Signaturen Rasmus gav några kloka reflektioner i kommentarsfältet till mitt inlägg om global uppvärmning. Vi är ganska ense, men jag tänker ändå att det kan vara värt att spinna vidare lite på hans kommentarer för att utveckla min egen position. Rasmus tycker min inställning är respektabel men anser att jag var väl pessimistisk om lekmäns förmåga att bilda sig en välinformerad uppfattning. Kanske det, men hur välinformerade är vi egentligen, generellt sett?
Annorlunda uttryckt: I hur många frågor kan vi säga att vi ”vet” genom någon sorts egen forskning eller egna kvantitativa observationer? Inte många. Övriga frågor baseras ytterst på någon sorts tillit till auktoriteter – att de inte har fuskat/konspirerat när det gäller källmaterial, beräkningar och framställningar. Visst, ofta kan man sammanfoga en massa mer eller mindre ytlig kunskap man har och komma fram till att det exempelvis är rimligt att kol-14-metoden fungerar. Jag vet att radioaktivt sönderfall sker, jag tror mig veta att det finns kosmisk strålning som kan aktivera kolet i CO2-t. Men har jag gjort några experiment själv? Har jag ens mätt sönderfallshastigheten eller andelen kol-14 i levande organiskt material? Nej. Jag får lita på att auktoriteterna gjort rätt, avskriva det osannolika att det finns en konspiration och anta att den kosmiska strålningen är skapligt konstant mm.
När det gäller global uppvärmning gäller samma förhållanden fast i lite ”sämre” proportioner. Jag har framförallt mindre att gå på när det gäller min egen rimlighetsbedömning. Jag tror mig veta att någon form av växthuseffekt finns – se Venus exempelvis, och att jorden förstås vore kallare utan atmosfär. Jag vet att gaser reflekterar olika strålningsspektra. Men hur klimatet påverkas av små mängder CO2-gas, metan mm och hur uppvärmningen växelverkar med vattenånga och molnbildning, hur värmen tas upp i haven, hur sotet påverkar, i vilken takt isarna smälter, hur växtligheten påverkas etc, hur ska jag veta det? Och hur kan jag göra en självständig rimlighetsbedömning av dessa saker, ens om jag läser på i rimlig omfattning? Nä, jag får helt enkelt lita på att forskarsamfundet inte drar en rövare.
Sen var det det här med konsensus eller inte. Såvitt jag kan se finns det en konsensus och en mycket stark huvudfåra på klimatområdet. (Okej, vetenskaplig konsensus är förstås aldrig absolut – det finns forskare som tror på intelligent design och mobiltelefonallergi också.) Visst kan huvudfåran vara fel och visst kan paradigmskiften ställa allt på ända, men jag upplever att invändningar mot olika vetenskapliga huvudfåror, nu och historiskt, ofta framställs som starkare än de egentligen är genom cherrypicking och vinklingar/straw men. Ta kritiken mot evolutionsteorin exempelvis – det gnälls på historiska forskningsmissar och fusk med skelett etc, men vad spelar det för roll när den teoretiska basen på det stora hela varit sund och har överväldigande evidens för sig?
Rasmus framför att intresserade och kompetenta lekmän kan spela en viktig roll genom att granska och ifrågasätta, och, om jag tolkar honom rätt, på så vis bidra till snabbare paradigmskiften och bättre kvalitetskontroll inom vetenskapen. Jag är lite skeptisk till det eftersom jag inte ser hur lekmännens påverkan aggregeras på något meningsfullt sätt. En oerhört liten andel av lekmännens opposition har någon form av giltighet och signal/brusförhållandet är nära noll. Möjligen kan lekmannaopposition leda till att ge udda forskare råg i ryggen, plattformar och mer anslag, på gott och ont. Gott på så vis att det möjligen kan ge dessa snabbare paradigmskiften, ont på så vis att allmänna medel förslösas, folk blir lurade och viktiga policyrekommendationer rinner ut i sanden.
Det finns en växande kärna inom varje akademiskt område som paradigmskiften inte sannolikt kan rubba. Ett exempel: Det är förvisso sant att relativitetsteorin ersatt den newtonska mekaniken, men å andra sidan är det bara i randfallen som relativitetsteorin ger en påtaglig skillnad. Den newtonska mekaniken utgör fortfarande någon sorts kärna; en förenklad modell som duger för det mesta. Om något en dag ersätter relativitetsteorin så kommer denna nya teori bara vara påtagligt bättre i relativitetsteorins randfall. Ökande mängd empirisk data minskar den möjliga variationen i förklarande teorier, samtidigt som ökande antal ögon på teorierna minskar risken för att de är åt fanders. Numera går det dessutom snabbare att bilda stabila kärnor, eftersom forskarvärlden är större än förr. Kombinera detta med att klimatteorin börjar bli ganska gammal, så inses att det är rimligt att anta att den nu har en skapligt stabil kärna.
Rasmus påpekar å andra sidan helt riktigt att klimatvetenskapen har empiriska/experimentella begränsningar. Vi har vårt enda jordklot med sitt oerhört komplexa klimatsystem som utvecklar sig mycket långsamt och därmed invalideras felaktiga teorier mycket långsamt av ny empiri. Absolut är det så, och detta kan bara delvis kompenseras av stora resurser och många ögon. Men samma taskiga förhållanden gör det också svårt för oss lekmän att bilda oss en egen uppfattning. Jag vidhåller att det är hybris för en lekman att tro att han genomskådat klimatteorierna eller att han har tillräckligt på fötterna för att avvika från den akademiska huvudfåran.
Det är dåligt att tro på första bästa titel-bärare man hittar och det är kanske ännu värre att välja ut en auktoritet att tro på baserat på eget önsketänkande eller ideologi. Det är däremot inget fel i att söka upp den akademiska huvudfåran, begripa dess teser på en lagom nivå och anta att de är rätt eller åtminstone ungefär rätt. Sen gör det förstås inget om man begriper teorierna på en lagom nivå också.
Ganska snart efter utnämningen visade han färg, när Kungliga Vetenskapsakademiens energigrupp på 13 professorer kommit fram till att vindkraftens potential var begränsad:
