En italiensk uppfinnare, Andrea Rossi, har sedan 2007 kört ett kall fusions-bedrägeri. Han kallar sin produkt E-cat, eller Energy Catalyser. Då och då demonstrerar han den inför utvalda naiva forskare, pinsamt nog flera från Sverige, för att kunna attrahera ännu mer lättlurade investerare. (Wikipedia hävdar att han dragit in minst $11.6 miljoner.) Gemensamt för alla sådana demonstrationer är att de sker på hans villkor och förändras mellan varje gång för att observatörerna inte ska kunna utnyttja kritik mot tidigare demonstrationer.

Saken har varit stendöd rätt länge nu i mina ögon, men nu har det helt sjuka hänt att Elforsks VD Magnus Olofsson annonserar i en debattartikel i Ny Teknik att Elforsk ska ta initiativ till att ”bygga upp en samlad svensk forskningssatsning”. Elforsk (ett branschsamarbete med stora statliga inslag) bör hädanefter rätteligen kallas ”Eltorsk”.

Orsaken till att Eltorsks VD satsar på detta är att Rossi et al släppt en ny rapport med detaljer från en ny demonstration. De tidigare demonstrationerna har kritiserats för att isotopsammansättningen hos fusionsprodukterna matchar den man finner i naturen, vilket inte borde vara fallet om den förväntade fusionen ägt rum. Det tycks Rossi et al ha rättat till denna gång genom att köpa lite singel-isotop-material som får agera ”aska” efter fusionsprocessen. Stephan Pomp bloggar förtjänstfullt om hur inte heller den isotopsammansättning som nu redovisas är rimlig för fem öre utan uppenbart planterats.

Tekniskt är det alltså nonsens. För mer intressanta tekniska argument, se GoatGuys kommentarer på NextBigFuture. Vidare har Rossi dömts för bedrägerier förr. Men det är inte sådana saker som främst får mig att avfärda detta. Det har med detta att göra:

1. Exxon Mobil, $491B
2. Sinopec, $486B
3. Shell, $478B
4. Wal-Mart, $476B
5. China National Petroleum, $455B
6. BP, $379B
7. Saudi Aramco, $365B
8. State grid corporation of China, $338

Av de åtta största företagen i världen är Wal-Mart ensamt icke energirelaterad. Den sammanlagda årliga omsättningen för bara dessa sju energiföretag är i storleksordningen 3000 miljarder dollar. Sen kommer aningen mindre spelare som Total, Chevron, Philips, Gazprom, E.On, Statoil, Irans, Brasiliens och Kuwaits oljebolag mfl. Tusentals miljarder dollar som söker billigare lösningar!

Rossis enkla garageprojekt producerar enorma mängder energi i en otroligt kompakt formfaktor och utan strålning (trots att någon form av kärnreaktioner ska pågå). Det borde alltså vara lätt att skapa en produkt och börja sälja. Ändå ser vi, ännu efter 7 år, inga konvulsioner på marknaden. Varken på aktiemarknaden eller någon annanstans. Rossi har gått från 57-åring till 64-åring under perioden. Har han tänkt dö av ålder istället för att bli världens rikaste och mest ansedda man? Och varför har inget av världens energibolag eller militära underrättelsetjänster varit framme och försökt lägga beslag på idén? Jo, för att den är ett bedrägeri. Vore den sann skulle den gå att demonstrera på riktigt och den skulle attrahera mer än $11.6 miljoner från jordens mest lättlurade investerare.

Mer intressant än själva bedrägeriet är alla som försvarar det på nätet. Se exempelvis kommentarerna på Stephans bloggpostning, NextBigFuture eller till Eltorsks debattartikel. Detta försvar borde det forskas om, däremot! Hur kan folk tro på sånt där, och på vilket sätt har den svenska skolan svikit dem?

Jag råkade på en lite intressant blogg: ”detartrams”. Tyvärr var första inlägget jag hittade där, ett om Ebola, kanske inte ett av de mest lyckade. Det fick mig ändå att inse att det var läge att skriva en uppföljare till mitt förra inlägg om Ebola-matte. Det skrev jag i början av augusti då det fanns 1779 misstänkta fall medan vi nu två månader senare är uppe i 8011 fall (och man vet att antalet fall är underrapporterade). En fördubbling per månad är ju en ganska tuff utveckling och media återger ganska chockerande beräkningar som tyder på att antalet fall kan nå 1.4 miljoner i januari. Här är en cool graf från wikipedia (under creative-commons-licens) om hur spridningen ser ut som andel av befolkningen:

Liberia ligger högt med en promille (underrapporterat) av befolkningen smittade. Världen ligger på en miljondel smittade och verkar öka med en faktor 10 var tredje månad. Vi är alltså bara 6*3 = 18 månader från att alla i hela världen smittats, vid en naiv extrapolation!

Är det dags att bli skraj? Var jag fel ute när jag manade till lugn i förra Ebola-inlägget? Nej, jag tycker inte det. Förvisso är utsikterna skapligt bleka för de tre drabbade länderna, men jag hävdar fortfarande att riskerna är mycket låga för övriga världen. Detärtrams-bloggen visar, skapligt intressant, på vetenskapliga studier som tillsammans målar en oroande bild vad gäller potential för vidare geografisk spridning, men dessa studier är, tycker jag, ”av akademiskt intresse”. I själva verket krymper utbrottets geografiska omfång, och det finns förklaringar till det:

Centre for Disease Control and Prevention i USA, uttrycker följande:

”Halting the epidemic requires that approximately 70% of Ebola cases be cared for in Ebola Treatment Units or, if they are at capacity, at home or in a community setting in which there is a reduced risk of disease transmission and safe burials are provided.”

Det låter väl inte så svårt? Orsaken till att vi ser en okontrollerad spridning i de tre drabbade länderna är alltså att smittan överväldigar dessa länders förmåga att vårda, isolera och spåra ens 70% av de smittade. Det i sin tur beror på att smittan inte uppmärksammades på allvar förrän i slutet av mars 2014, ca fyra månader efter att utbrottet egentligen startade. Vid det laget var hundratals redan smittade, varav en hel del hälsoarbetare, och smittan hade fått fäste i alla tre länderna. Dessutom hade man inte omedelbart kapacitet att få igång en snabb, effektiv respons.

Det som nu självklart sker i omkringliggande länder är att en kapacitet och vaksamhet byggs upp, så att när några importerade fall uppstår så kommer man snabbt isolera, vårda och spåra smittade. Nigeria är ett exempel på detta. En oansvarig jurist flög från Liberia till Nigeria medveten om att han hade ebola och skapade ett hastigt utbrott på 20 smittade i Nigeria. Dessa 20 isolerades och hela 891 personer som de haft kontakt med har följts upp för att säkerställa att inte smittan sprids vidare. Nu har så lång tid gått att ingen längre är smittad i Nigeria.

Vi kommer självklart se ett stort antal importfall till andra länder, men troligen inga okontrollerade utbrott utanför de tre värst drabbade länderna. Epidemins potential kan alltså antas vara lägre än de 20 miljoner som lever i dessa länder. Illa nog, givetvis.

Har varit bortrest och är därför är betydligt senare på bollen än vad jag hade önskat när det gäller regeringsbildningen, regeringsförklaringen och vår nya ”energipolitik”. Iallafall:

Regeringen är oerhört svag både parlamentariskt och erfarenhetsmässigt. Vad gäller erfarenhet har bara fyra av tjugofyra statsråd suttit i regering tidigare och Löfvén själv har inte ens suttit i riksdagen. En 29-åring utan utbildning får ta hand om sjukvården etc. Det parlamentariska stödet är rekordsvagt, 138 mandat av 349 (40%). Om vänsterpartiet gör allt storebror säger får Löfvén 21 mandat till, eller 159 stycken (46%).

När det gäller energin innehåller regeringsförklaringen följande:

Regeringen kommer att bjuda in till blocköverskridande samtal […]. Regeringens ingång i dessa samtal är att kärnkraften ska ersättas med förnybar energi och energieffektivisering och att Sverige på sikt ska ha 100 procent förnybar energi. Den förnybara elproduktionen byggs ut ytterligare. Målet ska vara minst 30 terawattimmar ny el från förnybara källor år 2020. Det teknikneutrala certifikatsystemet för förnybar elproduktion ska användas för detta syfte. Stödet till havsbaserad vindkraft och till solkraft ska stärkas. Kärnkraften ska bära en större andel av sina samhällsekonomiska kostnader. Säkerhetskraven skärps och kärnavfallsavgiften höjs. Vattenfall ska vara ledande i omställningen av energisystemet mot en högre andel förnybar energi.

Det ursvaga parlamentariska underlaget gör att man inte kan få stöd för direkta lagar om kärnkraftsnedläggning (om inte centern skulle överge alliansens överenskommelse och göra gemensam sak med vänsterblocket förstås). Den största chansen att få till en nedläggning är därför att baka in ekonomiska giftpiller i budgeten, vilket förklarar ett lögnaktigt och ovärdigt casus belli om att kärnkraften inte bär sina samhällsekonomiska kostnader. Budgeten hanteras nämligen lite speciellt och i klump just för att tillåta svaga regeringar att hantera landets ekonomi effektivt och därmed är det betydligt lättare för en regering att få igenom förslag de egentligen inte har stöd för om förslagen kan stöpas i en skapligt renodlad ekonomisk form.

30 TWh tillskott på fem år är väldigt mycket – dagens vindkraft är på bara 10 TWh. Planen för att åstadkomma det är alltså att man ökar på elcertifikaten och ovanpå det skjuter till en massa extra stöd till energikällor som inte klarar sig på bara 20-40 öre/kWh i subvention (solceller och havsbaserad vattenkraft).

Man räknar alltså, fullt logiskt, med att mycket av vår kärnkraft blir ”olönsam” när man ökar subventionerna av vindkraft och biomassa från 20-30 öre, subventionerar solceller och havsbaserad vindkraft med kanske det dubbla, fortsätter med en särskild kärnkraftsskatt (effektskatten) på cirka 7 öre/kWh, tvingar fram (ytterligare) onödiga säkerhetsåtgärder för ett okänt belopp och driver på kostnadseskaleringen i avfallshanteringen med gissningsvis 4 öre. Det finns självklart olika tolkningar av överenskommelsen och många hoppas/fruktar tydligen fortfarande att Löfvén ska blåsa/köra över miljöpartiet och se till att driva vidare kärnkraften. Jag tror inte ett dugg på det, utan antar tills motsatsen bevisats att man fortsätter demontera vår elförsörjning.

Totalkostnaden då? Vi får höfta lite: Om man ska få in 30 TWh förnybar el  till 2020 och lägga ner motsvarande kärnkraft, så kan man räkna med det billigaste alternativet på ca 10 GW för 10 kr/W, dvs totalt 100 mdr, mycket optimistiskt räknat. Om vi dessutom försiktigt räknar med 50% påslag pga stödet till sämre alternativ som sol och havsbaserad vindkraft, samt pga vind-elens lägre värde (försämrad prisrelation vid elhandel mot utlandet), samt dess behov av utbyggd kapacitet i stamnätet samt i vattenkraften, så summerar det till 150 mdr på cirka 5 år, dvs 30 mdr per år.

Jag är tveksam till att detta är realistiskt, trots att det mesta av kostnaderna inte tas över statsbudgeten utan hamnar på konsumenternas elräkningar (cirka 3000 kr/person och år). Men visst, sätter man elcertifikaten på den nivån så kommer marknaden lösa det. Något som dock är lite oklart för mig ännu är hur detta kommer fungera med den överenskommelse vi har med Norge om en gemensam elcertifikatsmarknad och en gemensam ökning på 26.4 TWh från 2012 till 2020. Ska det omförhandlas, eller kan vi helt enkelt besluta om fler certifikat och låta norrmännen håva in en del av subventionerna?

Ovanpå det här vill man tvinga Vattenfall att agera oekonomiskt, som ett politiskt verktyg, inte bara hemmavid utan även ute i Europa.  Kostnaderna för det är okända, men jag tror inte att man gör som miljöorganisationerna krävt att i princip avveckla (inte sälja) all egen produktion i Tyskland. Jag har tidigare rapporterat att det har en prislapp på bortåt 200 mdr och jag tror varken Löfvén eller Fridolin vågar förstöra så mycket svenskt kapital på ett bräde. Kapitalförstöringen i kärnkraftsnedläggningen är förvisso större, men mer utspridd och mindre uppenbar för de flesta.

Obligatoriskt gymnasium, högre a-kassa, höjda skatter och oändlig sjukskrivning? Don’t get me started.

1. Forskare från Sveriges lantbruksuniversitet skriver en viktig artikel om ”parallell” vetenskap. Hur framförallt olika, inte minst grönröda, makthavare styr forskning och dess genomslag i media för att skuffa undan riktig vetenskap till förmån för handplockade ”experter” mm. Hur enorma anslag förslösas på tämligen idiotisk forskning om exempelvis risker med GMO, och på att finansiera lobbying av organisationer som företräder ”gräsrotsintressen”. Det ger en del ytterligare bränsle till min bloggpostning om det grönakademiska komplexet.

2. Per Schlingmann, fd moderat chefsstrateg, och någon mer lyckas göra reklam för sin nya bok på DN Debatt. Debattartikeln är väldigt märklig på det viset att den radar upp en massa intressant statistik om hur kvinnorna alltmer dominerar näringslivet, det urbana livet, inkomstfördelningen, universiteten mm, men ändå helt saknar poäng. Den landar bara i något allmänt hållen fråga om hur Sverige ska leda utvecklingen mot matriarkatet (som om vi inte redan gjorde det). Kul att läsa för statistiken ändå.

3. UAE gör en Sverige, dvs bygger kärnkraft fort. De har startat ett bygge per år och har just gjutit första betongen för nummer tre. Nummer fyra kommer påbörjas nästa år. UAE har precis samma befolkningsmängd som Sverige, men lägre BNP per capita. De skrev kontrakt 2009 och startade byggen 2012, 2013 och nu 2014 och nästa 2015. Alla kommer vara klara till 2020. Det går om man vill, även om Sverige numera är ett stort nejdetkanviinte.

4. Skottland röstade tyvärr nej till självständighet. Här är en läsvärd principiell diskussion om nyttan med mindre stater. Det finns också levande forskning om saken, som visar att små länder tenderar att både vara rikare och mer jämlika.

5. För någon vecka sen presenterades årets IgNobel-vinnare.

6. Slutresultatet i valet. Min rekommendation Direktdemokraterna fick 1417 röster, aningen mer än det andra hyggliga alternativet, nämligen Klassiskt Liberala Partiet på 1210 röster.

7. Mellan 1978 och 2012, dvs under 34 år, påbörjades inga nya reaktorer i USA. Orsaken var att man först sökte licens att bygga verket och sen, när man byggt färdigt, var tvungen att söka licens för drift! Givetvis kan inget företag lägga dussintals miljarder på något som man kanske, kanske får börja utnyttja några år senare när byråkratins kvarnar eventuellt spottat ur sig ett ”ok”. I början av 2000-talet kom man på att det här kanske inte var så jäkla smart, och man införde möjligheten att få en kombinerad bygg- och driftlicens. Dessutom kan man nu licensiera reaktordesigner, så att varje reaktorbygge inte skulle behöva prövas för sig (förutom för plats-specifika detaljer).

Westinghouse fick design-licens för sin AP-1000 år 2006. För tio dagar sen lyckades GE-Hitachi komma igenom nålsögat med sin ESBWR. De hade certifiering för föregångaren också, men man får hoppas att den här designen har bättre lycka att attrahera investerarna. Nu pågår bara fyra byggen av AP1000 i USA, plus en återstart av ett urgammalt bygge av en äldre design.

Tvåhundra år har gått sedan luddismens  historiska höjdpunkt. Ludditer var alltså missnöjda textilarbetare som 1811-1817 protesterade mot maskinell effektivisering genom att bland annat sabotera de nya maskinerna. Grejen var förstås att de inte såg längre än näsan räckte, dvs till deras förlorade jobb. Det var inte så lätt för hantverkare i 1800-talets början att inse att det finns oändligt med jobb och att industrialiseringen skulle göra även dem rika bortom all fattningsförmåga, men idag, efter 200 år av erfarenhet och stadigt ökande välstånd, finns det inte längre mycket till ursäkt.

