Månadsarkiv: juli 2015

Helgläsning v31

1. Våra rödgröna rikspolitiker tycks dra benen efter sig när det gäller solcells-stöd, genom att starta sega utredningar. Bara 450 miljoner i statligt stöd över de kommande tre åren. Detta kommer visserligen uppvigla till en dryg miljard i totalt svenskt slöseri om man räknar in de privata och kommunala satsningarna, men det är ändå nästan för bra för att vara sant. Jag förväntade mig betydligt värre scenarier.

2. Indiska regeringen tar hårdare tag mot Greenpeace och liknande organisationer. Man har räknat ut att sådana organisationers motstånd mot seriös elförsörjning mm har sänkt BNP med 2-3%.

3. Även svalor avger chemtrails!

4. Diverse klimatforskare med amerikanska James Hansen i spetsen är på väg att släppa en studie som innefattar scenarier med snabbare havsnivåhöjningar, och den har redan triggat larm och motreaktioner. Det här är samma James Hansen som i maj skrev på DN Debatt för att kritisera den svenska regeringen för dess kärnkraftsnedläggningspolitik. Den som lever får se.

5. TED-talk: The secret to desire in a long term relationship.

6. Kina tycks vara lite otåliga när det gäller Iter, det internationella fusions-bygget, och satsar parallellt på en egen, större maskin. Pinsamt.

7. Vi har tidigare noterat att Kina bygger mycket vindkraft men får ut märkligt lite energi av den, med en kapacitetsfaktor på cirka 18%. Nu konstateras att samma sak gäller solceller och att man dessutom har stora kvalitetsproblem. 23% av solcellerna möter inte kvalitetskraven och 9% av solcells-elen släpptes inte ut på elnätet. Kina har alltså problem att knö in solkraften redan vid 0.5% sol-andel i nätet.

Hillary och energin

Som libertarian har jag lite svårt för amerikanska presidentkandidater i allmänhet utom Ron Paul, som tyvärr inte har någon chans. Hillary Clinton har förstås rödgröna dragningar med allt vad det innebär. Bland annat är hon en av de som jobbat mycket hårt för att göra kärnkraft dyrare och hon tänker fortsätta med det. Jag rekommenderar att se nedanstående intervju, där jag gissar att Hillary för de flesta framstår som en resonabel, kunnig och ansvarsfull politiker. Jag ser däremot bara samvetslös opportunism.

Nu har hon annonserat sina energi-vallöften och de två stora grejorna är:

  • en halv miljard solpaneler i slutet av första mandatperioden och
  • förnybar energi som täcker alla amerikanska hem efter tio år.

Det är ganska obegripliga mål, så jag tänkte helt kort göra matematiken.

En solpanel är på cirka 275 watt toppeffekt, så en halv miljard sådana ger cirka 140 GW. Det finns projektioner som placerar kumulativ global toppeffekt på 700 GW år 2020. Den amerikanska andelen av solcellerna blir isåfall cirka 20%, vilket är i paritet med amerikansk andel av global BNP. Inte särskilt visionärt att lova att köpa solceller ungefär som alla andra.

Givet 20% kapacitetsfaktor så får man ut cirka 245 TWh/år eller cirka 6% av amerikansk elproduktion år 2020. Inte så imponerande med tanke på att Italien och Grekland år 2014 låg på knappt 9%.

Tioårs-målet, då? Medvetet lite otydligare när man hänvisar till ”hem” och plötsligt pratar om energi istället för elektricitet? Men Hillary-kampanjen har släppt ett förklarande (nåja) diagram:

HillaryREplan

Hillary siktar alltså på 33% förnybart till 2027, dvs 17% extra mot baseline. Under Hillary-policies har kärnkraften ingen framtid och kärnkraften står för cirka 20%, så man kan ana början på ett tyskt scenario – att byta kärnkraft mot intermittent förnybar kraft.

Republikanska kandidater är oftast positiva till kärnkraft. Donald Trump exempelvis verkar vara omöjligt galen på många områden, men han ställde sig upp i samband med Fukushima och deklarerade att han är en stark kärnkraftssupporter (vilket även Ron Paul gjorde). Respekt för det! Men om jag finge kasta in en röst så skulle saken trots allt inte avgöras på kärnkraftsfrågan. Känns viktigare är att USA har en vettig utrikespolitik och där oroar jag mig över att de prominenta republikanska presidentkandidaterna motsätter sig dealen med Iran och normalisering med Kuba, exempelvis. Vi plockar fram popcornen och ser hur det går.

Klimatkonsensus

Jag har tidigare hänvisat till vetenskaplig konsensus för mitt ställningstagande i klimatfrågan. Signaturen Eschaton undrade nyligen om konsensus verkligen är så stort, med tanke på bland annat Lars Berns bloggande i frågan. Bern skriver såhär:

AMS (American Meteorological Society) har gjort en riktig opinionsundersökning där de frågade sina medlemmar:

Har människan haft en dominerande påverkan på klimatet de senaste 50 åren?

På den frågan svarade bara 52% ja! Det visar att det inte råder någon konsensus rörande människans klimatpåverkan som okunniga politiker gärna vill få oss att tro.

Den här siffran, 52%, tycks populär på klimatskeptiska bloggar och trummas även ut av exempelvis Heartland Institute, en amerikansk think-tank som historiskt har jobbat med Philip Morris för att ifrågasätta farorna med rökning. Om man vill se siffran i sitt sammanhang, så kan man betrakta AMS studie eller den här centrala tabellen, där siffran återfinns i övre högra hörnet:

climateconsensus

Wikipedia har detta att säga om AMS: ”Founded in 1919, the American Meteorological Society has a membership of more than 13,000 professionals, professors, students, and weather enthusiasts”. Nu har man via mail frågat drygt 7,000 av dem och fått 1,821 svar. Av dessa var 124 stycken publicerade forskare med sitt huvudområde inom klimatvetenskap (vänstra sifferkolumnen) och av dessa hävdade 78% att den globala uppvärmningen var huvudsakligen människoskapad, ytterligare 10% satte hälften av uppvärmningen på det mänskliga kontot och ytterligare 5% tyckte att det fanns för lite bevis men ändå lutade åt viss mänsklig förklaring. Totalt cirka 93% stöd för AGW (människoskapad global uppvärmning), alltså, och bara 3% hardcore-skeptiker som har en klar åsikt att uppvärmningen antingen inte existerar eller inte har med människor att göra.

Nu späds detta som synes ut av en stor majoritet som har annat meterologiskt fokus och där knappt hälften inte är publicerade forskare, och då hamnar totalen på 52%, men även där kan man räkna in andra kategorier och se 73% stöd för AGW och bara 9% hardcore-skeptiker.

Det hör också till saken att Lars Bern missrepresenterar själva frågeställningen, som inte handlade om de senaste 50 åren, utan de senaste 150 åren. Det är signifikant eftersom författarna skriver att:

We asked respondents specifically about global warming that occurred over the last 150 years. However, the findings of the 2007 Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) Report state that human activity has been the dominant cause of warming since the mid-twentieth century (Pachauri and Reisinger 2007, p. 39). Six respondents sent e-mails to notify us that their answers would have been different if we had asked about the most recent 50-yr time frame rather than the 150-yr time frame; the time frame used in the question may have also influenced other respondents. Our results therefore may represent a more conservative estimate of the consensus on global warming than would have been obtained had we asked about a 50-yr time frame. 

Något som däremot kan tala för Berns synsätt är att den starkaste prediktorn för synen på AGW i undersökningen var respondentens uppfattning om styrkan hos konsensus i fältet. Det kan antingen tolkas som att inte bara jag, utan även den här mer kompetenta gruppen av meterologiskt utbildade, viker sig för konsensusuppfattningen vilket ger en sorts självförstärkande spiral som kan vara svår att komma ur. ELLER så kan det tolkas som att när man har rätt om konsensus (som de facto är ganska hög), så har man även koll på fältet vilket korrelerar med kompetens att uttala sig om AGW.

Sen är jag tveksam till att denna konsensus-prediktor gäller de 124 respondenter som kan förväntas ha särskilt djup kompetens, dels för att de borde lita mer till sitt eget kunnande, dels för att skeptikerna är så få att det blir svårt att få statistisk signifikans och relevans i vad som spelar roll för den gruppens försanthållanden.

Sammanfattningsvis, jo, konsensus i klimatforskningen är stark och Lars Bern har i bästa fall varit väldigt slarvig när han fört vidare siffran om 52% på det sätt han gjorde.

Förnybart skalar inte

Under de bästa åren i mitten på 80-talet plockade kärnkraften åt sig cirka 2% av den globala elmarknaden per år. Sol och vind däremot har tillsammans kapat åt sig cirka 0.5% per år de senaste åren. Relativt sett växer alltså sol och vind idag cirka en fjärdedel så fort som kärnkraften gjorde innan den paralyserades av skräck och byråkrati.

Elproduktionen totalt i världen växer med cirka 3% per år, vilket betyder att sol och vinds sammanlagda 0.5% tillåter fossilkraften fortsätta att växa i absoluta tal. Såhär har tillskotten sett ut på senare år:

tillskott2015

Exponentiellt hopp

Många tror stenhårt på sol och vinds ”exponentiella tillväxt” och förutspår att fossilkraften snart är historia. Man tror att vi står inför ett snabbt teknikskifte vid en kostnadsmässig ”tippingpoint”, likt de vi sett med LCD-skärmar, smartphones mm. Jag skulle givetvis bli själaglad om det stämde, men det allra mesta tyder på att expansionen kommer att fortsätta en liten tid och sen få pyspunka.

Faktum är att pyspunkan redan inträtt för vindkraften. Jag har tidigare berättat att den har en linjär tillväxt sedan 2009, dvs ungefär samma mängd ny vindel varje år, vilket gör att man med en livslängd på 25 år kommer plana ut kring 10% av dagens elproduktion. Även om man dubblar detta så duger det inte långt – särskilt inte med tanke på att elproduktionen totalt sett växer.

Solceller däremot växer fortfarande enligt en kurva som med lite god vilja skulle kunna beskrivas som exponentiell, med cirka 38% per år. Med en fortsatt sådan tillväxt skulle solen gå från 3 promille av energin idag till 100% år 2032. Exponentialfunktioner är kraftfulla grejor! Men det kommer inte att ske, eftersom även solen kommer få pyspunka.

Ekonomin

Ett kvardröjande problem för solceller är ekonomin. Utbyggnaden fortfarande sker vid en låg nivå och den är policydriven, snarare än marknadsdriven. FN rapporterar i sin översikt att solcellsmarknaden år 2014 låg på $150 mdr och gav 46 nya GW medan vindmarknaden låg på $100 mdr och gav 49 nya GW. Det här visar hur dyrt sol är, särskilt om man betänker att vindkraft ger åtminstone dubbelt så mycket energi per installerad watt.

Jag nämnde förut att sol och vind växer med 0.5% av elproduktionen, medan all el växer med 3%. För att sol och vind ska börja krympa övrig elproduktion och därmed rädda oss från klimathot och partikel-utsläpp, så skulle sol och vind behöva knapra in 2% av befintlig elproduktion plus de 3%-en vi ser i ökad total elproduktion, dvs totalt 5% per år. Sol- och vindinstallationer skulle alltså behöva 10-faldigas, från $150+$100 mdr till $2500 mdr/år, för att i en god takt ta oss ur knipan. (Och detta bara på el-sidan. Sen har vi oljan och all industriell användning av fossil energi att ta itu med.)

$2500 mdr är 3% av BNP, vilket är oerhört mycket att lägga på en omställning inom el-sektorn, men om det bara vore denna kostnad som var problemet så skulle det ligga inom det möjligas gräns, särskilt med förhoppningar om fortsatta kostnadsreduktioner och BNP-höjningar. Tyvärr är det inte hela historien.

Intermittensen

Vindkraftsleveransen i Sverige såg ut såhär 2014, som andel av konsumtionen:

wind-by-hour-2014

Sorterat per timme som andel av konsumtionen ser det ut såhär:

sorteradvind2014

För solceller är det mycket, mycket värre:

sorteradsol2014

Nu får man erkänna att länder närmare ekvatorn har en lite bättre solkurva eftersom solskenet är mer utspritt säsongsmässigt och eftersom en del av lasten består av air conditioning, men det är fortfarande betydligt sämre än vindkraftens kurva. Dessutom kan man betänka att en hel del solcellsel kommer användas till just precis mer A/C.

Som jag påpekat i flera andra inlägg, så betyder det här att vindkraftspenetrationer över ca 20% och solcellspenetrationer över ca 10% gör att spotpriset på el inte kan finansiera nya installationer ens om kostnaderna är mycket lägre än idag. Elen kommer nämligen vara i stort sett värdelös vid gynnsamt väder. Drömmen om att dessa energislag ska bära sig utan stöd kommer därför aldrig uppfyllas. Tillskott av intermittent el utöver dessa nivåer ger upphov till allt mer strandad produktion som inte kan användas till något – att Danmark producerade 140% vind-el härom månaden är ett exempel. Det funkar för ett lilleputt-land som Danmark, omgiven av absorberande jättar, men det funkar inte för större elområden.

Externa kostnader

En hög andel intermittent kraft ger även upphov till andra kostnader: Övriga kraftverk kan inte läggas ner eftersom de behöver täcka upp när vädret inte ger någon sol+vind, men allt material och alla kostnader som gått till bygget av dessa andra kraftverk, samt all personal som måste vara på standby, måste slås ut på mindre produktion och kommer ge riktigt höga priser under dessa perioder. Denna mindre produktion kommer vara mindre bränsle-effektiv i genomsnitt eftersom kraftverken sällan kan gå för fullt. Därmed motverkas bränslebesparingen delvis av ineffektiv drift och fortsatta investeringar i annan produktionskapacitet.

Sedan har vi förstås kostnaderna och miljökonsekvenserna för all den extra nätkapacitet som byggs för att mildra effekterna av intermittensen. Exempelvis ska man bygga en elkabel för att balansera skotsk vindkraft med norsk vattenkraft. 1400 MW kabel ska kosta €2 miljarder, vilket betyder att kabeln är lika dyr som motsvarande vindkraftskapacitet.

Nästa hopp

För några år sen skuttade förnybart-hoppet från vind till sol. När solen tydligt gått över i sin linjära fas kring 2020 så kommer förnybart-hoppet skutta vidare till något annat, kanske batteri-teknik. (Idag finns nämligen inte på kartan att lagra el billigt, men om det gick så skulle givetvis intermittens-invändningen bli svagare.) Gud förbjude att vi skulle bygga några små oansenliga fabriker som klyver atomer istället för att köra ett nytt chickenrace mot klimatet med nästa gröna favorit.

Jeppens Leaf

För ett par månader sen skaffade jag mig en Nissan Leaf, en 100% elbil. Jag vet att elbilar är ett skapligt kontroversiellt ämne bland energi-tyckare. Ger det verkligen bättre miljö, mindre energiåtgång, lägre CO2-utsläpp etc? Är inte elbilar för dyra? Har de inte för kort räckvidd för att någonsin vara realistiska? Etc etc. Tänkte delge några tankar och mina upplevelser så här långt.

leaf

Motivation

Framförallt skaffade jag Leafen pga nyfikenhet och coolhetsfaktor, men även för att hjälpa till som early-adopter när det gäller en vettig miljöförbättrande innovation. För mig fungerar det bra med en elbil eftersom vi har två bilar i hushållet, så att den andra är en bensinbil. Det gör att vi mycket sällan begränsas av elbilens korta räckvidd, samtidigt som det mesta av hushållets transportarbete blir eldrivet eftersom jag pendlar fem mil enkel resa till jobbet.

Varför just en Leaf? Det fanns knappt några alternativ. Jag ville ha en normalstor bil, inte en kalle-anka-bil, och jag är för fattig/snål för en Tesla eller någon annan riktig prestigebil. Jag ville ha en ren elbil, inte en hybrid, eftersom jag tilltalas av enkelheten i drivlinan. Alltså blev det en Leaf – det är en mellanstor halvkombi med hygglig tekniknivå och är etablerad sen ett antal år och säljs i skapliga volymer.

Upplevelse

Man stör sig alltid på småsaker när det gäller nya prylar och så även här, men körupplevelsen är strålande. Jag har grym acceleration från stillastående och gaspedalen svarar linjärt och omedelbart utan störande upp- eller nerväxlingar. Motorn är i stort sett tyst, bara ett svagt vinande när man drar iväg. Superskönt.

Jag tankar normalt bara på jobbet och inte hemma, vilket betyder att jag måste dra ur och i sladden en gång per dag. Inga större problem, men det är ju inte vinter ännu. Jag antar att bilen kräver mindre reparation och underhåll än andra bilar. En elmotor bör vara rätt robust och man slipper växellåda, olja mm. Lite mindre verkstadstid och stopptid, alltså.

Räckvidden är just nu realistiskt 13 mil på den pendlingssträcka jag kör, vilket betyder att jag inte laddar hemma. Jag har ett par mil 110-väg och det mesta av resten är 90-väg, men med lägre hastigheter hade jag förstås kunnat få något bättre räckvidd. Räckvidden kommer försämras på vintern pga värmelast och antagligen kommer jag därför ladda litegrann även hemma under vinterhalvåret, men då vill man ändå ha sladden i för att ha en varm bil när man kör iväg.

Tretton mil räckvidd betyder att bilen är bunden till länet utom i nödfall, då man kan nyttja Chademo-snabbladdare på vissa McDonalds (30 min för 80% laddning). Det går rykten om att kommande generationer Leaf ska ha mer batteri – vi får se.

Ekonomi

Jag har inte köpt bilen, utan privatleasar den på två år, och utan det upplägget hade jag antagligen tyckt att det var för dyrt (ca 340,000 kr minus supermiljöbilspremie på 40,000 kr).

Nu erbjöd de ett avtal med 1500 mil/år för 3000 kr/månad, med 15 kr/mil i avgift för övermil. Leasingen bygger förstås på att Nissan tar supermiljöbilspremien, och ja, jag har lite dåligt samvete för att jag snyltar på det allmänna, men bara lite.

Halvförsäkring och försumbar skatt får jag betala själv. Om man räknar på det ser man att leasingavtalet kostar 24 kr/mil + 15 kr/mil för övermil, vilket är ganska billigt för en ny, häftig bil. Inget restvärde, så om två år kan jag lämna tillbaka bilen eller ta ett erbjudande om att köpa loss den. Eftersom arbetsgivaren betalar det mesta av elen så slipper jag den kostnaden, annars kanske man får räkna med 3 kronor ytterligare per mil.

Energi och CO2

Livscykel-studierna tyder på att elbilar sänker CO2-utsläppen även under antagandet att man har exempelvis en europeisk elmix. När man plötsligt inför en ny last så måste tillskottet på medelkort sikt komma från kol, gas eller förstörd efterfrågan. (Kärnkraft, vindkraft och solceller körs ju med respektive full förmåga och vattenkraften har bara sin tillrinning att tillgå.)

På lite längre sikt skapar dock den nya lasten incitament att skapa eller behålla produktion, och då är det rimligt att anta befintlig elmix. Om jag dessutom använder nordisk elmix så kommer CO2-utsläppen vara rejält lägre än för en bensinbil. Självklart har jag 100% kärnkraftsel från Vattenfall, men som sagt laddar jag mest på jobbet.

Batteri-degradering

Såvitt jag har förstått är degraderingen liten på så här kalla breddgrader. Dessutom har Nissan förbättrat batteriet i 2015 års modell med avseende på livslängd, framförallt värmetålighet. Men givetvis blir batteriets status om två år en viktig faktor när det gäller om jag kommer köpa loss den eller inte. Jag räknar med att ha kört ca 5000 mil då och det troliga är att jag lämnar tillbaka den och köper eller leasar en ny elbil, förhoppningsvis med lite längre räckvidd.

Statistik

Nissan har en skaplig webbsida där man kan kolla sin kör-statistik och dessutom en app varifrån man kan slå på och av laddning, värme mm och kolla laddningsstatus. Jag har hittills kört 212 mil och dragit 338 kWh för en bränsleekonomi på 1.59 kWh/mil. Min totala tid i bilen är 33h (fyhelvete vad mycket – tänk om bilen körde sig själv så jag kunde skriva blogginlägg istället).

Slutsats

Som sagt, väldigt skön körupplevelse. Det kommer vara elbil som gäller även i framtiden för min pendling. Nissan-återförsäljarna misstänker jag får betalt för att låna ut Leafar gratis några dagar till potentiella kunder, så testa gärna och spara lite soppa! Har du lagom pendlingssträcka och en annan bil i hushållet kanske detta passar dig lika bra som mig? Och nej, tyvärr får jag inte betalt av någon för det här inlägget heller.

Fira nettoimporten!

Det finns en ganska utbredd missuppfattning att det är bra för ett land att ha överskott i handelsbalansen, dvs att man nettoexporterar.  Om man omformulerar idén blir dock absurditeten ganska tydlig: ”När vi byter ut färgade små papperslappar mot olika nyttoprylar som datorer, kläder och robotar blir vi fattigare, medan vi blir rikare när vi skickar ut telefonväxlar, stål mm ur landet och får färgade papperslappar tillbaka.”

Självklart är det tvärtom: Vårt välstånd gynnas av att vi får in mer än vi skickar ut! USA har exempelvis haft en fantastisk period sen 70-talet med ett nettoinflöde av varor värt i storleksordningen 8 biljoner dollar. (Över 200,000 SEK/capita i gåvor från omvärlden, alltså.) Detta mycket pga en stark och pålitlig ekonomi och en attraktiv valuta, vilket gjort att utlänningar i praktiken skänkt USA varor i utbyte mot papper med fina symboler på. Betänk apropå det att sedan regeringsskiftet har kronan försvagats från 7 SEK/USD till 8.5.

Men jobben, då? Blir inte de fler om vi nettoexporterar? Inte nödvändigtvis. Inte ens vanligtvis. I praktiken har ”stärkt handelsbalans” (dvs minskande nettoimport eller ökande nettoexport) samvarierat med förvärrad arbetslöshet, inte förbättrad. Däremot kan ökad handel givetvis snabba upp takten med vilken jobb flyttar från en sektor till en annan. Och kom ihåg: Skydd för inhemska producenter är samma sak som exploatering av inhemska konsumenter!

Den direkta orsaken till att jag påpekar allt detta är att bloggaren Cornucopia? (Cornu) återigen visat sin totala avsaknad av koll på nationalekonomi. Enligt egen utsago är han ”Sveriges största oberoende blogg inom finans, ekonomi och miljö”, men förra gången jag gnällde på honom handlade det om att han inte hade en susning om definitionen på BNP och därför fått för sig att BNP blåses upp genom fler försäljningsled.

Den här gången handlar det alltså om att han inte begriper sig på utrikeshandel. Alls. Såhär skriver han:

Den svenska handelsbalansen med varor är fortfarande kraftigt negativ, och svensk BNP sänks alltså av vår handel med EU. Tvärt emot vad som trummas ut som vedertagen sanning gynnas inte Sverige av frihandeln inom EU. Vi betalar till EU dubbelt – först genom en nettoavgift mot EU i topp per capita och sedan genom import, som skickar ut jobb och välstånd från Sverige.

Inte nog med att han för fram idén att vi skulle tjäna på att slippa varor. Han tycker också att det är fel med frihandel, tillochmed inom Europa. Det är en helt fantastisk ståndpunkt. Men jag har genomskådat vad Cornu egentligen är – en merkantilist! Ni, vet, en anhängare till den där ekonomiska teorin som rådde mellan 1500-talet och 1700-talet, innan Adam Smith introducerade nya och bättre tankar? Enligt wikipedia:

”För att främja en positiv handelsbalans strävade merkantilisterna efter en stark centralmakt med förbättrad infrastruktur, starkt försvar och enhetliga system för mynt, mått och vikt. Det var även viktigt att reglera all ekonomisk verksamhet i syfte att främja exportorienterad produktion och minska importen.”

Stämmer in väl, eller hur? Han vill ha förbättrad infrastruktur, starkt försvar, dissar fria valutor som bitcoin medan han förespråkar innehav av guld och silver, samtidigt som han vill reglera för att främja ett utflöde av varor från Sverige och minska inflödet. Cornu! 1700-talet ringde och ville ha sin ideologi tillbaka!

Inget inlägg av den här typen är komplett utan en Milton Friedman-video, så håll tillgodo:

Danmark avskräcker

Förvillar-siten Supermiljöbloggen rapporterar att Danmarks vindkraft motsvarade 140% av den inhemska konsumtionen vid 15-tiden i torsdags. Nej, förvillandet består inte främst i att Supermiljöbloggen översätter The Guardians ”3 am” till ”15-tiden”, utan i att man spinner själva nyheten på sedvanligt grönt vis.

Tekniskt-ekonomiskt sett är denna överskotts-situation nämligen något negativt och borde mana till eftertanke, men förvillarna gör det till något positivt, jublar tillsammans med branschen och påstår att detta visar att en 100% förnybar värld är möjlig. Logiken saknas förstås. Jag har inget uppvärmningsbehov under de flesta timmarna nu på sommaren, men det säger inget om hur jag kommer klara vintern, exempelvis.

Vindbranschen kommenterar också i samband med rekordet att “Wind energy and renewables can be a solution to decarbonisation – and also security of supply at times of high demand.” Leveranssäkerhet vid hög efterfrågan!? Det är iallafall inget som dessa 140% visar. Givetvis hade det inte blivit några 140% om det inte varit semester, mitt i natten och frånvaro av uppvärmningsbehov!

Danmarks vindel är procentuellt nu ca 40%, eller nästan i nivå med andelen kärnkraft i Sverige. Sveriges vind däremot är bara cirka 11%, men vi ser redan priseffekterna tydligt. Såhär såg timvis vindkraftsproduktion ut år 2014 i Sverige, sorterade i storleksordning. Ett lätt utjämnad priskurva har lagts på. Under de 100 bästa vindtimmarna under 2014 med totalt 370 GWh vindproduktion så var det genomsnittliga spotpriset bara 19 öre/kWh. Under de 100 sämsta vindtimmarna med bara 12 GWh produktion så var det genomsnittliga spotpriset hela 36 öre/kWh. Ju mer vind och ju mindre kärnkraft, desto brantare kommer priskurvan luta. Under de 10 bästa vindtimmarna var snittpriset bara 5 öre/kWh.

prispertimme

Rödgröna vill gärna lura i dig att dessa låga priser är en fördel för konsumenterna, men minns att det här inte är en fri marknad, utan staten tvingar dig att betala elcertifikat för att kompensera vindkraftsbranschen för att dess produkt är lite värd men ändå dyr. Dessutom är det i många och mycket ditt eget elbolag, Vattenfall, som tappar intäkter och tvingas förstöra kärnkraftskapital som resultat av konkurrensen med vind. Sedan vid varje reaktornedläggning kommer elpriserna ta ett kliv upp till en högre genomsnittsnivå.

Danmarks exempel visar alltså att vi kan byta kärnkraften mot vindkraft, OM vi vill:

  • Ha torra älvfåror och saboterade älvbiotoper, alternativt släppa vatten förbi generatorerna utan att producera el, vid de tillfällen det blåser bra och efterfrågan är måttlig.
  • Reglera fler älvar eller bygga gaskraftverk och pipelines från Ryssland för att tillhandahålla tillräckligt med kraft när vinden blåser dåligt.
  • Hålla reda på elpriser på timbasis för att hantera vilda prisfluktuationer på el.
  • Fortsätta subventionera vindkraften kraftigt eftersom vindkraften får sämre (snart negativt) värde på spotmarknaden när den producerar som bäst.
  • Göra om Sveriges elproduktion från en lönsam del av utrikeshandeln (när vi säljer vattenkraft när priset är högt) till en förlustaffär där vi säljer vindkraft när priset är lågt.
  • Import av högre kontinentala elpriser och stora nationella utgifter för utrikesförbindelser och förstärkt elnät för att kunna hantera överskotten.
  • Översålla kulturlandskapet med vindsnurror istället för att behålla våra tre oansenliga fabriksområden med reaktorer.
  • Sänka omvärldens förmåga att bygga vindkraft (genom att binda upp vår reglerkraft i att matcha egen vindkraft så att vi inte kan hjälpa till längre).
  • Ge Åsa Romson och Annie Lööf fjädrar i deras hattar.
  • Sluta vara en förebild på kärnkraftsområdet.

Jag att det är precis så här det kommer bli, plus några dussin miljarder i slöseri på solkraft och havsbaserad vind som i de flesta aspekter är ännu sämre. Det finns inga tillräckligt starka rationella motkrafter, helt enkelt. Förvillarnas perspektiv är det som gäller under överskådlig framtid. Kärnkraften kanske gör comeback, men inte förrän den lagts ner i Sverige och vi får i det läget ta kostnaderna för att bygga upp nukleär infrastruktur och kompetens igen.

Johan Rockström i P1

En av årets sommarpratare är miljöprofessorn Johan Rockström och hans dag var igår, söndag 12 juli. Jag kan inte direkt rekommendera att lyssna till det, för det tar trots allt en dryg timme och är ganska segt och luddigt – dessutom till stor del en regurgitering av hans gamla TED talks. Men för er som hört något av det eller är nyfiken på vad jag har att säga ändå kan ha utbyte av det här inlägget.

