Jag råkade på en lite intressant blogg: ”detartrams”. Tyvärr var första inlägget jag hittade där, ett om Ebola, kanske inte ett av de mest lyckade. Det fick mig ändå att inse att det var läge att skriva en uppföljare till mitt förra inlägg om Ebola-matte. Det skrev jag i början av augusti då det fanns 1779 misstänkta fall medan vi nu två månader senare är uppe i 8011 fall (och man vet att antalet fall är underrapporterade). En fördubbling per månad är ju en ganska tuff utveckling och media återger ganska chockerande beräkningar som tyder på att antalet fall kan nå 1.4 miljoner i januari. Här är en cool graf från wikipedia (under creative-commons-licens) om hur spridningen ser ut som andel av befolkningen:
Liberia ligger högt med en promille (underrapporterat) av befolkningen smittade. Världen ligger på en miljondel smittade och verkar öka med en faktor 10 var tredje månad. Vi är alltså bara 6*3 = 18 månader från att alla i hela världen smittats, vid en naiv extrapolation!
Är det dags att bli skraj? Var jag fel ute när jag manade till lugn i förra Ebola-inlägget? Nej, jag tycker inte det. Förvisso är utsikterna skapligt bleka för de tre drabbade länderna, men jag hävdar fortfarande att riskerna är mycket låga för övriga världen. Detärtrams-bloggen visar, skapligt intressant, på vetenskapliga studier som tillsammans målar en oroande bild vad gäller potential för vidare geografisk spridning, men dessa studier är, tycker jag, ”av akademiskt intresse”. I själva verket krymper utbrottets geografiska omfång, och det finns förklaringar till det:
Centre for Disease Control and Prevention i USA, uttrycker följande:
”Halting the epidemic requires that approximately 70% of Ebola cases be cared for in Ebola Treatment Units or, if they are at capacity, at home or in a community setting in which there is a reduced risk of disease transmission and safe burials are provided.”
Det låter väl inte så svårt? Orsaken till att vi ser en okontrollerad spridning i de tre drabbade länderna är alltså att smittan överväldigar dessa länders förmåga att vårda, isolera och spåra ens 70% av de smittade. Det i sin tur beror på att smittan inte uppmärksammades på allvar förrän i slutet av mars 2014, ca fyra månader efter att utbrottet egentligen startade. Vid det laget var hundratals redan smittade, varav en hel del hälsoarbetare, och smittan hade fått fäste i alla tre länderna. Dessutom hade man inte omedelbart kapacitet att få igång en snabb, effektiv respons.
Det som nu självklart sker i omkringliggande länder är att en kapacitet och vaksamhet byggs upp, så att när några importerade fall uppstår så kommer man snabbt isolera, vårda och spåra smittade. Nigeria är ett exempel på detta. En oansvarig jurist flög från Liberia till Nigeria medveten om att han hade ebola och skapade ett hastigt utbrott på 20 smittade i Nigeria. Dessa 20 isolerades och hela 891 personer som de haft kontakt med har följts upp för att säkerställa att inte smittan sprids vidare. Nu har så lång tid gått att ingen längre är smittad i Nigeria.
Vi kommer självklart se ett stort antal importfall till andra länder, men troligen inga okontrollerade utbrott utanför de tre värst drabbade länderna. Epidemins potential kan alltså antas vara lägre än de 20 miljoner som lever i dessa länder. Illa nog, givetvis.