Alla inlägg av jeppen

Säkerhet dödar

Något om kärnkraftskrisen i västvärlden, byråkratiernas roll och innovativa kärnkraftsdesigner.

Krisen

Toshiba/Westinghouse har lämnat in om konkursskydd, vilket skakar kärnkraftsbranschen i västvärlden. USAs fyra AP1000-reaktorer under byggnation har en osäker framtid. Själv tycker jag det är lite fånigt. En reaktordesigner som Toshiba tar på sig onödigt stor risk genom att ta totalentreprenad och garantera ett nyckelfärdigt pris på en omogen marknad. Om USA inte vill montera ner sin kärnkraft på medellång sikt, så måste man antingen skapa en jämn spelplan eller subventionera även kärnkraft uthålligt, åtminstone 20 reaktorer för att få lite fart på leveranskedjorna. Att dra igång fyra byggen, de första i sitt slag, och konstatera att det gick sådär är inte seriöst.

Spelplanen är nämligen inte jämn idag. Fossilt måste inte betala sina externa kostnader, förnybart subventioneras kraftigt medan kärnkraften belastas med enorm onödig byråkrati. Facebook-sidan ”Refutations to anti-nuclear memes” tar ut svängarna ganska mycket, men har ibland tänkvärda betraktelser. Detta är en:

Y-axeln är alltså beställningar av reaktorer i USA, och NRC är ”Nuclear Regulatory Commission”, USAs kärnkraftsbyråkrati, dvs motsvarigheten till vår SSM, Strålsäkerhetsmyndigheten. Det går att kritisera grafen och finna andra förklaringar till nedgången. Exempelvis höga räntelägen, en elkonsumtion som mättas, mm. Men hursomhelst, det är väldigt tydligt för dem som studerat kärnkraftens kostnader att byråkratin är kraftigt kostnadsdrivande och att den även lägger en våt filt över utvecklingen.

Small Modular Reactors

Hursomhelst, ”krisen” har gjort en pågående trend lite hetare, Small Modular Reactors (SMR-er). Man börjar komma till en ny insikt, att även om stora prylar ger skalfördelar på papperet, så är det viktigare att komma igång med massproduktion och minska kapitalkostnaderna. Stora projekt (oavsett om det är broar, tunnlar, reaktorer eller något annat) har en tendens att försenas och gå över budget samtidigt som själva storleken ökar den finansiella risken för byggarna som kanske inte har muskler att klara ett misslyckande. Detta medför högre kapitalkostnader (bankerna kräver mycket högre ränta).

En intressant SMR-design är NuScale:

Tanken att man fabriksproducerar kompletta reaktormoduler, ca 20 meter höga och 2.7 meter i diameter. Dessa kan sedan köras ut med långtradare och installeras på plats i en reaktorbyggnad enligt ovan. Varje modul är på 50 MW och totalt tänker man sig ett dussin sådana per reaktorbyggnad. Med så här små reaktorer är härden och effektdensiteten tillräckligt liten för passiv cirkulation. Man producerar alltså kraft utan kylpumpar, och om all strömförsörjning förloras så kyls härden i evighet genom naturlig cirkulation, utan härdsmälta. Med bland annat färre rör, inga pumpar och fabriksproducerade moduler kan man hålla nere kostnaderna. Man kan också skala efter behov, dvs alla moduler behöver inte installeras från början.

Det här är annars en traditionell lättvattendesign, inget nytt. Det är bara det att litenheten ökar säkerheten genom att göra det lättare att kyla och möjliggör ett kylsystem helt utan ström. Att man installerar reaktorerna under mark i en gigantisk vattenpool gör det ännu säkrare för skulle det ändå bli en härdsmälta så kyls och isoleras den av vattenpoolen. Givetvis gör litenheten (50 MW) att härdens innehåll av radioaktiva ämnen är 1/40-del av Fukushimas (som i sin tur släppte ut 1/10-del av Tjernobyl).

NRCs ”samarbete”

Saken borde vara biff, eller hur? Standard-teknik, men mindre, enklare och säkrare. Väldigt lätt att se. Dessutom har vi ett skenande klimathot och miljoner dör varje år av dålig luftkvalitet, så det finns en viss brådska. Därför kan man fundera på hur NRC och amerikanska staten agerar för att smidigt bereda vägen. Jo:

  • I juli 2008 började NuScale uppvakta NRC. Man har hållit ett 40-tal större presentationer för NRC, lämnat in 15 rapporter i olika ämnen och köpt ca 43,000 konsult-timmar av myndigheten för att den ska granska och ge synpunkter på designen informellt. Allt för att förbereda det steg som nyligen tagits:
  •  I december 2016 lämnade man in sin 12,000-sidiga ansökan om designcertifiering. NRC planerar nu att behandla ansökan under cirka 42 månader, om allt går som på räls.
  • När designlicens utgetts (i mitten av 2020, förhoppningsvis) så kan kunder ansöka om konstruktions- och operationslicens, dvs tillstånd att bygga och driva designlicensierade reaktortyper på särskilda platser av särskilda operatörer.

Förutom att kraftigt fördyra och fördröja att man kommer till skott, så fördyrar NRC antagligen designen genom olika krav som kanske inte är helt nödvändiga, samtidigt som man fördyrar driften genom pappersarbete och krav på fast stationerad NRC-personal på plats, med kostnadstäckning från operatören.

Ca 12 år byråkrati för en standarddesign i ett enklare och säkrare utförande. Det är inte särskilt konstigt att Bill Gates med sin mer nydanande ”Travelling Wave Reactor” har konstaterat att man visserligen kan tänka i USA, men bygga får man göra någon annanstans. Han har därför startat ett samarbete med Kina. En annan innovativ startup, ThorCon, planerar att prototypa i Indonesien, med visioner om 100 GW/år fabriksproducerade reaktormoduler per skeppsvarvsliknande fabriksområde.

Alternativ byråkrati

Visst är det tänkbart att designen blir säkrare genom interaktionen med NRC, men det är ändå en tydlig suboptimering. 12 extra år av växthuseffekt och årliga miljondödsfall i partikelutsläpp… Då är det bättre att acceptera kärnkraftsolyckor, göra haveriutredningar, sanera, fixa bristerna och köra vidare, så många gånger det behövs!

Men det är bara det utilitaristiska perspektivet. Ur ett sunt liberalt perspektiv, vad har myndigheten egentligen för rätt att ställa sig ivägen för entreprenörer som kan rädda liv och miljö, samt ordna ren kraft till folket? Och dessutom kräva betalt för att de lägger sig och fördröjer? Om något så borde myndigheten kompensera för fördröjningar och ökade kostnader!

Jag föreslår inte att man lämnar området helt oreglerat, men byråkratin måste vara väldigt lätt. Jag föreslår att myndigheten ställer upp ett antal abstrakta kriterier/egenskaper som måste uppfyllas av en reaktordesign (med möjlighet till dispens om en innovativ design gör vissa kriterier irrelevanta). Sen avstår från att på djupet övertyga sig om att designen håller vad den lovar, utan tar det i efterhand bara vid en olycka. För den som bara läst mediala överdramatiseringar och övertygats om att kärnolyckor är värre än allt annat är detta förstås en absurd tanke, men för oss andra så är det mindre konstigt. Men visst, det blir en nejdetkanviinte på detta, pga mediadrev och politikers enorma behov att låtsas vara ”ansvarsfulla”.

Knäböj inför peer-review?

Vetenskapen har idag en otroligt stark ställning. Dawkins förklarar varför:

En världsomspännande demonstration för vetenskap hölls i lördags. Trumps inställning till klimathotet mm tycks ha mobiliserat väldigt många att delta, men här i Sverige har det rests legitima invändningar mot att de svenska demonstrationerna istället är för inställsamma mot svenska makthavare.

Jag är i grunden positivt inställd till demonstrationen, men jag finner det lite lustigt att många som ställt upp har en väldigt flexibel inställning till vetenskap i andra sammanhang. Men sådan är vetenskapens ställning idag – den som önskar någon särskild policy behöver argumentera med vetenskapligt färgade inslag och kanske tillochmed övertyga sig själv om att det man önskar har vetenskapligt stöd. Det gäller alla, från foliehattar till kufiska bloggare som jag själv, kulturskribenter och politiker.

Det är ofta jag i debatter möter personer som hänvisar till någon väldigt märklig peer-reviewad artikel och kräver att man knäböjer inför den som vore den den ultimata sanningen. Det är tyvärr nonsens och jag tänkte ta tillfället i akt att så lite tvivel.

Fejkad eller dålig peer-review

I torsdags annonserades att 107 artiklar i en seriös vetenskaplig journal, Tumor Biology, dras tillbaka pga fejkad peer-review. Bedrägerierna hade ett ganska enkelt upplägg och byggde på att artikelförfattare ombeds ge förslag till reviewers. Orsaken är att de flesta forskningsområden är ganska smala och det är en handfull som kan bedöma vad man sysslar med och det är därför svårt för journalredaktörerna att veta vilka som är lämpliga. Men här lät man artikelförfattarna även uppge kontaktuppgifter till sina reviewförslag. Fejkade mailadresser bifogades, lata redaktörer bad om review via dessa och man fick givetvis en positiv review tillbaka.

Hur upptäcktes bedrägerierna? Jo, man började få upp ögonen för att man fick tillbaka reviewsvar utan att behöva tjata och jaga. Stor röd flagga på det! Forskare är upptagna personer med många järn i elden.

Vad kan man dra för slutsats? Om en artikel är peer-reviewad så är det inte en särskilt pålitlig kvalitetsstämpel. Det kan vara en välgjord review, det kan vara en ren fejk-review, eller det kan vara en kompis/meningsfrände i forskarvärlden som gjort review. Lite pikant är att det nu både finns program som kan automatgenerera forskningsrapporter (med nonsens, förstås), samt program som kan automatgenerera peer-reviews. Finns potential för ett självspelande piano!

Replikationskrisen

En peer review är inte en replikationsstudie. Det betyder att peer review inte kan förväntas upptäcka när data falsifierats/cherrypickats eller när slumpen har medfört att man fått ett falskt positivt resultat. Flera studier tyder dessutom på att data ofta hanteras och refereras felaktigt så att replikationsstudier blir svåra att genomföra, men ändå tar de sig igenom peer review.

Replikationsstudier på senare år har misslyckats med att reproducera att replikera förbluffande många resultat. Den länkade studien i psykologi fann att man bara kunde replikera 36% av resultaten, trots att man tagit ursprungsförfattarna till hjälp för att undvika att falla på oklarheter i test-setup.

Att man har svårt att upprepa kan bero på slump eller på något av många tänkbara felaktiga sätt att hantera data. Om man undersöker många samband så kommer man hitta några som tycks vara signifikanta. För att undvika det måste man i förväg välja den tes som ska undersökas, bestämma hur mycket data man ska samla in, göra det och inte utesluta några resultat. Några fel som kan göras är att:

  • avsluta datainsamling när man fått ett signifikant resultat.
  • avrunda sk p-värden (signifikansvärden) neråt.
  • strunta i att publicera vissa data som inte stämmer med tesen, exempelvis extrema resultat, sk ”uteliggare”. som ändå är rimliga.
  • att tvärtom inte utesluta uteliggare när det är påkallat.
  • publicera resultatet av en datamining-studie som om det vore resultat av en konfirmationsstudie.
  • strunta i att publicera när resultatet inte ger signifikant resultat.

Kostnaden inom det medicinska fältet för forskning som är icke reproducerbar har uppskattats till 28 miljarder dollar årligen. Och det är bara den direkta kostnaden. Att man sätter läkare och andra forskare på fel spår är oräknat.

Sannolika resultat

Man har funnit att följande förhållanden ökar sannolikheten för att ett funnet samband är falskt:

  • Mindre undersökningar (färre sampel).
  • Mindre funna effekter. (Enkelt att binda rökning till cancer, hopplöst med små doser radioaktivitet.)
  • Att välja ut få samband av många möjliga.
  • Stor flexibilitet i metodik och definitioner. (ej standardiserat).
  • Intressekonflikter, ekonomiska intressen och förutfattade meningar i fältet.
  • Att forskningsfältet är ”hett”, så att tajming blir väldigt viktigt.

Mer info här för den intresserade.

Vad kan man lita på?

Så, nu har jag varit lite negativ, trots att jag i grunden tycker att vetenskapen ska inneha en tämligen central roll i samhället på många sätt. Så vad kan man lita på? Egentligen inget, men det är lämpligt att anta att mainstreamforskning är sann, att lita mer på resultat publicerade i prestige-journaler och som citerats mycket, på resultat som stått emot tidens tand, resultat som replikerats eller byggts vidare på på ett sätt som skulle avslöjat fel, resultat vars tendens kan bekräftas på flera sätt etc. Här är ett exempel på skräpforskning av en gök som heter Scherb, där resultaten inte alls stämmer med vad man sett i allmänhet. Får nog tillfälle att återkomma till honom och lägga in honom i skräckgalleriet.

Måste väl också erkänna att många av punkterna ovan talar emot klimatvetenskapen: flexibilitet i metodik, små effekter (åtminstone på kort sikt), intressekonflikter mm samt att forskningsfältet är hett. Men jag står ändå fast vid det jag skrivit tidigare i ämnet, att den bästa gissningen en lekman kan göra är att huvudfåran stämmer.

Men hursomhelst, peer review är verkligen ingen garanti.

The Usual Suspects

Ägnar min pendlingstid åt podden The Usual Suspects av Norberg, Segerfeldt och Svensson. Jag rekommenderar varmt! Trion är äkt-liberaler och har generellt väldigt bra koll på hur världen faktiskt fungerar.

Vänsterintelligentian är förstås inte road och finkammar podden efter saker som går att rycka ur sin kontext för att måla upp en mindre smickrande bild. Det följer ett mönster som länge varit oerhört tydligt för mig: Medan libertarianer överlag är intellektuellt hederliga och gör sitt bästa för att behandla motparter och deras idéer korrekt, så har andra läger en stark tendens att behandla diskussioner som en social kamp utan några särskilda regler.

Politisk utvecklingsnivå

Det handlar för mig om en utvecklingstrappa. De flesta i vänstern lever kvar i en sorts tribalistisk ordning där det yttersta goda är en lojalitet till de egna grupperna och idéerna. Att trycka till övriga för att stärka sin egen och gruppens ställning är en social självklarhet och plikt. Men när man plattar till sin motståndare har man inga interna krav på intellektuell renhårighet, lika lite som när man tänker ut en supporter-ramsa till en fotbollsmatch. Det ska helt enkelt bara låta bra och elda upp vännerna. Libertarianerna däremot har en mer autonom inställning till diskussion där sanningshalt och korrekta världsbilder är det högre goda.

Visst, jag förstår att min analys kan verka knäpp när jag pratar om en podd där några libertarianska grabbar sitter och skrockar med varandra, men det är ändå detta jag ser, hos dem och hos andra. Jag är förhoppningsfull om att mänskligheten som helhet med allt högre intelligens, mer kunskap, mindre religiösa inställningar, mer självförverkligande-ideal mm ska fortsätta röra sig mot en mer autonom, sökande och intellektuellt hederlig inställning till politik. Libertarianernas ökenvandring kommer inte vara för evigt.

Ros och ris

Eftersom jag läser mycket och dessutom har läst och lärt en del av dessa herrar tidigare, så är förstås inte så mycket nytt, och ibland skulle man önska lite djupare dyk och lite mer detaljer, men ändå är det väldigt intressanta perspektiv och kringfakta som lyfts fram på ett underhållande sätt med bra tempo. Om Segerfeldt bara kunde snacka lika nära micken som de andra så man slapp höja och sänka volymen hela tiden i bilen.

Bäst hittills har varit diskussionerna om bistånd och kolonialism. Mest utrymme har nog invandringen fått. Ett av de sämre avsnitten, tyvärr, har varit inslaget om en ”grön nattväktarstat”. Tänkte kort (nåja) kommentera de två senare ämnena.

Invandring och 3D-modellen

Podden har ägnat mycket tid åt att diskutera invandring och fascism. Deras lösningsskiss är sund och frihetlig, att låta invandringen vara fri men inte ge tillgång till välfärdssystemen. I diskussionerna i stort upplever jag dock att förståelsen kring den mentala omsvängning vi sett i Sverige inte är fullständig. Det talas en del om rädsla respektive hat och det konstateras exempelvis att hedersförtryckta kvinnor inte får det bättre om de tvingas stanna i ursprungsländerna. Men jag tror inte det handlar så mycket om sådana saker.

Det handlar istället om att systemen vi byggt inte tycks förmå bjuda motstånd när de utmanas, utan offentligheten ger vika på område efter område. Vi kan inte hålla ordning på bibliotek, festivaler och simhallar, polisen håller sig undan vid upplopp och låter folk misshandlas sönder och samman och deras egendom förstöras (istället för att gå in med dragna vapen och skjuta stenkastarna tills det blir lugnt). Det anpassas och det spenderas dubbla försvarskostnader på området, men vi tycks inte våga berätta för de nyanlända vad vi förväntar oss av dem när det gäller kvinnors och minoriteters rättigheter mm. Vi sväljer att 30-åringar säger att de är 15 år, vi kan inte hantera kriminella som har flera identiteter etc. Vi utfärdar dussintals pass till folk som påstår att de tappat dem men uppenbarligen säljer dem vidare. Vi har en kraftig slagsida i invandringen mot unga män, som givetvis alltid varit en lite problematisk grupp. Vi har gjort oss, eller kanske alltid varit, impotenta i dessa frågor och det börjar nu märkas.

Men det handlar alltså inte primärt om rädsla eller ”hat”, utan om att man, vid lite större förändringar och när konfliktlinjen civilisation-barbari blir större och viktigare, naturligt går i en mer konservativ riktning. Det förklaras på ett bra sätt av 3D-modellen. Man kräver helt enkelt att offentligheten och systemen ska kunna stå hyggligt pall, inte låta sig utnyttjas och inte vika från den form av ordning vi kommit att förvänta oss. Att MSM länge systematiskt försökt släta över och mörklägga att systemen är impotenta och att diverse statistik pekar åt fel håll ger en naturlig motreaktion. (Jag betraktas som stolle-liberal av omgivningen, men även jag får auktoritära impulser när systemen är för veka och våra galjonsfigurer snackar strunt.) För övrigt: att SD betraktas som pestsmittade, även av podden, medför att de som en gång röstat på SD inte känner sig välkomna av några andra utan tvingas stanna kvar i den fållan.

För att vända trenden behöver partierna (och media) bli mindre politiskt taktiserande och mer raka, tror jag. Sluta försöka göra alla till lags, sluta vara så ängsliga, sluta gardera sig, sluta svamla och börja strama upp systemen. Att göra detta utan att retoriken blir populistisk och systemen omänskliga är givetvis utmaningen. Men när man inte tar sig an utmaningen så lämnar det ett vakuum som fylls av SD.

Grön nattväktarstat

Jag hoppas att det inte bara är en effekt av min kunskapsbias, ni vet, som när man alltid ser fel i tidningsartiklar där man själv är inblandad. Mitt bestående intryck är en överdriven förhoppning vad gäller sol och batterier, en iochförsig korrekt kommentar (i förbigående) om att kärnkraft inte är så farligt, samt det självklara idealet om internalisering av externaliteter (polluter pays-principen). Men det saknas så mycket, inte minst en känsla av att det faktiskt är bråttom! Massor av påståenden i inslaget, som att tyskarna gjort solceller billigt, väcker mer frågor än de ger svar.

Jag har därför några förslag på uppföljande teman som podden skulle kunna dyka i när mer generella ämnen tryter:

  • Regleringars effekter på världens energiförsörjning och fossilanvändning iochmed att kärnkraftens utbyggnad och utveckling stoppades kring 1980.
  • Demokrati kontra äganderätt/frihet när folk missuppfattar risker och konsekvenser, underblåst av dramatiserande media. Hur gör man exempelvis med kärnkraft, som räddar liv men trots allt medför risk för (låt vara kraftigt överdramatiserad) vida spridd kontaminering?
  • Det finns oerhört mycket vilseledande forskning kring kärnkraft (och en del annat kontroversiellt). Ska man vara helt fri att vilseleda medvetet i yttrandefrihetens eller den akademiska frihetens namn? Hur förhindrar vi att offentliga medel går till sånt?
  • Är det rimligt med tung tillståndsbyråkrati som tvingar byggherrar mfl att bevisa att deras konstruktioner är sunda, eller kan man nöja sig med att utkräva ansvar efter kollapser? Är det rimligt med kontinuerliga inspektioner utan ”probable cause” och dessutom tvinga ägarna att betala avgifter för inspektionerna och byråkratin? (Gäller inte bara kärnkraft utan allt möjligt.)
  • Hur hanterar man skadeståndsansvar och straff vid svarta svanar: galna ko-sjukan, kärnkraftsolyckor, neurosedyn, brustna vattenkraftsdammar, AGW mm, med tanke på att inblandade företag, om de hålls ansvariga, troligen bara konkursar och inte förmår täcka skadorna?
  • Vem/hur avgör internaliseringarna av externa kostnader? Vem ska betala, till vem, och hur bestämmer man hur mycket? Vad gör man om senare forskning visar att det var för mycket? Kan vilka triviala grejor som helst internaliseras, eller ska det vara riktigt stora saker? Hur undviker man att det blir mycket byråkrati?
  • Är det någonsin av godo för regeringar att subventionera något för att skapa industriella läreffekter och därmed göra något ”billigt”? Isåfall, hur avgör man vad? Borde Tyskland låtit bli eller var det deras demokratiska rätt att tvinga varandra att betala orimliga pengar för för solceller?

Alla elektroner är inte lika mycket värda

Tänkte först skriva om terrorattentatet i Stockholm, men det blev det här istället. Kanske senare.  Hursomhelst, även 2016 producerades det el i Sverige, såhär, enligt Svenska Kraftnäts timvisa statistik:

Kärnkraften hade ett hyggligt år med 60 TWh, medan solcellerna matade ut 0.05 TWh på nätet vilket är för lite för att plotta i grafen ovan (ca 0.03%). Vindkraften skrapade ihop 15.6 TWh eller 10.7%, vilket faktiskt är sämre än 2015 som samlade 16.8 TWh vind och 10.9% av elen totalt. Tyvärr korrelerar dåliga vind-år med dåliga vattenkraftår. Exempelvis producerade vattenkraften 2016 bara 62 TWh medan den 2015 producerade hela 75 TWh.

Därför är det inte heller förvånande att vindkraftens värdefaktor inte har försämrats utan snarare förbättrats och låg på hela 97% mot 95% förra året. Det innebär alltså att medelpriset för en kWh vind på Nordpools spotmarknad var 97% av medelpriset för alla kWh-ar. El såldes för i genomsnitt 28 öre, medan vindkraften i genomsnitt var värd 27 öre (genom egen prispåverkan får man sämre betalt när man producerar som bäst). Jag har plottat en trendlinje för spotpriset i en graf mot sorterad vindkraftsproduktion:

Om vi tänker oss att vindkraften fyrfaldigas (till ca 43% i snitt) så kommer topp-timmarna leverera över 120%. Värdet kommer då vara betydligt lägre än vad en naiv extrapolering av den linjära trendlinjen ger vid handen. Jag förväntar mig fortfarande en brantare värdeurholkning av vindkraften än vad vi hittills sett, men det kommer ta tid innan vi får se om jag har rätt, med tanke på att vindkraften står hyggligt still nu.

Om vi normaliserar vind- och kärnkraftsleveransen (båda får genomsnittet 1) och plottar dem under året, så blir resultatet detta:

Mönstret är det vanliga: Kärnkraften producerar stabilt 50-130% kring sitt genomsnitt och är bäst när det gäller, dvs vintertid, och förlägger revision och bränslebyte sommartid då efterfrågan är låg. Vindkraften är tämligen opålitlig, producerar ca 0-300% av sitt genomsnitt och det är tydligt att den producerade lågt i januari. Business as usual.

Global vindkraftsutbyggnad

GWEC, vindbranschens globala samarbetsorganisation, släppte igår statistiken för 2016 och jag har, min vana trogen, knackat ihop några grafer baserat på den nya statistiken kombinerad med BP-rapportens äldre statistik. Den globala utbyggnaden hamnade på 54 GW, vilket är en nedgång med 9 GW från 2015 och en skaplig besvikelse jämför med GWECs prognos på en ökning med en gigawatt.

Global märkeffekt ligger nu på cirka 487 GW och vindens globala marknadsandel av all elproduktion hamnar på cirka 4% under 2016.

Utbyggnaden visualiserad i en graf ser ut såhär:

Jag har valt en trendlinje (ett tredjegradspolynom) som understryker mitt antagande att vi är rätt så långt gångna på en s-kurva. Jag har följt statistiken några år och konstaterade tidigt att 2009 var det sista året med ”exponentiell” tillväxt för vindkraften. Sedan dess har utvecklingen varit nära linjär, dvs likartade tillägg varje år. Den årliga procentuella ökningen sjunker relativt stadigt och är nu nere på cirka 12%:

Kina dominerar fortfarande utbyggnaden hyggligt, med ca 23 GW under 2016. Kina har dock subventionerat fram vindkraft utan att kunna ta hand om den i elnätet, så av vinden får stå still, om den ens är inkopplad. Om man bortser från Kina, så är det bästa året hittills 2012:

Ibland hör man argumentet att vindkraftens produktion ökar snabbare än effekten pga vindkraften ständigt förbättras. På ett globalt plan ser man inte mycket av det. Jag har räknat fram hur globala genomsnittliga kapacitetsfaktorn utvecklats under 2000-talet och konstaterar att den uppåtgående trenden är ganska obetydlig. Notera att Kina drar ner detta med en genomsnittlig kapacitetsfaktor neråt 16%, medan resten av världen ligger på 27%. (Här finns ännu inte statistik för 2016.)

Slutsatser

Vindkraften växer alltså globalt med ca 54 GW och verkar ha svårt att accelerera. Om vi antar 54 GW per år med 25 års livslängd så kommer det medföra en slutlig global vindkraftsflotta på ca 1350 GW. Med 24% kapacitetsfaktor så motsvarar det en årsproduktion på ca 2800 TWh, vilket idag skulle ge en marknadsandel på 12%. Ett annat sätt att se på det är att utbyggnaden tar en årlig marknadsandel på cirka 0.5% av elproduktionen. Det är relativt blekt, om man jämför med vad som skulle krävas för att bli av med fossilerna.

Trump

Det skrivs mycket om Trump nu och det lätt att fascineras. Inrese-förbudet skapar stora svallvågor, exempelvis. Det kommer ta tid innan resultaten av Trumps presidentskap kan summeras på ett rättvist sätt, men hur det än är, så tänker jag att detta demonstrerar för världen att demokrati är på riktigt. Det sker verkligen fredliga överlämningar mellan äkta politiska motståndare efter val. Det spelar viss roll vem man väljer! (Att den identitetspolitiska och djupt polariserande vänstern ska se sin roll i den backlash som blev Trump-segern är däremot kanske för mycket begärt.)

Simpsons förutspådde förresten segern redan år 2000 och det verkar som att Trump-teamet snodde Simpsons kampanjdesign:

Den här bloggen pekar ofta på de oerhört skadliga effekter regelverk och byråkratier kan ha på ekonomi och på miljö, med västs strypning av kärnkraften som paradexempel. Här har Trump påbörjat något som skulle kunna bli bra, nämligen att kräva att varje gång en ny regel införs så ska två tas bort. Nu är det lite godtyckligt och kanske svårimplementerat, eftersom många regler motiveras av lagar som myndigheterna måste följa, men initiativet pekar i rätt riktning.

Trump är något av en bulldozer. Respektlös, hämningslös och otroligt resultatinriktad. Givetvis totalt olämplig för ämbetet, med sin självupptagenhet, tveksamma begåvning, brutala läggning, ovärdighet och sin uppenbara svårigheter att låta bli att ge igen när han upplever sig attackerad, exempelvis. Alla som läst transkriberingar av hans tal bör blivit lite beklämda över den totala bristen på vettigt sammanhängande innehåll. Men det kan också vara delvis nyttigt att ha en bulldozer som ruskar om och vitaliserar under en period.

Egentligen skriver jag det här inlägget för att peka på två intressanta betraktelser som passerat i mitt flöde. Den första är en lång serie av tweets från Alexandra Erin som sett en röd tråd i Trumps märkliga uttalanden och ger en bra tänkbar bakgrund. Jag vet inte vem Alexandra är och följer henne inte, men jag gillar den här typen av analyser när de är bra. Tweetserien är sammanställd här.

Sen har vi, ännu intressantare, ett twitter-konto, Rogue POTUS Staff, som påstår sig vara en insider i Vita Huset som kontinuerligt läcker material. Det kan givetvis vara fejk, men innehållet är trovärdigt och seriöst i mina ögon. Inte smickrande alls, men inte tillräckligt dråpligt för att vara ett humorkonto. Väl värt att läsa igenom i sin helhet.

Som en mindre seriös bonus bjuder jag på Hanif Balis putdown av Daniel Riazat angående Trumps reseförbud:

Efter detta har givetvis det goda hatet från vänstern strömmat mot Hanif. Som sagt, mindre seriöst, men lite kul, och korrekt när det gäller att Åkesson och andra icke-muslimer inte får komma in i Mecka:

Trump är skrämmande, men som det heter, ”det som inte dödar gör dig starkare”. Vi får se inom fyra år om det stämmer, och isåfall på vilket sätt…

Energiewendet går mot vägs ände

Det är ordning på tyskarna på så vis att statistiken inte är särskilt fördröjd. Info om hela 2016 fanns att tillgå efter bara ett par dagar! Svenska Kraftnät har däremot ett par månaders fördröjning…

Så hur har det gått för energi-eländet i Tyskland under 2016? Sådär, kan man väl säga. Från en Fraunhofer-rapport:

Gasen ökade alltså kraftigt, nästan 50%, medan slumpkraften krympte, tillsammans med kärnkraft och kolkraft. Skälet att kärnkraften minskade jämfört med 2015 var att en stor reaktor stängdes ner i mitten av 2015 och därmed producerade el halva det året.

Fallet för solceller med 3.3% förklaras av sämre väder, men min reflektion är att en vanlig siffra är 0.7% degradering per år och en mindre del av fallet bör alltså kunna förklaras med detta. Minskningen understryker det faktum att Tyskland i princip har gett upp på solceller, något som jag påpekat i tidigare inlägg. Såhär såg andelarna i elproduktionen ut 2016:

Något ytterligare som är intressant att notera är olika energislags genomsnittliga värde på spotprismarknaderna (”market value factor”):

Tyskarna har haft ett spotpris i trakterna av 28 öre/kWh, men vi ser att slumpkraften är betydligt mindre värd på spotmarknaderna, volymvägt. Det beror på att slumpkraften påverkar sin egen prisbild kraftigt genom sina stora fluktuationer och alltså sänker priset under de timmar då vädret ger dem stor produktion. Att sista stapeln, power mix, inte är 100% tror jag beror på att import-elen haft ett högre värde än export-elen under perioden. Den inhemska produktionen är alltså mindre värd än den man köper in utifrån.

Nedan är en uppdatering av mitt log2-diagram av den tyska utvecklingen. Som en kul sidonot kan jag nämna att en grön amerikan som fick se detta diagram tyckte att det var det mest ohederliga han någonsin sett. Precis allt var fel med den, tillochmed att tidsaxeln var på toppen av grafen var ondskefullt.

Som synes är vindkraften det enda förnybara som inte planat ut i energiewendet nu, och även den tog en paus 2016.

Året avslutades med en absolut hemsk december:

Som synes har ungefär hälften av månaden urusla bidrag från vindkraft och man kan konstatera att uppskalning av vind och sol inte skulle hjälpa något särskilt. När vinden däremot producerar bra i mellandagarna, så ser man att kärnkraften faktiskt lastföljer litegrann för att kompensera. Den usla decembermånaden fick en prominent tysk nationalekonom att ta bladet från munnen. En del av hans avslutning:

The example of Energiewende once again demonstrates that the traditional political approaches of our democracies are ill-equipped to solve such complex problems. Consequently, they pursue what I have recently called symbolic politics: democracies do something that is supposed to point in the right direction without thinking it through and without even taking note of the system-related consequences. If it goes wrong, the political predecessors were guilty and nobody feels responsible. That is why citizens need to remain vigilant and critical.

Det är val i Tyskland i höst. Om socialisterna och de gröna vinner måste man förstås försöka piska den döda hästen framåt en liten bit till. Om Merkel behåller makten så börjar det bli dags för henne att tillkännage att man gett upp och staka ut en ny kurs.

Demokratifetischismen

Så här Castro äntligen dött, och jag är som vanligt sen på bollen. Reaktionerna är många, bland annat har Kanadas premiärminister skrivit en vacker euologi som triggat folk att försöka härma hans anslag men med andra personer i fokus:

Osama Bin Laden was certainly a controversial figure, but his contribution to airport security is unparalleled. #trudeaueulogy

Today we fondly remember Hannibal Lector; renowned psychiatrist, lover of fine cuisine, who held the best dinner parties. #trudeaueulogy

While controversial, Darth Vader achieved great heights in space construction & played a formative role in his son's life. #trudeaueulogy

Castros död riskerar att uppmärksamma problemen med socialism, och vänstern, som inser att anfall är bästa försvar, slänger därför in Pinochets Chile och USAs inblandning i Latinamerika i varje diskussion om Castro. Åsa Linderborg erbjuder otaliga relativiseringar av hans över 50-åriga strypning av Kuba – en av dem påståendet att Haitis problem orsakas av kapitalismen. Men att relativisera kanske inte är en så dum idé ändå:

Inte diktatorkramare men…

En del länder saknar institutionella, kulturella och ekonomiska förutsättningar för en lyckosam övergång till demokrati. Det har inte fungerat att i Syrien, Irak, Afghanistan säga ”varde demokrati”, tyvärr. När en demokrati inte är möjlig, så vill man ha en så bra diktatur som möjligt. Relativisering alltså. Men vad är en ”bra” diktatur?

Åsa Linderborg tycks mena att en bra diktatur är en som ger ”sociala rättigheter”. Det handlar alltså om att exempelvis fuska med hälsostatistiken så att den blir i paritet med USAs, eller att undvika att Havanna blir ett ”Disneyland för casinospelare”. Skräckvisionen är måhända casinotäta och marknadsliberala Singapore:

singapore

För mig är en ”bra diktatur” en som ger en god utvecklingstakt när det gäller institutioner, befolkningens bildning, ekonomi, sekulära värderingar mm. Därför föredrar jag exempelvis Pinochet, Atatürk, shahen av Iran och Sydkoreas fd högerdiktaturer framför mullah-styren, Chavez, Castro och Kim-dynastier. Några reagerar förstås starkt på det, men de förra ger förutsättningar för övergång till demokrati, medan de senare förstör förutsättningarna.

Demokratifetischim

En reaktion är att Chavez minsann vann demokratiska val och därmed står över de andra, och att vunna demokratiska val ursäktar allt. Men demokrati har man inte när man vinner demokratiska val, utan när man förlorar dem, och Chavez och efterträdare har slutat förlora, precis som Putin. Chavez demonterade målmedvetet Venezuelas demokratiska institutioner, maktdelningen, domstolarnas oberoende, fria media mm, för att samla makten i egna händer. Detta hyllas av de lite mer revolutionsromantiska delarna av vänstern. Inte konstigt – maktdelning är ju ett hot mot den egna revolutionära kraften och ens möjligheter att omstöpa samhället om man skulle råka vinna ett val. Det finns många exempel på det även ifrån Sverige – exempelvis tycker vänsterpartiet att riksbankens grundlagsfästa oberoende är ”odemokratiskt”.

För mig är inte demokrati nödvändigtvis det högsta goda och inte heller en garant för rejäla framsteg. Det ideala är inte att en majoritet gaddar sig samman om att välja representanter som får bossa över medborgarna i 4-6 år i taget, ofta till skada för alla och särskilt den förlorande minoriteten. Det ideala vore istället att leva i fred och frihet och att de som vill samarbeta eller köpslå finner former för det, oavsett om det gäller mat, tv-apparater, skola eller sjukvård, och låter de som inte vill vara med i varje enskilt samarbete få slippa. Men det kan (förhoppningsvis) vara en fas efter demokratin, precis som demokrati kan vara en fas efter en ”bra diktatur”.

Men i samhället i stort så finns som sagt en utbredd uppfattning om att inget duger utom full demokrati och att alla som inte är där är klandervärda, och dessutom att alla som har samröre med länder som inte är där är klandervärda. Det leder till problem när vi hanterar omvärlden. Det bästa blir lätt det godas fiende.

Obekväma tankar

Tänkte avsluta med att rada upp några relaterade tankar, utan att utveckla dem särskilt mycket. En del ser dem nog som ett utslag av cynism, men för mig handlar det mer om att försöka förstå vad som leder någon vart och vad som är återvändsgränder. Var och en av punkterna skulle kunna göras till en egen bloggpostning.

  • Göran Persson gjorde helt rätt i att berömma Kina för stabilitet. Något som är värre än diktatur är sönderfall, som vi sett i Afghanistan, Somalia och Syrien.
  • USA borde antagligen inte hjälpt afghanska mujahedin mot Sovjet. Inte direkt pga framväxten av Al Qaida mm, utan mer generellt för att kommunistisk diktatur, trots allt, är ett steg framåt jämfört med ett djupt religiöst stamsamhälle.
  • Märkligt att dissa Syrien och Ryssland för brutalitet i inbördeskriget. Vi är bortskämda av att USAs dominans gjort att ”vi” kunnat bedriva konflikter halvkirurgiskt. Men riktiga krig är brutala och kommer vara brutala även här, om kriget kommer! Minns terrorbombningarna av tyska städer, exempelvis.
  • Som sagt, västvärlden har slutat acceptera brutalitet. Det är ett sundhetstecken, men också en svaghet. Det gör oss definitivt impotenta när det gäller statsbyggande och det verkar provocera opportunister som Putin att ge sig på oss.
  • Det är lite förståeligt att vi stödde Syriens rebeller någon månad i samband med arabiska våren, men varför inte därefter inse att Assad är bättre än inbördeskrig och tillochmed bättre än sina motståndare? Varför inte stödja honom och försöka få i utbyte lite inflytande med policies som leder framåt?
  • 30-åriga kriget var 30-årigt. Kanske ser vi ett 30-årigt krig i Syren/Irak nu. Kanske behövs krigströtthet för en ny ordning?
  • Apropå det: Efter 30-åriga kriget följde den Västfaliska freden med sina nationsstater och allt rigidare nationsgränser. Kanske har inte det systemet tjänat oss så väl som vi tror, och vi skulle må bra av mindre rigida gränser och statsbildningar. Freden tjänar oss förvisso väl, men inte att kurderna inte kan bygga en egen stat, exempelvis.
  • Kanske borde Saddam tillåtits att ta över Kuwait och resten av den arabiska halvön, inklusive Saudi? Den tämligen sekulära baath-ismen bör vara att föredra framför kungadömen och deras stöd till wahhabbism.
  • Fördelen med IS ockupation av städer som Mosul är att det bör fungera som en vaccination. När IS kom flydde den irakiska armé som på papperet borde vara överlägsen. Nästa gång kanske fler vill strida för att hålla sin stad? Kanske är det inte lika coolt med fundamentalism längre, när man smakat på det?
  • Nordkorea är ett av världens riktiga helveteshål. Hoppas Sydkorea slipper ångra att man inte redan rivit av det plåstret.

Som sagt, på gott och på mycket ont så har vi en övertygelse om vår egen förträfflighet och att andra ska bli som vi, nu genast, och vi tänker inte långsiktigt på steg 1, 2, 3 och 4 i en utveckling mot ett modernt samhälle. Det gör att vi inte kan agera effektivt, och när vi inte kan agera effektivt så bör vi låta bli. Låt barbariet fortgå i fred tills en ny ordning uppstår. Men där det finns ordning, hjälp till att försvara den och uppmuntra utveckling i rätt riktning. Tänk på att det finns icke-demokratiska ordningar som är mycket sämre än andra.

Fukushima och postfeminismen

Här är en bok som jag överväger att faktiskt inte läsa i sin helhet. Radiation Brain Moms and Citizen Scientists.

Jag är som bekant av övertygelsen att japanska staten kraftigt överdrivit sin reaktion på Fukushima och gör stor skada när man bekräftar folks oro och öser enorma pengar på onödiga åtgärder. Men författaren av den här boken är inte riktigt av samma åsikt, tycks det mig.

Det är trots allt lite fascinerande. Jag läser början:

”My argument in this book is that the constraints for citizen scientists came from the much broader forces of neoliberalism, scientism and postfeminism.
[…]
This book analyzes the complicated relationship between citizen science and politics in post-Fukushima Japan through the concept of food policing, which refers to the censoring of people’s concerns about food safety in the name of science, risk analysis and economy.
[…]
the complicated ”entanglement” implicates women in the often problematic tendencies of the modern scientific paradigm. Because of the dual stereotypes of women as domestic and irrational, food policing particularly targets women as people who have a strong attachment to food issues and who tend to act out of deficient scientific knowledge.
[…]
if citizen science becomes a means to perform a neoliberal, technical citizen, its radical political potential is likely to be lost.
[…]
Redress from injustice from contamination is difficult when citizen mobilizations are constrained by prevailing preferences for neoliberal, postfeminist and technical-rational identities.
[…]
Instead of judging what the true state of contamination was and what the appropriate response should have been, I am more interested in the power relations that shaped dominant understandings of these issues: Who had the power to decide the right way to be concerned”
Det är alltså problematiskt att hobby-alarmister och skadeståndskrav begränsats av att olika krafter i samhället:
  • vill behandla ekonomin seriöst (läs: är neoliberaler)
  • tycker att Fukushima ska bedömas främst naturvetenskapligt (läs: är scientister)
  • inte lägger sig platt när en kvinna tycker något (läs: är postfeminister)
Nå, det är inte så konstigt att jag inte begriper mig på det här, eftersom jag befinner mig ovanligt långt ut på den neoliberala, postfeministiska och teknik-rationella sidan. Kanske borde jag läsa boken ändå, för att öka mina kunskaper om den andra sidan. Men nä, jag tror jag skippar det, för den här gången.

Odenberg och integriteten

Jag är ofta ganska kritisk här på bloggen, särskilt mot politiker, myndighetspersoner mm. Detta inlägg får skänka en aning balans. En av mina favoriter, Mikael Odenberg, är nämligen aktuell på flera sätt och väl värd ett positivt blogginlägg. Ni kanske minns Odenberg som försvarsministern i Reinfeldts regering som avgick när han inte kunde acceptera strypningen av försvarets budget? Total integritet efterträddes således av Sten ”löspluggen” Tolgfors och resten (av försvaret) är (blev) historia.

Sedermera blev Odenberg generaldirektör för Svenska Kraftnät och har hela tiden varit tydligare och hederligare än vad man kan begära av en tjänsteman. Exempelvis är den här intervjun från september i DI absolut värd att läsa i sin helhet. Ett litet utdrag:

”Väderberoende elproduktion kan lämna stora bidrag, men gör det ofta vid fel tillfälle. De facto har vindkraften börjat konkurrera ut sig själv. När det blåser trycks el-priserna ned och då blir det inte bättre av att man subventionerar in ännu mer vindkraft.”

Tyvärr kommer Odenberg lämna sin post som generaldirektör för SvK när hans förordnande löper ut i början av nästa år. Fritt fram att gissa den rödgröna regeringens val av ny GD. Tomas Kåberger, kanske?

Hursomhelst, Odenbergs senaste facebook-postningar har blivit virala. Bakgrunden är ett Expressen-”avslöjande” om myndighetens vidlyftighet vad gäller fester. (Aftonbladet kör apropå det ett liknande tema och där finner man några guldkorn bland tramset. Exempelvis missunnar jag absolut Erik Brandsma, grön generaldirektör på Energimyndigheten, att bjuda Baylan och några andra på en flott middag med myndighetens kontokort och jämna till notan med ca 1400 spänn i dricks.)

Men när Expressen, som sagt, började trakassera Odenberg för SvKs årliga personalfest så bet de av mer än de kunde tugga. Odenberg skrev först ett förebyggande blogginlägg där han välfunnet återgav konversationen med den måttligt begåvade intervjuande journalisten, sedan en uppföljning efter publicerandet. Rekommenderad läsning! Ett litet brottsstycke från det senare:

Sent på torsdagskvällen lade redaktionschefen Magnus Alselind följaktligen ut ett inlägg på Expressens nyhetsblogg med titeln ”Trump gör det på Twitter, Odenberg på Facebook”. […] Här anklagas jag för att som ”svensk makthavare” använda FB för att ”försvara sig, eller rättare sagt, gå till attack”. Vidare antyds det att jag skulle vara ”inspirerad av Trump” och att jag när Expressen ”konfronterade” mig med en ”granskning” av Svenska kraftnäts personalfest så nöjde sig inte generaldirektören med att ”försvara sitt agerande”, utan ”angrep istället vår reporter”. Och dessutom hade han fräckheten att begå detta övergrepp redan ”före publicering”. Välkommen till den nya världen, hr redaktör!

Medan mer moderna makthavare tycks krusa och vika sig för minsta journalist, tycks inget rå på integriteten och självförtroendet hos gammelmoderater som Bildt och Odenberg. Och det är inte utan viss skadeglädje jag ser hur journalisterna går i spinn och skriker ”Trump” i falsett när de inte kan vinkla och styra diskursen hur de vill utan istället får smaka på lite av sin egen medicin. Vi skulle behöva många fler av Odenbergs kaliber i energi-Sverige för att hålla emot de värsta galenskaperna.