Såvitt jag kan bedöma är Johans beskrivning av klimatproblematiken korrekt. Mänskligheten behöver börja ta ner fossilanvändningen ganska radikalt. Men Johan är uppenbart politiskt grönröd, så forskare han är! Jag samlade utan ansträngning ihop nio tydliga tecken på det:

  1. Vilseledande statistik om förnybarts storlek.
  2. Fokus på ganska meningslös opinionsbildning och vad kändisar tycker.
  3. Typisk ekonomisk analfabetism när det gäller jobbskapande.
  4. Framhåller klena anekdoter om att exempelvis någon saudier uttalat sig positivt om solceller som bevis på att fossil teknik är på väg ut.
  5. Överdrifter om förnybarts potential.
  6. Kontraproduktiva krav på ”rättvisa” i klimatavtalen.
  7. Krav på en ”fundamental ekonomisk omställning” och ekonomiskt stöd till en ”förnybart-revolution”.
  8. Hävdar att välstånd inte ger lycka.
  9. Exkluderar ny kärnkraft som lösning.

Nu kanske det klarnar varför Johan är en av de som regeringen valt ut att sitta i dess vetenskapliga råd, apropå det? Varken första eller sista gången som makten omger sig med ja-sägare.

Hursomhelst, lite mer konkret kritik: Trots att han trummar in stundens allvar är han alltså alltför optimistisk om möjligheterna, bland annat på så vis att han upprepar vanliga gröna överdrifter om förnybarts möjligheter och hur stora framsteg som gjorts. Exempelvis säger han (cirka 6 minuter in i podcasten utan musik) att Tyskland har 25% sol+vind i sin elproduktion, vilket är fullständigt felaktigt. De verkliga siffrorna för 2014 är knappt 15% (35 TWh sol och 56 TWh vind av totalt 614 TWh elektricitet).

Ordet ”hållbart” (sustainable) har ersatt (eller åtminstone kompletterat) ordet ”mångfald” (diversity) som starkaste mode-ord på universiteten i Europa och USA. Johan är förstås en av de främsta fanbärarna. Tyvärr dyker man aldrig ner i definitionen av hållbarhet, utan uttalar bara ordet som en sorts besvärjelse, som vanligt med det implicita antaganden om att förnybart och endast förnybart är liktydigt med hållbart (tänk valolja). Det är en av orsakerna till att Johan saknar konkretion och bibringar föga förståelse.

Som många andra gröna ägnar han tid och kraft åt att hylla att diverse popstjärnor, komiker, Påven mfl ställer sig bakom Saken. Han ägnar ännu mer tid åt att tala om hur en social revolution kan ”tippa” utvecklingen åt rätt håll. Jag är minst sagt skeptisk till att det fungerar ens i Europa. Men i Kina, världens största CO2-utsläppare? Glöm! Där avgörs utvecklingen av politbyrån, inte av hur många unga gräsrötter som popstjärnor lockar över till den gröna sidan.

Han upprepar som sagt också den motbevisade röda memen om att ökande rikedom och välstånd inte ger ökad lycka. Han framför dessutom den grönröda idén om att förnybart ”ger fler jobb”, vilket jag har bemött här.

Han nämner sitt egenorganiserade upprop, Earth Statement, som uppmanar politikerna att ta sitt ansvar under detta år med klimattoppmöten. Uppropet består av åtta punkter/påståenden som blandar högt och lågt och känns ganska ofokuserade. Punkterna uppmanar till att begränsa växthuseffekten genom genom att rika länder går före medan fattiga länder hoppar över (leapfrogs) fossilanvändning och går direkt till förnybart. Detta är förstås en självmotsägelse! Det säger dessutom emot tesen att förnybart är billigt – vore det det så skulle ingen behöva gå före och utvecklingsländer skulle inte behöva stöd. Utopiska uppmaningar om exempelvis globala feed-in-tariffer för förnybart slängs in som krydda.

Kraven på ”rättvisa” är ett stort hinder för klimatöverenskommelser, tvärtemot vad rödgröna som Johan normalt tror. Jag har utvecklat varför i min bloggpostning om Klimatavtal riggade för misslyckande.

Punkt 5 i uppropet är något jag kan hålla med: ”We must unleash a wave of climate innovation for the global good, and enable universal access to the solutions we already have.” Den enda klimatinnovation som hålls tillbaka är nämligen kärnkraftens. Och den enda universella tillgång till lösningar som begränsas är såvitt jag vet tillgången på kärnkraftslösningar. Resten är tämligen allmänt spritt och kraftigt politiskt subventionerat därtill.

Men givetvis menar han inte det jag skulle önska att han menade, eftersom han uttalar sig mot kärnkraft i frågestunden efteråt. Exakt vad han menar är oklart, troligen bara att han hoppas att det ska lösa sig på något sätt, vilket implicit kan ses som ett medgivande av att adekvata lösningar saknas idag. På det hela taget serverar Johan en väldigt tunn soppa med mycket förmaningar och abstrakta visioner men med mycket lite konkreta siffror och lösningar. En bunt iögonenfallande grönröda missförstånd och felaktigheter gör inte saken bättre. Ännu en förslösad möjlighet.

Helgläsning v28

1. Sara Mohammad om vänsterpartiets låsningar när det gäller kvinnoförtryck.

2. Den här boken ser intressant ut: Markets without Limits: Moral Virtues and Commercial Interests

3. Conversable Economist om Peak Farmland, Peak Timber, Peak Car Travel, Peak Child:

Since about 1940 American farmers have quintupled corn while using the same or even less land. Corn matters because it towers over other crops, totaling more tons than wheat, soy, rice, and potatoes together. Crucially, rising yields have not required more tons of fertilizer or other inputs. The inputs to agriculture have plateaued and then fallen, not just cropland but nitrogen, phosphates, potash, and even water

4. Österrike & Co visar på en helt extrem dubbelmoral när de nu stämmer Storbritannien inför Europadomstolen pga landets stödsystem till ny kärnkraft (Hinkley Point C). I Europa öses tusentals miljarder i subventioner på förnybart, av bland annat Österrike. Jag ger inte stämningen några stora chanser i EC.

5. Mycket pedagogisk video om Fukushimas insignifikans för miljö och hälsa:

6. Vindkraftsbranschen rapporterar ett tvärstopp i investeringar under andra kvartalet iår:

”För första gången sedan Svensk Vindenergi började med kvartalsvis insamling av uppgifter från turbinleverantörerna för tre år sedan, har det inte tillkommit några bindande kontrakt […] Genomsnittet per kvartal de senaste 12 månaderna är 131 MW.”

Min kommentar: Låga elpriser (20-30 öre) och låga elcertifikatspriser (krupit ner under 15 öre) leder till att det inte går att räkna hem nyinvesteringar i vindkraft. Trycket ökar på den grönröda regeringen att öka elcertifikaten och få fler reaktorer nedlagda, så att vindkraften blir lönsam igen.

Lekstuga i klimatarbetet

(Tillbaka från semester och tänkte blogga lite mer intensivt framöver.)

Hanna Lidström är med i Grön Ungdoms förbundsstyrelse, har påbörjat en utbildning till ämneslärare i matte och samhällskunskap och är kanske mest känd för att ha försökt komma med i Paradise Hotel. Ni kanske minns att Alice Bah Kunke, vår kulturminister, på sociala medier berömde Hannas kandidatur med utropet ”Hannababy! Det är DU som är grymmast.”

För ett år sen, strax innan valet, noterade jag att Hanna vältaligt invände mot förbifart Stockholm: ”Men mest arg kanske jag blir över det patriarkala i motorvägen. Förbifarten är ett skrytbygge för män av män: En kukförlängare.”

Men det var då det. Nu hyser Hanna tillförsikt inför klimattoppmötet i Paris. Varför? För att pojkbandet One Direction lanserar en klimatkampanj! ”One Directions kampanj förändrar helt spelplanen inför Parismötet.”  Vad ska man säga, utan att vara alltför taskig?

Jag gillar engagemang och det är väl okej att vara lite överentusiastisk som 21-åring när man är med i en ungdomsstyrelse. Som enskildhet kan det passera, alltså, men problemet är att vi inte ser så mycket seriösare och mer realistiska anslag från de gröna överhuvudtaget. Energin läggs på symbolik, på orealistiska ”pepp”, på personlig, verkningslös asketism och på att demonstrativt vara emot diverse olika saker. Det fullkomligt haglar meningslösa slag i luften som ”divestering” eller att tvinga Vattenfall till kapitalförstöring i Tyskland. De erkänner bara mycket lokalt (när det är dags för NIMBYism) det faktum att många förnybara energislag är enormt miljöstörande. De försöker överträffa varandra i att lura varandra om storleken hos förnybara framsteg och möjligheter.

Samtidigt noterar Hanna att förutom One Direction har även mindre betydelsefulla spelare, som påven, gett sig in i klimatkampanjen. När påven inte tuggar kokablad lägger han nämligen hela sin påvliga vikt bakom kritik mot konsumtion, fria marknader, teknologi och klimatpåverkan. Bland annat säger han: “our immense technological development has not been accompanied by a development in human responsibility, values and conscience.”  Antar att han talar för sig själv och för de sina. Vi andra har däremot definitivt gjort stora framsteg vad gäller värderingar!

Jag har även tidigare påpekat hur gröna och kristna förenas i sin asketiska inställning, men nu tar påven ett långt, långt kliv åt det grönröda hållet, dock givetvis med den eviga skillnaden att påven inte ser ökande befolkning som ett problem. Självklart är påven helt med på de grönas motstånd mot kärnkraft, med liknande appeal-to-nature-argument:

In an audience with Japanese Bishops, Pope Francis had criticized nuclear power by comparing it with the Tower of Babel […]. When human beings attempted to reach heaven they triggered their own destruction. “Human beings should not break the natural laws set by God,” the Pope said.

Hursomhelst, det är värt att gräva djupare i hur det kommer sig att vår miljövänligaste och minst skadliga energikälla, kärnkraften, omges av så tung byråkrati och så negativ opinion att den får ge vika till långt värre energikällor. Kommer förhoppningsvis med lite nya insikter kring detta kommande veckor. Så länge kan det vara värt att ta en koll på en amerikansk undersökning om vad som påverkar synen på olika vetenskapsrelaterade frågor. Det visar sig att religiositet inte har någon större påverkan på attityder till kärnkraft och GMO, medan givetvis utbildningsgrad har stark påverkan (och kön en viss påverkan):

factors_nuclear_pew