Alla inlägg av jeppen

Corona-viruset

I förra bloggpostningen förespråkades att vi skulle ge upp eftersom viruset kommer sprida sig ändå. Det var lite väl lättsinnigt och jag tänkte ta tillfället i akt att delvis backa från det.

Det är fortfarande min bedömning att viruset kommer sprida sig ändå, för exvis Iran har en helt okontrollerad spridning som de bara redovisar en bråkdel av, Brasilien har 4 konstaterade fall och över 400 misstänkta fall, etc. En lång, lång rad länder har dessutom en rapporterad tillväxt i antal smittade på ca 25-30% idag, onsdag, jämfört med gårdagen. Viruset har alltså spritt sig till sårbara populationer där smittspårning inte görs i tillräcklig omfattning och dessa populationer kommer fortsätta exportera fall och därmed öka trycket på smittspårning i den mer organiserade världen. I slutänden tror jag inte det håller, även om Sverige kan jonglera hundratals importfall utan problem.

Det mesta talar alltså för att den här smittan kommer bli en i mängden av corona-virus-stammar som redan cirkulerar och ger upphov till ffa förkylningar. När vi har mött den tidigare kommer den mer sällan presentera sig som en kraftig sjukdom när vi stöter på den igen. Immunitet mot corona-virus avtar med tiden, men immunförsvaret lär inte överreagera på samma sätt.

Men med det sagt så finns det mycket som talar för att fördröjning är en bra sak, eftersom viruset ändå är ganska allvarligt. Det stora problemet är belastningen på sjukvården vid en snabb spridning. Det verkar som att i storleksordningen 10% av fallen kräver seriös vård, allraminst syrgas och många även mekanisk ventilering mm, och detta krävs inte bara några dagar utan snarare några veckor (kopierat från sidan 14):

Using available preliminary data, the median time from onset to clinical recovery for mild
cases is approximately 2 weeks and is 3-6 weeks for patients with severe or critical disease.

Med fördröjning finns möjlighet att behandla fler på ett adekvat sätt, lära sig bättre behandlingsmetoder, rampa upp tillgången till exvis syrgas etc. Fördröjningen skapas genom social distansering, dvs färre och mindre sammankomster, mindre resande etc. Sådan distansering har kostnader, så det gäller att göra en rimlig avvägning. Hittills tycker jag att Sverige skött det bra och kunnat äta kakan och ha den kvar. Öppna skolor, fritt resande med undantag av inga direktflyg till Iran, etc. Jag hoppas att de kyliga experterna på folkhälsomyndigheten etc får fortsätta driva en likaledes kylig policy av fördröjning, utan excesser. Samtidigt ser jag inget riktigt bra och politiskt aptitligt scenario för slutspelet. Vi kan inte syssla med social distansering för evigt och därför innebär fördröjning i längden att vi kommer att tvingas hantera lokala utbrott under lång tid.

Släpp viruse’ loss, det är vår!

Det ”nya coronaviruset” är svårstoppat i det här läget. Det har spridit sig till alltfler länder och kluster av nya sjuka har dykt upp i exvis Iran. Virusets mest framträdande egenskap verkar vara hur lätt det smittar. Kina har sina arméer av byråkrater och säkerhetspersonal, men frågan är hur man ska spåra och isolera folk tillräckligt väl i länder som Iran, Indien, Vietnam, Egypten mfl länder.

Som väl är innebär viruset inte domedagen. Tvärtom tycks det oproblematiskt ur ett civilisationsperspektiv. Corona-viruset finns redan i flera varianter pandemiskt som förkylningar mm, så vi är alla corona-sjuka då och då. Den här nya varianten är extra smittsam och vi har inget vaccin, men i övrigt verkar det vara ”just another flu”. Enligt en kinesisk studie som tog med fall fram till 11 februari så hade 1024 personer dött, men ingen under 9 år! De som dör är istället en relativt stor andel av de mycket gamla och redan sjuka:

The ≥80 age group had the highest case fatality rate of all age groups at 14.8%. Case fatality rate for males was 2.8% and for females was 1.7%. By occupation, patients who reported being retirees had the highest case fatality rate at 5.1%, and patients in Hubei Province had a >7-fold higher case fatality rate at 2.9% compared to patients in other provinces (0.4%). While patients who reported no comorbid conditions had a case fatality rate of 0.9%, patients with comorbid conditions had much higher rates—10.5% for those with cardiovascular disease, 7.3% for diabetes, 6.3% for chronic respiratory disease, 6.0% for hypertension, and 5.6% for cancer. Case fatality rate was also very high for cases categorized as critical at 49.0%.

Då ska man minnas att ovanstående ändå är uppblåst av att stora mängder människor som fått väldigt lätta symptom oftast inte diagnostiserats allt. Utanför Kina däremot så har man relativt god koll på alla smittade, inte bara de svårare fallen. Ser vi på spridningen i världen i skrivande stund har bara 14 avlidit av 1361 smittade utanför Kina, vilket är 1% av alla fall. Men i Iran har hela 4 av 18 smittade avlidit, vilket tyder på att något inte står rätt till där. Kanske har iranierna blivit så skraja att man kremerat sina patienter i förtid, eller åtminstone inte vårdat dem ordentligt, eller kanske är det ett mycket större kluster smittade och bara de allra sjukaste har kommit fram. Om man undantar Iran är dödligheten 0.7%. I Kina är dödligheten 3% och det beror troligen på att minst 4x så många är smittade i Kina som diagnosticerade.

Ja, fler av de diagnosticerat smittade kan komma att dö, visst, men om man tittar på resenärerna på Diamond Princess, ett kryssningsfartyg fullt av pensionärer, har bara 2 av 634 smittade dött än så länge.

Vi får rapporter om att kolanvändningen i Kina rasat, att flygbranschen står inför stora avbräck etc. Det kan säkert verka attraktivt för många civilisationsskeptiker, men jag tror inte att karantänen längre fyller något gott syfte. Restriktionerna har förvisso gett oss tid att förstå viruset bättre och förbereda sjukvårdssystemet, men nu är det dags att ta smällen och låta våra samhällen fungera som vanligt. Om vi inte gör det kommer vi se alltmer kaos och våld som när ukrainare kastade sten på landsmän på väg hem, och minst lika illa, vi kommer förvärra ett ekonomiskt avbräck som också dödar, fast andra demografier och inte minst yngre. Bortskämda svenskar må fnysa, men för stora delar av världen är ekonomi fortfarande livsavgörande. Att skära av Kina och ge resten av världen logistisk infarkt är ingen bra idé!

Så, fritt fram för dig som läsare att gå i taket, men med coronaviruset är det rätt demografier som dör. Det handlar nästan enbart om redan mycket gamla och sjuka (samt förstås rökare) som vi ändå bara skulle kunna hålla liv i ett par år, med tveksam livskvalitet. Det blir en stor kortvarig belastning på sjukvården, men det bör vara fullt hanterligt och kan fungera som en bra beredskapsövning i vår slimmade vårdsektor.

Om vi verkligen ville förbereda oss, rädda liv och spara sjukvårdsresurser så kunde vi skicka ut en global rekommendation om att ta en rökpaus från nu fram tills dess att man haft viruset och tillfrisknat. Fem av åtta döda hittills är män och det beror troligen på att fler män är rökare.

Istället kör vi karantäner och blockader vilket är ett exempel i högen på mänskliga riskbedömningar och oproportionella eller tveksamma åtgärdspaket. Den intuitiva förmåga vi har att agera på risk är inte avpassat till det storskaliga, industriella och relativt säkra samhälle vi lever i idag. Alltsomoftast är reaktionen betydligt värre än företeelsen vi reagerar på. Men visst, går det så går det. Lyckas man faktiskt stoppa viruset, vilket jag tvivlar på, så är det bara att gratulera. Gör vi det inte så tar vi stora kostnader utan påtaglig vinst.

Svensk elstatistik för 2019

Totalt producerade Sverige 120% av den inhemska förbrukningen år 2019, dvs ca 20% gick på export.

Kärnkraften producerade 49% av förbrukningen, vattenkraften 49%, värmekraften 6% och den överflödiga nykomlingen, vindkraften, producerade 15%, medan den allra mest subventionerade kraftkällan, solceller, stod för, korrekt avrundat, 0% (iallafall av utmatad el).

Under den dag då förbrukningen var som allra högst, 30 januari, ca 24 GW, så låg kärnkraften stabilt på 8.2 GW medan vindkraften fluktuerade mellan 0.5 och 1 GW. Kallt och vindstilla är tyvärr vanligt:

Den timme då svensk vindkraft producerade allra bäst var 12 november kl 01-02, ca 7.5 GW. Det var mitt i natten då förbrukningen är låg och just den timmen var den ca 16.5 GW. Bäst när det inte gäller! Vindkraftens snitt var 1.9 GW, dess max 7.5 GW och dess min 0.085 GW. Kärnkraftens snitt var  7.4 GW, dess max 8.4 GW och dess min 5.0 GW. Här är en graf på kärnkraft och vindkraft när bådas genomsnitt är normerat till 1:Ännu har detta relativt låg påverkan på värdet av elen. Genomsnittspriset för en förbrukad kWh var 41.6 öre om man går på Nordpools spotpriser. Genomsnittsvärdet för en kWh från kärnkraft var 40.3 öre, för vindkraft 38.8 öre och för solceller 38.6 öre. Den styrbara kraften har högre värde: Vattenkraft 42.0 öre, biomassa 43.0 öre.

Jag har tidigare år fått frågor om hur elens värde räknas ut, och det handlar helt enkelt om att summera varje timmes värdeproduktion och dividera med totalproduktionen:Jag fortsätter förutspå det självklara, att dessa värdedifferenser kommer öka allteftersom kärnkraften byts ut mot vindkraft.

Identitetspolitik, KEE och KBT

Jag misstänker att många av bloggens läsare som umgås i normala vuxna sammanhang inte har så bra koll på vad som är inne i politiska kretsar. Den här bloggpostningen är ägnad åt att hjälpa till med det, men som fond skulle jag vilja peka i en annan riktning, mot de mer klassiska idealen. Bloggen firar nämligen att en favorit, Kajsa Ekis Ekman (KEE), i dagarna förlänats Leninpriset (som tyvärr inte längre utdelas i Jan Myrdals namn). Man skulle kunna gissa att pris-motiveringen lyder något i stil med detta:

I sin journalistik, essäistik och kulturkritik är Kajsa Ekis Ekman som en frisk fläkt från Leninmausoleets källarregioner. Med sin sylvassa penna författar hon outtröttligt hätska utfall mot varje tänkbar aspekt av frihetlig organisering i ekonomin. Samtidigt har hon med stort civilkurage stått fast vid kommunistisk traditionalism genom att vägra ge efter för identitetspolitiska krav på att ge transpersoner tolkningsföreträde.

Helt centralt i Kajsas föredömliga värv som en av Sveriges mest kallhamrade kommunister är att aldrig, aldrig försitta en möjlighet att agera megafon åt vänsterdiktaturer. När fem miljoner flytt Venezuela, när Caracas många kidnappare vägrar ta emot lösensummor i lokal valuta, när miljoner lider och dör i brist på mat och mediciner, är Kajsas narrativ en orubblig och stolt karbonkopia av regimens: ”Det är klassförrädarna, borgarna och USA-imperialisterna som bär skulden!” Inte bara Maduro tackar dig, Kajsa. Lenin, där i sin sarkofag av glas, har just idag ett fridfullt leende på sina läppar!

Den identitetspolitik som prismotiveringen nämner dominerar fältet till vänster om S idag. Otaliga vänsterkommentarer till KEEs pris är avståndstagande pga att hon är en så kallad TERF, en ”Trans Exclusive Radical Feminist”, dvs hon går inte med på att män hur som helst ska kunna appropriera kvinnorollen för att ta plats i kvinnofängelser, i simhallarnas dam-omklädningsrum, som guldmedaljörer i kvinnoidrott etc. Detta ställningstagande betraktas av de med god känsla för de rådande politiska modeströmningarna som ”hat mot transpersoner” och att ”förneka transpersoner deras mänskliga rättigheter”.

Trigger warnings

Nära knutet till identitetspolitiken finns en tanke om ovillkorlig respekt för var och ens individuella upplevelse, allas rätt att vara överkänsliga, att bli triggade, samt att omgivningen måste ta hänsyn till detta och bereda trygga rum, sk ”safe spaces”. Redan 2014 utspelade sig en fantastisk tråd i en (för genren relativt sansad) feministisk facebookgrupp som började med att en medlem postade följande bild.

Omedelbart krävde en annan medlem TW (”Trigger Warning”) innan sådana ”sjukt kränkande” bilder postades. När nästa person invänder att de tyckte bilden var kul så blir svaret från den triggade att ”Tyck gärna exakt vad fan du vill. Men sitt fan inte och berätta för en annan vad en känner.” En ytterligare triggad person skriver ”Idag har jag haft en jobbig dag och det var inte bra att jag såg denna bild just nu.” (Den tänkbara sexistiska tolkningen är alltså att mat avsedd för en kissekatt, en ”pussy”, lagts i en kvinnas lunchlåda.)

Skitstormen fortsätter i en mycket lång räcka inlägg där en del, inklusive moderatorerna, tycker att triggerwarning är överdrivet på denna bild. En man i skinande rustning rycker in till de triggades försvar och skriver ”det känns verkligen inte ok att ni sitter här och retar en person som mår dåligt för att ni inte kan förstå hur det kan komma sig. Det är priviligierat och respektlöst”.

Democratic Socialists of Americas konvent

I samma triggad-genre återfinner vi en konvent för DSA i somras, USAs motsvarighet till vänsterpartiet, ungefär. Här tas stor hänsyn!

Man behöver nästan se klipper från 1:50 ett par-tre gånger för att förstå allt som händer. En triggad kille ber auditoriet att vara tystare. Han introducerar sig med namn, hemort och ”he/him”, dvs han definierar vilka personal pronouns han vill att folk ska använda när de talar om honom. Men det allra första han säger är ”Ehm, guys, …”. Då blir en hen i rött linne och rött hår nere till höger i bild synbart agiterad! Hen går bort till micken och protesterar mot kränkningen det innebär med könat språk. (Sen får AOC, Alexandria Ocasio-Cortez, en känd demokratisk kongressledamot som gästtalade på konventet, avsluta klippet med att framhäva att det är såhär man organiserar sig politiskt, bygger maktposition och förändrar landet.)

Maktspel som skapar psykiska problem

I ett alltmer tillrättalagt och skyddat samhälle är social-justice-kulturen med sina trygga rum och triggervarningar ett naturligt nästa steg. Och när narcissism och överkänslighet belönas med uppmärksamhet och tolkningsföreträden i sociala och politiska spel, så skapar man feedbackloopar som givetvis ger mer känslighet och dåligt mående.

Bland de framgångsrikaste verktygen inom beteendevetenskapen är KBT där man gör tvärtom, där man genom att utsätta personer för stegrande triggningar gör dem mer robusta. Idéerna om trygga rum, om kulturell appropriering, den drabbades tolkningsföreträde, upphöjandet av allt smalare minoriteters klagovisor till gospel, gör oss alla en björntjänst. Det långsiktiga resultatet är mer triggning, inte mindre.

Så när DSA påhejade av OAC skapar trygga rum för SJWs med ett överflöd av TWs så bidrar en leninistisk KEE med välgörande KBT. Det får man ändå ge henne!

Spilld energiproduktion

Om man antar att man har ett enda oflexibelt kraftslag som vind eller kärnkraft i systemet (resten flexibelt som naturgas eller vattenkraft) så kan man ställa sig frågan hur mycket av den oflexibla källan som ”ryms” i systemet, och hur mycket spill det blir, när man skalar upp den.

Första grafen här visar hur mycket av produktionen som ryms inom timvis konsumtion om man skalar upp kraftslagen. Detta är alltså simuleringar utgående från timvis produktion och konsumtion i Sverige 2018. Total konsumtion är 135 TWh, så mer än så ryms aldrig hur mycket man än producerar.Här ovan ser vi hur kärnkraften börjar ge märkbara överskott någonstans vid 100 TWh och att det krävs ca 160 TWh för att vara mycket nära att täcka förbrukningen på 135 TWh. Vindkraften börjar ge märkbara överskott redan runt 60 TWh och saknar rimlig potential att komma nära att täcka förbrukningen.

För större tydlighet kan vi istället titta på marginal-spillet, dvs hur stor andel av marginalproduktionen som inte matchar efterfrågan:Här syns avvikelserna tydligare och tidigare eftersom vi betraktar marginaltillskotten. Om vi redan har 100 TWh kärnkraft och bygger 10 TWh till (en reaktor ungefär) så kommer bortåt 12% av den extra produktionen inte matcha efterfrågan. För vindkraft är motsvarande spill ca 55%. Vi ser att vindkraften korsar kärnkraften vid ca 160 TWh, vilket beror på att kärnkraften, men inte vindkraften, är mycket nära att mätta behovet vid den produktionsnivån.

Om vi säger att vi kan tänka oss max 25% kärnkraftsspill på marginalen, så kan vi inte bygga mer än ca 120 TWh kärnkraft, vilket ger ca 116 TWh konsumtionsmatchande produktion. Det är ca 86% av konsumtionen. Motsvarande för vindkraft skulle ligga runt 50% av konsumtionen. I praktiken kan kärnkraften ges något mer utrymme då den inte är helt oflexibel – bränslebyten mm sker sommartid.

Resonemanget är förstås ganska teoretiskt och försummar exvis vattenkraftens inflexibilitet, som minimiflöden i älvar mm.

Kulturgeografi i Lund

I den här artikeln påbörjar jag ett arbete att ge kvantitativa översikter av olika universitetsmiljöer, med början en institution i Lund. Det som triggade detta var en artikel av dess professor Alf Hornborg och du kan läsa om min reaktion på denna i förra bloggpostningen.

Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet har ca 60 anställda akademiker. Förutom att producera avhandlingar, vetenskapliga artiklar, böcker, tidningsartiklar mm, så undervisar dessa anställda ca 400 universitetsstudenter.

Några tongivande professorer vid institutionen är nämnda Hornborg som sysslar med humanekologi, Agnes Andersson Djurfeldt som sysslar med Afrikastudier och Tomas Germundsson som sysslar med svensk kulturgeografi. För att få en bild av vad de anställda gör i forskningsväg har jag ganska ytligt gått igenom samtligas färskaste publikationer och klassificerat dem på olika sätt. Min toppnivå-klassificering av hela avdelningens forskningsarbete formar tre ungefär lika stora delar:

  • normala ekonomiska eller tekniska utredningar
  • rotande i utländsk djup fattigdom
  • postmodernt ideologiserande samt övrigt flummande

Var och en av dessa huvudgrupper får en rubrik nedan. Notera att att jag med varje nämnd titel representerar varsin distinkt författare. De flesta författare har mer i samma stil som den citerade titeln.

Normala ekonomiska och tekniska utredningar

Den här tredjedelen har publicerat artiklar som åtminstone på ytan saknar ideologiskt innehåll. Det kan vara ekonomiska undersökningar som ”Explaining long-term regional growth: Towards an integrated framework” eller tekniska som ”Adopting hydrogen direct reduction for the Swedish steel industry”. Det låter helt ok och borde även platsa på vanliga nationalekonomiska och tekniska fakulteter.

Rotande i utländsk djup fattigdom

Här finns ett två större undergrupper. Den största är den som på olika sätt vänder ut och in på villkor och förutsättningar för afrikanska/asiatiska småskaliga lågintensiva farmare samt nomadiserande boskapsdrivare, till avsevärd del finansierat av SIDA. Nu när 65 miljoner afrikaner årligen flyttar in i städerna med enorma utmaningar som följd så tvivlar jag på att den här forskningen om de allra fattigaste bönderna/nomaderna är särskilt framtidsrelevant. Jag förstår därför inte varför det ska vara stort i Lund.

Jag förstår inte heller riktigt hur det kan vara effektivt att svenskar forskar om detta. Vi finner artiklar som ”Is there such a thing as sustainable agricultural intensification in smallholder-based farming in sub-Saharan Africa? Understanding yield differences in relation to gender in Malawi, Tanzania and Zambia” av Agnes Andersson Djurfeldt. Eller varför inte ”From dystopia to utopia – and back again : The case of the Van Gujjar forest pastoralists in the Indian Himalayas” av Pernille Gooch.

Jag har mer förståelse för gästforskare, som Ibrahim Wahab från Ghana med sin ”In-season plot area loss and implications for yield estimation in smallholder rainfed farming systems at the village level in Sub-Saharan Africa” men även här kan man undra över fokuset på det fattiga och småskaliga. Visst, biståndet ska gå till något och detta är nog inte sämre än det mesta annat, men ändå?

En annan grupp diskuterar utländska maktförhållanden och orättvisor av olika slag. Vi har exempel som:

  • Canadian mega-mining in Central Mexico: Ecologically Unequal Exchange, Violence and Organized resistance 1992-2016.
  • Enclosures from Below : The Mushaa’ in Contemporary Palestine
  • Landscapes of Dispossession : The Production of Space in Northern Tanintharyi, Myanmar.

Den sistnämnda är en färsk doktorsavhandling vari en textsökning på ”marx” ger 73 träffar…

Att sånt inte skapar någon nytta för Sverige är ganska uppenbart men jag ställer mig även lite undrande till om det får något genomslag överhuvudtaget. Hur många läser dessa artiklar?

Postmodernt ideologiserande samt övrigt flummande

Har har vi alltså en tredjedel som är ideologiserat utan att direkt rota i u-länder. En undergrupp av denna tredjedel är forskning om boende (inklusive favoriten kollektivboenden). Artikelexempel:

  • Fair Shared Cities-The Impact of Gender Planning in Europe.
  • Housing activism, neoliberalization and the right to stay put.
  • Land Rent, Crisis Theories, and Radical Geography.
  • Three phases of Danish cohousing: tenure and the development of an alternative housing form.
  • Gentrification and revanchist urbanism in Taipei?

Ytterligare en grupp är de ekologiskt grönskimrande ansatserna. Förutom Hornborgs artikel som nämndes i början har vi följande exempel:

  • Bör nationalparker tillerkännas mänskliga rättigheter?
  • Lifeblood, climate change, and the confrontation of fossil capital’s “other moments“.
  • 171 forskare: ”Vi vuxna bör också klimatprotestera”.
  • Degrowth as part of the mosaic of alternatives for a socio-ecological transformation.

Det finns också några vars artiklar får placeras i en mer allmän vänsteraktivism-kategori, med exempel som:

  • Challenging fascist spatial claims : The struggle over the 30 November marches in southern Sweden.
  • Marx on Steam: From the Optimism of Progress to the Pessimism of Power.

Så har vi en grupp som framstår som snäppet mer navelskådande/filosoferande. Exempel här är

  • Where are the storytellers? : A quest to (re)enchant geography through writing as method.
  • What about landscape in time-geography? The role of the landscape concept in Torsten Hägerstand’s thinking.
  • Into the Paucity of Anxious Isolation: Time-Space Appropriation and the Liberalization of Suffering.

Jag bara måste citera abstract för det sistnämnda verket! Jag tror att DRM står för ”Disaster Risk Management” i det här sammanhanget.

“Capacity building” in DRM is typically approached through an access model that normalizes technical transfers of innovations from ‘developed’ to ‘developing’ areas. Through a framework of world systems political ecology, normalization of this flow is shown to be a mystification of the social relations of exchange that undergird the manufacture of such innovations. “Capacity building” turns out to be a problem of material distribution in the appropriation of time-space through unequal exchange. Developed areas benefit from such exchange not least by the displacement of environmental loads, which ever more often now make necessary technology transfers of disaster assistance to begin with. Another benefit is the engraining of a liberalist model of personhood in areas where it had not been extant, an appropriation of time-space that transforms subjectivity not least by converting difficult moral problems into mere technical ones. Hinged on a deontological framing of personhood, attribution of ‘vulnerability’ in this way conceals the magnitude of horrors in the global system in liberalization of the experience of suffering.

Helt hysteriskt! (Min fria översättning: ”Om vi hjälper underutvecklade regioner att bli mer robusta mot katastrofer så gör vi dem samtidigt mer som oss västerlänningar, och det är dåligt!”)

Sammanfattning

Okej, en tredjedel arbete kring ekonomi och teknik som möjligen är vettigt, en tredjedel tveksamt inriktad biståndsforskning och en tredjedel postmodern ideologiproduktion. Visst överlapp finns förstås. Aningen bättre än befarat när jag startade.

Jag säger inte att all forskning måste ge direkt nytta. Det finns plats för historisk forskning och samhällsvetenskaplig kunskapsproduktion av många olika slag, men sådan ideologiproduktion som nämnts här bör identifieras och avfinansieras av det offentliga. De som vill syssla med dylikt kan göra det utan skattemedel, och utan statlig välsignelse att förstärka ideologiskt motiverad aktivism hos blivande byråkrater. För en lite djupare genomgång av hur jag motiverar en sådan avfinansiering rekommenderas min bloggpostning om akademisk frihet.

Hornborgs senaste

Detta är ett sorts förord till en genomgång av den vetenskapliga produktionen vid institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet. Denna genomgång kommer i nästa blogg-inlägg.

En av de som arbetar vid institutionen är professor Alf Hornborg och jag har tidigare kritiserat idéer som framförs av honom. Nu blev jag triggad av hans senaste artikel: A globalised solar-powered future is wholly unrealistic – and our economy is the reason why. Här argumenterar han för att teknologi och ekomodernism inte kan fixa våra problem, eftersom roten till problemen är att pengar fungerar för bra:

In making it possible to exchange almost anything – human time, gadgets, ecosystems, whatever – for anything else on the market, people are constantly looking for the best deals, which ultimately means promoting the lowest wages and the cheapest resources in the global South.

Som vanligt för dessa ideologer så är det ett problem att kapital och jobb tenderar att strömma till de fattigaste områdena i den globala ekonomin, om inte inbördeskrig och vansinniga ekonomiska policies förhindrar det. De påstår tillochmed rutinmässigt att detta faktum främjar låga löner, när de i själva verket främjar uppåtgående spiraler och utjämningar.

I sin motivering till att teknologi inte kan fixa problemen hänvisar han till Storm van Leeuwen angående kärnkraften. Du kan läsa mer om van Leeuwen i mitt skräckgalleri över ”forskare” som gjort sig till parior för att ha publicerat grava felaktigheter eller rent fusk.

Hornborg formulerar en lösning på pengaproblemet:

In order to accomplish economic “degrowth” and curb the treadmill of capital accumulation, we must transform the systemic logic of money itself.

National authorities might establish a complementary currency, alongside regular money, that is distributed as a universal basic income but that can only be used to buy goods and services that are produced within a given radius from the point of purchase.

Med ”degrowth” menas fattigdom som lösning på problem med rättvisa och miljö. ”Universal basic income” är engelska för medborgarlön. Han vill alltså att en relativt stor del av alla pengar ska göras byråkratiserade och svåranvända, och att alla får lika mycket. Detta för att skjuta globaliseringen och kapitalismen i sank, göra oss fattigare och mer beroende av lokala småpåvar och på så vis åtgärda miljöproblem och inkomstklyftor.

Notera att för att det ska vara någon poäng med denna parallella valuta så måste den vara icke-konvertibel, dvs officiellt icke växlingsbar. Exempel på sådana valutor idag är nordkoreanska won, transnistriska rubel och den kubanska peson. Hur mycket polis- och domstolsresurser man kommer behöva lägga på att förhindra svartväxling samt avståndsfusk vid transaktioner förtäljer inte historien, givetvis. Inte heller den GPS-övervakning mm som skulle krävas.

Antar att det är att slå in öppna dörrar att rada upp argument emot detta? Men det triggade mig att undersöka hur det står till där han jobbar. Varningssignalerna från universitetsvärlden kommer i en relativt strid ström, men det börjar bli dags att skaffa överblick. Så låt oss börja på Hornborgs arbetsplats i nästa inlägg!

Penetration vs kapacitetsfaktor 2019

Greta besökte USAs kongress häromdagen och höll ett tal (transkribering här) som jag, den här gången, inte har några starka invändningar mot. Kanske som en anpassning till det land hon rest till, använde hon inte grönvänsterns idégods från 70-talet som fond. Hon förmanade däremot åhörarna: ”Stop pretending that you, your business idea, your political party or plan will solve everything”. Som kärnkraftsentusiast skulle jag förvisso kunna ta åt mig, men det är måhända intressantare att ge Greta stöd genom att titta på den numera förhärskande synen, nämligen att slumpkraften, dvs sol och vind, globalt sett växer snabbt, är tokbillig och snart kommer tränga undan fossilkraften.

Jag har problematiserat kostnadsbilden i min analys av Lazardrapporten, men värre är att kraftslagen producerar ryckigt, ofta knappt något alls och ofta mer än man behöver, och är därför svåra att skala upp förbi en viss nivå. Vilken nivå? Jo, slumpkraftens penetration, dvs dess andel av den totala elproduktionen, får det allt svårare med marknadsvärde och överskott när man närmar sig respektive energislags lokala kapacitetsfaktor. (Kapacitetsfaktorn är i procent räknat hur mycket energi kraftslaget producerar i genomsnitt under året i förhållande till vad det skulle producerat om det hade kunnat utveckla sin fulla effekt konstant.) För Sverige och solceller är kapacitetsfaktorn ungefär 10%, exempelvis, och det innebär att man också kan förvänta sig att 10% sol-el är svårt att hantera.

Baserat på BP-rapportens data har jag gjort ett par grafer, först för solceller:

Till vänster i grafen är de 10 främsta sol-länderna räknat i penetration och därefter ett urval stora och intressanta länder. Här ser vi att inget land är i närheten av att få en penetration högre än sin lokala kapacitetsfaktor. Vi kan också se hur kapacitetsfaktorerna varierar kraftigt. Notera att Kina har en taskig kapacitetfaktor, medan Chile ligger extremt högt. De senare subventionerar tydligen nätanslutning till höglänta områden i landet (dit man också förlagt rymdteleskopssatsningar då luften är såpass klar och molnfri).

Den andra grafen är för vindkraft:

Här är de sex högsta penetrationerna med, sedan ett urval intressanta länder. Vi ser att Danmark har långt högre penetration än kapacitetsfaktor, vilket möjliggjorts genom att agera som en ”by med en vindkraftspark” i ett mycket större elnät. Det är ganska ointressant, men tvåan Irland är desto intressantare. Irländarna har uppenbarligen kommit upp i ungefärlig paritet. Frågan är hur lätt det varit. Rapporten Annual Renewable Energy Constraint and Curtailment Report 2018 har en graf som tyder på att mängden el som behöver strypas bort vid den här penetrationen inte är så fasligt hög:

Men om man tittar närmare på förändringen till 2018, att total vindgenerering ökade med 1796 GWh och total strypt vindkraft ökade med 321 GWh, så inser man att ett marginaltillskott av vindkraft vid den lägre nivå som gällde 2017 medfört en kostnadsoverhead på ca 321/1796 = 18%. Irlands elproduktion är för övrigt naturgasdominerad, vilket är idealiskt för integration av slumpkraft. Kärnkraft däremot är förbjudet.

I övrigt kan man konstatera att inte mycket hänt på 3 år sen jag gjorde en variant på det här inlägget senast. På solsidan har inga länder tagit sig förbi de mer eller mindre stillastående ledarna Italien, Tyskland och Grekland och inga är ännu nära kapacitetsfaktorn. På vindsidan har Danmark, Portugal och Spanien inte rört sig märkbart, medan Irland och Tyskland har tagit sig upp till intressanta nivåer. Inget tyder på att fler länder kommer testa gränserna under de kommande 3 åren heller. Segt.

Sol och vind i pionjärländer

Med nya BP-rapporten finns underlag att återigen ta en titt på hur sol och vind utvecklar sig i pionjärländerna, dvs de länder som har störst procentuell andel av respektive energikälla i sin elmix. Jag har hoppat över plutt-landet Luxemburg, samt även Litauen pga att landet importerar ca 70% av sin el.

Över en längre tidsperiod är det instruktivt att jämföra med kärnkraftens historiska tillväxt i pionjärländer.

Graf över elandelar i pionjärländer

För att få en bättre bild av solens utveckling måste vi zooma in och betrakta fler länder:Penetration av solcellsel i pionjärländer

Inget land har klättrat högre än de ca 8% som Italien uppnådde redan 2014, vilket skär sig en aning mot narrativet att sol-el är tokbilligt och växer exponentiellt. Av de europeiska pionjärer som stått still länge har de rikare länderna Tyskland och Belgien vänt uppåt och kapat åt sig någon procent ytterligare, medan övriga fortsätter stå still. I Spanien och Italien verkar dock solcellsmarknaden vakna till liv något igen nu. Japan, Chile och Australien har fortsatt tugga på uppåt men åtminstone takten i Japan sjunker nu kontinuerligt pga sänkta bidrag.

För vind ser det ut såhär:Penetration av vindel hos pionjärländer

Som sagt, här är Litauen överhoppat pga extrem import, medan Danmark fått vara kvar trots att även det har ett visst underskott i elproduktionen och egentligen bara är en liten del av ett större regionalt elnät. De som inte förstår intermittensproblematiken ser förvisso inget problem med detta.

Irland har låg import/export av el och har växt till 27% vind-el år 2018, vilket visar på en bred potential åtminstone upp till den nivån. (Visserligen har Irland ovanligt goda vindresurser, men ändå.) Den iberiska halvön ligger still runt 20%. Tyskland och UK klättrar långsamt och närmar sig 20%-strecket. USA anses ligga i en vind-boom just nu då operatörer försöker få in mycket kapacitet innan en utfasning av federala subventioner, men i jämförelse med pionjärländerna växer marknadsandelarna relativt långsamt.

Globalt sett tog vindkraften 0.38% ny marknadsandel år 2018 och landar på 4.8%, medan solcellerna tog 0.43% ny marknadsandel och landar på 2.2%. Sammanlagt tog de alltså ca 0.8% marknadsandel. Kärnkraften växte som bäst 1984-1985 då den globalt tog ca 2% marknadsandel årligen.

Världens energi, updatering 2019

Årets utgåva av världens främsta energi-statistiksamling, BP World Statistical Review of World Energy, släpptes tidigare i veckan. Jag har bearbetat siffrorna och skapat en bunt grafer för att ge den övergripande bilden.

Glädjande nog ökar världens totala energianvändning med 2.9% (ca 1.8% per capita). Tonvikten ligger som alltid på de fattiga icke-OECD-länderna som ökade med 3.9% (2.7% per capita) medan de rika länderna ökade med 1.5% (0.9% per capita). Några notabla länder:

Av dessa är det bara Venezuela som verkar ta klimathotet på riktigt allvar!

I det långa perspektivet, över de senaste tio åren, har de rika länderna stått still i total energiförbrukning (-5% per capita). medan de fattiga ökat 35% (+19% per capita). Förändringarna i absoluta tal de senaste tio åren domineras helt av icke-västliga länder:

Per energislag såg det ut såhär:

Fossiler stod alltså för ca 72% av energi-tillskottet år 2018. Den långa historiska trenden i miljoner ton olje-ekvivalenter visar alltjämt på mycket måttliga ökningar av icke-fossil energi:

Sol står just nu för ca 1.0% av global energi-tillförsel och vind står för ca 2.1%, fossilt för 85.5%, kärnkraft för 4.4%, vattenkraft för 6.9%. (Notera att andelarna för vissa energislag vore högre om man tittade på el enbart.)

Men växer inte sol och vind exponentiellt, säger kanske någon. Kommer inte solen att dominera om bara några år? Nej, tyvärr växer inte sol och vind exponentiellt för närvarande. De årliga installationerna antyder att energislagen nu växlat in på linjära tillväxtbanor (vid en nivå där deras gemensamma andel av totalenergin ökar med ca 0.37% per år):

Du som har läst hit är inte förvånad över att de globala koldioxidutsläppen år 2018 ökade med ca 2.0%. De fattiga länderna utanför OECD står nu för ca 64% av utsläppen. EU står för ca 10%, Sverige för ca 0.12%. (Skurkstaten Tyskland ca 2.1%, trots bara 8x högre befolkning än Sverige.)

Trots allt detta är det alltjämt så att bara miljövänner vill bygga kärnkraft, medan gröna vill lägga ner kärnkraft. Kan det förändras under 2020-talet, tro? Kan klimatrörelsen växa upp och frigöra sig från sina gröna föräldrar eller är det ett nejdetkanviinte?