Nu lever luddismen kvar hos vissa, inte minst hos det gamla språkröret Birger Schlaug, som antagligen varit luddist i hela sitt liv utan att låta verkligheten påverka kartan. I ett antal blogginlägg på sistone har han tjatat  om en ny rapport som hävdar att hälften av jobben kommer försvinna på 20 år i en ”digital tromb”. Det låter väldigt överdrivet med tanke på hur genomreglerad och stel ekonomin är. Minns att för kommersiell innovation krävs regler som tillåter den. Se på autonoma bilar – hur ska det gå till med dagens trafikregler och -lagar? Hursomhelst, även om denna utveckling besannas har vi fortfarande oändligt med jobb!

Vad är då Schlaugs lösningar på detta enorma icke-problem? En helt batteri av åtgärder, förstås. För det första vill han skapa arbetsdelning genom arbetstidsförkortning. Vi ska alltså sänka arbetstiden så att de arbetslösa ska kunna gå in som läkare, lärare, civilingenjörer mm.

För det andra vill han flytta skatter från skatt på arbete till en produktionsskatt som ska utgå på företagens omsättning (så företagen inte ska kunna smita genom att automatisera). Du, käre läsare, som har lite mer nationalekonomisk intuition än Schlaug, inser säkert vad som händer om man straffar företagen en gång för varje led i produktionen man har. Jo, man tvingar företagen att minska antalet led, dvs man tvingar fram så kallad ”vertikal integration” där samma företag äger hela värdekedjan från ax till limpa. Schlaug är ett grönskägg som helst vill ha småskalighet och lokal produktion. Ändå förespråkar han, givetvis utan att själv begripa det, policies som skulle ge oss helt enormt storskaliga, globala och komplexa företag.

För det tredje vill han införa medborgarlön så vi lättare ska kunna hantera detta enorma utflöde från arbetsmarknaden som han ser framför sig. Dvs han vill främja att folk inte omskolar sig eller söker nya jobb efter rationaliseringar, utan att de sitter hemma och spelar datorspel etc medan de vänjer sig vid väldigt låg levnadsstandard. Som bonus skulle de slita mindre på miljön.

För det fjärde ska vi ta oss ur vårt ”beroende av tillväxt”. Givetvis utan att specificera vad detta beroende skulle bestå i och hur lösningen skulle se ut. Den som vill kan ju läsa min ännu inte avslutade bloggserie om tillväxthaverism för mer kött på benen. I korthet finns inget ”beroende av tillväxt”. Det är ännu ett påhittat problem.

Schlaug är tyvärr inget större undantag, utan ungefär såhär bra begriper vänsterpolitiker ekonomi. Att alla inte skriver under på samma dumheter är mer av en modefråga än ett resultat av förståelse. Annars vore de inte vänsterpolitiker.

Den som debatterar ibland med folk från religiösa trakter (USA exempelvis) kommer förr eller senare upptäcka att många som ser religiositet som en förutsättning för moral. Ateister antas vara amoraliska hedonister. Vi i Sverige tycker förstås det låter helt vrickat, men för de som lever sina liv i religösa hegemonier är det inte så konstigt. I deras vardag kopplas hela tiden religion och moral ihop, och brist på moral förklaras regelmässigt, oavsett sanningshalt, med bristande gudsfruktan. Samtidigt saknar de motexempel – ateisterna i sådana samhällen vågar sällan komma ut ur garderoben och därför har de troende inga vänner som är ateister.

I Sverige har vi våra paralleller, förstås, beroende på våra egna hegemonier. Feministisk ideologi ses i vissa kretsar som en förutsättning för jämställt tänkande. På samma sätt ses grön ideologi som en förutsättning för miljövänligt tänkande. Övriga är amoraliska hedonister – är man inte feminist så är man likgiltig till jämställdhet och man behandlar då kvinnor som det passar ens tillfälliga begär. Är man inte grön är man likgiltig inför miljöproblemen och konsumerar och exploaterar som det passar. Vilket förstås är trams.

Gröna krafter uppmanar nu folk att #miljörösta, men det är uppenbart att de egentligen vill att man ska rösta grönt, dvs på Mp, V, Fi eller i absoluta nödfall C. Jag kan hålla med om att det kan finnas en poäng i att miljörösta, men tycker kanske att man isåfall verkligen ska titta på miljövänlighet och inte på grönhet.

När det gäller miljövänlighet borde den första ambitionen för politiker rimligen vara att de inte själva ska tvinga fram onödiga miljöskador. När man subventionerar förnybart gör man just detta. Man skapar efterfrågan på metaller, skogsprodukter, mer elledningsgator, fördämningar, transporter mm, utan att det finns en motsvarande efterfrågan på mer el! Vindsnurrorna, solcellerna, biomassaverken, småskalig vattenkraft, de utbyggda stamnäten mm hade för det mesta inte byggts om marknaden fått råda. Och funnes efterfrågan hade marknaden troligen byggt två ganska oansenliga fabriksbyggnader innehållande varsin reaktor istället för allt det där övriga.

Mp tror, enligt bland annat en färsk debattartikel i Ny Teknik, att marknaden ratar såväl kärnkraft som fossilt, och då faller hela vitsen med fortsatt subvention av alternativ. Det enda som subventioner kan åstadkomma i det läget är ett överskott av energi.

Så hur ska vi veta vilka politiker som tycker att slöseriet och det konstlade upp-pumpandet av elproduktionen ska fortsätta? Hur ska vi kunna kryssa en vettig kandidat med minimalt med arbete? Här har vi faktiskt fått hjälp från Svensk Vindenergi, som har genomfört en enkät med 510 av toppkandidaterna till riksdagsvalet! De har ställt fyra frågor:

1. Håller du med om att elcertifikatsystemet bör förlängas till 2030 så att den förnybara
   elproduktionen i Sverige kan fortsätta att öka?
2. Anser du att Energimyndigheten bör få i uppdrag att utreda om det, utanför det befintliga elcertifikatsystemet, bör införas någon form av stödsystem för havsbaserad vindkraft?
3. Håller du med om att Svenska Kraftnät bör få i uppdrag att arbeta fram en konkret
   handlingsplan för hur ett förstärkt stamnät och nya utlandsförbindelser ska kunna möta den ökade förnybara elproduktionen i Sverige fram till 2030?
4. Håller du med om förslaget att Energimyndigheten bör ges i uppdrag att utreda och ta ett samlat grepp över hur tillståndsprocesserna för vindkraft kan förkortas och underlättas?

De som svarar ”ja” på fråga 1-2 är uppenbart gröna (eller kuvade av partipiskan) personer som enligt sin förnybart-dogm gärna pressar fram slöseri och ökad miljöbelastning. Att svara ”ja” på 3:an är halv-ok, eftersom det kan ses som en beklaglig men nödvändig följd av annat vansinne. Att svara ”ja” på 4:an är inget konstigt alls – vi ska inte ha onödiga hinder. Så hur ser det ut, när det gäller de viktigaste frågorna, dvs 1-2? Jo, såhär:

Ovan ser man alltså att moderaterna under Reinfeldts trianguleringsregim blivit förnybartkramare och att knappt någon vågar gå emot partipiskan. Det lysande undantaget är Marie Malmer Stenergard (M) från Skåne, som antingen har civilkurage eller saknar koll på partiets officiella hållning. Fp har tvärtom vettig partipolicy med nej till elcertifikat, men de flesta går emot(!) eller är för fega för att ta ställning. Du kan läsa den länkade enkät-rapporten för hela listan på toppkandidater i ditt län. För din bekvämlighet ger jag här en lista på kandidater med acceptabla svar (dvs ”nej” på 1-2):

• Bengt Eliasson (fp) – Halland
• Christer Nylander (fp) – Skåne
• Michael Anefur (kd) – Skåne
• Marie Malmer Stenergard (m) – Skåne
• Roger Haddad (fp) – Västmanland
• Roland Utbult (kd) – Västra Götaland
• Mathias Sundin (fp) – Östergötland

(Plus nästan alla Sd-kandidater, som tycks ha en gemensam rikslista.) I de flesta län saknas alltså en vettig kandidat i undersökningen, men det finns säkert kandidater med vettiga åsikter längre ner på respektive lista. Jag råkar bo i ett av länen som har en acceptabel kandidat och ett alternativ (om jag inte röstar Dd) är att jag väljer den kandidaten. Ska du #miljörösta? På vem?