Feminismens arga vita kvinnor

Jag har hängt på en bunt uttalat feministiska bloggar och försökt bilda mig en uppfattning om hur de fungerar och hur argumentationen går. Har lärt mig en hel del av mer eller mindre tveksamt värde (som att lesbiska som aldrig legat med män kallas ”goldstar lesbians” och är lite finare än andra lesbiska). Ska försöka sammanfatta mina observationer och reflektioner.

Vill dock börja med att säga, för att inlägget inte ska missförstås alltför mycket, att många strider som feminister tar självklart är legitima och viktiga, och att det kan vara beundransvärt att ställa sig på barrikaderna och ta all den skit som slungas på en.

Nå, det första man ser är förstås ytan och en viss likriktning – att det nästan alltid handlar om arga, neurotiska unga vita vänsterkvinnor, pluggandes eller utbildade inom något samhällsvetenskapligt, som gärna uttrycker sig vulgärt, är skapligt piffade men otränade och stoltserar med att vara orakade nånstans. Det händer att de ber om ursäkt för sin vithet. Först tänkte jag dessutom att alla kanske var östgötar, men efter en stund insåg jag att ordet ”en” nog inte var dialektalt utan ett undvikande av ordet pronomenet ”man”. Exempel: Såklart en inte kan ha en goldstar om män har trängt sig på ens kropp till den grad att en har blivit utsatt för sexuella övergrepp av dem.”

Varför påpekar jag allt detta? Härskarteknik? Tja, kanske. Det är hursomhelst en del av beläggen för min tes att feminismen, såsom den uttrycks på bloggarna, handlar mer om mode än om något annat. Ett ganska udda sekteristiskt mode, men likväl ett mode.

Visst är det lätt och självklart att vara feminist? ”Det handlar ju bara om att vara för jämställdhet mellan man och kvinna!” Jo, tjena! Vi vet alla att feminismen kommit att handla om mycket, mycket mer. Visst, det finns särartsfeminism etc, men jag pratar om vanlig feminism. För att ta ett exempel ur högen har vi bloggen Hej Blekk som häromdagen under rubriken ”Glad midsommarfitta!” tipsade om egna blogginlägg såsom ”Varför feminism är antikapitalism”. Omotiverad vulgaritet kan vara gulligt, men totalt verklighetsfrånvänt vänsterintellektualiserande är inte lika charmigt.

När det gäller den argumentation de för, så bottnar de förstås i att patriarkatet är roten till allt ont och att de själva är offer. De relaterar ofta ganska personligt till hur de själva utsatts för våld och hot och om hur de hanterat detta, vilket underlättas av att högprofil-bloggarna naturligtvis drar till sig massor med hat, hot och påhopp från idioter. Dessa offerskildringar besvaras hela tiden översvallande av en svans av kommentatorer som uttrycker stöd och medkänsla med ett överflöd av emoticons.

Idioterna som hatar och hotar feministbloggarna generaliseras omedelbart till ”män”, ”manssamhället”, ”mansrollen” etc. Det hela utmålas som en manlig konspiration där hatarna går alla mäns ärenden eftersom våra ”privilegier som män” hotas av att feministerna vill ha ett jämställt samhälle.

Givetvis finns det de som invänder och försöker framhålla att alla hatare inte män och att väldigt få män är hatare eller stödjer hatare. Oerhört mycket av feministbloggarnas tid går åt till att dissa och förlöjliga sådana invändningar, exempelvis genom teckningar som denna:

ledsenman

En önskan att inte bli ihopbuntad med våldtäktsmän  omvandlas rutinmässigt i feministbloggarnas retorik till att man ”vill ha en klapp på axeln för att man inte våldtar”. Man ”vägrar inse att du är en del av problemet”. Samtidigt relativiseras allting – om man invänder mot allmänna sågningar av män så borde man istället ägna sig åt att arbeta mot mäns förtryck, för det är värre.

Folk påpekar ibland det självklara att om man har väldigt hög profil på nätet så kommer man attrahera hatare. Den typen av påpekanden är något som man också ägnar mycket kraft åt att ondske-förklara. Såhär kan det låta:

”Det mest osmakliga just nu är ändå alla som hävdar att jag får skylla mig själv. […] Men detta skuldbeläggande är en grundsten i patriarkatet och utövas av män som kvinnor; kvinnor bär nämligen alltid skuld till det som drabbar oss. Oavsett om det är sexuellt våld, hot, hat, kränkningar, misshandel så är det vi som provocerat fram det och vi som bär skulden och om vi bara var lite snällare, hade lite trevligare retorik och var lite mer tillmötesgående så skulle vi inte vara lika utsatta.”

Ser ni hur det fungerar? När man tävlar om platsen som Sveriges mest kompromisslösa och kända feministbloggare och sågar män i allmänhet med fotknölarna, så drar man förstås till sig idiot-svansen i en normalfördelning av tio miljoner invånare. Det är dessutom något feministbloggarna verkar uppmuntra för att få mer att jobba med. Men ve den som konstaterar detta – då generaliseras och omvandlas det genast till ett skuldbeläggande av offret och att man tycker att hon ”får skylla sig själv” om hon blir våldtagen. (Sådana snabba glidningar är standardförfarande.) Precis som om jag inte skulle låsa in en våldtäktsman lika fort som någon annan om jag vore nämndeman!?

Givetvis är våldtäkter aldrig någonsin okej, men jag har sett i mitt FB-flöde att alla inte delar den åsikten (alla som svarade nedan är kvinnor, men måhända inte feminister):

kvinnorsvaldmotmanAnon

I sin offerroll koketterar de ofta med att de är tvungna att utöva könsbaserad profilering. De gör det genom att exempelvis inte godkänna män som kommentatorer på bloggen, genom att de inte vågar ditt och datt om det är någon man i närheten, etc. Samma beteende skulle de själva total-sågat om profileringen gällt etnicitet, eftersom bloggarna förstås också är ”antirasistiska”. Mansrollen är problemet, männen är problemet, men andra kulturer och etniciteter kan aldrig utmålas som problem på motsvarande sätt.

Nämner man att en mer inkluderande retorik som inte utmålar alla män som farliga och våldtäktsmän (dvs att de skulle sluta att spruta svepande, förminskande, fördömande, felaktiga bigotterier omkring sig) skulle kunna ge större och bättre genomslag, så heter det att man ”försöker tala om för kvinnor hur de ska vinna sin frihet”, försöker ”trycka ner” eller tvinga dem att ”vara tillmötesgående mot patriarkatet”.

Min enkla och inte särskilt djuplodande slutsats är att feministbloggarna är de nya frontfigurerna i en elitistisk social rörelse som egentligen inte söker resultat utan är till för inbördes beundran. De tycks ha en egen hierarki när det gäller att avgöra vem som säger viktigast saker och har mest insikter (har inte tagit med transor etc eftersom det blir för komplext):

  1. rasifierade goldstar-lesbiska vänsterfeminister
  2. rasifierade lesbiska vänsterfeminister
  3. rasifierade vänsterfeminister
  4. goldstar-lesbiska vänsterfeminister
  5. lesbiska vänsterfeminister
  6. vänsterfeminister
  7. män
  8. högermänniskor

Lite som pokerhänder alltså – har man både färg, stege och högsta valör samtidigt blir det royal straight flush! Mellan 6 och 7 dras en klar gräns för vad som är acceptabelt. Är man under 6 är det bara att lägga sig direkt. Ingen idé att ens försöka syna bluffen – man kan försöka men det blir dyrt!

Feministerna tycks som sagt odla motståndet, ungefär som religiösa sekter kan odla utanförskap och martyrskap. Ser man till retoriken är det uppenbart att man predikar för övriga eliten och några hangarounds samt försöker stöta bort andra. Syftet är förstås att svetsas samman och stötta varandra i en enormt viktig sakfråga gentemot en ogästvänlig omvärld. Men vad sakfrågan är som man halkat in på är egentligen lite av en slump, en modegrej (en Arsenal-supporter må älska Arsenal av hela sitt hjärta, men han kunde ha halkat in på United istället om han hade varit född på en annan plats eller börjat sin bana i ett annat sällskap). Det är det mänskliga behoven av gemenskap, status i gruppen, att ha en viktig roll att spela etc, som är grejen.

Vad skulle sagda feminister säga om det här inlägget? Ett antal ganska förutsägbara saker. Nummer 1-A är att anklaga mig för okunnighet. Så är det nämligen alltid – de som inte är vänsterfeminister är okunniga.  Men det ordnar sig nog efter valet, då F! ordnar omskolning och Sverige kan gå från andraplats till förstaplats i jämställdhet i världen.

  • 36
  •  
  •  
  •  

10 reaktioner på ”Feminismens arga vita kvinnor

  1. En stor del av feministrörelsen är elitister som inte kan hantera den solkiga verkligheten, det är sant. Det kan inte illustreras tydligare än med twitterfeministers reaktioner på två händelser:

    * Den fruktansvärda nyheten i dagarna om att flickor på en friskola i Norrköping utsatts för könsstympning – och vissa av dem är födda i Sverige. Tystnad från feministerna.
    * Den hemska nyheten att en kvinna blivit misshandlad för att hon bar slöja. Detta resulterade i feministernas stora satsning hijabuppropet, de lyckades få politiker bära slöja som solidaritetsmarkering och fick ett möte med justitieministern. Överfallet har ej kunnat bekräftas av vittnen eller DNA-analys.

  2. Mycket bra analys.

    Har alltid tänkt mig ”en” som Vätsgötskt. Kanske är det ett ”en”-bälte tvärsöver landet?

  3. Det finns en viss sanning i det du skriver särskilt om vänsterfeministernas hierarki. Dock ogillar jag hur du gör vänsterfeminism till feminismen medan allt annat är särartsfeminism. Du måste inse att det finns ett begreppsträd där feminism är överst och faktiskt bara betyder en rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män. Sedan finns det underkategorier som bland annat denna form av vänsterfeminism som verkar ha blivit ganska populär. Även vissa sundare vänsterfeminister har hörts betona att feminism i grunden bara handlar om jämställdhet och att man inte behöver hålla med om deras teorier för hur jämställdhet uppnås.
    Själv är jag feminist och inget annat. Att jag är längst ned i hierarkin enligt vissa vänsterfeminister rör mig inte i ryggen.

    1. Jag förstår vad du menar, men i min värld är ordet kapat och svärtat, kanske bortom räddning. De feminister som hörs och syns mest i sin egenskap av feminister torgför åsikter och världsbilder som är omöjliga att skriva under på. De och många andra starka krafter, bland annat en sorts ”vetenskap” uppbyggt kring begreppet, strider hårt för att hålla det intimt förknippat med vänstern.

      Jag kanske också tar strid om terminologi ibland, eller försöker reclaima något ord, men egentligen tror jag det är ganska fruktlöst. Kanske bättre att ge upp och hitta på ett nytt ord? Ändå önskar jag självklart dig och andra framgång om ni försöker vrida det ur händerna på kollektivisterna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *