Ett vanligt grönt narrativ är att kärnkraften numera är för dyr. Det heter att kärnkraftens kostnader ökar över tid, medan kostnaderna för förnybart går ner.

Sådana uttalanden baseras oftast på en enda reaktormodell, nämligen fransosernas EPR-1600, som haft problem med kostnadseskaleringar i Finland (Olkilouto 3) och Frankrike (Flamanville) och förväntas bli dyr även i Storbritannien (Hinkley Point C). Betänk att vi byggt 12 reaktorer snabbt och billigt i Sverige, och att det byggts bortåt 500 civila reaktorer i världen. Är det inte då lite märkligt att vi ska ge upp och anta att kärnkraften är dyr baserat på en enda ny reaktormodells barnsjukdomar? Sen är det viktigt att inse att även ”dyr” kärnkraft är mycket konkurrenskraftig med förnybart, inte minst med solkraft som typiskt har flera gånger högre kostnader.

Men det finns också ett mer avancerat argument, där kostnadseskaleringar observerats mer brett. Det cirkulerar kostnadsgrafer som denna (rött amerikanska kostnader, blått franska kostnader):

Jag kan inte gå i god för siffrorna i grafen, men helt otroliga är de inte. Problemet är att analysen oftast stannar här, i ett plötsligt utslag av mycket selektiv och retsam marknadsdyrkan. ”Haha, kärnkraften är för dyr, marknaden vill inte bygga, game over alla kärnkraftskramare!” Varefter man obekymrat fortsätter hälla hundratals miljarder över solceller med mycket tunt resultat. Men den som oroar sig över vår elförsörjning, luftkvaliteten och växthuseffekten vill nog vända på ett par stenar till. Varför blev det såhär, och hur kommer det sig att kostnaderna skiljer sig åt kraftigt i världen idag, och varför är osäkerheten i byggkostnaderna så enorma? Spannet är nästan en faktor fem, enligt denna graf från world-nuclear.org:

All annan industriell verksamhet har en gynnsam kostnadsutveckling genom så kallade industriella läreffekter. Man brukar räkna med att kostnaderna minskar med 10-20% för varje dubbling i antalet producerade enheter genom teknisk innovation, serieproduktion, effektivare och mer intrimmade leverantörskedjor, ökad konkurrens, minskad risk mm. Eftersom vi ser att kärnkraften åtminstone lokalt går emot denna mer eller mindre lagbundna utveckling så är det viktigt att förstå varför.

Varför behöver man förstå, kanske du undrar? Det man helst skulle vilja se är en fri marknad för energi, där externa kostnader internaliseras på ett effektivt, transparent och rättvist sätt, och där det i övrigt byggs fritt. Då behöver man inte förstå, utan marknaden ser till att det blir nära optimalt utfall med en ändamålsenlig mix av energikällor. Tyvärr är vi långt ifrån den här fria marknaden, och därför behöver vi förstå mekanismerna för att kunna påverka policies.

Vissa länder har tagit steg för att avreglera elmarknaderna, men det gäller bara delvis privatisering av elbolag samt friare prissättning av el till konsumenter, men INTE en jämn spelplan på produktionssidan. En fullständig avreglering skulle gynna kärnkraften, men såna här partiella avregleringar missgynnar den istället. Från ett läge där politiker tagit ett långsiktigt ansvar för rationell elförsörjning har vi hamnat i ett läge där de skyller på marknaden samtidigt som de pillar kortsiktigt och populistiskt med subventioner och restriktioner och låter tillståndsbyråkratin löpa amok. Det blir den sämsta av två världar och resultatet är förlamning.

Kärnkraften är förstås inte unik, utan har sina industriella läreffekter. Man bygger billigt på sina håll i världen men vi väljer kärnkraftens kostnader politiskt! I några bloggpostningar framöver tänker jag förklara hur och utforska ämnet från olika synvinklar. Hur kostnadernas komponenter ser ut, hur man räknar ut kWh-kostnaden, vad finansieringen spelar för roll, vilken roll staten/byråkratin spelar, hur jämförelser med andra energislags kostnader ser ut, etc. Detta var en liten prolog. Stay tuned.

Kärnavfallsfonden byggs upp genom en lagstadgad avgift som kärnindustrin betalar in i förhållande till produktionen. Medlen ska täcka avveckling av reaktorer och slutförvar av kärnbränsle. Detta är i sig ganska rimligt och jag har inga principiella invändningar.

Det som däremot inte är rimligt är att Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, beviljar stora anslag ur fonden till anti-kärnkraftsorganisationer för att de ska kunna ha anställda tjänstemän som gör allt för att stoppa, fördröja, baktala och fördyra processen med att få till stånd ett slutförvar. Jag har tidigare berättat om att en sorts avgrening av Naturskyddsföreningen kallad ”Miljöorganisationernas Kärnavfallsgranskning”, MKG, får de största anslagen.

Men det stannar tyvärr inte där. Naturskyddsföreningen är en relativt seriös aktör jämfört med de som står bakom MILKAS, Miljörörelsens Kärnavfallssekretariat, som är den andra ideella organisationen som får anslag. MILKAS består nämligen av extremist-gröna Jordens Vänner, samt galenpannorna i Folkkampanjen Mot Kärnkraft – Kärnvapen.

MILKAS bildades 2004 och mjölkar 925,000 kr i årligt anslag ur kärnavfallsfonden. En del av årets pengar har uppenbarligen använts till att bjuda in Chris ”baskern” Busby till Sverige och till kärnavfallsrådets seminarium 3 november i Kungliga Vetenskapsakademins lokaler i Stockholm. Baskern är den britt jag omnämnt i skräckgalleriet och MILKAS tvingade alltså en stor grupp, bland annat kommuntjänstemän från Östhammar och andra offentligt avlönade personer, att lyssna på hans sagor. Besöket och den länkade tidningsartikeln fick ett antal tunga akademiker att skriva en liten debattartikel för att mycket, mycket snällt påpeka att ”det saknas vetenskapliga belägg” för baskerns påståenden. No shit, liksom. Baskern replikerar och bevisar, sin vana trogen, sina teser genom att hänvisa till egen ”forskning”.

År 2011 beslöt SSM att MILKAS skulle betala tillbaka 215,000 kr eftersom revisionen upptäckt att man använt dessa pengar till en anti-kärnkraftsbroschyr (featuring baskern och flera andra ur skräckgalleriet), till dokumentärfilmen ”Om bergen faller sönder – en suggestiv berättelse om uranjakt i de svenska fjällen” samt till en utställning om Tjernobyl. Anslagen får enligt direktiven endast användas till att följa och ge input till avfallsförvaret, INTE till att rikta sig mot allmänheten med propaganda. MILKAS hade mage att överklaga och regeringen, genom ansvarigt statsråd Lena Ek (c), upphävde då myndighetens beslut och lät galenpannorna komma undan! Självklart har MILKAS efter detta gröna ljus fortsatt på inslaget spår.

Det går bra att exempelvis googla på Miles Goldstick, MILKAS informationssekreterare, om man själv vill bilda sig en uppfattning om det förekommer att MILKAS gör saker som inte stämmer med reglerna för anslag, eller inte.

Busby igen – hur mycket pengar han fått från MILKAS är svårt att veta, men helt klart är att ovanstående var en gång av många. Härom året skickade han exempelvis en 101-sidig inlaga till våra myndigheter med titeln Pandora’s Canister där han på fullt allvar hävdar (sidan 21) att behållarna kommer explodera efter 830 år, och såpass våldsamt att bentonitleran skjuts ut som en kanonkula genom schaktet till slutförvaret så att det skapas en kanal till ytan. Effekten skulle bli att hela Östersjön förstörs och dess kustbefolkningar döden dör. I acknowledgments-sektionen skriver han om att han fått pengar av MILKAS:

”I am grateful to the Swedish Anti-Nuclear movement for support and encouragement. I am grateful to MILKAS for financial support for carrying out this study. I am grateful to Ditta Rietuma of the ECRR Baltic Sea Office, Stockholm, for useful discussions and her help in translating parts of the Swedish language reports and to Miles Goldstick of MILKAS for his valued support of this group.”

Alltså, staten exproprierar pengar från oss elkonsumenter för att sen dela ut dem till galenpannor som både beställer skräpforskning och producerar anti-kärnkraftspropaganda riktad mot allmänheten. Förfarandet ger stora skadliga hävstångseffekter genom att:

• skräpforskare får avsättning för sin produktion och kan fortsätta sin gärning
• SKB-folk, kommunaltjänstemän och akademiker tvingas lägga tid på att lyssna på sagor och argumentera mot strunt
• folk exponeras för desinformation, via fusket, via blåögda journalister och via den direkta propaganda som anslagen finansierar
• utrymmet för allmänheten och andra legitima intressenter att ge synpunkter på slutförvaret minskar när bandbredden tas upp av stollar
• slutförvaret fördröjs och fördyras eventuellt ytterligare

Ska vi verkligen ha det såhär!? Ping SlösO! Vad gör riksrevisionen? Varför ställer inte journalisterna gröna politiker mot väggen? Vad säger föreningen Vetenskap och Folkbildning? Vägrar alla dessa avslöja skandaler bara för att det är kärnkraften som är offret?

