Månadsarkiv: mars 2014

Tänd lyset på Earth Hour

Nu börjar facebook-propåerna om WWFs Earth Hour dyka upp. De vill att vi ska ha ljuset släckt under särskild timme på kvällen i nästa vecka och tanken är att detta ska sända en signal till makthavarna att ta klimathotet på allvar. Varje år brukar det komma en hel del kritik mot evenemanget, och jag sällar mig självklart till kritikerna.

Javisst, global uppvärmning är troligen det största hotet mot vår globala civilisation. Men att släcka lyset, som metafor betraktat, är det sämsta valet jag överhuvudtaget kan tänka mig. Elektricitet är civilisationens krona, en oerhört nyttig vara som ger oss ljus och energi helt utan utsläpp vid användningspunkterna. I kloka länder som Sverige och Frankrike är den även i stort sett utsläppsfri vid produktionspunkterna. Istället för att släcka lyset en av årets 8760 timmar så borde skurkstater som Tyskland och Danmark ta efter oss och hålla lyset tänt.

Energianvändningen har mättats för utvecklade länder, men ju mer utvecklat ett land är, desto större andel elektricitet i energi-användningen. Och jag antar att ni alla sett hur koreanska halvön ser ut som en ö på natten eftersom Nordkorea är helt utan ljus?

nordkorea på natten

Klimatavtal riggade för misslyckande

Idag skriver Supermiljöbloggen ett inlägg om förberedelser för klimatmötet i Paris år 2015. Nyckelparagrafen i inlägget är detta:
”Diskussionen om dessa två begrepp illustrerar att frågorna om historiskt ansvar och bördefördelning i högsta grad lever. Fram till Paris kommer ni alla läsa otaliga formler för vad som är en rättvis fördelning. De bidrar till en principiell diskussion som är viktig.”

Nej, det är inte en principiell diskussion som är viktig. Det är en principiell diskussion som är idiotisk och destruktiv! Problemet är att man hela tiden pratar om utsläppsmål, varvid klimatavtalen får karaktären av u-landsbistånd där länder som Indien ska få öka och länder som USA och Australien ska tvingas minska. Man talar också om klimatfonder, teknikaliteter om tillgodoräknande av CO2-sänkor etc etc. Helt galen komplexitet.

Detta betyder att man skapar en svårtydd dragkamp med vinnare och förlorare, och därmed har man riggat för misslyckande, vilket vi har sett gång på gång på gång och kommer se även 2015. Ingen politiker vill komma hem som förlorare.

Det man borde göra är att finna en lösning som förenklar hela saken till en enda överenskommelse som vilken barnunge som helst kan begripa, och som samtidigt tar bort dragkampen. Det skulle innebära att den politiker som ställer sig i vägen kan ställas till ansvar av väljare, och att den som vill gå före inte är en förlorare. Det finns, hör och häpna, en sådan lösning: Nationella CO2-skatter med ett globalt överenskommet golv!

Ingen förlorare – CO2-skatterna är nationella och man betalar till sig själv. Ingen smitare – ett globalt överenskommet golv. Ingen komplexitet – alla fattar. Man börjar lämpligen med ett jättelågt golv för att få igång systemet och få alla länder att implementera CO2-skatter. Man kan lägga sig på exempelvis 5 euro per ton eller ännu mindre, vilket lägger bara 5 öre/kWh på kol-elens pris. Snart kommer politikerna se denna schyssta skatteintäkt som inte ger konkurrensnackdelar mot omvärlden och vilja, som vanligt, ha in mer. Varje klimatmöte kan då lätt höja golvet för CO2-skatterna  i enlighet med hur mycket omställning ekonomin bedöms tåla.

En superenkel överenskommelse i botten. En enda siffra att justera vid varje möte. Incitament för alla politiker att ställa upp. Totalt genomslag i världsekonomin med minimal byråkrati. Men nejdetkanviinte. Det är inte utan att jag undrar om man VILL misslyckas.

Krim är ryskt, välkomna dominoeffekten.

Media är fullt av gnäll över Rysslands annektering av Krim-halvön. Situationen passar den konservativa världsbilden i 3D-modellen som hand i handsken. Bland annat Bildt säger att ”vi kommer aldrig att acceptera att man med militärt våld sliter loss delar av länder”. Kommentatorer varnar för dominoeffekter och för den ryska björnen. Militarister som Cornucopia? går på som ångvältar och varnar för psy-ops, kärnvapenkrig och för en snar invasion av Gotland. De vanliga konspirationsteorierna om att det egentligen handlar om energi-resurser är i full sving.

Själv tycker jag att alla länder, inte minst Ukraina, bör öppna för fredlig separatism och nya eller förändrade statsbildningar som bygger på invånarnas etnicitet, religion, språk eller helt enkelt godtycke. Ukraina har i 10 år, ända sedan den orangea revolutionen, haft stora problem med politisk instabilitet, där ukrainare i väst röstar på mer EU-orientering, medan etniska ryssar i öst röstar för Rysslands-orientering. EU och Ryssland deltar i dragkampen fullt ut. Denna instabilitet har kraftigt skadat Ukrainas förmåga att reformeras och utvecklas ekonomiskt och politiskt!

politisk karta Ukraina

 

Nu har man möjlighet att, genom att ge de tre ryskaste provinserna till Ryssland, göra det omöjligt för de kvarvarande ryssarna i landet att rösta fram ryssvänliga regeringar. Kan man kombinera det med ett avtal med Ryssland om fortsatta billiga gasleveranser i 30 år (i praktiken att sälja delar som man ändå borde vilja bli av med) så har man vunnit dubbelt – både stabilitet och resurser. Istället vill man krampaktigt hålla kvar etniskt och språkligt ryska områden vars befolkningar hellre vill tillhöra Ryssland. Varför? Vad fyller ett territorium för syfte om det bara skapar konflikter, bitterhet och förtryck?

Det finns massor otaliga gränser som skulle kunna justeras lite. Kurdistan borde få delar av Syrien, Iran, Irak och Turkiet. I vissa fall skulle man inte ens fråga, när det i princip inte finns någon att fråga: Afghanistan, detta omöjliga stamsamhälle, kunde styckas upp mellan Uzbekistan, Tadjikistan, Iran, Turkmenistan och Pakistan. Respektive land kunde få i uppdrag att hantera ”sina” befolkningsgrupper och stammar istället för att de ska strida inbördes.

Kolonialmakternas streck i sanden i Afrika skapar fortfarande oerhörda mängder lidande. Varför inte rita om lite baserat på befolkningens sammansättning och vilja? Och varför inte i Europa? Om något gränsområde hellre vill höra till landet bredvid, varför inte? Även om nationsflytt ”bara” görs av ekonomiska skäl så vore det väl lysande om ekonomisk framgång finge breda ut sig?

Även Skottland och Baskien borde man släppa till nya statsbildningar, om respektive område kan få en majoritet för det. Många länder är ändå för stora, dess väljare för utspädda och de skulle må bra av mer mångfald och konkurrens. Det skulle lösa så mycket att bara låta områden fritt och enkelt rösta om sin statstillhörighet. Men nejdetkanviinte, eller hur?

Förnybart är en värdelös egenskap

Energislag har massor med olika egenskaper:

  • miljöpåverkan – hur mycket miljön skadas vid produktion
  • grönt – om det är på modet bland gröna
  • kostnad – vad det kostar att producera per energienhet
  • förnybart – om det dyker upp mer hela tiden
  • uthålligt – om det inte äventyrar framtida generationer
  • styrbart – dvs intermittent (väderberoende), baskraft eller styrbart
  • portabelt – om det går att ta med sig smidigt
  • fotavtryck – om det går åt mycket yta för att producera

En del av egenskaperna är lite tvetydiga för vissa energikällor, exempelvis beroende på plats i världen, eller om man använder det direkt eller för att producera el. Men om man höftar lite, så blir egenskaperna enligt följande tabell:

energislagens alla egenskaper

Två av egenskaperna är uppenbart värdelösa. Att något är förnybart, dvs nyskapas hela tiden, har ingen som helst fördel jämfört med något som det finns tillräckligt av. Och att något är grönt, dvs på modet bland gröna, är förstås bara godtycke . Om vi stryker dessa två egenskaper blir bilden tydligare:

energislagens meningsfulla egenskaper

Vi ser att kärnkraften sammantaget har klart bäst egenskaper, förutom när det gäller portabilitet. Vind är näst bäst, men är kraftigt begränsad av sitt väderberoende, vilket gör att ett okej kostnadsläge förutsätter låg andel vind i elnätet. I portabiliteten finner vi oljans storhet – när vi tankar en bil gör vi det med en effekt på cirka 50 MW. Här ligger den stora tekniska utmaningen framöver, dvs att förbättra batteriteknik och syntetisering av flytande bränslen såpass att elproducerande kraftslag blir konkurrenskraftiga gentemot oljan. Kärnkraftens utmaning däremot är politisk, inte teknisk.

I dagsläget ser det inte bra ut för klimatet, eftersom sol och vind används som alibi för kol och naturgas och därmed står ivägen för snabb, billig utbyggnad av kärnkraft. Därför blir det en stort ”nejdetkanviinte” på det här också.

Refaktorera partipolitiken!

Refaktorering är en term som används inom programmering – att strukturera om programkoden så att den blir enklare, renare, lättare att förstå, underhålla etc.

Vi har snart val till Europaparlamentet. Utmärkta blogg-grannen Motpol frågar sig med rätta: Vad fan ska man rösta på? Ja, inte vet fan jag. Det jag vet är att de svenska partierna borde refaktoreras, annars kommer det alltid vara svårt att veta!

Idag har vi ett kommunistparti, ett rasistparti, ett grönstolleparti och fem socialliberala centerpartier i riksdagen. Socialliberalism kan tyvärr i det här sammanhanget enklast beskrivas som att man tycker lite vadsomhelst som passar för dagen.

Uppenbarligen är ideologierna inte särskilt centrala för de socialliberala partierna, utan viktigare verkar vara att hålla sig väl med diverse olika särintressen som utgör deras tydligaste stödtrupper. Folkpartiet har lärare och några andra akademikergrupper. Kd har bakåtsträvande pensionärer. S har lågutbildade. C har konservativa lantisar. M har övre medelklass, företagare och andra skattetrötta, framförallt i storstäder. (Mp har lantiswannabes i storstäder medan V har norrlänningar och konstnärer. Sd har, tja, ni har nog sett dem…)

Saken förbättras inte av att våra två största partier, S&M, nu försöker vara likadana sakpolitiskt och låta striden stå kring regeringsdugligheten.

Vi behöver verkligen refaktorera. Vad sägs om att:

  • V  suger upp vänsterfalangen i S och byter namn till socialistiska partiet. Slogan: Vinst är slöseri!
  • mellanmjölksfolket i alla partier går ihop i socialliberala partiet. Slogan: Sverige är bra som det är!
  • libertarianer i C+M+Fp går ihop i liberala partiet. Slogan: En friare värld!
  • Kd suger upp de konservativa i M och byter namn till konservativa partiet. Slogan: Ju förr desto bättre!

Därefter slänger vi de övriga gamla centerpartierna. Men nejdetkanviinte. De kommer aldrig att refaktorera sig själva. Om vi tar bort 4%-spärren skulle det kunna växa fram bra alternativ underifrån, men det kan vi inte heller, eftersom de stora partierna tjänar på att slippa konkurrens.

Jobb skapas inte, de förbrukas!

Hur många gånger har du hört om hur politiker skapat eller vill skapa jobb? Det kan handla om restaurangjobb, gröna jobb eller städjobb. Tänker du också, varje gång, att jobb, dvs arbetstimmar, är en resurs som förbrukas, inte en vara som skapas?

Vårt välstånd bygger på effektivisering. Vi kunde göra allt mer livsmedel med allt färre personal i jordbruket, och det frigjorde arbetskraft till industrin. Sen hände samma sak i industrin, vilket frigjorde arbetskraft till tjänstesektorn. Alltihop har underlättats kraftigt av att det inte krävts särskilt mycket folk för att producera energin som krävs för att driva alltihop.

Tyskland, exempelvis, lär ha ungefär 400,000 ”gröna jobb” inom energisektorn.  För ett G i samhällskunskap på gymnasiet bör du kunna svara på om detta är bra eller dåligt för Tysklands välstånd. Svaret är förstås att det är dåligt, eftersom det handlar om att sysselsättningen i energi-sektorn har stigit kraftigt med oförändrat resultat i form av energi. Det betyder att andra sektorer får tillgång till mindre arbetskraft. Färre händer i vården, färre byggjobbare som bygger hus etc.

En invändning brukar vara att det finns så många arbetslösa att ta av, så det skulle inte tränga undan någon annan anställning. Tyvärr är det inte så det fungerar. Vore det så enkelt skulle vi inte ha någon arbetslöshet i Europa eftersom staterna lätt skulle avskaffa den genom att subventionera fram 5-10% arbetstillfällen i någon gullig sektor (som om de inte redan gjort det)!  Det som händer är förstås att subventionerna suger upp pengar och resurser som annars skulle använts på annat håll.

Det enda sättet att ”skapa jobb” på ett meningsfullt sätt är att sänka NAIRU, den naturliga arbetslöshetsnivån. Det kan inte ske genom satsningar på vissa sektorer, utan kan bara ske genom att mer generellt minska ”friktionen” och barriärerna på arbetsmarknaden, så att även de sista kan anställas. Det kan handla om att sänka byråkratiska krav på licenser och utbildningar, ordna riktade yrkesutbildningar, avskaffa fackligt avtalade minimilöner, öka den ekonomiska skillnaden mellan anställning och bidragsförsörjning mm. Jobbskatteavdraget skapar jobb. ROT, RUT, bredbandssatsningar och elcertifikat gör det inte.

Alla elektroner är inte lika mycket värda!

Hade en diskussion i Ny Tekniks kommentarfält med Bengt från Bengts Villablogg angående sol-elens värde. Där hävdade jag, med ledning av en beräkning jag gjorde förra året, att sol-elen i Sverige hade lägst värde av alla elproduktionsslag. Bengt framhöll att sol-elen matchade den dyra dags-elen även på sommaren.

Jag gjorde nu om beräkningen med data från 2013, dvs jag räknade ut medel-spotpris för den producerade elen per kraftslag genom att kombinera produktionsdata per timme från Svenska Kraftnät med spotpris-data från Nordpool. Här visade det sig att siffrorna inte stödde min tes, och att Bengt hade helt rätt för 2013 medan jag hade fel. Desto viktigare att jag publicerar! Såhär ser resultatet ut:

Genomsnittligt spotpris per kraftslag 2013

Överhuvudtaget var skillnaderna mycket mindre 2013 än 2012. Det som gör 2013 lite ovanligt är att elpriserna under vintrarna var väldigt låga, mycket tack vare hög kärnkraftsproduktion och gott vattenläge i vattenkraftsdammarna. Det gjorde att solkraften, som var överlägset sämst år 2012, var näst bäst år 2013.

Något som är tydligt är att vindkraften år 2012 hämtar 1.5 öre lägre spotpris än genomsnittet, och 2013 har detta förvärrats till 2 öre lägre. Detta beror på att vindkraften alltmer konkurrerar ut sig själv.

