Alla inlägg av jeppen

Elbilsuppdatering

2016-01-13Uncategorizedelbiljeppen

Det blir lite blandat om elbilar i det här inlägget. Mina egna upplevelser med den egna Leafen, hur 2015 gick för elbilar och några modelljämförelser inklusive GMs nya elbil som kommer nästa år.

Jeppens Leaf

Skaffade bilen i maj och den har gått stabilt utan behov av verkstadsbesök. Jag funderade på hur bränsleekonomi och värme skulle fungera på vintern, men det har inte varit några problem alls. Rattvärmen är skön – man slipper handskar. Man klickar annars lite på appen en halvtimme innan man ska dra iväg så är bilen varm när man kommer ut. Bränsleekonomin i december var 1.8 kWh/mil mot 1.6 kWh/mil i somras, så vinterdäck och uppvärmning drar lite extra. Jag bytte apropå det till vinterdäck själv, smidigt med det här nya sättet där skruvarna sitter på bilen och man hänger på hjulen och skruvar på en sorts mutter.

Elbilsmarknadens utveckling

Supermiljöbilspremien har funnits sen januari 2012 och varit oförändrad på 40,000 kr per bil sen dess. I höstas halverades dock premien för laddhybrider, dvs bara rena elbilar får numera hela premien. Därför är det naturligt att förvänta sig att marknaden kantrar en liten aning mot rena elbilar år 2016. År 2015 tog rena elbilar cirka 0.8% av nybilsförsäljningen i Sverige och laddhybrider det dubbla (enligt SCB):

Försäljningen har ungefär fördubblats varje år och tiofaldigats på tre år. Givetvis måste den utvecklingen börja mattas inom något år eller två. (Fortsatt exponentiell utveckling skulle ge elbilar och laddhybrider 100% av marknaden år 2020.)

Globalt såldes 448,000 elbilar + hybrider år 2015 mot 321,000 året innan, vilket är en ökning på 40%. Här finns en del intressant statistik framförallt från USA, uppdelat per modell. År 2015 fick Nissan Leaf ge vika till Tesla Model S i toppen på försäljningsligan. Totalt 72.5 miljoner bilar såldes i världen 2015, vilket innebär att andelen el+laddhybrider hamnar på 0.6% globalt (mot cirka 2.4% i Sverige, alltså).

Bilförsäljningen i världen är alltså cirka 1/100 invånare i världen, 4/100 i Sverige och Tyskland, knappt 0.2/100 i Indien samt drygt 5/100 i USA.

Befintliga elbilar vs Chevrolet Bolt

GM har nyss presenterat specifikationerna för sin nya elbil, Chevrolet Bolt (kommer säljas som en Opel i Europa).

Det bådar gott för branschen att det kommer in prispressare. Bolten kommer inte släppas förrän sent 2016, dvs modellår 2017. Jämförelsen nedan är alltså orättvis, eftersom den jämför en framtida bil med befintliga bilar. Men iallafall, såhär ser några notabla elbilserbjudanden ut (inklusive Teslas snikmodell):

Notera att Bolten har nästan samma räckvidd som Teslan till halva priset, och dubbla räckvidden mot Leafen till samma pris. Sista raden i tabellen illustrerar detta med pris/kWh. Bolten är alltså ungefär dubbelt så bra på det viset (och BMW ligger hopplöst efter). Jag har angett priserna i tusentals US-dollar. Multiplicera med tio för det ungefärliga svenska priset inklusive moms.

Bolt tycks också ha ett modernare gränssnitt än Leafen, fast det är en amerikanare. Man erbjuder Apple CarPlay eller Android Auto på en större skärm, medan Leafen har ett helt eget system som börjar kännas lite daterat. Att accelerationen är avsevärt bättre gör inget heller, men jag tycker redan Leafen är sanslöst stark från stillastående, så detta kanske mest har praktiskt värde i vissa omkörningssituationer.

Som sagt, kul med lite konkurrens! Jag skulle gissa att Bolten inte kommer finnas i tillnärmelsevis tillräckliga volymer för att tillfredsställa efterfrågan det första året (åren?), särskilt inte i Europa, men det är ändå ett erbjudande andra tillverkare kommer behöva förhålla sig till.

Kallt och vindstilla

2016-01-08UncategorizedBaylan, kärnkraft, solceller, Vattenfall, vindkraftjeppen

Det här får bli ett ganska snabbt inlägg med några grafer som mest får tala för sig själva. Vi har haft en liten köldknäpp nu, en reaktor av tio är redan nedlagd och tre ytterligare har man lagt snaran om halsen på. Men reaktorerna går bra – ändå värmde man upp oljekraftverken och tog in en viss import, eftersom vinden producerat dåligt. Svenska Kraftnät är tydliga med att vi behöver styrbar kraft i sin kommentar.

Såhär såg det ut i SvKs kontrollrum under torsdagen:

Vindkraften ligger idag över 10% av Sveriges elförsörjning i genomsnitt, men nu när det var effektbehovs-topp så underpresterade vinden kraftigt. Köldknäppar är ofta stilla.

Så några egenhackade grafer. Vind och sol växer i Sverige, så därför är statistiken lite svår att jämföra mellan år. Därför har jag normerat de senaste ca 3 årens vind- och solleveranser så att tidigare datapunkter skalats upp proportionerligt för att matcha dagens installerade effekt. Om man då plottar timvisa leveranser av vind, sol och kärnkraft som funktion av förbrukningen, så ser det ut såhär (källa: Svenska Kraftnät):

Kärnkraften beter sig mycket väluppfostrat. Aldrig någonsin under 3 GW och alltid över 5 GW när vi har mer än genomsnittskonsumtion. Ju mer konsumtion, desto mer leverans. Kärnkraften ser till att resten av systemet aldrig behöver stå för mer än cirka 16 GW. Lite kuriosa är att man här ser ganska tydligt att kärnkraften levererar i ett antal diskreta ”block” som bildar en sorts horisontella linjer. Det är alltså långa perioder då olika kombinationer av reaktorer matar ut en tämligen konstant effekt.

Vindkraften däremot är ”all over the place”. Den producerar som mest när behovet är mittemellan, men producerar sämre då behovet är som allra störst. (Valde en polynomisk trendlinje i det här fallet med tanke på scatterplottens utseende.) Vi ser att om vi går över på enbart vindkraft genom att multiplicera ovanstående produktion med ca fyra, så måste resten av elproduktionen klara av cirka 23 GW, mot 16 GW för kärnkraft.

Solceller – det kan knappast komma som en överraskning att solen inte kan hjälpa till med toppeffekten alls i Sverige, utan producerar mindre ju högre lasten är. För det mesta levererar solcellerna i princip ingenting, vilket innebär att trendlinjen ligger väldigt lågt.

Hursomhelst, Vattenfalls chef varnar för nedläggning av fler reaktorer, sålänge effektskatten ligger där den ligger. Jag undrar lite vad man väntar på. Ibrahim Baylan har ”tät dialog”, kanske för att trösta och förnybart-peppa?

Kostnad för ny kärnkraft, del 1

2015-12-31Uncategorizedkärnkraftjeppen

Ett vanligt grönt narrativ är att kärnkraften numera är för dyr. Det heter att kärnkraftens kostnader ökar över tid, medan kostnaderna för förnybart går ner.

Sådana uttalanden baseras oftast på en enda reaktormodell, nämligen fransosernas EPR-1600, som haft problem med kostnadseskaleringar i Finland (Olkilouto 3) och Frankrike (Flamanville) och förväntas bli dyr även i Storbritannien (Hinkley Point C). Betänk att vi byggt 12 reaktorer snabbt och billigt i Sverige, och att det byggts bortåt 500 civila reaktorer i världen. Är det inte då lite märkligt att vi ska ge upp och anta att kärnkraften är dyr baserat på en enda ny reaktormodells barnsjukdomar? Sen är det viktigt att inse att även ”dyr” kärnkraft är mycket konkurrenskraftig med förnybart, inte minst med solkraft som typiskt har flera gånger högre kostnader.

Men det finns också ett mer avancerat argument, där kostnadseskaleringar observerats mer brett. Det cirkulerar kostnadsgrafer som denna (rött amerikanska kostnader, blått franska kostnader):

Jag kan inte gå i god för siffrorna i grafen, men helt otroliga är de inte. Problemet är att analysen oftast stannar här, i ett plötsligt utslag av mycket selektiv och retsam marknadsdyrkan. ”Haha, kärnkraften är för dyr, marknaden vill inte bygga, game over alla kärnkraftskramare!” Varefter man obekymrat fortsätter hälla hundratals miljarder över solceller med mycket tunt resultat. Men den som oroar sig över vår elförsörjning, luftkvaliteten och växthuseffekten vill nog vända på ett par stenar till. Varför blev det såhär, och hur kommer det sig att kostnaderna skiljer sig åt kraftigt i världen idag, och varför är osäkerheten i byggkostnaderna så enorma? Spannet är nästan en faktor fem, enligt denna graf från world-nuclear.org:

All annan industriell verksamhet har en gynnsam kostnadsutveckling genom så kallade industriella läreffekter. Man brukar räkna med att kostnaderna minskar med 10-20% för varje dubbling i antalet producerade enheter genom teknisk innovation, serieproduktion, effektivare och mer intrimmade leverantörskedjor, ökad konkurrens, minskad risk mm. Eftersom vi ser att kärnkraften åtminstone lokalt går emot denna mer eller mindre lagbundna utveckling så är det viktigt att förstå varför.

Varför behöver man förstå, kanske du undrar? Det man helst skulle vilja se är en fri marknad för energi, där externa kostnader internaliseras på ett effektivt, transparent och rättvist sätt, och där det i övrigt byggs fritt. Då behöver man inte förstå, utan marknaden ser till att det blir nära optimalt utfall med en ändamålsenlig mix av energikällor. Tyvärr är vi långt ifrån den här fria marknaden, och därför behöver vi förstå mekanismerna för att kunna påverka policies.

Vissa länder har tagit steg för att avreglera elmarknaderna, men det gäller bara delvis privatisering av elbolag samt friare prissättning av el till konsumenter, men INTE en jämn spelplan på produktionssidan. En fullständig avreglering skulle gynna kärnkraften, men såna här partiella avregleringar missgynnar den istället. Från ett läge där politiker tagit ett långsiktigt ansvar för rationell elförsörjning har vi hamnat i ett läge där de skyller på marknaden samtidigt som de pillar kortsiktigt och populistiskt med subventioner och restriktioner och låter tillståndsbyråkratin löpa amok. Det blir den sämsta av två världar och resultatet är förlamning.

Kärnkraften är förstås inte unik, utan har sina industriella läreffekter. Man bygger billigt på sina håll i världen men vi väljer kärnkraftens kostnader politiskt! I några bloggpostningar framöver tänker jag förklara hur och utforska ämnet från olika synvinklar. Hur kostnadernas komponenter ser ut, hur man räknar ut kWh-kostnaden, vad finansieringen spelar för roll, vilken roll staten/byråkratin spelar, hur jämförelser med andra energislags kostnader ser ut, etc. Detta var en liten prolog. Stay tuned.

Gröna torterar data

2015-12-10Uncategorizedjeppen

Klimatet är hett nu, iochmed toppmötet i Paris och nyheterna avlöser varandra. DN, SVT mfl skriver exempelvis om att Sverige nu tappat en placering i klimatrankingen (i bestämd form). Denna klimatranking publiceras av en tysk grönröd think-tank, GermanWatch.

Låt oss ta en titt på detaljerna. (Ni vet, det där man alltid slipper om man bara läser nyhetsartiklar.) Kolkraftslandet Danmark har länge legat först och Sverige tvåa, men nu är vi omsprungna av kolkraftslandet Storbritannien. Vän av ordning utbrister förstås i ett stort ”WTF?” och börjar gräva. Såhär ser det ut i toppen:

Man har lämnat de tre topp-platserna vakanta för att markera att inget land är bra nog. Indexet är som synes uträknat med hjälp av 5 indikatorer med olika vikt. Utsläppsnivåer 30%, utsläppsförändringar 30%, förnybart 10%, effektivitet 10% och politiska drömmar 20%. Okej, verkar ganska godtyckligt redan där – men det finns en hel kennel begraven i detaljerna.

Det man först frågar sig är hur Sverige, UK och Danmark kan ligga på samma nivå i mörkblå ”Emissions Level”. En annan tabell i rapporten ger ingen ledning – Sverige har 10% lägre andel utsläpp än andel befolkning i världen, medan Danmark och UK har 50% högre andel utsläpp än befolkning, vilket borde ge Sverige ett enormt övertag:

Ett mysterium att vi ändå har samma ”Emissions Level” – tills man hittar en mer detaljerad förklaring:

Nu börjar det klarna något. Av det 30% mörkblåa utsläppen är bara 7.5% utsläpp per capita. Lika hög vikt ges energiproduktion per capita. Här är det givetvis bra, på grönt manér, att ha låg sådan, dvs det är bra med fattigdom. Sverige är uselt i den indikatorn, eftersom vi har så mycket ren elproduktion och exporterar energiintensiva varor med lågt CO2-innehåll. Här straffas vi rejält för den kärnkraft som gör klimatnytta även globalt. Man är helt öppen med det i metod-beskrivningen (sidan 7):

Under the assumption that energy will never be abundant, this indicator is an important complement to ‘CO2 emissions per capita’. This indicator also takes into account energy that has been supplied by low-carbon but possibly non-sustainable technologies such as nuclear power and/or large hydropower.

Suck.

Gröna förnybart-tårtbiten är även den symptomatisk. Återigen straffas vi (eller får inget tillgodoräknat) för kärnkraft. Märkligt också att man har 4x högre vikt på trend än på nivå. 50-50 mellan nivå och trend hade varit mer rimligt, likt de andra subindexen. Men ta ett djupt andetag nu, så tar vi det riktigt galna:

Betrakta ”Development of Emissions”. Jag kan köpa att man vill premiera utveckling och vill premiera minskning på många olika områden framför minskning på bara ett område. Det jag däremot INTE kan köpa är hur man behandlat den största del-tårtbiten, ”CO2 Emissions from Electricity and Heat Production”. I metod-beskrivningen förklarar man utan att skämmas att man behandlar kärnkraft som om det vore kolkraft. (sidan 11):

”In the category ‘electricity and heat production’, emissions from electricity generation are considered. As a high-risk energy source, nuclear power is taken into account with socalled “risk equivalents per energy unit” (which are roughly equivalent to the emissions of a modern coal power plant).

Jamen skit i klimatet, då! Tänk bara på era gröna 70-talsdogmer. Gör det! Ursäkta utbrottet, men det här är ju bara för dåligt. Indexet mäter alltså inte faktiska klimatåtgärder, utan hur grön svansföring man har på energiområdet. Det är en enorm skillnad!

Det finns en annan intressant sak att lägga märke till. Kina har klättrat i rankingen till den lägsta icke-röda positionen. Att Kina hamnar där och inte näst sist, efter Saudiarabien, beror på att Kina tycks vara bäst av alla rankade länder i ”climate policy”, den orangea delen av stapeln:

Hur sjutton kommer man fram till att Kina av alla länder har bäst klimatpolicy!? Kalla mig gärna konspirationsteoretiker, men jag misstänker att några väl valda personer helt enkelt fått lagom stora mutor. Apropå det har Taiwan, ”Chinese Taipei” i rankingen, fått betydligt sämre total än Kina, fast Taiwan givetvis är betydligt bättre exklusive ”climate policy”.

Nå, vad drar vi för slutsats av allt detta? En slutsats är den jag redan dragit: Det finns ingen självständig klimatrörelse – den gröna rörelsen fortsätter ockupera frågan och förhindrar avgörande framsteg. En annan slutsats drog den insiktsfulle ekonomen Ronald Coase för flera decennier sen: ”If you torture the data long enough, it will confess”.

Glöm lägre konsumtion

2015-11-28Uncategorizedasketism, electricitetjeppen

Har gjort en egen prognos för elproduktionen fram till 2040 nedan – låt mig återkomma till varför. Gröna nätdebattörers prioritetsordning när det gäller klimatet tycks vara ungefär detta:

personlig asketism, ffa inga flygresor och inget kött
företag ska inte få göra vinst / nytt ekonomiskt system
dra ner på konsumtionen och införa handelshinder
köpa solceller

Detta inläggs fokus ligger på konsumtionsneddragningar och asketism medan övrigt är ämnen för andra inlägg.

Nödvändig och tillräcklig åtgärd

Priolistan antyder att man inte förstår vad som krävs för att nå målen. En både nödvändig och tillräcklig åtgärd för att få ner världens fossil-utsläpp till hållbara nivåer är någon form av globala restriktioner. Huvudkandidaterna är CO2-skatter och utsläppsrättssystem. Om skatterna är höga nog eller utsläppsrätterna få nog så löser detta problemet i ett slag. Utan globala restriktioner kommer däremot de flesta utsläppsminskningar motverkas av att någon annan ökar. Med en efterfrågeminskning kommer en prisminskning och därmed går efterfrågan upp igen.

Vi behöver alltså inte att politiker väljer ut vilken konsumtion som är ok, vi behöver inte CO2-deklarationer för att guida våra val, vi behöver inte fundera på att sluta flyga eller sluta äta kött, vi behöver inte ha handelsrestriktioner mm. Med exempelvis CO2-skatter kommer skatterna rippla vidare i prissättningen i varje led, vilket innebär att marknaden har all information den behöver för finna nya optimala konsumtions- och produktionsmönster. Politisk detaljstyrning kan bara dra oss bort från optimum.

Aktuellt med tanke på Parismötet är mitt tidigare argument för att utsläppsrätter ger en geopolitisk dragkamp, medan CO2-skatter medför att politiker kan dra åt samma håll.

Att angripa det goda

Notera att i prioritetsordningen så angriper man saker som i sig är önskvärda – välstånd, konsumtion, vinster och handel. Gröna tänkare har en utpräglad puritansk ådra. Prylar, resor, överflöd, fina presenter mm sticker helt enkelt i ögonen och framstår som syndigt. De bekämpar det goda som rätteligen borde firas, som att vi har det gott ställt materiellt och knyts närmare till andra folk och kulturer genom handel. Det som egentligen borde bekämpas är utsläppen!

Fokuset på asketism visar också på att man saknar känsla för utsläppens ursprung per sektor i ekonomin. Det är som om det mesta härrör från västerländsk överdimensionering, som alltför feta bilar, överdådiga semestrar och frekventa inköp av kinesiska leksaker. Så är det förstås inte. Det handlar mest om våra basbehov och om att exempelvis kineser också ska ha sjukhus, arbetsplatser, skolor, hem, tågräls, affärer, elektronik mm, och att allt detta ska drivas, belysas, värmas mm. För att ta ett exempel ur högen, enligt worldsteel.org: År 2014 så producerade Kina 49.4% och konsumerade 46.2% av världens stålproduktion. Nästan all deras stålproduktion används alltså inom landet. Samtidigt har EU och Nordamerika cirka 9.5% av stålkonsumtionen vardera. Totalt sett var den kinesiska netto-exporten blott 3% av deras BNP år 2014. Utsläppen kan alltså inte längre betraktas som den vite mannens börda.

Electricity Outlook 2040

Det konsumtionskritiska och asketiska fokuset antyder som sagt att förespråkarna tror att det är möjligt att komma ner i CO2-utsläpp på den vägen. Det finns många prognoser för global energiproduktion som visar på att vi kommer fortsätta öka kraftigt, men de är inte så bra på att förklara varför denna ökning är närmast oundviklig. Därför har jag byggt ihop en prognos själv och tänkte visa stegen i uträkningen:

Först har vi el-förbrukningen per capita under 2000-talet och fram till 2040 (källa för förfluten tid är BPs Statistical Review of World Energy 2015). Jag har antagit att de rika länderna (OECD) ligger still på cirka 1000 W/capita (trots att transporter mm ska gå över på el och trots fortsatt ekonominsk tillväxt), medan de fattigare länderna ökar linjärt på samma sätt som de gjort hittills under 2000-talet. Icke-OECD-länderna kommer även med den ökningen vara ganska el-fattiga år 2040.

Nästa graf visar befolkningarna i OECD respektive icke-OECD fram till 2040, med totalen enligt ourworldindata.org och uppdelningen i OECD/icke-OECD utgående från dagens uppdelning och trend. Notera hur många fler man är i icke-OECD och att man kommer hamna på 9.2 miljarder totalt år 2040.

Om man multiplicerar/summerar dessa två dataset så får man ut total elektricitetsproduktion:

total-electricity-2040

Alltså växer totalen kraftigt och kommer år 2040 vara cirka 80% högre än idag. Om OECD skulle halvera sin konsumtion, vilket är ganska orimligt, så skulle det inte påverka den här kurvan särskilt mycket, eftersom OECD-befolkningen är så liten. När totalen växer så mycket blir förstås även mycket låga andelar fossil kraft stora i absoluta tal och därmed ohållbara. Därför kan vi inte förlita oss på förnybara väderberoende källor som kräver fossil balansering. Det blir hursomhelst ett nejdetkanviinte när det gäller att spara oss ur klimatproblematiken!

Helgläsning v47

2015-11-22Uncategorizedjeppen

Längesedan jag skrev en sån här.

Exportmarknaden för kärnkraft rör på sig allt mer. Ryssarna har just sålt fyra stycken 1200 MW-reaktorer till Egypten, har fått bekräftat byggandet av två i Ungern, medan Kina har sålt två stycken till Argentina och två till Rumänien.

Plötsligt händer det: SVT skriver något positivt om kärnkraft: Tjernobyl viltrikast i Europa. En ny studie publicerad i Current Biology är bakgrunden.

Cirka 60 miljoner kärnvapendetonationer har hittills utförts … virtuellt i applikationen NukeMap. Jag bidrog med en efter terroristangreppet i Frankrike. Absolut inget jag förespråkar, tvärtom, men det slog mig att Frankrike är en kärnvapenmakt. Målet blev Daesh/IS/ISIS huvudstad Al Raqqa och det valda kärnvapnet den franska TN80/81-stridsspetsen på 300 kiloton. Det visade sig att staden med 200,000 invånare i stort sett förstördes i sin helhet av tryckvågen (näst största cirkeln):

The Psychology of Prices av Visual Capitalist. Visar hur lättlurade våra hjärnor är genom att exempelvis justera alternativen så att något upplevs som billigt genom relationen till annat. Men forskning visar att fattiga kan se vissa beslut mer klart!

Klassiskt Liberala Partiet bildades 2004 och förhindrades att döpa sig till ”Liberala Partiet” pga risken för förväxling med ”Folkpartiet liberalerna”. KLP vill nu i sin tur förhindra Fp att byta namn till Liberalerna. Jag sympatiserar med detta och tycker Fp borde döpa om sig till ”Socialdemokratiska akademikerpartiet” eller liknande.

Forskning tyder på att bitterhet är starkt korrelerat med negativ inställning till invandring. (Jag har inte orkat skriva något om immigrationsdebatten, och detta är inte ett inlägg i den, utan bara något som passerade i mitt flöde.)

Intressant om Indiens utmaningar vad gäller energi, ekonomi och miljö, och hur det relaterar till lagar, gröna organisationer, klimathotet mm.

Storbritanniens energiminister uttalar mycket starkt stöd för kärnkraft: ”It is imperative we do not make the mistakes of the past and just build one nuclear power station. There are plans for a new fleet of nuclear power stations, including at Wylfa and Moorside. It also means exploring new opportunities like Small Modular Reactors, which hold the promise of low cost, low carbon energy.”

Kärnavfallsfonden mjölkas av stollar

2015-11-18Uncategorizedkärnkraftjeppen

Kärnavfallsfonden byggs upp genom en lagstadgad avgift som kärnindustrin betalar in i förhållande till produktionen. Medlen ska täcka avveckling av reaktorer och slutförvar av kärnbränsle. Detta är i sig ganska rimligt och jag har inga principiella invändningar.

Det som däremot inte är rimligt är att Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, beviljar stora anslag ur fonden till anti-kärnkraftsorganisationer för att de ska kunna ha anställda tjänstemän som gör allt för att stoppa, fördröja, baktala och fördyra processen med att få till stånd ett slutförvar. Jag har tidigare berättat om att en sorts avgrening av Naturskyddsföreningen kallad ”Miljöorganisationernas Kärnavfallsgranskning”, MKG, får de största anslagen.

Men det stannar tyvärr inte där. Naturskyddsföreningen är en relativt seriös aktör jämfört med de som står bakom MILKAS, Miljörörelsens Kärnavfallssekretariat, som är den andra ideella organisationen som får anslag. MILKAS består nämligen av extremist-gröna Jordens Vänner, samt galenpannorna i Folkkampanjen Mot Kärnkraft – Kärnvapen.

MILKAS bildades 2004 och mjölkar 925,000 kr i årligt anslag ur kärnavfallsfonden. En del av årets pengar har uppenbarligen använts till att bjuda in Chris ”baskern” Busby till Sverige och till kärnavfallsrådets seminarium 3 november i Kungliga Vetenskapsakademins lokaler i Stockholm. Baskern är den britt jag omnämnt i skräckgalleriet och MILKAS tvingade alltså en stor grupp, bland annat kommuntjänstemän från Östhammar och andra offentligt avlönade personer, att lyssna på hans sagor. Besöket och den länkade tidningsartikeln fick ett antal tunga akademiker att skriva en liten debattartikel för att mycket, mycket snällt påpeka att ”det saknas vetenskapliga belägg” för baskerns påståenden. No shit, liksom. Baskern replikerar och bevisar, sin vana trogen, sina teser genom att hänvisa till egen ”forskning”.

År 2011 beslöt SSM att MILKAS skulle betala tillbaka 215,000 kr eftersom revisionen upptäckt att man använt dessa pengar till en anti-kärnkraftsbroschyr (featuring baskern och flera andra ur skräckgalleriet), till dokumentärfilmen ”Om bergen faller sönder – en suggestiv berättelse om uranjakt i de svenska fjällen” samt till en utställning om Tjernobyl. Anslagen får enligt direktiven endast användas till att följa och ge input till avfallsförvaret, INTE till att rikta sig mot allmänheten med propaganda. MILKAS hade mage att överklaga och regeringen, genom ansvarigt statsråd Lena Ek (c), upphävde då myndighetens beslut och lät galenpannorna komma undan! Självklart har MILKAS efter detta gröna ljus fortsatt på inslaget spår.

Det går bra att exempelvis googla på Miles Goldstick, MILKAS informationssekreterare, om man själv vill bilda sig en uppfattning om det förekommer att MILKAS gör saker som inte stämmer med reglerna för anslag, eller inte.

Busby igen – hur mycket pengar han fått från MILKAS är svårt att veta, men helt klart är att ovanstående var en gång av många. Härom året skickade han exempelvis en 101-sidig inlaga till våra myndigheter med titeln Pandora’s Canister där han på fullt allvar hävdar (sidan 21) att behållarna kommer explodera efter 830 år, och såpass våldsamt att bentonitleran skjuts ut som en kanonkula genom schaktet till slutförvaret så att det skapas en kanal till ytan. Effekten skulle bli att hela Östersjön förstörs och dess kustbefolkningar döden dör. I acknowledgments-sektionen skriver han om att han fått pengar av MILKAS:

”I am grateful to the Swedish Anti-Nuclear movement for support and encouragement. I am grateful to MILKAS for financial support for carrying out this study. I am grateful to Ditta Rietuma of the ECRR Baltic Sea Office, Stockholm, for useful discussions and her help in translating parts of the Swedish language reports and to Miles Goldstick of MILKAS for his valued support of this group.”

Alltså, staten exproprierar pengar från oss elkonsumenter för att sen dela ut dem till galenpannor som både beställer skräpforskning och producerar anti-kärnkraftspropaganda riktad mot allmänheten. Förfarandet ger stora skadliga hävstångseffekter genom att:

skräpforskare får avsättning för sin produktion och kan fortsätta sin gärning
SKB-folk, kommunaltjänstemän och akademiker tvingas lägga tid på att lyssna på sagor och argumentera mot strunt
folk exponeras för desinformation, via fusket, via blåögda journalister och via den direkta propaganda som anslagen finansierar
utrymmet för allmänheten och andra legitima intressenter att ge synpunkter på slutförvaret minskar när bandbredden tas upp av stollar
slutförvaret fördröjs och fördyras eventuellt ytterligare

Ska vi verkligen ha det såhär!? Ping SlösO! Vad gör riksrevisionen? Varför ställer inte journalisterna gröna politiker mot väggen? Vad säger föreningen Vetenskap och Folkbildning? Vägrar alla dessa avslöja skandaler bara för att det är kärnkraften som är offret?

Kärnkraftsfrågan

2015-11-16Uncategorizedkärnkraftjeppen

Jag tycker att det blivit allt bättre diskussioner i kärnkraftsfrågan på internetforumen under senare år. Anti-kärnkrafts-påståenden får sällan stå oemotsagda numera och väldigt många debattörer har god koll. Alarmister och kapitalförstörare får det allt svårare att övertyga.

Samtidigt är frågan väldigt komplex och jag bestämde mig för att försöka bena ut vilken minimal förståelse som krävs för att någon ska förespråka kraftigt ökad global kärnkraft på konsekvensetisk och faktabaserad grund. Det gav också tillfälle att inventera och länka vad jag redan täckt av detta, som referens, och undersöka vilka luckor jag behöver täppa till framöver. Jag kom fram till dessa nödvändiga insikter:

Akut fossilproblematik

Man måste se någon form av avgörande (och hyggligt akut) problem med fossil kraft. Utan detta finns det inget skäl att gå ifrån billiga fossila energislag. Några problemkandidater finns att välja bland och den mest akuta är att miljoner dör årligen av luftkvalitetsproblem som förbränning av biomassa och fossiler ger. Mer långsiktigt har vi sånt som klimatförändringar och havsförsurning.

Kärnkraft är relativt harmlöst

Kärnkraftens risker måste ses som hanterliga problem, betydligt mindre än fossilproblemen. Man måste alltså ha koll på alla dessa, att:

slutförvaret inte är riskabelt
gruvdriften är insignifikant
härdsmältorna är väldigt milda olyckor sett ur ett fågelperspektiv.

Sol och vind är tekniskt/ekonomiskt begränsade

Tror man att sol och vind snart kommer skala obegränsat och billigt finns det inget skäl att satsa på kärnkraft. Man behöver förstå att:

intermittensen (att elen produceras bara ibland och delvis slumpmässigt) förhindrar enkel skalning förbi cirka 10-15% för sol och 25-30% för vind.
sol- och vindkapacitet (GW-siffror) kraftigt överdriver dessa energislags storlek.
värdet av sol och vind på spotmarknaderna faller tokfort när de konkurrerar ut sig själva
el-lagring är generellt svindyrt, inklusive lagring i elbilar
vidsträckta elnät inte är realistiskt för att lösa problemet
andra lösningar på intermittens inte heller duger. (Tio idéer är inte mycket bättre än en idé, när var och en av idéerna är för resurskrävande eller för begränsad.)
sol och vind är ett antal gånger dyrare än kärnkraft (när man väl skalar upp det med en positiv tillståndsbyråkrati bakom, som i Kina och Sydkorea)
solpionjär-länder slagit till nödbromsen innan 10% penetration.

Annat förnybart hjälper inte stort

Tror man att vattenkraft och biomassa kan stå som bas och drygas ut med vind och sol, så är även det ett skäl att strunta i kärnkraft. Här gäller det att inse att vattenkraft och biomassa är begränsat och miljöskadligt och inte duger i den skala som skulle krävas. Biomassa i stor skala ger enorm skövling/ytbehov och dessutom likartade luftkvalitetsproblem som kol. Lämpliga vattendrag att fördämma finns det begränsat av, samtidigt som att det är synd att förstöra älvbiotoper.

Kärnkraft är tekniskt obegränsat

Om man inte förstår att kärnkraften har goda tekniska förutsättningar att ersätta nästan all övrig energi (även utan gen4-kraftverk), så finns det ingen större idé att satsa på kärnkraft. Man måste alltså inse att:

peak uranium är nonsens
kärnkraften kan serieproduceras mycket snabbt
kärnkraftverk kräver låga insatser av metaller mm.
kärnkraftsenergi kan användas även för att syntetisera flytande bränslen

Kärnkraft är ekonomiskt rimligt

Utan ekonomisk rimlighet går det inte att skala upp ett energislag. Här måste man inse de flesta av dessa, att:

västvärldens höga kostnader på senare tid beror på att man tar uppstartskostnader för leverantörskedjor för varje bygge istället för att hålla igång dem och massproducera som vi gjorde förr.
en del kostnader också beror på onödig byråkrati och politisk risk
kärnkraft är billigt när man hanterar 1-2.
försäkringsrisken för staten är mycket låg per kWh och att det är helt normalt att industrier inte försäkrar sig för värstafallsolyckor.
en bränslestav nedstoppat i slutförvaret slutar dra kostnader.

Asketism duger inte

Många är inne på att vi måste ställa om livsstil och att det är enda lösningen. Tyvärr, vi ser snarare ser en fördubbling av världens energibehov till 2050 iochmed att vi ska bli runt 10 miljarder och alla ska ha hygglig standard med vitvaror, tempererat inomhusklimat, lyse, kommunikationer mm. Det handlar inte om slit-och-släng av kinesiska leksaker och mobiltelefoner, utan om basala behov och en rimlig standard.

Slutsatser

Det blev sju rubriker med insikter som krävs, och flera underpunkter till många av dem. Inte konstigt att de flesta inte begriper – hur ska man ha koll på allt detta utan ett specialintresse? Men ärligt talat, är det inte det här vi har vår representativa demokrati till? Om inte politikerna, med hjälp av tjänstemän och sakkunniga, sätter sig in i problemet och stakar ut en långsiktig färdriktning, vad ska vi då ha dem till? Förr gjorde de faktiskt det! Se exempelvis den här videon från 1975:

Förutom att han nämnde klimathotet redan då, för 40 år sen, notera gärna hur en politiker på den tiden tilläts tala och utveckla ett resonemang istället för att journalister ger dem 5-10 sekunder mellan varje angrepp. Numera tas inget långsiktigt ansvar, inga svåra beslut, och ingen kan eller vågar ställa sig upp och tala på ett vuxet sätt med väljarna. I vilken annan profession ses det som ett allvarligt klavertramp att tala sanning?

Hursomhelst, de sju insikterna ovan visar också på ett problem för de av oss som förespråkar kärnkraft: Vi måste tyvärr angripa sol och vind. Det vore mycket bättre att bara vara positiv till kärnkraft, men utan att slita bort halmstråna från förnybart-förespråkarna har kärnkraften givetvis inget utrymme. Förutom i autokratierna, alltså. Det är genant, frustrerande och långsiktigt destabiliserande för väst att Kina och Ryssland har en institutionell förmåga och seriositet som vi demokratier numera frånhänt oss. Ett stort och mycket beklämmande nejdetkanviinte.

Kina och kolet

2015-11-12UncategorizedGreenpeace, kärnkraft, Kina, kol, LFTRjeppen

Greenpeace har i dagarna släppt en rapport, Coal’s terminal decline, som behandlar framförallt Kinas kolanvändning. Pepp! Statistiken som presenteras är lite intressant, om man klarar att se förbi vinklingarna. Rapporten fick publicitet i en artikel i DN och jag kan förstås tycka att det är lite synd att tidningarna använder en extremistorganisation som nyhetskälla. Organisationen har apropå det just förbjudits i Indien.

Jag tänkte alltså gå igenom Greenpeace-statistiken och och belysa vinklingarna. Ganska tidigt i rapporten påstår man med hjälp av detta graf-par att Kina ensamt drivit kol-ökningen under 2000-talet och att kolboomen i världen varit en ”hägring”.

Om man tittar lite noggrannare på högra grafen så ser man dock att USA och Europa minskat (framförallt med hjälp av fossilgas), men att Indien och ”others” ökat från cirka 900 miljoner ton till cirka 1700 ton. Det är knappast en hägring och ganska oroande. Nu när Kina kanske börjar ta det lugnare med kolet finns det ett antal miljarder människor som står i begrepp att bygga upp moderna samhällen.

Sen skulle jag vilja säga att det är alldeles, alldeles för tidigt att utropa seger. Kinas officiella kolstatistik har historiskt justerats upp i efterhand. Ganska nyligen uppreviderade Kina sin kolanvändning mycket kraftigt, och det är som sagt inte första gången. Med korruption och politiskt tryck på att provinser ska visa upp både minskade utsläpp och ökad ekonomisk aktivitet så ska man inte bli förvånad om underrapporteringen just nu ökar.

Greenpeace hävdar vidare att:

”China’s power sector has reached a “green tipping point”. Since the end of 2013, China’s electricity consumption growth has been entirely covered by growth in power generation from renewable sources”

Det man inte nämner i sammanhanget är att det är vattenkraften som står för i stort sett allt det, och vattenkraft är som vi vet inte obegränsat skalbart och inte sådär särdeles miljövänligt heller. Det syns dock om man tittar lite närmare på en välgjord graf i rapporten:

Kärnkraften finns med i ett par av graferna som den ovan, men inte i rapportens brödtext. Greenpeace vill inte låtsas om kärnkraften och det är nog klokt ur deras perspektiv. Som synes börjar kärnkraften i Kina rampa nu och under 2015 hittills har 8 nya reaktorer fasats in på nätet. Dessa åtta kommer troligen ge en högre årlig elproduktion än hela världens installationer av solceller år 2015 (prognosticerat till ca 55 GW).

Rapporten innehåller en fullständigt vansinnig graf som man kallar ”projektion” när den i själva verket är ett ”high renewable scenario”.

Hur man ska klämma in så mycket väderberoende kraft och matcha med timvis efterfrågan förtäljer inte historien, och det stämmer dåligt med Kinas uttalade målsättningar om att rampa kärnkraften snabbare och med färska nyheter om att man givit grönt ljus att börja bygga kärnkraft inne i landet igen (och inte bara vid kusterna) med en första batch om 31 reaktorer. Sen att man har satt 700 kärnkraftsingenjörer bara på att utveckla smältsalt-torium-reaktorn säger en del.

Slutligen, ingen Greenpeace-rapport vore komplett utan ett rejält appeal to capacity:

europe-appeal-to-capacity

Trogna läsare vet att vind och särskilt solceller har mycket låg kapacitetsfaktor, och ser att det som hänt är att mycket rysk gas kombinerats med vind för att tränga ut lite kol. Ett fall framåt, men inget dramatiskt. Kärnkraften har inte rört på sig särskilt mycket, iaf inte om man ser till produktionssiffror (man har stängt verk som ändå inte gått så bra och förbättrat tillgängligheten på övriga).

Kolet i ”terminal decline”? Alldeles för tidigt att säga, men Greenpeace har förstås ett intresse av att ge sken av framsteg. Så länge man kan göra det sannolikt för den stora massan att sol och vind kan fixa biffen, så länge hindrar man stöd för kärnkraftsprojekt och så länge kan man fortsätta utverka subsidier för förnybart.

Kolapologeter och kalsipper

2015-11-11Uncategorizedgrönakademiker, solceller, Tysklandjeppen

Nationalteatern är ganska passé, men proggigheten idag tar sig lite annorlunda uttryck. Tillåt mig att presentera två stjärnskott i genren – ett par kolapologeter i det svenska grönakademiska komplexet. (Jag börjar undra hur många professorer det egentligen finns inom ”miljösystem” och liknande discipliner.) Dessa två är aktuella genom att i fredags, 6 november, göra sig skyldiga till varsin hyllning av Tysklands energi-elände. Jag har tidigare visat hur Tyskland, om man satsat på kärnkraft istället, hade kunnat vara fri från fossilkraften redan nu. Istället har i princip inget hänt på fossilfronten – man ersätter bara kärnkraft med förnybart och kommer fortsätta på det spåret ungefär 10 år till.

Tyskland som teknikdrivare

Först har vi alltså Staffan Jacobsson, professor i ”miljösystemanalys, energi och miljö” på Chalmers, som i Dagens Samhälle skriver en artikel med rubriken Är tysk energiomställning misslyckad? och argumenterar förstås för att den inte är det. I hans text kan man finna följande citat:

priset på kol- och kärnkraft hölls nere av statliga subventioner samt att deras hälso- och miljökostnader inte fullt återspeglades i elpriset – subventionerna var omfattande och betalades av allmänheten och framtida generationer.

Utan specificering påstår han , ihopklumpat med kol, att kärnkraft har omfattande subventioner och ”hälso- och miljökostnader”. Trogna läsare vet att kärnkraft mjölkas och förbättrar hälsa och miljö jämfört med andra energislag. Subventionerna för solceller i Tyskland har däremot varit helt extrema, i storleksordningen 1000 miljarder, trots betydligt värre miljökonsekvenser.

