elbil, och skrev ett första inlägg . Dags för en uppdatering efter första halvåret. Full disclosure: Jag får inte ett rött öre för något på bloggen överhuvudtaget.

2016-alternativen

Att köpa bilen tycker jag verkar lite dyrt – 340,000:- för Acenta. Jag privatleasar istället en 2015-modell på två år för 3000 kr/månad inklusive 1500 mil per år (15 kr/mil för övermil). Det var det enda leasing-alternativ som fanns då, och gällde mittenmodellen vad gäller utrustning, dvs ”Acenta”.

Man har nu börjat sälja 2016-modellerna och de har uppgraderats med ett batteri med 25% högre kapacitet i samma formfaktor, dvs 30 kWh istället för de 24 kWh som jag har. Jag har cirka 13 mil räckvidd med min körstil och pendlingssträcka och 2016-modellerna bör alltså ha ca 16 mil räckvidd. Med tanke på batteriuppgradering, svagare krona mm är prisökningen på cirka 15% inte orimlig. Man har också lanserat flera leasingalternativ. Nu ser det ut såhär för Acenta-modellerna:

  • 1000 mil/år: 3099:-/månad
  • 1500 mil/år: 3499:-/månad
  • 2000 mil/år: 3899:-/månad

Övermil är fortfarande 15 kr, men som synes ovan kan man leasa 500 mil extra för 12*400:- = 4800:-, vilket bara är ca 10 kr/mil. Jag kunde inte låta bli att göra en graf över milkostnaden:

leaf_per_mil_2016

Tillkommer elkostnad på cirka 2 kr/mil. Totalkostnaden på cirka 25 kr/mil för en sträcka på 2000 mil/år kan ses som billigt för att köra en ny, cool bil. Men det beror förstås på om man tycker som jag att det här är en premiumbil, eller om man tycker att det är en mellanklassbil som vilken som helst men med fånig räckvidd, som en del kritiker tycker.

För 300:- extra per månad (dvs 7200:- över leasingens två år) får man Tekna-modellen, som inbegriper läderklädsel, fetare hjul och en cool all-around-view monitor istället för backkamera.

Friheten att accelerera

Körupplevelsen är fortsatt strålande. Den största förbättringen mot alla andra bilar jag kört är friheten att accelerera. I bensinbilar låter det illa att stampa plattan i botten från stillastående eller låg hastighet. Det blir ryckigt och ojämnt oavsett om man har manuell eller automatisk växling och det känns som att folk runtikring vrider på huvudet för att se vad det är för raggartyp som lever om. Med en elbil är det helt annorlunda. Man kommer man upp i full fart snabbare, med helt jämn acceleration och med full diskretion. Det gör att man plötsligt är fri att accelerera hur man vill och det blir betydligt roligare att köra till vardags.

Övriga upplevelser

Bilen har rönt mer uppmärksamhet än vad jag trodde. Folk som jag inte känner, både på jobbet och på andra håll, passar på att ställa frågor och uttrycka intresse. Rätt kul, faktiskt.

Vad gäller räckvidd så har jag fått problem bara en gång. Åkte till jobbet 5 mil bort och pluggade in bilen med kanske 3 mil räckvidd kvar och fick strax ett telefonsamtal om att ett av barnen var febrigt och behövde hämtas på skolan hemmavid. Med segladdaren på jobbet som ger drygt en mil räckvidd/h så skulle det ta 2-3 timmar innan jag skulle ha marginaler nog för att våga åka hem. Därför åkte jag till snabbladdaren på McDonalds i närheten, pluggade in där, köpte en par sallader till mig och barnet att ha till lunch, brände fem minuter till på mobilen, gick ut till bilen igen, pluggade ur och åkte hem. Snabbladdaren är på 50 KW och 10 minuter på McDonalds gav mig alltså cirka 5 mil extra räckvidd. Okej, 10 minuter är värre än för en bensinare, men i mitt fall dög det bra.

Däremot har jag under detta halvår aldrig åkt längre hemifrån än cirka 6 mil med den här bilen. Snabbladdarna ligger trots allt inte så tätt utanför storstäderna och vad gör man när de är upptagna eller ur funktion? Men den är å andra sidan köpt för att vara en pendlingsbil och när jag vill åka långt så byter jag med min fru som har en vanlig bensinbil.

Jag har hittills kört 967 mil med en total restid på 144 h och har bränt 1563 kWh med en genomsnittlig elförbrukning på 1.6 kWh/mil. Vintersäsongen börjar snart och det ska bli intressant att se hur det går. Än så länge gör rattvärmen underverk!

Diverse gnäll

I det stora hela är jag helnöjd och kommer aldrig gå tillbaka till bensinbil, men det finns alltid saker man stör sig på. Här är topp tre gnäll på Nissan Leaf:

Hastighetsmätaren visar för mycket. När jag åker i 100 km/h enligt bilen så visar GPS-en 90 km/h, vilket är ganska stor skillnad. Jag har anpassat mig till det och får lite skäll av barnen: ”Du åker för fort!”. Jag svarar att bilen visar fel och barnen replikerar ”Visst, pappa, åsså den om rödluvan.” Ett klart pedagogiskt problem.

”Telematik-tjänstens” datainsamling måste man godkänna genom ett tryck på touch-skärmen varje gång bilen startar. Helt jäkla sjukt störigt. Varför, Nissan, varför!?

Nissan tillhandahåller en mobilapp med vilken man kan se laddstatus och sätta igång klimatanläggningen. Det är coolt och bra, men appen är för dålig, uppdateras inte i realtid och gränssnittet är stängt för andra app-tillverkare. Eftersom timer-inställningarna på klimatanläggningen är begränsade skulle jag vilja ha ett öppet gränssnitt mot bilen, så att jag eller vem som helst kan skapa en app med mer flexibel timerhantering, men si det går inte. Och ibland fungerar inte appens kommunikation med bilen, troligen pga att Nissans servrar som sitter emellan inte fungerar, och då kommer man ut till en kall bil efter lite frustrerat klickande. Nissan borde kanske fundera på att det är teknikintresserade first-adopters som köper de här bilarna. Vi vill inte vara låsta till proprietära system!

Historia och framtid

Leafen lanserades i december 2010 och blev snart den klart bästsäljande elbilen på marknaden. Försäljningen i antal bilar/år globalt ser ut såhär:

  • 2011: 22,000
  • 2012: 27,000
  • 2013: 48,000
  • 2014: 62,000

Nissan producerade cirka 5.1 miljoner fordon år 2014, så Leafen stod alltså för cirka 1.2% av Nissans fordon det året. Man tror sig ligga på 5% elfordon år 2020 och nå 10% ganska snart efter det, eftersom förbättrad batteriteknik antas ge en sorts brytpunkt.

Nästa modellår, 2017, antas ge en omdesignad Leaf och fler batteristorlekar att välja bland. Eftersom att det är dags för mig att leasa på nytt då (eller köpa loss bilen) så ser jag fram emot det med spänning.