Vindkraften stod för 5% av elförsörjningen år 2012 och 7% år 2013 och under den bästa timmen på året producerade den 24% av all elproduktion i Sverige. Det betyder att när vinden producerar som bäst, så förstör den sitt eget elpris. Varje ny snurra sänker spotpriset för all annan vind mer än den sänker spotpriset för andra kraftslag, och vinden är därmed sin egen värsta fiende.

producerad vind-el per timme i Sverige 2013

Sol-elen har givetvis inte börjat konkurrera med sig själv, eftersom den är så marginell att den inte kan påverka priserna än, men vid samma årsproduktion blir sol-elens spotpris-kannibalism betydligt värre än vindens. Orsaken är förstås att solceller har en kapacitetsfaktor på bara 10% medan vinden ligger kring 30%, dvs sol-elens produktion är koncentrerad på färre timmar. Jag återkommer i början av nästa år med utfallet för 2014.

Solceller – samhällsekonomiskt vansinne

Jens Holm, riksdagsledamot för V, har idag tillsammans med ett par partikamrater skrivit ett debattinlägg i Ny Teknik om solceller. Inlägget skulle kunna användas som en finn-fem-fel-övning i en gymnasiekurs i ekonomi, men jag tänkte bara ta upp det allra värsta felet här.

Jens har nämligen tidigare bloggat om hur finsk kärnkraft avskräcker och skriver där upprört att ”Kanske blir det så dyrt som 60 miljarder kronor”. Nu talar han sig varm för solceller, och skriver i debattartikeln: ”eftersom priset för solceller rasar är det nu ekonomiskt lönsamt att sätta upp solceller även på våra breddgrader”.

Ekonomiskt lönsamt? Låt oss räkna ut hur mycket det skulle kosta oss att sätta upp solceller som motsvarar den finska reaktorn. Reaktorn är på 1600 MW och kommer vid 90% kapacitetsfaktor (utnyttjandegrad) producera 1600*1000*0.9*24*365 = 12.6 miljarder kWh/år. Vattenfalls solcellspaket storlek ”medium” producerar cirka 3135 kWh/år. Det krävs alltså cirka 4 miljoner stycken medium-paket för att matcha reaktorn. Alla hushåll i landet behöver varsitt för att matcha en enda reaktor. Medium-paketen kostar cirka 56880 kr (plus moms) och en enkel multiplikation ger totalkostnaden 229 miljarder kronor!

Då har jag inte nämnt att solcellernas driftskostnader är högre än kärnkraftens, bland annat eftersom inverterar-komponenten ibland går sönder och måste bytas ut. Jag har inte heller tagit hänsyn till att solceller producerar halvt värdelös sommar-el medan reaktorer lägger planerat underhåll och bränslebyte på sommaren. Inte heller till att solceller har ca 25 års garanti och tappar kapacitet med åldern, medan kärnkraftverket är designat för att hålla i 60 år med oförändrad kapacitet.

För Jens Holm (V) är 60 miljarder för seriös baskraft ”avskräckande”, medan 229 miljarder för väder- och säsongsberoende el är ”lönsamt”. Kanske är det Jens som blir energiminister i regeringen Löfvén efter valet? Jag kan knappt bärga mig!

Venezuela som lackmuspapper

Ett lackmuspapper används för att avgöra om något är surt. Venezuela kan på liknande sätt användas för att avgöra om en persons socialistiska ideologi helt trängt bort all rationell tankeverksamhet. Så är fallet med exempelvis Kajsa Ekis Ekman som deltog i en debatt i P1 Morgon mot utmärkta Bawar Ismail.

Enligt Kajsa är det nämligen ”kapitalisternas sabotage” som gör att venezuelanerna numera, efter 15 år av socialistisk revolution, har svårt att hitta bröd, toapapper och mediciner att köpa. Det är en åsikt hon delar med president Maduro, som i slutet av förra året lät Venezuelas militär invadera och ockupera en toapappersfabrik för att få igång produktionen. Fabrikören hade lagt ner verksamheten när priskontrollerna gjorde det omöjligt att få den att gå runt.

Med en inflation på över 50%, varubrist, köer, en valuta vars officiella växelkurs är 10 gånger högre än på den svarta marknaden, en ökande mängd elavbrott, så har man alla symptom på en ekonomi i klassiskt socialistiskt sönderfall. Men alltihop beror på ”kapitalistiskt sabotage”, gubevars, precis som, får man anta, Sovjets likartade problem under årtionden före murens fall.

En förblindad socialist kan inte se sådana paralleller. Dessutom är det uppenbarligen omöjligt för en socialistisk regim att vara repressiv. Utan att tveka en sekund förnekar Kajsa det som Human Rights Watch, Reportrar utan gränser, Freedom House, Transparency International mfl konstaterar, att Venezuelas politiska rättigheter, korruptionsstatus och pressfrihet försämrats successivt sedan Chavez tog över landet och började samla makten i presidentens händer.

Att betrakta Venezuela är som att se en tågkrasch i slow motion. Det är hemskt, men man har samtidigt svårt att slita bort ögonen. Det faktum att socialisterna i Sverige gör om misstaget att associera sig med en sådan regim, 25 år efter murens fall, är nästan lika fascinerande.

En politisk modell i 3D

Ekonomiprofessor Arnold Kling lanserade för drygt ett år sen en väldigt användbar politisk modell som i mitt tycke är överlägsen den gamla vanliga i två dimensioner med ekonomisk kontra social frihet. Klings modell bygger istället på tre dimensioner:

förtryckt  <—>  förtryckare
civilisation  <—>  barbari
frihet  <—>  tvång

Socialisten anser att den viktigaste dynamiken i samhället är den mellan förtryckaren och den förtryckte. Den konservative tycker att det viktigaste är att förhindra att civilisationen glider ner i barbari och laglöshet. Liberalen (libertarianen) ser att det största problemet är olika former av tvång, framförallt statligt tvång.

När ett politisk problem formuleras, så brukar det ske på en av axlarna och blint för de två andra axlarna, i enlighet med varje debattörs egna politiska hemvist. Exempelvis övervakningssamhället är en extrem styggelse för libertarianer som jag själv, eftersom det statliga maktövertagandet är så uppenbart. För socialister är det en något mindre styggelse, eftersom problemet, lite ovant, måste formuleras som att staten förtrycker en majoritet, när staten normalt ses som verktyget för den förtryckta majoritetens frigörelse. För konservativa däremot är övervakningen oftast en självklarhet, eftersom det upplevs som nödvändigt för att skydda oss mot anti-civilisatoriska och samhällsomstörtande krafter.

När ett problem lätt kan formuleras på två axlar, så blir den tredje axeln oftast överkörd, lite beroende på inbördes styrkeförhållanden. Bland socialister i väst, så ses förbud mot homo-äktenskap som ett förtryck av en minoritet. Libertarianer håller förstås med, även om vi helst skulle vilja lösa knuten genom att helt sonika avskaffa äktenskapet. De konservativa, som ser homosexualitet som ett hot mot en tvåtusenårig institution och mot familjens och därmed samhällets överlevnad, blir överkörda.

När det däremot gäller prostitution, så gör socialisterna numera gemensam sak med de konservativa genom att formulera företeelsen som ett kvinnoförtryck (manlig prostitution bortses ifrån). Libertarianerna blir överkörda.

Ekonomisk frihet (marknadsliberalism) har visat sig så framgångsrikt att det numera är en civilisatorisk institution att försvara, varför de konservativa ofta gör gemensam sak med libertarianerna och socialisterna blir överkörda.

I Sverige och i större delen av världen, tyvärr, upplever jag att vi libertarianer är svagast. Det finns inget riktigt liberalt parti, vi blir ständigt överkörda och regleringarna och frihetsinskränkningarna hopar sig. Men det är å andra sidan naturligt för mig att se det så, annars vore jag inte libertarian. En socialist, däremot, tycker förstås att samhället är ”neoliberalt” och att förtrycket bara ökar och ökar. Tyckte hon inte så, vore han inte socialist!

Tips för den som effektivt vill bilda opinion och vinna en sakfråga: Saken är antagligen redan vunnen på din egen axel, så formulera inte problemet där. Undersök istället på vilken av de andra två axlarna du lättast och mest övertygande kan formulera problemet, och gör det!