Som framgångar för energiomställningen framhålls att Tyskland varit ledande i patent på förnybart i Europa och att feed-in-tarifferna kunnat sänkas från 5 kr till 1 kr per kWh för sol, och från 2 kr till 70 öre för landbaserad vind, under en tioårsperiod. Här kan det vara intressant att titta på hur marknadsandelarna per land och år sett ut (data från BP Statistical Review of World Energy 2015):

Jovisst, Tyskland låg på uppåt två tredjedelar av solcellsmarknaden under 2004 och 2005, och runt 50% år 2006-2008. Det är högst signifikant, men inte långsiktigt avgörande. Solcellernas kostnadskurva hade bara förskjutits några år utan Tyskland. Man kan notera att teknikgalna Japan var pådrivande under väl så lång tid. Spanien pumpade upp en solcellsbubbla 2006-2007 med stora bidrag innan man panikbromsade och ryckte undan bidragen, vilket gjorde folks stora investeringar i sol i stort sett värdelösa. Italien upprepade det 2010-2012. Tyskland bromsade i skiftet till 2013. Japan drog på igen strax efter Fukushima. Kina har producerat solceller länge men har bara de allra senaste åren smällt upp dem på hemmaplan.

Vindkraftens motsvarande graf ser ut såhär:

Här ser vi att utvecklingen varit mer jämlik, och att Tyskland aldrig helt dominerat marknaden. Tyskland klev av tåget ungefär samtidigt som man började satsa hårt på sol. USA har varit ganska på, och var faktiskt ännu mer på före grafens tidsperiod. Kina klev in massivt redan 2007 och dominerar marknaden sen 2010. Dock har Kina usla kapacitetsfaktorer, så energiproduktionen är inte mycket att hänga i granen.

Hursomhelst, Tyskland var inte avgörande, men snabbade på. Den som förstår solcellernas begränsningar kan tänka tanken att solcellernas snabba volymökningar var olyckligt tajmade rent opinionsmässigt. De gav nämligen ett nytt halmstrå åt rödgröna som vill åtgärda klimatproblematiken men helst samtidigt vill fortsätta vägra kärnkraft.

Tysklands ökande kolberoende

Den andra artikeln i form av en intervju i Johan Ehrenbergs ETC, är flera resor värre. Rubriken denna gång är Sanningen om det tyska energiundret. Intervjuad är framförallt är Lars J Nilsson, professor i ”miljö- och energisystem” vid Lunds universitet. Han säger bland annat:

Jag tycker Energiewende baktalats och nästan förlöjligats i Sverige, just med argumentet att man bygger mer förnybart men att koldioxidutsläppen ökar.

Sen följer han upp med att skylla på bland annat EUs utsläppsrätter. Som jag argumenterat för tidigare så justeras mängden utsläppsrätter genom politiska överenskommelser, och när Tyskland lägger ner kärnkraft istället för kol så upprätthåller man sin efterfrågan på utsläppsrätter, vilket gör utsläppsrätternas priser högre än de annars skulle varit. Det i sin tur gör att många länder motarbetar en sänkning av antalet utsläppsrätter i systemet eftersom det skulle kosta dem för mycket.

En annan figur får stå för följande citat i artikeln:

Att man säger att kolberoendet ökar tror jag är en allmän ryggmärgsreflex eftersom kärnkraften minskar och kolanvändningen ligger förhållandevis konstant. Det är en felsyn eller dribbel med statistik

Men kol- och gasberoendet ökar faktiskt! När man har nått 25% kärnkraft och 75% fossilt är man fullständigt fri att fortsätta ersätta den fossila kraften med annat. När man istället har 25% intermittent förnybart och 75% fossilt, så har man inte alls samma frihet. Solen och vinden utgör nämligen inget självständigt energisystem, utan de SPAR BRÄNSLE, dvs drygar ut kol och gas. Potentialen för att fortsätta dryga ut är begränsad av att ytterligare sol och vind alltmer kommer produceras då den inte efterfrågas. Tyskland låser alltså in sig allt mer i ett kol- och gasberoende.

Kärnkraft som ”finlir”

Professor Nilsson igen:

Man kan tänka sig att det kunde blivit lite lägre utsläpp om man haft högre koldioxidpriser och lite mer kärnkraft i systemet. Men det blir ju mest finlir och en smaksak om man ska riskera att köra kärnkraften vidare något år

Det här är helt oseriöst. Förutom det där med att ”riskera” så handlar det inte om ”något år”. Tysklands kärnkraft låg i många år på ca 150 TWh/år och beslutet om förtida nedläggning gör att reaktorerna i genomsnitt läggs ner vid 30-årsstrecket. Tekniskt kan de utan vidare drivas i 60 år, så nedläggningen sker i halvtid. Vi pratar därför om att man frånhänder sig ca 30*150 = 4500 TWh ren el. Eftersom kol ger ungefär 1 kg CO2/kWh, så provocerar Tysklands förtida kärnkraftsnedläggning utsläpp på cirka 4.5 miljarder ton CO2. Det är nästan 100 gånger Sveriges årliga utsläpp av växthusgaser (eller som ett år av USAs utsläpp). Är det ”finlir”? Knappast, va? Ytterligare ett citat:

Ökningen av det förnybara har att göra med att man har stödsystem i Tyskland som skapar stabila investeringsvillkor för den som vill investera i vind och sol. Sedan finns det folk som tycker att man subventionerat för mycket, men det är en smaksak.

Som en alternativ smaksak hade man kunnat ge stabila investeringsvillkor för kärnkraft och därmed göra sig av med kolet helt på kort tid. Istället för att energi-eländet fortsätter vara neutralt i CO2-hänseende hade man kunnat reducera utsläppen i Tyskland motsvarande 10 stycken Sverige. Troligen utan signifikanta subventioner överhuvudtaget. Men det är som sagt en smaksak, finlir, eller möjligtvis, som vår statsminister skulle uttryckt det, bara käbbel.

Nej, det kan vi inte

… eller det omöjligas konst