Jag tycker att det blivit allt bättre diskussioner i kärnkraftsfrågan på internetforumen under senare år. Anti-kärnkrafts-påståenden får sällan stå oemotsagda numera och väldigt många debattörer har god koll. Alarmister och kapitalförstörare får det allt svårare att övertyga.

Samtidigt är frågan väldigt komplex och jag bestämde mig för att försöka bena ut vilken minimal förståelse som krävs för att någon ska förespråka kraftigt ökad global kärnkraft på konsekvensetisk och faktabaserad grund. Det gav också tillfälle att inventera och länka vad jag redan täckt av detta, som referens, och undersöka vilka luckor jag behöver täppa till framöver. Jag kom fram till dessa nödvändiga insikter:

Akut fossilproblematik

Man måste se någon form av avgörande (och hyggligt akut) problem med fossil kraft. Utan detta finns det inget skäl att gå ifrån billiga fossila energislag. Några problemkandidater finns att välja bland och den mest akuta är att miljoner dör årligen av luftkvalitetsproblem som förbränning av biomassa och fossiler ger. Mer långsiktigt har vi sånt som klimatförändringar och havsförsurning.

Kärnkraft är relativt harmlöst

Kärnkraftens risker måste ses som hanterliga problem, betydligt mindre än fossilproblemen. Man måste alltså ha koll på alla dessa, att:

1. slutförvaret inte är riskabelt
2. gruvdriften är insignifikant
3. härdsmältorna är väldigt milda olyckor sett ur ett fågelperspektiv.

Sol och vind är tekniskt/ekonomiskt begränsade

Tror man att sol och vind snart kommer skala obegränsat och billigt finns det inget skäl att satsa på kärnkraft. Man behöver förstå att:

1. intermittensen (att elen produceras bara ibland och delvis slumpmässigt) förhindrar enkel skalning förbi cirka 10-15% för sol och 25-30% för vind.
2. sol- och vindkapacitet (GW-siffror) kraftigt överdriver dessa energislags storlek.
3. värdet av sol och vind på spotmarknaderna faller tokfort när de konkurrerar ut sig själva
4. el-lagring är generellt svindyrt, inklusive lagring i elbilar
5. vidsträckta elnät inte är realistiskt för att lösa problemet
6. andra lösningar på intermittens inte heller duger. (Tio idéer är inte mycket bättre än en idé, när var och en av idéerna är för resurskrävande eller för begränsad.)
7. sol och vind är ett antal gånger dyrare än kärnkraft (när man väl skalar upp det med en positiv tillståndsbyråkrati bakom, som i Kina och Sydkorea)
8. solpionjär-länder slagit till nödbromsen innan 10% penetration.

Annat förnybart hjälper inte stort

Tror man att vattenkraft och biomassa kan stå som bas och drygas ut med vind och sol, så är även det ett skäl att strunta i kärnkraft. Här gäller det att inse att vattenkraft och biomassa är begränsat och miljöskadligt och inte duger i den skala som skulle krävas. Biomassa i stor skala ger enorm skövling/ytbehov och dessutom likartade luftkvalitetsproblem som kol. Lämpliga vattendrag att fördämma finns det begränsat av, samtidigt som att det är synd att förstöra älvbiotoper.

Kärnkraft är tekniskt obegränsat

Om man inte förstår att kärnkraften har goda tekniska förutsättningar att ersätta nästan all övrig energi (även utan gen4-kraftverk), så finns det ingen större idé att satsa på kärnkraft. Man måste alltså inse att:

1. peak uranium är nonsens
2. kärnkraften kan serieproduceras mycket snabbt
3. kärnkraftverk kräver låga insatser av metaller mm.
4. kärnkraftsenergi kan användas även för att syntetisera flytande bränslen

Kärnkraft är ekonomiskt rimligt

Utan ekonomisk rimlighet går det inte att skala upp ett energislag. Här måste man inse de flesta av dessa, att:

1. västvärldens höga kostnader på senare tid beror på att man tar uppstartskostnader för leverantörskedjor för varje bygge istället för att hålla igång dem och massproducera som vi gjorde förr.
2. en del kostnader också beror på onödig byråkrati och politisk risk
3. kärnkraft är billigt när man hanterar 1-2.
4. försäkringsrisken för staten är mycket låg per kWh och att det är helt normalt att industrier inte försäkrar sig för värstafallsolyckor.
5. en bränslestav nedstoppat i slutförvaret slutar dra kostnader.

Asketism duger inte

Många är inne på att vi måste ställa om livsstil och att det är enda lösningen. Tyvärr, vi ser snarare ser en fördubbling av världens energibehov till 2050 iochmed att vi ska bli runt 10 miljarder och alla ska ha hygglig standard med vitvaror, tempererat inomhusklimat, lyse, kommunikationer mm. Det handlar inte om slit-och-släng av kinesiska leksaker och mobiltelefoner, utan om basala behov och en rimlig standard.

Slutsatser

Det blev sju rubriker med insikter som krävs, och flera underpunkter till många av dem. Inte konstigt att de flesta inte begriper – hur ska man ha koll på allt detta utan ett specialintresse? Men ärligt talat, är det inte det här vi har vår representativa demokrati till? Om inte politikerna, med hjälp av tjänstemän och sakkunniga, sätter sig in i problemet och stakar ut en långsiktig färdriktning, vad ska vi då ha dem till? Förr gjorde de faktiskt det! Se exempelvis den här videon från 1975:

Förutom att han nämnde klimathotet redan då, för 40 år sen, notera gärna hur en politiker på den tiden tilläts tala och utveckla ett resonemang istället för att journalister ger dem 5-10 sekunder mellan varje angrepp. Numera tas inget långsiktigt ansvar, inga svåra beslut, och ingen kan eller vågar ställa sig upp och tala på ett vuxet sätt med väljarna. I vilken annan profession ses det som ett allvarligt klavertramp att tala sanning?

Hursomhelst, de sju insikterna ovan visar också på ett problem för de av oss som förespråkar kärnkraft: Vi måste tyvärr angripa sol och vind. Det vore mycket bättre att bara vara positiv till kärnkraft, men utan att slita bort halmstråna från förnybart-förespråkarna har kärnkraften givetvis inget utrymme. Förutom i autokratierna, alltså. Det är genant, frustrerande och långsiktigt destabiliserande för väst att Kina och Ryssland har en institutionell förmåga och seriositet som vi demokratier numera frånhänt oss. Ett stort och mycket beklämmande nejdetkanviinte.

Ni har säkert läst att det nu finns nedläggningsbeslut på fyra av tio reaktorer, nämligen:

• Oskarshamn 2, 850 MW (efter pågående uppgradering), stängs nu
• Oskarshamn 1, 492 MW, stängs troligen 2017
• Ringhals 2, 847 MW, stängs 2019
• Ringhals 1, 910 MW, stängs 2020

Gröna jublar. Naturskyddsföreningen skriver bland annat:

 Vi ser det här som ett tecken i tiden – förnybart är framtiden! Nu klimatmaxar vi Sverige! #klimatmaxa

NSF är förvisso stollar, men hur man orkar yra om att ”klimatmaxa” i det här sammanhanget övergår ändå mitt förstånd. En barnunge inser ju att om vi drar ner på kärnkraftselen i världen så blir det dominerande resultatet att kol bränns för att kompensera.

Förlusten av produktionskapacitet i Sverige blir ca 850+492+847+910 ~= 3100 MW. Ett understatement är att det kraftigt påverkar effektreserven. I termer av elproduktion tappar vi vi ca 23 TWh per år, dvs dubbelt så mycket som vindkraften producerade under 2014. När kol i Tyskland mfl länder kompenserar, medför detta cirka 20 miljoner ton ökade CO2-utsläpp per år. Det är något mer än Sveriges hela transportsektor som ligger på cirka 18.5 miljoner ton, inklusive bilar, taxis, bussar, lastbilar mm.

Idag bör vi alltså gratulera våra politiker – Anna-Karin Hatt, Ibrahim Baylan, Stefan Löfvén och Åsa Romson. De har tillsammans, genom målmedvetet arbete, sett till att utsläppen i EU ska öka motsvarande Sveriges transportsektor. Vattenfalls kolgruvor i Tyskland kommer vara bland de som får svara upp mot utmaningarna, oavsett framtida ägare.

Apropå Tyskland… Elproduktionen i Tysklands solceller har vuxit med ungefär så här mycket sen 2010. Det giganten Tyskland med investeringar i 1000-miljardersklassen har skapat under fem år med hjälp av solceller ska alltså lilla Sverige kompensera med en motsvarande kärnkraftsnedläggning under kommande fem år. Även om det inte är direkt relaterat så ligger det en tilltalande symmetri i detta, inte sant? Det som byggs upp med möda är mycket lätt att riva ner. Det är ju inte Baylans och Löfvéns egna pengar, trots allt.