En rapport som räknat fram optimala nivåer av sol och vind i Nordvästeuropas elsystem publicerades i senaste numret av The Energy Journal. Ett antal poänger som jag försökt driva hem på bloggen bekräftas och belyses ytterligare. Mycket trevligt! Författaren, Lion Hirth, skrev sin doktorsavhandling inom området ”The Economics of Wind and Solar Variability” och forskar hos Potsdam-Institute for Climate Impact Research. Det är alltså en grön non-profit med huvudsakligen tyska offentliga anslag, men här verkar forskningsstöd även utgått från Vattenfall, vilket innebär att de flesta gröna tänkare slutar läsa här.

Värdet av produktionen sjunker snabbt när utbudet av intermittent el blir så stort att den på allvar börjar konkurrera med sig själv. Hirth finner att i nordväst-europa är den optimala andelen vindkraft just nu cirka 2%, vilket ökar till cirka 20% om kostnaderna faller med ytterligare 30%. När det gäller solceller är läget ännu värre: ”Solar power has a marginal value of about 75 €/MWh at low penetration, compared to LEC of currently 180 €/MWh, hence its optimal share is zero.” LEC betyder ”levelized energy cost”, dvs kostnaderna inklusive allt. Vid en kostnadsreducering för solcellsinstallationer på 60% blir den optimala andelen ändå bara 2%!

Författaren konstaterar det självklara, att ”grid parity” blir en suboptimering:

”Some authors claim that solar power becomes competitive once it reaches “grid parity”, which is usually understood as costs falling below end-consumer price. However, grid parity has little to do with economic efficiency. Not only does this measure ignore electricity price heterogeneity (recall section 2), but also that retail electricity prices comprise mainly taxes, levies, and grid fees. Since decentralized solar generation saves at best marginal amounts of grid costs, the market value is the appropriate electricity price to evaluate solar power with.”

Om vind vore baskraft (constant-kurvan) skulle den optimala andelen vara så hög som 60-70% vid en kostnadsreducering på 30%. Nu är den inte det och därför blir optimal nivå bara 20%. Dessutom hjälper det bara marginellt att perfekt kunna förutsäga vindkraftsvariationerna i förväg (certain-kurvan).

Författaren har också utrett hur lagringslösningar påverkar den optimala nivån. Han konstaterar att fördubblad pumpad vattenkraft à 14 mdr per år bara ökar den optimala andelen från 20% till 22%. Orsaken? ”They are usually designed to fill the reservoir in about eight hours while wind fluctuations occur mainly on longer time scales.” Författaren skriver det inte, men min observation är att den situationen är ännu värre för batterier.

Förbättrad transmissionskapacitet, då? Jo, man kan dubbla för 8 mdr per år (låter väldigt billigt, men ok), men det gör ingen stor skillnad heller:

Ett pris på CO2-utsläpp ger en ökad optimal nivå på vindkraft och solceller, men icke-monotont eftersom ett pris över en viss nivå antas trigga igång investeringar i kärnkraft och CCS (carbon capture and storage):

På samma sätt konstaterar Hirth att ”Lowering gas prices by half (“shale gas”) has a similarly expected effect, dramatically lowering optimal wind deployment. Surprisingly however, doubling gas prices reduces the optimal wind share.” Orsaken är att höga gaspriser också triggar investeringar i kol och kärnkraft som har lägre variabla kostnader, vilket gör det ganska ointressant att försöka spara bränsle med vindkraft. (Jag har argumenterat för det tidigare på bloggen: vindkraft är främst ett sätt att dryga ut naturgas, och Hirth gör exakt den observationen.)

Artikeln har denna graf för optimal vindkraftsandel under olika bivillkor:

Slutligen konstateras att systemkostnaderna i nordväst-Europa under höga CO2-skatter blir 13-25% högre om man exkluderar CCS och kärnkraft, vilket motsvarar kostnader på 150-300 miljarder per år. Dessutom kommer CO2-utsläppen bli 100-200% högre med förnybart jämfört med kärnkraft/CCS-alternativen.

Det är dyrt, men inte alls politiskt otänkbart. Därför tror jag personligen att det kommer bli så – det är den enklaste politiska vägen. Kanske 45% vindkraft, 15% solceller och resten naturgas, vattenkraft och biomassa. De grönröda väljarna är inte gratis, precis.

Signaturerna f4nat1ken och Rasmus bad mig att kommentera ett inlägg på bloggen Träningslära som argumenterar för att vi äter skitmat eftersom vi exponeras för det och som går ganska hårt åt den fria marknaden, marknadsföring mm. Jag tänkte försöka tackla det, men jag är tvungen att bredda ämnet lite för att göra det. (Vill först nämna att bloggaren, Jacob Gudiol, i mina ögon är den bästa i Sverige inom träning och kost.)

Det finns ett växande forskningsfält inom ekonomin, sk behavioural economics, som utforskar bland annat hur människor ibland beter sig på sätt som inte ligger i deras eget långsiktiga intresse. Det har gett upphov till en forskningsgren och en debatt om ”mjuk paternalism” (även oxymoronen libertariansk paternalism) som går ut på att milt knuffa (”nudge”) folk i rätt riktning genom att servera dem bra defaultval och ställa dåliga val lite i skymundan och kanske göra dem lite dyrare.

Det handlar alltså om att olika valarkitekter (”choice architect”) ser till att man per default sparar till sin pension, ställer nyttiga alternativ främst på konditoriet, förbjuder viss reklam, erbjuder kärnkraftsel per default och smutsigare solcellsel bara om någon frågar etc. Den absoluta skamgränsen för att kalla det libertarianskt borde förstås vara att man inte förbjuder något och inte gör några val signifikant dyrare. Vad som är ”mjukt” är förstås mer öppet för tolkning.

Det har rests ett antal invändningar mot mjuk paternalism och jag tänkte försöka skissa på de främsta. Ett är att man tappar fokus på autonomin – att man istället för att uppmuntra kritiskt ställningstagande kommer utnyttja folks kognitiva svagheter till att, istället för att få dem att konsumera produkter, lura dem att okritiskt handla som valarkitekten önskar. (Apropå kognitiva svagheter etc kan jag rekommendera Kahnemans bästsäljande bok Thinking, Fast and Slow.)

Detta är nära kopplat till en annan invändning, nämligen att valarkitekten kan vara en gammal kristen nucka eller motsvarande som hatar att folk har kul. Eller faktiskt oavsett hur valarkitekten är skapt, så kan aldrig hennes idéer om vad som ligger i människors intresse matcha allas individuella, genomtänkta preferenser. Bakgrunden är någon sorts önskan att folk handlade som om de hade full disciplin, full information och obegränsad kognitiv förmåga. Men även då skiljer sig värderingar åt och många skulle faktiskt genomtänkt och rationellt hänge sig exempelvis åt diverse risktagande medan andra (de flesta kanske) istället skulle vara överdrivet försiktiga. Valarkitekten kan alltså i bästa fall träffa en majoritets värderingar och genomtänkta val.

Dessutom är den nämnda ribban (full disciplin, information och kognitiv förmåga) så högt satt att den ger klåfingriga politiker ett carte blanche att lägga sig i våra liv i ungefär alla aspekter. Att man gör ”fel” i relation till den ribban kanske har att göra med att ribban är felplacerad snarare än att människorna är dåliga. Man kan tillochmed lätt argumentera för att mitt super-alter-ego faktiskt är så annorlunda att hans val inte är mina. Mina begränsningar är en viktig del av den jag är!

En ytterligare invändning som rests är att de milda knuffarna faktiskt kan påverka dels folks egna preferenser genom att man lär sig gilla det man utsätts för, dels samhället och kulturen till att vara mindre tolerant mot avvikelser (”dåliga” val). Det lär inte avskräcka någon som tycker manipulering är rätt och riktig bara den stämmer överens med de egna preferenserna eller målen, men för mig som libertarian är det otäckt. Värre ändå är att om man per default inte gör misstag, så lär man sig inte heller av misstagen och det kan forma dig som person. Risken är att du blir mindre autonom, mer beroende, mindre initiativtagande, mindre robust, vilket i sig gör val-arkitekternas manipulativa jobb lättare i en taskig spiral.

Någon som förespråkar ”nudging” skulle givetvis kunna argumentera för att konsekvenserna av de onda företagens manipulationer är mycket värre än mina abstrakta resonemang om riskerna med statens begränsningar av sagda manipulationer, samt riskerna med dess välmenande försök att skapa en motvikt i god riktning. Kanske det, kanske inte. Jag skulle nog hellre själv, och tillsammans med likasinnade, frihetligt utkämpa mina mentala strider mot företagens marknadsföring än att se staten blanda sig allting och försöka kompensera för vår brist på motståndskraft med tusen och åter tusen regler som företagen (och vi) måste navigera sig/oss runt.

Självklart skulle jag föredra mjuk paternalism framför hård, samt autonomi-stärkande paternalism framför manipulativ paternalism etc. Jag är ingen revolutionär, utan ser gärna att vi successivt och i god ordning går mot ett mer frihetligt samhälle. Jag kan köpa att vi ersätter en hård paternalism med en mjuk. MEN, när ni hör talas om förslag som skulle kunna tolkas som mjuk paternalism, fundera då på om man verkligen överger en hård paternalism och ersätter den med en mjuk, eller om den nya mjuka paternalismen läggs till all redan existerande paternalism. Du kommer att finna att i de allra flesta fall läggs det mjuka till det hårda och där säger iallafall jag ”nej tack”.

För att återknyta till Träningslära-inlägget och Gudiols resonemang, så konstaterar jag att inlägget är skapligt abstrakt och undviker att förespråka att exempelvis McDonalds förbjuds göra reklam för sig, att statliga censorer ska skapa direktiv om chips-förpackningsstorlekar och varors placering i affärer, att införa fettskatter, att Allt om Mat inte ska få publicera kladdkake-recept etc etc. Om Gudiol konkretiserade sig tror jag att man snabbt skulle se absurditeten i marknadsrestriktionerna. Visst, man kan ge sig på enskildheter i särskilt svåra fall, som cigarettförpackningars design, men om vi ska generalisera till all mat mm så blir det snabbt vansinnigt.

Ändå finns det en efterfrågan på frihetligt baserad och autonomi-förbättrande val-arkitektur. Jag går kanske hellre till en affär som jag vet vinnlägger sig om att göra det enkelt för mig att välja nyttiga och fräscha alternativ. Jag tar del av information om vad som är nyttigt genom exempelvis Gudiols blogg. Och jag gör definitivt hellre affärer med en mobil-försäljare som har enkla och överskådliga sätt att ta betalt och hjälper mig att välja den prisplan som passar mig. Motvikterna finns där på marknaden – vi har aldrig stått ensamma. Staten är inte lösningen och kan inte fixa allt. Faktiskt.

Preliminära siffror från IEA, International Energy Agency, visar att energirelaterade CO2-utsläpp i världen var oförändrade mellan 2013 och 2014, på cirka 32.3 miljarder ton. Eftersom den ekonomiska tillväxten var halvhygglig, cirka 3%, så är det första gången i modern tid som tillväxt inte åtföljts av ökande CO2-utsläpp.

Gröna opinionsbildare jublar över detta ”trendbrott” som bevisar att deras hårda arbete ger resultat och att en revolution inom ”clean energy” börjat ge effekt. Fantasier åsido – det kan vara en god idé att kika lite djupare för att se vilka slutsatser man egentligen kan dra. Först CO2-utsläppen per år senaste decenniet vs ekonomisk tillväxt:

Vi ser att ekonomisk tillväxt matchats av ungefär hälften i CO2-ökningar, men 2014 gav tillväxt utan CO2-ökning. Nu är frågan vad det beror på, och om detta är något tillfälligt eller en mer permanent decoupling. Vi vet att Kina hållit i taktpinnen vad gäller CO2-utsläpp på senare år. När det gäller kolkonsumtionen exempelvis har Kina ökat kraftigt medan övriga världen stått ganska still:

Här finns en kinesisk länk med siffror på hur elproduktionen i Kina förändrades under 2014. Totalt ökade man elproduktionen med 3.8% eller cirka 211 TWh, dvs lite mer än ett Sverige. Jag har förstås plottat en graf även på detta, fördelat per källa (”thermal” ska utläsas som ”kol + gas”):

Man hade alltså ett ovanligt bra vattenår iochmed att gammal vattenkraft kunde öka med hela 80 TWh jämfört med 2013. Man har också fortsatt expandera vattenkraften kraftigt med 100 TWh nyproduktion. Genom turen med gammal vattenkraft kunde man alltså spara 30 TWh kol och gas istället för att öka med 50 TWh. I den gröna lovsången talas det förstås bara om sol och vind och effektivisering, inte om skövlade älvbiotoper och översvämmade landområden.

Länken påpekar också att utnyttjandet i de termiska verken minskat med 314 fullasttimmar till 4706 (54% kapacitetsfaktor). Räknar man på det ser man att installerad effekt i de termiska kraftverken ökat från cirka 837 GW till 887 GW, vilket är en ökning med 6%. Man fortsätter alltså expandera fossila kraftverk kraftigt och behövs det så ökar man lätt produktionen genom att blåsa på med mer bränsle.

Hur kommer det att se ut nästa år? Det vet vi inte. Men med flödigt med billig olja, ett normalt vattenkraftår i Kina, fortsatt tillväxt etc, så bör man vänta sig att CO2-utsläppen ökar igen. BP släppte i februari World Energy Outlook 2015 där man spår 37% högre energianvändning till år 2035 (EU -4%, USA +1%, Kina +49% och Indien +109%) och hela 25% högre CO2-utsläpp. Förnybart (exklusive vattenkraft) har då bara ökat från 3% till 8%. Men Kina spås stå för 30% av världens kärnkraft, upp från 4% idag. Totalt i världen blir det såhär:

Ja, det var väl allt, det. Business as usual.

Okej, helgen är slut, men ändå:

1. Apropå Earth Hour i helgen, då vissa vill att vi ska släcka lyset en timme som en symbolisk protest mot välstånd och mänskliga framsteg, har forskare använt satellitbilder över nattlig ljusintensitet i världen för att bevisa att politiska ledare favoriserar sina hemmaregioner: ”Our results suggest that being the leader region increases nighttime light intensity by around 4%, and GDP by around 1% on average.”

2. Svensk Energi och Energi Norge (dvs energibransch-organen i respektive land) har lämnat ett gemensamt remissvar till regeringen angående ”ambitionshöjning” i elcertifikatsystemet. En förlängning och utökning av certifikatsystemet sågas totalt på samhällsekonomiska, praktiska och miljömässiga grunder. En intressant poäng är att nya vindkraftverk har en livslängd ungefär som kvarvarande reaktorer, vilket gör att nya vindkraftverk de närmaste åren kommer bidra till en ”big bang” om 25 år. Chansen att regeringen bryr sig? Cirka noll.

3. Fackmedlemskap, enligt tweet från Conrad Hackett. Sverige och Finland är extrema länder med nästan 70% anslutningsgrad, medan bland annat Tyskland, Holland och Schweiz har sub-20%.

4. Professor Alvesson, forskare inom ”funktionell dumhet i organisationer” skriver om offentliga verksamheters rädsla för misstag: ”det bidrar till tröghet, försiktighet och svaga resultat. Man får en planfetischistisk och felminimerande offentlig sektor. Skola, sjukvård, polis med mera ägnar mycket tid och kraft åt dokumentation för att ha ryggen fri.” Att detta gäller trippelt inom kärnkraftsindustrin är självklart. (Hat tip till kollegan Henrik.)

5. Hur ska man vara skapt om centerpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna alla vill att man ska utöva makt i energifrågor? Jo, självklart ska man vara en välmeriterad kärnkraftsmotståndare och den främste av dessa råkar heta Tomas Kåberger. Han utsågs i dagarna av regeringen att ta plats i Vattenfalls styrelse och därmed sätts bocken återigen till trädgårdsmästare. (Hat tip till signaturen Balloou.) För mer info i ämnet kan man läsa mitt inlägg Ministerstyre via proxy.

6. Ett aningen tidigt aprilskämt stod Margot Wallström för när hon i en SVT-intervju klappade sig själv på axeln för proffsig hantering av Saudi-affären. Själv tycker jag att det proffsigare att tänka innan man talar. Saudiarabien och Arabförbundet hävdar (såvitt jag förstår helt korrekt) att kritik mot sharia-lagar är kritik mot islam. Wallström följer upp affärens upplösning med att spela dum och hävda motsatsen. Gunnar Hökmark skriver om hur EUs kritik av Saudi är skarpare men ändå diplomatiskt kompetent.

Signaturen Tommy Bombadill undrade om jag hade lust att kommentera My libertarian vacation nightmare: How Ayn Rand, Ron Paul & their groupies were all debunked, publicerad i vänsterorganet Salon.com. Artikeln är så dålig att den egentligen bara lämpar sig för lustmord, men temat är vanligt nog att den ändå kan vara värd att bemöta seriöst. Temat är, som titeln mer än antyder: ”socialist fattigdomsturistar och skriver hem till kamraterna om hur värdlandets fattigdom, kaos, kriminalitet och oorganiserade lågproduktiva arbete bevisar att libertarianism är skit”.

Självklart säger sånt mer om socialisternas egna associationer än om libertarianism. Hur associationerna byggs upp i deras idévärld är en intressant fråga. Hur är man funtad när man automatiskt kopplar samman frihet och kriminalitet? När sinnebilden för privat entreprenörsskap är korruption, eller att folk säljer skräp i ett schabbigt marknadsstånd? När man tror att frivillig organisation inte kan leda till något annat än kaos, fläckvis uppstyrt av privata säkerhetsfirmor?

Skribenten skriver ”Eliminate all taxes, privatize everything, load a country up with guns and oppose all public expenditures, you end up with Honduras.” Det är artikelns premiss. Om vi däremot kikar på hur det verkligen ligger till i Heritages Index of Economic Freedom så ser vi att Honduras är land 116 på listan, något mindre marknadsliberalt än Kambodja, Moldavien, Djibouti och Gambia. (Sverige är land 23.) Honduras är dessutom mindre marknadsliberalt än snittet i Syd- och Centralamerika.

Några axplock från associationerna i texten:

”In Honduras, the police ride around in pickup trucks with machine guns, but they aren’t there to protect most people. They are scary to locals and travelers alike.”

Låter denna statliga maktutövning som ett mönsterexempel på libertarianism? Tydligen, iallafall för en socialist.

”The greatest examples of libertarianism in action are the hundreds of men, women and children standing alongside the roads all over Honduras. The government won’t fix the roads, so these desperate entrepreneurs fill in potholes with shovels of dirt or debris. They then stand next to the filled-in pothole soliciting tips from grateful motorists. That is the wet dream of libertarian private sector innovation.”

Nu ska vi se… Staten äger vägarna, struntar i att underhålla dem, samtidigt som tacksamma motorister donerar pengar till folk som utför reparationer. Slutsatsen är att privata initiativ suger!? Det är så bakvänt att jag knappt vet var jag ska börja. Vad sägs om att staten släpper sitt ägande av vägarna så att privata entreprenörer kan göra större investeringar och sätta upp avgiftsstationer?

”Alberto took me on a small hike to a spot overlooking the city and pointed out new construction and nice buildings.  There are new buildings and construction but it is funded exclusively by private industry.  He pointed out a place for a new airport that could be the biggest in Central America, he said, if only it could get built, but there is no private sector upside.”

Jaha, så privata entreprenörer bygger välstånd på riktigt, medan staten har överdådiga planer på en olönsam flygplats på en stor bit land. Och slutsatsen vi drar är …?

”In Honduras, I did not meet one person who had nice things to say about the government or how the country is run.  […] living in a libertarian paradise satisfies only a few of the wealthiest citizens, while everyone else thinks it sucks.”

Så folk tycker inte om staten i Honduras? Då måste vi öka statens makt!

Men det finns ett ytterligare skäl, förutom de bakvända associationerna, att socialisterna fått för sig att Honduras är ett libertarianskt paradis. Man ska nämligen instifta ”Zonas de Empleo y Desarrollo Económico”, zoner för arbete och ekonomisk utveckling. En av de länkade källorna till artikeln skriver indignerat och lätt vinklat (investerare får inte riktigt den oinskränkta makten som beskrivs):

”An investor, either international or local, builds infrastructure….The territory in which they invest becomes an autonomous zone from Honduras…The investing company must write the laws that govern the territory, establish the local government, hire a private police force, and even has the right to set the educational system and collect taxes.”

Det här är ett väldigt nytt påhitt och man har inte riktigt kommit igång än. Men tanken, att man etablerar en form av institutionell konkurrens mellan olika zoner i landet, måste vara en socialists värsta mardröm. Hur mycket socialisten än önskar och tror på sin alternativa ekonomiska världsordning, så vet han intuitivt åt vilket håll flyttlassen går, när folk får välja själva. Och han hatar det!

Ja, apropå hat, ett undertema i texten är Ayn Rand-hatet. Rand omnämns i titeln och några gånger i artikeln, väldigt raljant, och det påpekas ett par gånger att hon är rysk, antagligen för att misstänkliggöra eller förminska henne. Exempel:

”it’s important for Americans to see the outcome when the bad ideas of teenage boys and a bad Russian writer are put into practice.  Everyone believes in freedom, but it’s an idea both fetishized and unrecognizable when spouted by libertarians.”

Vad hon har med Honduras att göra är helt obegripligt, givetvis. För mig som inte har sett särskilt mycket av Rand eller randianer framstår detta opåkallade fokus som lite udda och haveristiskt, men randianerna kanske är fler och viktigare i författarens omgivning? Han påstår sig ha varit libertarian själv, förresten, i yngre år. Good riddance!

Cornucopia har bloggat om att BNP per capita i Sverige inte ökat under Alliansen och kopplade förstås detta till peak oil. Det stämmer att BNP per capita inte ökat, men orsaken ger jag inte mycket för. En peakare söker förstås inte särskilt länge, men vi andra kan ju diskutera orsakerna mer förutsättningslöst.

Okej, vi har blivit 6% fler och fått 6% högre BNP, vilket innebär att BNP per capita stått still. Fair enough. Men om vi granskar data lite närmare ser vi att befolkningen i typisk arbetande ålder, 18-64 år, ökade bara med 4%. Det innebär alltså att ökande livslängd börjar ta ut sin rätt. Per person person i åldern 18-64 ökade BNP en aning.

En annan möjlig orsak är integrationsproblem och den sannolikt lägre produktiviteten hos personer med utländsk bakgrund. Sveriges befolkning ökade med 532,000 personer under perioden (2006-2013) medan antalet med utländsk bakgrund ökade med 475,000 personer. Andelen personer med utländsk bakgrund ökade från 16.7% till 20.7% under perioden, allt enligt SCB.

Inte så illa ändå. 6% tillväxt trots försämrad demografi och en befolkningsökning med nästan helt utländsk bakgrund. Det mesta tyder på att personer som under hela perioden varit i arbetsför ålder och bott i Sverige ändå har fått en skaplig reallöneutveckling.

Om vi ser oss om i världen så kan vi se att enligt Eurostat har Sverige haft en bättre utveckling än de flesta jämförbara länder. Exempelvis har Sverige utvecklats bättre än USA, Japan och EU. Just detta motsäger förstås inte Cornus peak-oil-förklaring, men vi kan se att det finns lite liv kvar i liket ändå. Och i världen som helhet har den reala tillväxten varit hygglig, 3-5% per år (medan befolkningen ökar ca 1%) förutom under 2009 då finanskrisen drabbade som hårdast.

En gång per år är det kanske rimligt att ägna sig åt narcissism och navelskådande. Annars värderar jag, som du förhoppningsvis märkt, din tid högt och undviker att ägna mig åt fluff. Jag uttrycker mig kondenserat och lindar inte in argumenten särskilt mycket, vilket jag kan göra genom att förutsätta det som är uppenbart i kommentarsfälten – att du och de andra läsarna är intelligenta och kunniga. Givetvis besparar jag er irrelevant snack av privat natur.

2014-03-02 publicerade jag alltså debutinlägget på bloggen. Detta inlägg blir nummer 191 och inläggen har samlat 748 kommentarer. Utvecklingen i sidvisningar har tyvärr stagnerat lite på sistone, mest eftersom jag hade högre blogg-takt i höstas men även eftersom min fasta läsarkrets inte expanderar särskilt fort. Det ser ut såhär enligt Google Analytics:

Totalt har jag under året sammanlagt haft ca 11,000 unika användare, 28,000 sessioner och 45,000 sidvisningar. Ungefär som en vardag på Cornucopias blogg, alltså, men han skriver å andra sidan flera inlägg per dag. De mest visade inläggen är följande:

1. Feminismens arga vita kvinnor
2. Ekologiskt är sämre
3. Solceller – don’t do it!
4. Finnarna skriver på med Rosatom
5. Kärnkraftsolyckor i perspektiv
6. CO2-utsläpp
7. Är Sverige socialistiskt?
8. Partier, GMO och försiktighetsprincipen
9. Kärnkraft vs förnybart – hastighet
10. E-cat-hoaxen

Jag satt en stund och gick igenom gamla inlägg och känner mig mig skapligt nöjd, faktiskt. Nästan alla inlägg framhåller ett eller flera nya (på bloggen alltså) argument och insikter och så har jag egentligen vill ha det. Men en del tål nog att upprepas, både för att förstärka för gamla läsare och inviga nya, så jag kommer tillåta mig lite mer upprepningar framöver. Dessutom blir det naturligt så iochmed att vi går in i ett nytt år nu och att vissa företeelser i samhället, statistik etc, återkommer på årsbasis. Not to worry, jag har långt fler uppslag på nya inlägg än vad jag hinner agera på!