Ett annorlunda riksdagsval?

År 2018 låg frågan om ”energi och kärnkraft” på plats 18 av 19 i betydelse enligt SVTs vallokalsundersökning. Endast ”försvarsfrågan” var mindre intressant för väljarna. (Då ska man vara medveten om att betydelsen för ”energi och kärnkraft” drogs UPP av att många Mp-väljare pekade ut frågan som betydelsefull.)

Fyra år senare har vi ett storkrig i Europa med ca 200 miljoner inblandade, vi har kvar 6 av 12 ursprungliga reaktorer och har sommarpriser på el som ibland tangerar 10 kr/kWh, skenande inflation och kommande lågkonjunktur. Vi (Europa) ser nu konsekvenserna av att ta grundvalarna för vår säkerhet och ekonomi för givna. Systemriskerna är stora när välståndet faller på bred front samtidigt som den globala säkerhetsordningen utmanas.

Ett gammalt uttalande som tillskrivs Percy Barnevik, då koncernchef för ABB som innehöll gamla ASEA Atom: ”Vi har i Sverige billig el, vi har ren el, vi har säker el, vi har kort sagt den elförsörjning alla andra länder skulle vilja ha. Och vårt huvudsakliga bekymmer är hur vi på kortast möjliga tid ska komma ur denna situation”. Det tog förvisso en del tid, men nu har vi lyckats!

Frågan är om det kommer bli annorlunda i höstens val. Har folk blivit såpass omskakade att de väljer att rösta på partier som åtnjuter högt förtroende vad gäller stabil energiförsörjning och försvarsförmåga? Logiskt sett borde det vara så, och man kan finna en del faktorer som talar för det, men tyvärr verkar dessa inte räcka.

Exvis upplevde Mp sämst lojalitet av alla partier i valet 2018; bara 36% av Mp-väljarna 2014 röstade åter på Mp 2018, och de flesta borde göra kopplingen mellan Mps inflytande och de höga elpriserna. Och det verkar förvisso som att Mp har en väldigt liten grupp kärnväljare då Sifo i mars-maj redovisade partisympatier neråt 2.7%, men senare resultat visar att väljare från S och V är fullt beredda att stödrösta. Jag har spanat bland annat i en facebookgrupp med främst vänsterpartister där påtagligt många säger att de ska stödrösta på Mp.

C-väljarna 2018 identifierade sig 10% som vänster, 33% som varken-eller och 57% som höger. Samtidigt har Lööf deklarerat att hon nu ser sig som en del av vänsterblocket och satsar på Andersson som statsminister och i samma veva kräver Dadgostar att vara del i en koalitionsregering. Det borde avskräcka. Och mycket riktigt, C har ganska låga opinionssiffror just nu, 6.0% i senaste SIFO ner från 8.6% i förra valet, men S ligger å andra sidan högre än i valet.

S har bibehållit en trovärdighet i försvarsfrågan genom NATO-medlemskapet, bra stödpaket till Ukraina och en inriktning att stärka försvaret. Vänsterpartiets inställning ”Varken ett svenskt närmande till kärnvapenalliansen NATO eller svensk vapenexport till krigförande länder kommer att bidra till en fredligare värld.” upplevs troligen som irrelevant av S-väljare, och Vs egna väljare tolererar eller applåderar att partiledningen vill att Ukraina ska vara skyddslösa.

Samtidigt tycks vänsterblocket lyckats med att internt bibehålla de felaktiga föreställningarna att kärnkraften inte behövs och är ”för dyr och långsam”, samt att sjuka elpriser inte är ett resultat av ersättandet av baskraft med slumpkraft. Energifrågan animerar just nu många högerväljare, uppenbarligen, men den samlade vänstern tycks reagera med en axelryckning och då blir det ingen rörelse mellan blocken. Det kan möjligen vara så att V/Mp-röstande framförallt tar sitt stöd från offentliganställda akademiker inom humaniora som bor i lägenheter, inte från industriarbetare eller glesbygdsbefolkning som upplever att deras sätt att leva hotas.

För egen del tycker jag situationens allvar kräver att jag röstar på ett riksdagsparti i år (och inte på exvis Direktdemokraterna). Ingen rekommendation, men jag avråder från att rösta på Mp, C och V och skulle föreslå en lång funderare på om reaktorbyggen kan komma ifråga under nästa mandatperiod med S som regeringsparti:

Varje mandatperiod som förloras innebär med stor sannolikhet fyra extra år med extremt volatila elpriser längre fram, helt i onödan.

Utanför den svenska valdebatten bygger SMR-trenden momentum. NuScale har fått designlicens i USA och många länder har anmält intresse. Bara i USA tyder undersökningar bland kraftbolagen på runt 300 SMR-byggen under de kommande 25 åren. Tyvärr är BoJo i UK på väg ut, så vi får se hur det går med hans relativt ambitiösa kärnkraftsvision om en reaktor per år:

Polen är intresserat av, förutom SMR-er som NuScale, bland annat koreanska reaktorer (samma sort som Förenade Arabemiraten byggde ett fyrpack av). Etc.

Sverige snickrade på 8 reaktorer samtidigt år 1974. Om upprepning vore ett nejdetkanviinte har vi oss själva att skylla. Gå och rösta!

2 tankar kring ”Ett annorlunda riksdagsval?

  1. Citatet ”som tillskrivs” Percy är felaktigt. Dels var det DNs ledare som skrev så, dels menade han att Sverige borde fokusera mer på att hjälpa andra länder förbättra och säkra sin elproduktion istället för att föra en onödig inhemsk pseudo-debatt om den svenska elkraften som vid tillfället vad bland den bästa i världen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *