Alla inlägg av jeppen

Energiewendet går mot vägs ände

Det är ordning på tyskarna på så vis att statistiken inte är särskilt fördröjd. Info om hela 2016 fanns att tillgå efter bara ett par dagar! Svenska Kraftnät har däremot ett par månaders fördröjning…

Så hur har det gått för energi-eländet i Tyskland under 2016? Sådär, kan man väl säga. Från en Fraunhofer-rapport:

Gasen ökade alltså kraftigt, nästan 50%, medan slumpkraften krympte, tillsammans med kärnkraft och kolkraft. Skälet att kärnkraften minskade jämfört med 2015 var att en stor reaktor stängdes ner i mitten av 2015 och därmed producerade el halva det året.

Fallet för solceller med 3.3% förklaras av sämre väder, men min reflektion är att en vanlig siffra är 0.7% degradering per år och en mindre del av fallet bör alltså kunna förklaras med detta. Minskningen understryker det faktum att Tyskland i princip har gett upp på solceller, något som jag påpekat i tidigare inlägg. Såhär såg andelarna i elproduktionen ut 2016:

Något ytterligare som är intressant att notera är olika energislags genomsnittliga värde på spotprismarknaderna (”market value factor”):

Tyskarna har haft ett spotpris i trakterna av 28 öre/kWh, men vi ser att slumpkraften är betydligt mindre värd på spotmarknaderna, volymvägt. Det beror på att slumpkraften påverkar sin egen prisbild kraftigt genom sina stora fluktuationer och alltså sänker priset under de timmar då vädret ger dem stor produktion. Att sista stapeln, power mix, inte är 100% tror jag beror på att import-elen haft ett högre värde än export-elen under perioden. Den inhemska produktionen är alltså mindre värd än den man köper in utifrån.

Nedan är en uppdatering av mitt log2-diagram av den tyska utvecklingen. Som en kul sidonot kan jag nämna att en grön amerikan som fick se detta diagram tyckte att det var det mest ohederliga han någonsin sett. Precis allt var fel med den, tillochmed att tidsaxeln var på toppen av grafen var ondskefullt.

Som synes är vindkraften det enda förnybara som inte planat ut i energiewendet nu, och även den tog en paus 2016.

Året avslutades med en absolut hemsk december:

Som synes har ungefär hälften av månaden urusla bidrag från vindkraft och man kan konstatera att uppskalning av vind och sol inte skulle hjälpa något särskilt. När vinden däremot producerar bra i mellandagarna, så ser man att kärnkraften faktiskt lastföljer litegrann för att kompensera. Den usla decembermånaden fick en prominent tysk nationalekonom att ta bladet från munnen. En del av hans avslutning:

The example of Energiewende once again demonstrates that the traditional political approaches of our democracies are ill-equipped to solve such complex problems. Consequently, they pursue what I have recently called symbolic politics: democracies do something that is supposed to point in the right direction without thinking it through and without even taking note of the system-related consequences. If it goes wrong, the political predecessors were guilty and nobody feels responsible. That is why citizens need to remain vigilant and critical.

Det är val i Tyskland i höst. Om socialisterna och de gröna vinner måste man förstås försöka piska den döda hästen framåt en liten bit till. Om Merkel behåller makten så börjar det bli dags för henne att tillkännage att man gett upp och staka ut en ny kurs.

Demokratifetischismen

Så här Castro äntligen dött, och jag är som vanligt sen på bollen. Reaktionerna är många, bland annat har Kanadas premiärminister skrivit en vacker euologi som triggat folk att försöka härma hans anslag men med andra personer i fokus:

Osama Bin Laden was certainly a controversial figure, but his contribution to airport security is unparalleled. #trudeaueulogy

Today we fondly remember Hannibal Lector; renowned psychiatrist, lover of fine cuisine, who held the best dinner parties. #trudeaueulogy

While controversial, Darth Vader achieved great heights in space construction & played a formative role in his son's life. #trudeaueulogy

Castros död riskerar att uppmärksamma problemen med socialism, och vänstern, som inser att anfall är bästa försvar, slänger därför in Pinochets Chile och USAs inblandning i Latinamerika i varje diskussion om Castro. Åsa Linderborg erbjuder otaliga relativiseringar av hans över 50-åriga strypning av Kuba – en av dem påståendet att Haitis problem orsakas av kapitalismen. Men att relativisera kanske inte är en så dum idé ändå:

Inte diktatorkramare men…

En del länder saknar institutionella, kulturella och ekonomiska förutsättningar för en lyckosam övergång till demokrati. Det har inte fungerat att i Syrien, Irak, Afghanistan säga ”varde demokrati”, tyvärr. När en demokrati inte är möjlig, så vill man ha en så bra diktatur som möjligt. Relativisering alltså. Men vad är en ”bra” diktatur?

Åsa Linderborg tycks mena att en bra diktatur är en som ger ”sociala rättigheter”. Det handlar alltså om att exempelvis fuska med hälsostatistiken så att den blir i paritet med USAs, eller att undvika att Havanna blir ett ”Disneyland för casinospelare”. Skräckvisionen är måhända casinotäta och marknadsliberala Singapore:

singapore

För mig är en ”bra diktatur” en som ger en god utvecklingstakt när det gäller institutioner, befolkningens bildning, ekonomi, sekulära värderingar mm. Därför föredrar jag exempelvis Pinochet, Atatürk, shahen av Iran och Sydkoreas fd högerdiktaturer framför mullah-styren, Chavez, Castro och Kim-dynastier. Några reagerar förstås starkt på det, men de förra ger förutsättningar för övergång till demokrati, medan de senare förstör förutsättningarna.

Demokratifetischim

En reaktion är att Chavez minsann vann demokratiska val och därmed står över de andra, och att vunna demokratiska val ursäktar allt. Men demokrati har man inte när man vinner demokratiska val, utan när man förlorar dem, och Chavez och efterträdare har slutat förlora, precis som Putin. Chavez demonterade målmedvetet Venezuelas demokratiska institutioner, maktdelningen, domstolarnas oberoende, fria media mm, för att samla makten i egna händer. Detta hyllas av de lite mer revolutionsromantiska delarna av vänstern. Inte konstigt – maktdelning är ju ett hot mot den egna revolutionära kraften och ens möjligheter att omstöpa samhället om man skulle råka vinna ett val. Det finns många exempel på det även ifrån Sverige – exempelvis tycker vänsterpartiet att riksbankens grundlagsfästa oberoende är ”odemokratiskt”.

För mig är inte demokrati nödvändigtvis det högsta goda och inte heller en garant för rejäla framsteg. Det ideala är inte att en majoritet gaddar sig samman om att välja representanter som får bossa över medborgarna i 4-6 år i taget, ofta till skada för alla och särskilt den förlorande minoriteten. Det ideala vore istället att leva i fred och frihet och att de som vill samarbeta eller köpslå finner former för det, oavsett om det gäller mat, tv-apparater, skola eller sjukvård, och låter de som inte vill vara med i varje enskilt samarbete få slippa. Men det kan (förhoppningsvis) vara en fas efter demokratin, precis som demokrati kan vara en fas efter en ”bra diktatur”.

Men i samhället i stort så finns som sagt en utbredd uppfattning om att inget duger utom full demokrati och att alla som inte är där är klandervärda, och dessutom att alla som har samröre med länder som inte är där är klandervärda. Det leder till problem när vi hanterar omvärlden. Det bästa blir lätt det godas fiende.

Obekväma tankar

Tänkte avsluta med att rada upp några relaterade tankar, utan att utveckla dem särskilt mycket. En del ser dem nog som ett utslag av cynism, men för mig handlar det mer om att försöka förstå vad som leder någon vart och vad som är återvändsgränder. Var och en av punkterna skulle kunna göras till en egen bloggpostning.

  • Göran Persson gjorde helt rätt i att berömma Kina för stabilitet. Något som är värre än diktatur är sönderfall, som vi sett i Afghanistan, Somalia och Syrien.
  • USA borde antagligen inte hjälpt afghanska mujahedin mot Sovjet. Inte direkt pga framväxten av Al Qaida mm, utan mer generellt för att kommunistisk diktatur, trots allt, är ett steg framåt jämfört med ett djupt religiöst stamsamhälle.
  • Märkligt att dissa Syrien och Ryssland för brutalitet i inbördeskriget. Vi är bortskämda av att USAs dominans gjort att ”vi” kunnat bedriva konflikter halvkirurgiskt. Men riktiga krig är brutala och kommer vara brutala även här, om kriget kommer! Minns terrorbombningarna av tyska städer, exempelvis.
  • Som sagt, västvärlden har slutat acceptera brutalitet. Det är ett sundhetstecken, men också en svaghet. Det gör oss definitivt impotenta när det gäller statsbyggande och det verkar provocera opportunister som Putin att ge sig på oss.
  • Det är lite förståeligt att vi stödde Syriens rebeller någon månad i samband med arabiska våren, men varför inte därefter inse att Assad är bättre än inbördeskrig och tillochmed bättre än sina motståndare? Varför inte stödja honom och försöka få i utbyte lite inflytande med policies som leder framåt?
  • 30-åriga kriget var 30-årigt. Kanske ser vi ett 30-årigt krig i Syren/Irak nu. Kanske behövs krigströtthet för en ny ordning?
  • Apropå det: Efter 30-åriga kriget följde den Västfaliska freden med sina nationsstater och allt rigidare nationsgränser. Kanske har inte det systemet tjänat oss så väl som vi tror, och vi skulle må bra av mindre rigida gränser och statsbildningar. Freden tjänar oss förvisso väl, men inte att kurderna inte kan bygga en egen stat, exempelvis.
  • Kanske borde Saddam tillåtits att ta över Kuwait och resten av den arabiska halvön, inklusive Saudi? Den tämligen sekulära baath-ismen bör vara att föredra framför kungadömen och deras stöd till wahhabbism.
  • Fördelen med IS ockupation av städer som Mosul är att det bör fungera som en vaccination. När IS kom flydde den irakiska armé som på papperet borde vara överlägsen. Nästa gång kanske fler vill strida för att hålla sin stad? Kanske är det inte lika coolt med fundamentalism längre, när man smakat på det?
  • Nordkorea är ett av världens riktiga helveteshål. Hoppas Sydkorea slipper ångra att man inte redan rivit av det plåstret.

Som sagt, på gott och på mycket ont så har vi en övertygelse om vår egen förträfflighet och att andra ska bli som vi, nu genast, och vi tänker inte långsiktigt på steg 1, 2, 3 och 4 i en utveckling mot ett modernt samhälle. Det gör att vi inte kan agera effektivt, och när vi inte kan agera effektivt så bör vi låta bli. Låt barbariet fortgå i fred tills en ny ordning uppstår. Men där det finns ordning, hjälp till att försvara den och uppmuntra utveckling i rätt riktning. Tänk på att det finns icke-demokratiska ordningar som är mycket sämre än andra.

Fukushima och postfeminismen

Här är en bok som jag överväger att faktiskt inte läsa i sin helhet. Radiation Brain Moms and Citizen Scientists.

Jag är som bekant av övertygelsen att japanska staten kraftigt överdrivit sin reaktion på Fukushima och gör stor skada när man bekräftar folks oro och öser enorma pengar på onödiga åtgärder. Men författaren av den här boken är inte riktigt av samma åsikt, tycks det mig.

Det är trots allt lite fascinerande. Jag läser början:

”My argument in this book is that the constraints for citizen scientists came from the much broader forces of neoliberalism, scientism and postfeminism.
[…]
This book analyzes the complicated relationship between citizen science and politics in post-Fukushima Japan through the concept of food policing, which refers to the censoring of people’s concerns about food safety in the name of science, risk analysis and economy.
[…]
the complicated ”entanglement” implicates women in the often problematic tendencies of the modern scientific paradigm. Because of the dual stereotypes of women as domestic and irrational, food policing particularly targets women as people who have a strong attachment to food issues and who tend to act out of deficient scientific knowledge.
[…]
if citizen science becomes a means to perform a neoliberal, technical citizen, its radical political potential is likely to be lost.
[…]
Redress from injustice from contamination is difficult when citizen mobilizations are constrained by prevailing preferences for neoliberal, postfeminist and technical-rational identities.
[…]
Instead of judging what the true state of contamination was and what the appropriate response should have been, I am more interested in the power relations that shaped dominant understandings of these issues: Who had the power to decide the right way to be concerned”
Det är alltså problematiskt att hobby-alarmister och skadeståndskrav begränsats av att olika krafter i samhället:
  • vill behandla ekonomin seriöst (läs: är neoliberaler)
  • tycker att Fukushima ska bedömas främst naturvetenskapligt (läs: är scientister)
  • inte lägger sig platt när en kvinna tycker något (läs: är postfeminister)
Nå, det är inte så konstigt att jag inte begriper mig på det här, eftersom jag befinner mig ovanligt långt ut på den neoliberala, postfeministiska och teknik-rationella sidan. Kanske borde jag läsa boken ändå, för att öka mina kunskaper om den andra sidan. Men nä, jag tror jag skippar det, för den här gången.

Odenberg och integriteten

Jag är ofta ganska kritisk här på bloggen, särskilt mot politiker, myndighetspersoner mm. Detta inlägg får skänka en aning balans. En av mina favoriter, Mikael Odenberg, är nämligen aktuell på flera sätt och väl värd ett positivt blogginlägg. Ni kanske minns Odenberg som försvarsministern i Reinfeldts regering som avgick när han inte kunde acceptera strypningen av försvarets budget? Total integritet efterträddes således av Sten ”löspluggen” Tolgfors och resten (av försvaret) är (blev) historia.

Sedermera blev Odenberg generaldirektör för Svenska Kraftnät och har hela tiden varit tydligare och hederligare än vad man kan begära av en tjänsteman. Exempelvis är den här intervjun från september i DI absolut värd att läsa i sin helhet. Ett litet utdrag:

”Väderberoende elproduktion kan lämna stora bidrag, men gör det ofta vid fel tillfälle. De facto har vindkraften börjat konkurrera ut sig själv. När det blåser trycks el-priserna ned och då blir det inte bättre av att man subventionerar in ännu mer vindkraft.”

Tyvärr kommer Odenberg lämna sin post som generaldirektör för SvK när hans förordnande löper ut i början av nästa år. Fritt fram att gissa den rödgröna regeringens val av ny GD. Tomas Kåberger, kanske?

Hursomhelst, Odenbergs senaste facebook-postningar har blivit virala. Bakgrunden är ett Expressen-”avslöjande” om myndighetens vidlyftighet vad gäller fester. (Aftonbladet kör apropå det ett liknande tema och där finner man några guldkorn bland tramset. Exempelvis missunnar jag absolut Erik Brandsma, grön generaldirektör på Energimyndigheten, att bjuda Baylan och några andra på en flott middag med myndighetens kontokort och jämna till notan med ca 1400 spänn i dricks.)

Men när Expressen, som sagt, började trakassera Odenberg för SvKs årliga personalfest så bet de av mer än de kunde tugga. Odenberg skrev först ett förebyggande blogginlägg där han välfunnet återgav konversationen med den måttligt begåvade intervjuande journalisten, sedan en uppföljning efter publicerandet. Rekommenderad läsning! Ett litet brottsstycke från det senare:

Sent på torsdagskvällen lade redaktionschefen Magnus Alselind följaktligen ut ett inlägg på Expressens nyhetsblogg med titeln ”Trump gör det på Twitter, Odenberg på Facebook”. […] Här anklagas jag för att som ”svensk makthavare” använda FB för att ”försvara sig, eller rättare sagt, gå till attack”. Vidare antyds det att jag skulle vara ”inspirerad av Trump” och att jag när Expressen ”konfronterade” mig med en ”granskning” av Svenska kraftnäts personalfest så nöjde sig inte generaldirektören med att ”försvara sitt agerande”, utan ”angrep istället vår reporter”. Och dessutom hade han fräckheten att begå detta övergrepp redan ”före publicering”. Välkommen till den nya världen, hr redaktör!

Medan mer moderna makthavare tycks krusa och vika sig för minsta journalist, tycks inget rå på integriteten och självförtroendet hos gammelmoderater som Bildt och Odenberg. Och det är inte utan viss skadeglädje jag ser hur journalisterna går i spinn och skriker ”Trump” i falsett när de inte kan vinkla och styra diskursen hur de vill utan istället får smaka på lite av sin egen medicin. Vi skulle behöva många fler av Odenbergs kaliber i energi-Sverige för att hålla emot de värsta galenskaperna.

Fukushimas ökade kostnader

Vad kostar ett lands arbetslöshetspolitik? Ett lands försvarsmakt? Förnybartsubsidier? U-hjälp? Det finns självklart inget svar på dessa frågor! Förutom att kostnaderna skalar med länders ekonomi, så är de dessutom föremål för politiskt godtycke, eller kanske snarare politiska behov. Vilka summor behöver läggas för att politikerna ska se bra ut?

Kostnaden för att hantera reaktorhaverierna i Fukushima är av samma art. Nu nås vi av en nyhet från Nikkei News, via Ny Teknik, att kostnadsestimatet stigit från 900 miljarder till över 1600 miljarder. Jag hade väntat mig kostnadsökningar, eftersom det initiala estimatet inte gärna kan räkna med att politikerna kommer fortsätta få impulser att ösa pengar på problemet för att gardera sig mot kritik.

De nya estimaten är cirka 650 mdr i kompensationer och 400 miljarder till dekontaminering (framförallt att skala bort översta jordlagret över enorma ytor), plus lagringsplatser för jorden. Det mesta av resten är kostnaderna för att hantera och demontera själva reaktorerna samt förhindra ytterligare läckage under tiden.

Andra rapporter ger vid handen att man hittills över de första fem åren ”bara” lagt ut cirka 4 biljoner yen, drygt 300 mdr, eller en femtedel av den förväntade totalkostnaden.

Överdrifterna

650 miljarder i förväntade kompensationer till 100,000 evakuerade blir cirka 6.5 miljoner per person, inklusive barn. 26 miljoner per fyrapersonersfamilj. De höga månatliga ersättningarna är en förklaring till varför motståndet är så högt mot att flytta tillbaka: Om staten lyckas repatriera dig så förlorar du din ersättning.

Samtidigt säger forskarna att varken långtids-evakueringar eller utbredd dekontaminering är medicinskt motiverat, eftersom att leva kvar i de värsta områden ändå är väldigt mycket mindre skadligt än att bo i exempelvis London med dess luftkvalitet.

När det gäller hanteringen av själva reaktorerna, så gör man väldigt mycket onödigt för att slippa tala klarspråk och gå emot särintressen som fiskerinäringen. Bland annat har man satsat ett antal miljarder på att skapa en isvägg i marken för att hindra nytt grundvatten från att nå reaktorerna och sen strömma vidare ut i havet. Grejen är bara att läckaget av radioaktiva ämnen från reaktorerna till havet innan isväggen var tillräckligt små för att snabbt spädas ut till insignifikanta mängder.

På samma hysteriska och kostsamma vis bygger man fler och fler vattentankar för att lagra dekontaminerat vatten som passerat genom reningssystem. Kruxet är nämligen att det inte på kemisk väg går att avskilja radioaktivt tritium (en väteisotop) som blivit en del av vattnet. Fiskare protesterar mot att göra det självklara, nämligen släppa ut vattnet i havet, trots att tritium är ganska snällt och mängderna sådana att utspädningen bums gör det till ett icke-problem. Politikerna vågar inte säga ifrån, så miljarderna får rulla.

fukushimatanks

Perspektiv

Ok, så 1600 miljarder är mycket pengar och det är inte någon stor tröst att en rationell politik baserat på cost-benefit-analyser antagligen hade reducerat kostnaderna till en femtedel eller mindre. Men går det att sätta kostnaden i relation till något?

Hittills har kärnkraften i världen producerat cirka 80 biljoner kWh el. Fukushima adderar en kostnad på 1.6/80 = 0.02 kr = 2 öre per kWh. Det är en relativt låg kostnad med tanke på exempelvis den svenska skattereduktionen på sol-el med 60 öre/kWh, plus ROT-avdrag eller investeringsbidrag mm.

Vi kan också jämföra med det tyska energi-eländet, vars totalkostnad väntas stiga till cirka 5000 miljarder fram till år 2025.

Japan har lagt ca 60 mdr per år på Fukushima hittills, att jämföra med Tysklands run-rate för energi-eländet på cirka 224 mdr/år i direkta EEG-avgifter. Elnätsförstärkningar mm tillkommer.

Slutsatser

Fukushima drar i storleksordningen två promille av Japans BNP. Det skulle en kärnolycka antagligen göra, ungefär, i vilket västerländskt land som helst. Sverige har mycket lägre BNP, så en olycka vore motsvarande billigare här. Detta är ett påstående som en del gröna reagerat mycket starkt på, men faktum är att kostnaderna är något politikerna väljer, och de väljer kostnader som är lagom tunga.

Fukushima ger oss också en möjlighet att skatta ett tak för kärnkraftens genomsnittliga katastrofkostnader: cirka 2 öre/kWh. Nu är det förstås så att Fukushima-reaktorerna var av 60-talsmodell med veka inneslutningar, sårbarheter vad gäller väteansamling och -explosioner mm. Nyare reaktorer som de svenska, som dessutom dragit lärdomar från Fukushima, är åtminstone en storleksordning säkrare (troligen betydligt mer). Den befintliga globala flottan borde därmed ha genomsnittliga skadekostnader under 0.2 öre/kWh. Nya reaktorer, gen3+, kan antas vara ytterligare en storleksordning säkrare.

Men få politikerna att sluta ösa pengar på att se ansvarsfulla ut och istället faktiskt vara ansvarsfulla, exempelvis genom att tillse att det byggs mer kärnkraft? Nejdetkanviinte! Istället spelar vi rysk roulette med klimatet genom fullt fokus på slumpkraft.

Penetration vs kapacitetsfaktor

”May you live in interesting times!” Så lyder en gammal kinesisk förbannelse. Och visst är det intressant att se hur långt man kommer på förnybartspåret, trots att det är något av en förbannelse med tanke på kostnaderna och konsekvenserna.

Jag har filat på några nya grafer som sätter slumpkraftens tillväxt i perspektiv och hjälper oss att få en känsla för hur det kommer utveckla sig. Men först lite ”teori”:

Slumpkraftens potential

Tidigare har jag pekat på hur vindkraftens tillväxt blivit ryckig och ostabil redan på ganska låga nivåer, samt att alla länder som är pionjärer inom solceller, dvs har skaffat sig en signifikant andel sol, numera bygger otroligt lite. De har alltså haft stora solcellsbubblor som sedan brustit. Förnybart-förespråkarna reagerar kraftigt när man påpekar detta och skyller på diverse olika saker: Kolkraftslobbying, finanskrisen, onda regeringar mm. Men det håller inte!

Istället är det så att slumpkraften i pionjärländer har börjat stöta på integrationsproblem och även problem med urholkat värde. För att förstå hur och var behöver vi två grundbegrepp: kapacitetsfaktor (hur mycket kraft man får i genomsnitt jämfört med toppeffekten) samt penetration (hur mycket el kraftslaget producerar som andel av all elproduktion). Båda uttrycks i procent.

Ett oflexibelt kraftslag (som vind och sol och för all del även kärnkraft) har svårt att närma sig (och överskrida) en penetration som motsvarar kapacitetsfaktorn. Orsaken är att när man närmar sig kapacitetsfaktorn så blir tillgången på el större än efterfrågan vissa perioder och el behöver då lagras eller kastas bort. Här är ett exempel där jag skalat upp Sveriges vindproduktion (egentligen ca 11%) till kapacitetsfaktor-nivån (ca 33%):

scaled_wind_dec_2015

Förutom att grafen visar hur vinden ofta är antikorrelerad mot förbrukningen, så ser man att produktionen av vind tidvis börjar överskrida totalförbrukningen.

Uppskalad slumpkraft gör fluktuationerna motsvarande större och svårare att balansera för övriga kraftslag. Ekonomiskt blir kraften värdelös på spotmarknaderna när verken producerar som bäst. Det här är inget större problem för kärnkraft som har en kapacitetsfaktor på 80-90%, men desto värre för sol och vind.

Vindkraftens nuläge

Om vi jämför vindkraftens kapacitetsfaktorer med penetration i olika länder ser det ut såhär:

wind-cf-pen-2015

(En teknisk not: Vindkraftskapacitet räknas i slutet på år medan elproduktionen räknas över hela år. Därför använder jag alltid medelvärdet av årets kapacitet och föregående års kapacitet när jag räknar fram kapacitetsfaktorer för året. Alla grafer i inlägget baseras på siffror från BP 2016.)

I grafen ovan kan vi se att den det enda land vars vindkraft överstiger kapacitetsfaktorn är Danmark, som har åstadkommit detta genom att vara ett mycket litet land med stor elhandel med grannarna. En del av ett elnät kan förstås ha tusentals procent vind, men hela elnät kan svårligen gå över kapacitetsfaktorn.

Trots talet om vindsnurror med hög kapacitetsfaktor så kan vi se att inget land har bättre kapacitetsfaktor i sin vindflotta än ca 34%, samtidigt som Kina är oöverträffat usel på cirka 16%. Det beror på att Kina subventionerat fram vind som man inte har tillräcklig flexibla och starka elnät för att hantera. Därför tvingar man ner produktionen, i den mån man ens anslutit vindparkerna till elnätet!

En annan observation är att vindpotentialen fortfarande är ganska outnyttjad i världen – bara några länder i Europa som kommit nära kapacitetsfaktorn. Totalt i världen ligger vindkraften på cirka 4% av elen.

Solkraftens nuläge

Här är motsvarande graf för solceller:

solar-cf-pen-2015

Ledarländerna i den här listan bygger i stort sett ingen solkraft längre. Italien och Tyskland har högst penetration – cirka 60% av ländernas respektive kapacitetsfaktorer. Jag tog inte med Spanien eftersom Spanien har en hel del termisk solkraft vilket inte särskiljs i BPs siffror och ger högre kapacitetsfaktor.

Bästa kapacitetsfaktorerna är runt 20% och om man tänker sig 15% som ett genomsnitt i världen så når man ungefär lika långt som Italien, med 8% solcellsel (idag ca 1%), utan att ta till dyra batterilösningar mm. Kapacitetsfaktorn kan dock höjas om man använder solföljar-utrustning, men det kräver att man motarbetar de takinstallationer som gröna älskar. (Annars kommer takinstallationerna stjäla utrymme av solföljar-installationer.) Solföljarutrustning kostar förstås extra och ger rörliga delar med vidföljande extra underhåll.

Utvecklingskurvor

Vindkraften har ett försprång till solcellerna, som bekant. Vindkraftens utveckling kan därför användas för att spå i hur det ska gå för solcellerna. Såhär har det sett ut globalt:

image012

Y-axeln anger tagna marknadsandelar per år. Vindkraften tog allt större marknadsandelar, ”exponentiellt”, fram till 2009. Sedan hände något och utvecklingen intog en mycket långsammare och mer ryckig bana. Medelvärdet de senaste tre åren har varit ca 0.4% tagen marknadsandel per år. Multiplicerat med en livslängd på 25 år så siktar det mot en slutlig global marknadsandel för vinden på 0.4*25 = 10%. Visst kommer vindkraften ta mer marknadsandelar än 0.4% framöver, men ännu så länge finns inget som tyder på att vindkraften kommer bli särskilt dominant. (Kärnkraften tog ca 2% global marknadsandel per år under sina bästa år på 80-talet med livslängder som visat sig vara långt över 40 år.)

Solcellerna har jag lagt på en förskjuten axel för att visa att de idag (2015) står ungefär där vindkraften stod 2009. Även solcellernas årligen erövrade marknadsandel kommer öka, men den historiska vindutvecklingen indikerar en risk för att även solcellerna snart börjar gå in i en mer ryckig och flack bana.

Solcellerna är förstås mer poppis och har en friare och enklare placering och har därför haft en mer brant stigande kurva trots högre kostnader. Den kan därmed även komma att skjuta upp högre, men med tanke på en dess lägre kapacitetsfaktor och att fler och fler länders solcellsbubblor spricker, så kommer inbromsningen isåfall bli desto tuffare. Vi vet att 2016 kommer medföra en ökning, men jag förutspår att 2017 blir det första solcellsåret som är sämre än det föregående.

Sammanfattning

Solcellerna ligger nu cirka 6 år efter vindkraften och knappar in på försprånget. Men fortfarande är utbyggnadstakterna av båda slumpkraft-slagen väldigt svaga om vi ser till vilka marknadsandelar som skulle behövas tas för ”100% förnybart”. Det finns också goda skäl att anta att visionen är svår att åstadkomma. Om slumpkraften tänjs och når upp till kapacitetsfaktorerna på 30 respektive 15% så blir summan bara 45% av världens el, och detta antagligen så långt in i framtiden att förbättringen äts upp av ökad efterfrågan. Vattenkraft och biomassa kan eller bör inte stå för resten, utan kanske 15% tillsammans som högst.

De gröna skriker varg när det gäller klimatet, men vägrar samtidigt plocka upp geväret utan skickar istället in en nybakad genuscertifierad relationskonsult i hagen. Vi har inget pionjär-elnät inom slumpkraft som visar på höga andelar. Frankrike visade däremot upp 80% kärnkraft redan för 25 år sen.

Finland på väg att förbjuda kolkraft

… är rubriken på ett inlägg hos Supermiljöbloggen.

Det är väldigt vanligt att något mer eller mindre förfluget förslag i något del av ett lands mylittleponyoffentlighet genast övertolkas till att bli ett garanterat utfall. Häromsistens rapporterade Veckans Affärer mfl att Tyskland förbjuder bensindrivna bilar år 2030. I själva verket handlar det om en resolution/önskan från förbundsrådet, som inte har någon lagstiftande effekt och därmed tillåter politikerna som sitter där att utan minsta risk önska fred på jorden och en ponny till alla barn.

Hursomhelst, Olli Rehn, finansminister med energiportfölj, tog i rejält när han jämförde ett kommande förslag att förbjuda finsk kolkraft från 2030 med att Finland var först i världen med kvinnlig rösträtt. (Även om jag tar kolkraftsproblematiken på allvar blir detta, för mig, ändå lite nedvärderande mot kampen för lika rösträtt.)

Supermiljöbloggens Beatrice Rindevall publicerar denna nyhet utan någon direkt reflektion, men hos mig går förstås tankarna igång. Hur kommer det sig att finnarna vågar utlova något sådant? Vilka faktorer gör att de kan befria sig från kolet? Tänka, tänka… Kan orsaken vara att landet producerade 0.01 TWh solcells-el under 2015? Kanske inte.

Finland producerade år 2015 ca 69 TWh el, varav 34% kärnkraft. Den försenade Olkiluoto 3-reaktorn kommer att addera cirka 18% extra kärnkraft och det nyligen påbörjade bygget av Hanhikivi 1 kommer addera cirka 14% för en total penetration av cirka 66%. Och kanske hinner man med ytterligare något bygge innan 2030 för att ersätta ett par av de små äldre finska reaktorerna. Nu är det förvisso så att Finland importerar en hel del el och om man jämför med konsumtionen så hamnar min prognos lägre än 66%. Men ändå, kolkraften är betydligt mindre idag än kärnkraftstilläggen.hanhikivi

Vilka slutsatser drar gröna av att det första landet som annonserat förbud mot kolkraft gör det främst genom att expandera kärnkraften? Givetvis samtidigt som Tyskland lägger ner kärnkraften och därför gör ungefär noll framsteg gentemot kolet?

Anrikning

För att skapa bränsle till de vanligaste reaktortyperna ”anrikas” naturligt uran till reaktor-uran. Detta innebär att halten av isotopen U235 höjs till 3-4% från det naturliga uranets 0.71%. Precis som i övriga delar av bränslecykeln, finns stor förbättringspotential som staterna och dess byråkratier står i vägen för. Jag ska förklara, men först lite grunder:

Gasdiffusion

Historiskt använde man gasdiffusionsteknik. Den går ut på att man kombinerar uranet med fluor för att skapa en gas, uranhexafluorid. Sen pressar man gasen genom ett membran och utnyttjar det faktum att U235 är något mindre än den andra isotopen, U238 (som alltså har 3 ytterligare neutroner) och kommer igenom något lättare. När man gör detta om och om igen så får man högre och högre andel U-235.

gaseous_diffusion

Att man måste komprimera gasen i varje steg och kyla bort värmen man får vid komprimeringsarbetet gör att metoden är väldigt energikrävande. Om man hittar gamla dåliga siffror för kärnkraftens ERoEI, energiåterbetalningstid eller CO2-intensitet, så kan det handla om att man räknat på gasdiffusionsteknik som dominerade fram till på 90-talet. Under höjden av kalla krigets kärnvapenproduktion så gick ca 7% av USAs el åt till gasdiffusionsanläggningar.

Gascentrifuger

Gasdiffusion har numera övergetts till förmån för gascentrifuger. Gasen centrifugeras alltså istället och de tyngre molekylerna rör sig mot centrifugens väggar medan de lättare molekylerna blir kvar i mitten.

centrifuge_cascade

Precis som med gasdiffusion så måste man göra detta många gånger för att höja andelen i varje steg och till slut nå den koncentration man önskar. Centrifug-tekniken minskar energibehovet till 1/50-del jämfört med gasdiffusion!

Utarmat uran

Avfallsströmmen från anrikningen kallas utarmat uran. I detta uran har halten U-235 sänkts från ursprungliga 0.71% till kanske 0.25%. Från 1 kg natururan får man idag ca 150 g kärnbränsle och 850 g utarmat uran.

Man låter alltså en relativt hög andel, 0.25/0.71 = 36% i exemplet, av allt U-235 hamna i avfallsströmmen. Det kan tyckas slösaktigt, men eftersom anrikningsarbetet som krävs blir större ju mindre U-235 som finns i materialet man jobbar med, så väljer man en ekonomiskt optimal punkt där det utarmade uranet kostar lika mycket extra att anrika som det kostar att köpa nytt natururan och anrika det istället. Om kostnaden för natururan blir högre, så flyttas optimum och man lämnar mindre U-235 i avfallsströmmen. Samma sak händer om anrikningstekniken blir effektivare och mindre kostsam! Det finns förstås kalkylatorer på internet som låter dig laborera med kostnader och finna optimum givet olika parametrar.

Laseranrikning

Det finns en effektiv teknik för isotopseparering som har varit känd rätt länge men ännu inte kommersialiserats, nämligen laserexitering. Genom att använda lasrar med särskilda våglängder kan man välja isotop att exitera vilket skapar laddade joner, och därefter kan man lätt separera ut dessa joner med ett elektriskt fält. Det här är en teknik som har potential att minska kostnaderna för anrikning till en femtedel, ungefär.

Om man minskar kostnaden för en enhet anrikningsarbete, en s.k. Separative Work Unit, eller SWU, till en femtedel, så får det till följd att optimal U235-halt i det utarmade uranet sjunker från 0.21% till 0.08%. Det höjer alltså mängden nyttiggjort uran från 0.5% till 0.63%, vilket innebär att man får ut 26% mer energi ur varje kg natur-uran!

Till det kommer att världen har lager av utarmat uran i storleksordningen 1.5 miljoner ton. Mellan tummen och pekfingret är den genomsnittliga halten i lagren av utarmat uran 0.25%. Det innebär att man med laser-teknik kan finna ekonomi i att åter-anrika lagren och få ut 0.25-0.08 = 0.17%, mot 0.71-0.08 = 0.63% från naturligt uran. Det innebär att lagren av utarmat uran motsvarar ca 1.5 miljoner ton * (0.17/0.64) = 400,000 ton natur-uran. Det motsvarar mer än sex årsförbrukningar i världens kärnkraftverk. Det finns hyggligt långt gångna planer på att bygga sådana anläggningar.

Tekniken skulle också teoretiskt även kunna användas till att separera isotoper efter plutonium- och uran-utvinning från utbränt kärnbränsle och på så vis ytterligare öka tillgången till fissilt bränsle och reducera avfallsströmmarna. Ackumulering av ”dåliga” isotoper av uran och plutonium begränsar annars kraftigt antalet varv man kan återanvända kärnbränsle i vanliga reaktorer.

Ni kan ju tänka er vad en storskalig utrullning av laseranrikning skulle kunna innebära för uranpriserna. 26% bättre utnyttjande av varje kg nybrutet uran, plus sex årsförbrukningar gratis. I den miljön blir det inte så kul att äga en urangruva! Men det är inte därför det sitter långt inne att få igång tekniken, utan det handlar om:

Vapenteknik

En väg till kärnvapen är att anrika uran till nästan rent U-235. Därför omgärdas anrikningsteknik av stora restriktioner när det gäller export, licenser, forskning mm. Det är exempelvis centrifuganläggningarna som varit det stora trätoämnet när det gäller Irans kärnprogram. Att Iran (och tillochmed Nordkorea) har civila kärnreaktorer anses okej, men centrifugteknik begränsar helst till de befintliga kärnvapennationerna.

Laseranrikning minskar fotavtrycket och kostnaden för anrikning kraftigt, vilket innebär att om tekniken blir spridd så kan stater gömma en fungerande anläggning på en yta som har ungefär samma storlek och energiförbrukning som en halvstor dagligvaruaffär. Det har inneburit att USAs regering, mfl, lägger på kraftiga restriktioner och byråkrati vilket givetvis driver upp kostnaderna och minskar såväl konkurrensen som den akademiska forskningen på området.

Det är på ett sätt förståeligt, men världen blir allt fredligare och vi har större möjligheter tilll spioneri och övervakning än någonsin, så sammantaget är den ökade risken för kärnvapenspridning obetydlig och bleknar jämte miljöskadorna och klimateffekterna av att hålla tillbaka kärnkraften.

Sammanfattning

Bättre anrikningsteknik utgör en av många metoder att stärka kärnkraften i världen, förbättra ekonomin och öka energiutbytet. Det är ytterligare ett argument till varför det helt enkelt är okunnigt att tro att urantillgången skulle vara en begränsande faktor för kärnkraften.

Givetvis skulle den här förbättringen inte vara så meningsfull om man istället valde breederteknik, exempelvis smältsaltreaktorer, som kan klyva alla tunga ämnen som man matar in och därmed öka utnyttjandet från ca 0.7% till nära 100%. Men eftersom lättvattentekniken är det som gäller idag och många betraktar innovativa reaktorer som orealistisk sci-fi, så är det meningsfullt att påpeka hur dagens teknik kan förbättras.

Som så ofta består det stora hindret i regeringars och byråkratiers motsträvighet och oförmåga att prioritera miljön högre än foliehattande om strålning och kärnvapen. En klassisk nejdetkanviinte!

CO2-utsläpp 2015

Det här blir en remake på ett två år gammalt inlägg, med färsk data över CO2-utsläpp illustrerad på några olika sätt. CO2-utsläppen i världen leds förstås fortfarande av Kina, följt av USA och Indien. De 20 största utsläppsländerna står för 80% av utsläppen (CO2-utsläpp enligt BP Statistical Review of World Energy 2016):

co2-2015

Sen förra inlägget har Indien växt en procentenhet, USA och Ryssland har tappat varsin procentenhet, några länder har bytt ordning och Turkiet och Thailand har ersatt Polen och Taiwan i topp-20. Dessa förändringar är ett ganska förutsägbart resultat av att ökande befolkning och ekonomisk konvergens förändrar marknadsandelarna i fossilutnyttjandet. Sverige ligger på 54 plats i utsläppsligan med sina 0.14%.

Självklart bränner folkrika länder oftast mycket fossiler, så första steget i att bilda sig en bättre uppfattning är att se på utsläppen per person. Grafen nedan visar CO2-utsläpp per person som en funktion av folkmängden. Den horisontella sträckan i grafen nedan är alltså respektive lands befolkningsantal i miljoner. (Befolkningsdata enligt FN).

co2-pop-2015

Notera att alla grafer i detta inlägg har samma inbördes storleksförhållande mellan areorna för respektive land – klumparna är bara är formade lite olika. Hursomhelst, vi får den vanliga bilden där USA och några andra länder står ut som stora utsläppare per person, medan några fattiga länder (Indien, Indonesien och Brasilien) har desto mindre utsläpp. Medelvärdet är 4.6 ton CO2/capita och Sverige ligger strax över snittet på 4.9 ton medan Kina ligger över på 6.5 ton och USA ligger på hela 16.9 ton och Indien på ynka 1.7 ton.

Ändå säger inte detta så mycket. Självklart har fattiga länder mindre CO2-utsläpp. Men om vi inte vill ha fattigdom, så vill vi antagligen hellre veta hur mycket CO2-utsläpp varje land ger upphov till per mängd producerat välstånd. Det kan vi se i följande graf, där CO2-utsläppen per BNP-dollar visas som en funktion av BNP-mängden. Den horisontella sträckan är alltså respektive lands BNP i miljarder USD: (BNP-data enligt Världsbanken.)

co2-gdp-2015

Här ser vi plötsligt att USA inte släpper ut särskilt mycket i förhållande till sin produktion, utan helt enkelt producerar mycket välstånd. Kina är däremot ganska ineffektivt, men det är förstås skillnad mellan att bygga upp ett lands infrastruktur och produktionsanläggningar på kort tid, jämfört med att producera rikedom utgående från en relativ mättnad i fysiskt kapital.

Jämför gärna våra europeiska länder. Det gröna föregångslandet Tyskland har CO2-utsläpp på 0.22 kg CO2/$, medan det ogröna kärnkraftslandet Frankrike ligger på 0.13 kg CO2/$. Det visar på skillnaden i utsläpp mellan att låta slumpkraft dryga ut fossiler och att låta kärnkraft ersätta fossiler. Sverige ligger i absolut världsklass på 0.097 kg CO2/$.

Grafen ovan visar den bistra verkligheten, dvs att Indiens låga per-capita-utsläpp inte beror på effektivitet, utan tvärtom på att man vägrat öppna upp landet och liberalisera ordentligt, vilket fått till följd att fattigdomen biter sig fast. Och eftersom genomsnittet i världen är cirka 0.45 kg CO2/$, så skulle världens utsläpp falla till en femtedel om jordens BNP producerades med svensk effektivitet!

Vill man problematisera ytterligare ett varv så kan man istället betrakta samma graf men där BNP är omräknat till köpkraftspariteter.  (BNP i köpkraftspariteter från Världsbanken.)

co2-gdp-pop-2015

Här är bilden väldigt likartad men något utjämnad. Vi ser att Kina fortfarande ligger högt, medan Indien framstår i lite bättre dager. Fortfarande är den absoluta ledaren i topp-20 kärnkraftslandet Frankrike på 0.12 kg/$ medan det gröna kolkraftslandet Tyskland hamnar på 0.20 kg/$. Sverige ligger utanför topp-20 på 0.10 kg/$ . Världsgenomsnittet hamnar på 0.29 kg/$. Och nej, om man tar med svensk utrikeshandel så blir våra utsläpp inte högre.

Helgläsning v39

Jag började för rätt länge sen med detta inlägg men fick inte iväg det, så allt är inte pinfärskt, men förhoppningsvis ändå intressant.

Flödesbatterier

Flödesbatterier är en teknologi som varit något av ett halmstrå för de som hoppas på fullt genomslag för slumpkraft. Det handlar egentligen om en sorts uppladdningsbara bränsleceller där elektrolyten lagras utanför cellen i tankar och därmed kan mängden skalas obegränsat för säsongslagring mm. Tyvärr har ett av de mer högprofilerade företagen som utvecklar tekniken nyligen konkat.

Dead Wrong

Hoppas att ingen missat Dead Wrong, en youtube-serie av Johan Norberg, där han förtjänstfullt gör processen kort med diverse myter och missförstånd kring ekonomi, miljö mm. Senaste videon:

Svensk solcellspark

Solsidan i Varberg, Sveriges största solcellspark, är invigd. 2700 KW för 23 miljoner, enligt uppgift. Anläggningen kommer producera ungefär lika mycket som en tredjedels landbaserad vindsnurra, vilket innebär att vi kan jämföra en kostnad på 23*3 = 69 miljoner med kostnaden för ett vindkraftverk på cirka 30-40 miljoner.

High Hitler

Hur droganvändning (crystal meth) påverkade tredje riket.

Clinton Cash

En text/dokumentär om hur Clintons rundat mutlagstiftningen genom att ta överpriser för att hålla tal. Jag hoppas för min del att detta är osann ryktesspridning, särskilt med tanke på den svenska kopplingen. Men eftersom jag ”primats” av exempelvis tv-serien House of Cards så har jag kanske blivit lite cynisk.

Tolerans

popper-tolerance

Science a la Carte

Sätter upp denna på min läslista.sciencealacarte

Oljepris-hämmare

Frackingen i USA har dämpat oljepriset, vilket i sin tur har dämpat frackandet. Idag finns det över 4000 borrade men inte färdigställda oljebrunnar i fälten i USA som väntar på ett högre oljepris. Det finns alltså en daglig produktion motsvarande hundratusentals fat olja som kan tas fram snabbt, lätt och billigt.

Moores lag

Det senaste om framtiden för Moores lag – vi börjar verkligen närma oss gränserna nu.

Hata politik

Bryan Caplans skäl att hata politik matchar mina egna.

Religiositet och långsiktig tillväxt

… är titeln på en färsk forskningsartikel som säger sig visa att det finns ett kausalt samband mellan minskande religiositet och högre tillväxt.

Kina expanderar kol utomlands

Då Kinas inhemska efterfrågan hackar och man sitter på extrema mängder industriellt kapital, så satsar man stort utomlands genom att kombinera finansiering och konkret byggande. Initiativet kallad ”One Belt, One Road” och har potential att göra enorm nytta när man finansierar och bygger infrastruktur och kraftproduktion. Men allt behöver förstås inte vara odelat bra och dit hör Kinas inblandning i 79 utländska kolkraftsprojekt:

chinas-overseas-coal-projects