Cornucopia raljerar över sossarnas strategier för att spara pengar, publicerade på SVD Brännpunkt, men mjölkar inte riktigt debatt-artikeln på hela dess värde. Det intressantaste är nämligen deras val av överflödiga myndigheter:
Såhär skriver de: ”Vi vill minska antalet analysmyndigheter för att organisera denna verksamhet på ett mer effektivt sätt. Inom statsförvaltningen finns ett stort antal analys- och granskningsmyndigheter. Trafikanalys, Myndigheten för kulturanalys, Tillväxtanalys, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Inspektionen för socialförsäkringarna, Inspektionen för arbetslöshetskassorna och Myndigheten för vårdanalys är några.”
De vill alltså bli av med intern granskning och slippa obekväma analyser av sina policies och sin offentliga förvaltning. Man vill ta bort sån intern kontroll, men vill gärna behålla övriga myndigheter och deras miljon- och miljardrullningar. Några axplock:
Nämnden för hemslöjdsfrågor
Nordiska Afrikainstitutet
Forum för levande historia
Polarforskningssekretariatet
Nämnden för styrelserepresentationsfrågor
Nämnden för statligt stöd till trossamfund.
Alkoholsortimentsnämnden
Gentekniknämnden
Konstnärsnämnden
Nämnden mot diskriminering
Presstödsnämnden
Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut
Rederinämnden
Sameskolstyrelsen
Sametinget
Statens centrum för arkitektur och design
Statens konstråd
Statens kulturråd
Statens medieråd
Statens musikverk
Strålsäkerhetsmyndigheten
Sveriges författarfond
Verket för innovationssystem
Tillväxtverket
Någon som tror att sossarna vill avveckla dessa? Det skulle möjligen vara de två sista, då…
Om man får tro Supermiljöbloggen har Klas Eklund, ett av de stora namnen i svensk nationalekonomi, svängt om kärnkraft och blivit negativ. Det är självklart bekymrande och jag hoppas han tänker ett varv till. Supermiljöbloggen ger tre citat ur en artikel i tidningen Fokus, som ännu inte finns på nätet. Alla tre citaten innehåller substantiella felbedömningar, och jag tänkte gå igenom dem här:
[J]ag säger att den svenska energidebatten bör starta om och utgå från det nya läge som råder – nämligen att kärnkraften av allt att döma håller på att prisa sig själv ur marknaden.
Det är inte kärnkraften som prisar sig ur marknaden, utan det är politiker och byråkrater som prisar ut kärnkraften. Genom att lägga orimligt stora regleringsmässiga bördor på kärnkraft och göra en paus i utbyggnaden (dvs tvingat konstruktionsindustrin att ta uppstartskostnader om man vill bygga nytt) har man i väst lyckats trippla kostnaden jämfört med läget i länder som Kina och Sydkorea. Samtidigt vägrar man att internalisera kolets kostnader och subventionerar vindkraft och biomassa kraftigt. Dessutom skapar man politisk risk som gör att långivare kräver hög ränta. Är det verkligen rimligt att säga att kärnkraften prisat ut sig självt?
Den svenska debatten bör utgå från att vi i Sverige inte behöver göra om andras politiska misstag och byråkratiska excesser, utan att vi kan bygga minst lika billigt och bra idag som vi gjorde på 80-talet.
Knappast någon tvivlar längre på att priset på till och med den tidigare dyra solkraften så småningom faller klart under priset på ny kärnkraft.
Jag har i andra inlägg visat hur dyra solcellerna fortfarande är – åtminstone fyra gånger så dyrt som ett rimligt kärnkraftsprojekt. Här säger Eklund alltså att ”knappast någon” tvivlar på att solcellsinstallationer (inklusive arbete mm) faller ytterligare 75% från dagens nivå och att man dessutom ska hitta en batteri-teknologi som är i princip gratis. Okej, isåfall hör jag till undantagen från ”knappast någon”. Update: Jag verkar inte vara så ensam ändå. USAs EIA prognosticerar att solceller fortfarande kommer vara dyrare år 2040, se tabell A5.
Ska riskerna med en kärnkraftsolycka – inklusive evakuering och ombyggnad av hela områden (så som nu måste ske i Fukushima) – bäras helt av industrin blir det för dyrt. Tar staten över försäkringskostnaderna innebär det de facto en subvention.
Det är sånt här vi har stater till – att ta hand om osannolika kriser. Om galna-ko-sjukan hade varit lite smittsammare, om ett vanligt läkemedel ger enorma skador, om Preemraff-raffinaderiet exploderar, om en terrorattack på ett flyg sker, så tar staten lämpligen en del av kostnaden, eventuellt efter att företagen som felat tömts på kapital och kursat.
Men hur stor är subventionen då? Har Eklund gjort matten? Kärnkraften i världen har producerat cirka 60,000 TWh under tidsrymden mellan Tjernobyl och Fukushima. Säg att de totalt överdrivna evakuerings- och uppstädningsåtgärderna går på 2000 miljarder (värstafalls-siffror från Greenpeace). Då är katastrofkostnaden per kWh ca: 2000e9/60e12 = 3.3 öre/kWh. Vi subventionerar idag förnybart med 20-30 öre/kWh och vi mjölkar kärnkraften på 7 öre/kWh genom effektskatten!
Sen är mitt antagande att svenska reaktorer är sisådär 100 gånger säkrare än de gamla häckar i Japan som förolyckades. Högst 10% av risken för härdsmälta och 10% av risken för att härdsmältan spiller ut utanför inneslutningen. Vi har nämligen reaktorer där väte inte ska kunna ansamlas, alltså ingen vätgasexplosion och alltså blir det inte värre än Harrisburg. 3.3 öre/100 = 0.033 öre/kWh. Nya reaktorer är ännu säkrare. Vidare är svenska kostnader lägre än japanska eftersom vi har mindre befolkningstäthet. Etc, etc.
En sak till: Om vi i Sverige låtsas att vi är en vettig marknadsekonomi och helt enkelt skapar en jämn spelplan för kraftslagen, med strömlinjeformad, opolitiserad byråkrati och internaliserade kostnader, så får vi se vad som byggs. Då spelar det ingen roll vad nationalekonomer tycker och tror. Så bort med elcertifikaten, skattesubventionerna och gratis nätförstärkningar för förnybart. Bort med effektskatten på kärnkraft. Bort med begränsningarna på antalet kärnkraftverk. Sen väntar vi och ser. Klas Eklund, har vi en deal?
(Det här inlägget kan ha lite dålig livslängd, om organisatören röjer bort alla roliga kommentarer.) Iallafall, det är ett chemtrails-event på gång i Stockholm och kommentarerna på facebook-sidan bara måste läsas! Övning i fingertoppskänsla – vilka trollar och vilka är äkta stollar?
Det pågår en dragkamp om en problemformulering i framförallt USA när det gäller ojämlikhet, och debatten ger rejäla ekon även i Sverige. Det är kort sagt ett helt oerhört gnäll från vänstern om ”the one percent”, dvs den rikaste procenten, som ”tagit” det mesta av välståndsökningen på sistone. Man pratar om en ”oligarki” av ärvda förmögenheter i USA och grafer som denna delas vitt och brett:
Nu under april har socialister i hela världen dessutom svurit trohet till en ny bibel kring ojämlikhetens historia och framtidsutsikter, Capital in the Twenty-First Century, av Thomas Piketty, rimligen innan de flesta av dem hunnit läsa boken eftersom den är tokfärsk. Boken redovisar tydligen ojämlikhetsutvecklingen, dess drivkraft och dess framtidsprognoser på med en vinkling som gör vänstern extatisk.
En annan stark akademiker, Mark R. Rank, har däremot, trots sin vanliga vänster-inställning, nyligen kritiserat 1%-narrativet och därför blivit brett citerad av högern. Han skriver om hur 1%-gruppen förändras från år till år, att 12% av befolkningen kommer höra till 1%-arna under åtminstone ett år i livet och att 73% av befolkningen kommer att höra till de 20% högsta inkomsttagarna minst ett år under livet.
Det finns en del annan forskning som går på tvärs med oligarki-narrativet, bland annat Kaplan och Rauh: ”We examine characteristics of the 400 wealthiest individuals in the U.S. over the past three decades as tabulated by Forbes Magazine, and analyze which theories of increasing inequality are most consistent with these data. The Forbes 400 in recent years did not grow up as advantaged as in decades past. They are more likely to have started their businesses and to have grown up upper-middle class, not wealthy. Today’s Forbes 400 were able to access education while young, and apply their skills to the most scalable industries: technology, finance, and mass retail.”
De stormrika är alltså inte en fast oligarki, utan oftast personer som kunnat utnyttja skicklighet, risktagande, entreprenörskap och ekonomins globala skala för att bygga framgångsrika företag. Sen hör det kanske till saken att de 1% högsta inkomsterna betalar 40% av all federal inkomstskatt i USA, och de 50% lägsta inkomsterna betalar i stort sett ingen federal inkomstskatt alls:
Hursom, striden kommer rasa vidare under överskådlig framtid. Själv tänker jag förstås att i den mån det nu finns en oligarki, så gäller det att staten och dess regelverk är minimala och effektiva, så att oligarkerna inte kan nyttja regleringar för att bibehålla sin position. Det måste vara lätt att konkurrera.
Signaturen Mansson frågade efter min åsikt om matteämnet och vad skolan borde handla om. En av mina käpphästar, som jag ännu inte hunnit skriva om, är att vi överutbildar oss. Mycket av högreutbildning är ungefär som att ställa sig upp i en biosalong – man ser bra, men andra som också vill se måste plötsligt också ställa sig upp. Nettovinsten är mycket måttlig.
Å andra sidan – jag skriver den här bloggen till stor del för att jag ser en del brister i folks världsbilder, och dessa brister kan man förstås se som ett misslyckande från skolans sida. Så kanske utbildar vi oss för lite, eller så har skolan fel fokus – eller så tar en hel del, av olika skäl, helt enkelt inte in det som serveras. Hursomhelst tror jag att mycket bottnar i matematisk oförmåga samt påföljande brist på känsla för storleksordningar och samband. Här är några mer konkreta saker som folk ofta saknar, vilken gör att de åker på olika blåsningar på en mängd områden, inte bara inom politik:
Förståelse och intuition för tillgång-efterfrågan och prisbildning. Ett exempel är idén att vi tjänar på subsidier till förnybart genom ett lägre elpris. (Vilken annan vara är sådan att vi borde tvingas betala produktionsstöd så att vi kan tjäna pengar på prisfall? Ost, kanske?) Ett annat är minimilöner, en prissättning på arbetskraft som enligt socialister inte påverkar efterfrågan.
Koll på storleksordningar, exempelvis när det gäller offentlig budget, energiproduktion i Sverige och i världen, befolkningar i olika länder, befolkningstillväxt, BNP-storlekar mm.
Distinktioner mellan näraliggande begrepp: tillväxt och tillväxt per capita, energi och effekt mm.
Grundläggande näringslära, särskilt sånt som har med övervikt, dieter, träning mm att göra. Det är inte raketforskning precis, men folk begriper inte vad som är viktigt och vad som är finlir.
Förståelse för hur media jobbar och hur de växelverkar med politiker.
Förmåga och/eller nyfikenhet när det gäller att ta reda på storleksordningar, göra överslag, kolla rimlighet etc.
Psykologisk kunskap, framförallt när det gäller hjärnans och det mänskliga psykets brister. Exempelvis att evolutionen inte gett oss särskilt bra verktyg för att bedöma risk i det moderna samhället.
Vetenskapsteori, som att det alltid går att hitta skräpforskning som säger vad som helst, att den akademiska mittfåran troligen är skapligt korrekt, att studier inte blir accepterad vetenskap förrän de har upprepats av andra forskarlag etc.
Vad skulle jag önska mig, då, när det gäller skolan? Jo, att matten (mer än idag) fungerar som bas och det främsta verktyget för att förstå samhällsvetenskaperna, precis som det är i naturvetenskaperna! Kanske är det lite naivt, men jag skulle önska att man jobbade med att förstå genom uträkningar, simuleringar, storleksjämförelser, grafer mm i mycket högre utsträckning än genom vanlig textbaserad faktapresentation. Ta andra världskriget exempelvis – varför inte börja med att åskådliggöra inblandade länders befolkningsstorlekar, BNP-er och handelsvolymer?
Hur mycket matte behöver man, då? Jag tror inte att något man läser fram tillochmed gymnasiet är bortkastat. Det skärper den analytiska förmågan och ger verktyg att förstå omvärlden.
Den gröna religionen har tyvärr infiltrerat även universiteten, och inte bara lite. Det finns väldigt många som inte lever efter devisen ”speak truth to power” utan gör tvärtom för att nå karriärmässiga fördelar. Staffan Laestadius, professor i Industriell utveckling, har definitivt inte något religiöst bara i namnet, utan även i blicken, när han skriver på Ny Tekniks debattforum. Jag tillåter mig ett längre citat:
”Låt oss ta detta på allvar i omvandlingsdiskussionen. En kraftig expansion av förnybar energi kommer att, och ska, skapa konvulsioner i den rådande ordningen. Föreställningen om vad som är topplast respektive baslast kommer att utmanas. Prisbildningsmekanismerna måste ses över. De europeiska kolbaserade kraftverken måste fasas ut. Kanske måste vindkraften vara överdimensionerad för att klara topplaster, kanske måste man komplettera vindkraftparkerna med svagvindsanläggningar, kanske måste man bygga pumpar vid varje vattendamm för att lagra överskottsel, kanske måste man kraftigare styra konsumtionsefterfrågans variationer, kanske måste man bygga ett halvdussin överföringskablar (typ NorNed-kabeln) till kontinenten, kanske måste man tydligare ändra i skatter och avgifter för att incitamenten i systemet ska fungera, kanske måste den samlade energiefterfrågan dämpas, kanske…”
Jag tror att detta kan passa mycket bra även som exempelvis en genusteoretisk stridsskrift. Vi provar att byta ut några ord:
”Låt oss ta detta på allvar i omvandlingsdiskussionen. En kraftig expansion av kvinnlig makt kommer att, och ska, skapa konvulsioner i den rådande könsmaktsordningen. Föreställningen om vad som är kvinnligt respektive manligt kommer att utmanas. Styrelsetillsättningsmekanismerna måste ses över. De manliga maktstrukturerna måste fasas ut. Kanske måste genuspedagogiken på dagis vara överdimensionerad för att klara kvinnliga topp-VD-ar, kanske måste man komplettera genuspedagogiken med queerfeministisk analys, kanske måste man subventionera föräldraförsäkringen för att öka kvinnors makt i arbetslivet, kanske måste man kraftigare straffa sexköpare, kanske måste man exportera den svenska sexköpslagen till Tyskland och kontinenten, kanske måste man tydligare ändra i skatter och avgifter för att incitamenten i systemet ska fungera, kanske måste införa mansskatt för att dekonstruera den samlade maskuliniteten, kanske…”
För att vara lite mindre tramsig: Laestadius tillför inte debatten något särskilt, utan verkar bara tycka (ja, tycka) att man ska börja med målet att klämma in 140 TWh vind i Sverige för att bland annat hjälpa Tyskland med sitt energi-elände. Problemen får man ta efter hand, kostnaderna nämns inte. Laestadius hänvisar dock till Lennarts Söders uträkning om att det är lätt att integrera 60 TWh vind+sol i Sverige. Mitt motdrag är min enkla simulering för ett par veckor sen.
De flesta varor redovisas ungefär korrekt i enkäter om folks konsumtionsvanor, men bara 40% av cigarettkonsumtionen fångas upp.
Vi vill ha mysiga småbutiker i stan, men handlar på Maxi och i galleriorna.
God och varierad mat är prio ett, men McDonalds mfl går utmärkt.
En del förklaras förstås av NIMBY, en del av att vi önskar att vi vore rikare än vad vi är, eller hade mer tid än vad vi har, men det är ett faktum att det är stor skillnad mellan uttryckta preferenser och statistiskt avslöjade preferenser, mellan konsumentundersökningar och nationalräkenskaper.
Ekonomerna älskar avslöjade preferenser, för det ger dem en sann bild att jobba med. De sociala ingenjörskonstnärerna älskar däremot de uttryckta preferenserna, eftersom det ger dem vårt medgivande att lägga våra liv tillrätta.
Såhär under supervalåret kan det vara läge att fråga sig om ett demokratiskt val är mer som en konsumentundersökning eller mer som nationalräkenskaperna. Röstar vi som vi är eller som vi önskar att vi vore? Eller röstar vi rentav på att ANDRA ska tvingas vara som vi önskar att vi SJÄLVA vore?
Var sann mot dig själv. Tillåt dig och andra ert helt legitima och konstruktiva egenintresse och inte minst: var försiktig med vad du önskar dig!
Historiskt har vi exempelvis Vivann Gerdin och Gunnel Wallin, centerpartistiska riksdagsmän, som motionerade om slagrutor år 1999. Ett utdrag:
”För den subtila strålningen finns tyvärr ännu inga tillräckligt känsliga mätinstrument. Samtidigt visar nyare studier att det är just de riktigt låga effekterna som påverkar hjärnan mest. Enda möjligheten att åskådliggöra de subtila magnetfälten är för närvarande därför med pekare/slagruta/pendel i händerna på en inom detta område erfaren slagruteman.”
Sen har vi vänsterpartisten Peter Pedersen som föreslår att man ska sätta vindsnurra på bilen för att ladda batteriet.
”KAM-yrkesutövare som är registrerade och uppfyller krav på patientsäkerhet borde även få behandla barn under 8 år och gravida. Det borde vara bättre att i första hand behandla barn under 8 år med t ex homeopatika i stället för med allopatiska läkemedel som oftast har biverkningar.”
En fortfarande aktiv kvacksalvar-aktivist i riksdagen är Solveig Zander (c), som också motionerar om sånt. Även i moderaterna finns sådana riksdagsmän, Cristina Husmark Pehrsson (m), Ewa Thalén Finné (m), med en gemensam motion om att luckra upp kvacksalverilagen. Även Maud Ekendahl (m), Elizabeth Nyström (m), Marianne Andersson (c), Birgitta Carlsson (c), Gullan Lindblad (m) har alla lagt in motioner om att momsen på kvacksalveri ska avskaffas. Elina Linna (v), Rossana Dinamarca (v), Egon Frid (v), Siv Holma (v) och Eva Olofsson (v) har också skrivit en motion som är positiv till kvacksalveri, men maskerar det nödtorftigt genom att låtsas värna patientsäkerheten.
I höstas motionerade Jan Lindholm (mp) om mobilstrålning: ”Alla bekymrar sig över atomvapen som det allvarligaste hotet mot mänsklighetens överlevnad… I det långa loppet tror jag emellertid att det mest avgörande vapnet är manipulation av vår elektromagnetiska miljö, eftersom detta verkar omärkligt och subtilt och drabbar själva livets kärna…”
Även Helene Petersson (s), Kerstin Engle (s), Ulrika Carlsson (c), Per Lodenius (c) och Anne Marie Brodén (m) har skrivit motioner under mandatperioden om hur viktigt det är att ta mobilstrålningsskräck och ”elallergi” på mer allvar. Något tidigare har Sinikka Bohlin (s), Barbro Feltzing (mp), Bodil Ceballos (mp), Sven Bergström (c), Kenneth Johansson (c), Lennart Levi (c), Elina Linna (v), Rossana Dinamarca (v), Egon Frid (v), Siv Holma (v), Eva Olofsson (v) alla motionerat om detta.
En särskild ”hedersplats” får Per Landgren (kd) som motionerat till stöd för kreationism i skolan.
Att det är tunt med vetenskapliga insikter bland riksdagsledamöter i Mp, C och V är kanske inget som förvånar. Moderaterna hade förvånansvärt mycket, men kd hade ”bara” religiös pseudovetenskap. Enda partiet som jag inte hittade några anti-vetenskapliga motioner från är fp. Man kan fråga sig om det inte finns någon konkurrens om posterna i övriga partier. Kan vilka stollar som helst bli riksdagsledamöter, eller kryssar de in sig genom att mobilisera andra stollar bland gräsrötterna? Vore jag riksdagsman skulle jag be riksdagens utredningstjänst att utreda detta!
Det är många som uttrycker sin sorg, rädsla och förtvivlan inför urangruvor och ser dessa som ett av de främsta argumenten mot kärnkraft. Tursamt nog finns det ingen saklig grund för detta. Uran är – inte heller i detta avseende – något magiskt. Metallen är väldigt svagt radioaktiv eftersom det har en halveringstid i storleksordningen miljarder år, och dess hälsorisker domineras därför av dess giftighet som tungmetall. Uran, ur gruvsynpunkt, är alltså att betrakta som vilken tungmetall som helst, även om man kan vilja ventilera gruvgångarna från radongas. Om det finns några gruvgångar, förstås. Detta är nämligen numera det vanligaste sättet att utvinna uran:
Det du ser är några ISL-brunnar. ISL står för In Situ Leaching, vilket innebär att man borrar sig ner till ett uranhaltigt poröst material som har ett lager av tätande lera över sig. Sen pumpar man ner ett ämne som löser uranet och pumpar upp uranlösningen ur en annan brunn. Innan man börjar provtrycker man förstås litegrann så att man inte får en grundvattenkontaminering. Miljöpåverkan är nära noll.
Världens största mer konventionella urangruva är Olympic Dam-gruvan i Australien, och där utgör uranet en liten sidoinkomst eftersom huvudmetallen är koppar och man även får ut guld och silver. Istället för att lämna kvar uranet i slaggen så tar man hand om det och skapar ren energi. Något annat vore väl rätt korkat?
Det är lätt att jämföra uran med andra metaller och hur mycket av dem som utvinns och konstatera att urangruvor inte står för någon signifikant andel av världens gruvdrift. Om man tittar på metallbehovet för olika energi-tekniker så ser man att kärnkraft är väldigt snålt om man jämför med vindkraft och solceller.
Trots att Sverige är oerhört glesbefolkat, särskilt i norr, och trots vår historia som gruvnation, så finns det tyvärr en oerhört livaktig anti-gruvrörelse. Jag ser det som ett utslag av i-landsproblematik – vi har inget stort att oroa oss för längre, så då gnäller vi på obetydliga saker. Dessutom har populistiska rikspolitiker gett kommunerna vetorätt mot just urangruvor. Det är ännu ett avsteg från den seriösa, teknokratiska styrmodell som annars är en av Sveriges framgångsfaktorer. Här vågar man uppenbarligen inte lita på miljöbalken och de tjänstemän som gör miljöprövningar enligt denna, utan man ger måttligt begåvade kommunpolitiker rätt att vägra gruvbrytning av en av metallerna.
Det blir alltså en nejdetkanviinte på detta. Och kanske är det bättre att afrikanerna har gruvorna? Blir det lite fult därnere är de iallafall så många att de kan dela smärtan och trösta varandra. En same måste ju åka skoter några mil för att hitta någon att gråta ut hos.
