Lazard är en konsultfirma inom bland annat finansiell rådgivning som ger ut en årlig rapport som jämför kostnader för olika sorters elproduktion. Signaturen Anders tipsade om att årets utgåva nyss utkommit och undrade hur jag såg på den. Eftersom rapporten används mycket i den internationella debatten och ger en översiktsbild av energikostnader så är den väl värd ett inlägg.

En förenklad version av nyckelgrafen i rapporten på sidan 2 av Lazard’s Levelized Cost of Energy Analys v12.0 ser ut såhär:

Det här är en ganska spektakulär jämförelse eftersom solcellfarmer hamnar näråt 32 öre/kWh, vindfarmer neråt 25 öre, vilket är billigare än ”konventionell energi”, ofta med stor marginal dessutom. Här följer fördjupningar som syftar till att förmedla en förståelse av vilka delar av verkligheten som speglas av grafen.

Korrekt utförd matematik

Såvitt jag kan bedöma finns inget att invända mot beräkningarna i sig – de är kompetent genomförda. Däremot vill jag belysa hur parametrarna in till beräkningarna och de avgränsningar man gjort påverkar resultatens relevans. (Lazard själva framhåller de flesta av dessa avgränsningar och redovisar på ett föredömligt sätt känslighetsanalyser som varierar parametrarna, men det är definitivt värt att fördjupa ytterligare.)

Amerikanska solkostnader

Kostnaderna som anges i nyckelgrafen är rent generellt amerikanska. När det gäller solceller och vind så handlar det inte ens om ett amerikanskt genomsnitt, utan kostnaderna är illustrativa för de allra bästa områdena i USA. För solceller så handlar det om ”US Southwest” (detta faktum är gömt i en liten fotnot på sidan 16) vilket är ett område i absolut världsklass och man antar en kapacitetsfaktor med solföljarutrustning på 32%:

Det är att jämföra med de folkrika delarna av Kina och Indien i kartan ovan, för att inte tala om svenska kapacitetsfaktorer på 10% utan solföljarutrustning. (Det är frågan om det går att räkna hem solföljare när de utsätts för rejäla vintrar.) På sidan 9 finns en graf som listar kostnader för olika världsdelar, men ”Northern Europe” antas ha 13-16% kapacitetsfaktor, vilket jag betraktar som väldigt högt. Som jag förstår det måste man ner i södra Tyskland för att få 13% och ner i Spanien för att få 16%. Ändå beräknar Lazard nordeuropeiska solcellskostnader till minst $80/MWh (72 öre/kWh). (Och det gäller för stora farmer – för takprojekt är kostnaden skyhög.)

Amerikanska vindkostnader

Den låga änden av kostnadsspannet för landbaserad vind bygger på en kapacitetsfaktor på 55%, vilket tycks gå att uppnå i vissa projekt på de stora slätterna i USA, men är väldigt, väldigt långt ifrån bredare genomsnitt. Dessutom gäller det att vindprojekt som placeras i sådana områden med optimal vind kräver ofta lång transmission istället.

Amerikanska kärnkraftskostnader

För kärnkraft, kolkraft mm bygger beräkningarna på amerikanska erfarenheter av nybyggen enligt deras regelverk och krav på säkerhet och miljöhänsyn. Som bekant hade USA en 30-årig paus i reaktorbyggandet, varpå man började bygga fyra reaktorer av en ny modell, AP-1000. Pga osäkerheter i regelverket och svårigheterna det inneburit att bygga enligt en ny design med en ovan leverantörskedja har allt dragit ut på tiden, vilket innebär att kostnaderna dragit iväg proportionellt. Därför har Lazard antagit en kapitalkostnad på $6500-12250/KW och en byggtid på 5.7 år. Det inte alls fel som en illustration av det som varit, men för ett serieproduktionsprogram är det pessimistiskt. Från Sydkorea och Kina rapporteras kostnader neråt $3000/KW och byggtider som i flera fall kommit under 4 år. Och då har dessa länder ändå inte kommit igång med riktig massproduktion. Här är industrins kostnadsspann enligt en något äldre analys:

AP-1000 är designad för billigare drift- och underhållskostnader med diverse förenklingar och smarta lösningar, vilket inte tycks reflekteras i Lazards antaganden. Vidare är dess designade livslängd 60 år, men Lazard antar 40 år.

Amerikanska kolkraftskostnader

Vad gäller kolkraften finns trots allt hyggligt hårda miljökrav i USA, förstärkta av Obama-administrationen. Kolutvinningen ska ske med återställning mm och förbränningen ska ske efter att kolet skrubbats från föroreningar, med diverse filter på plats och med relativt strikta krav på hantering av aska mm. Det är ett skäl till att Lazards kostnader är högre än i länder som Kina och Indien. Samtidigt är det förstås så att rapporten inte tar hänsyn till externa kostnader i form av luftkvalitetsförsämringar och växthuseffekt, vilket innebär att kolkostnaderna även underskattas på ett sätt som inte (heller) värderas av marknaden.

Ränte-parametern

Lazard-rapporten använder sig av en ganska hög kalkylränta på 7.7% efter skatt. Det får till följd att sol, vind och kärnkraft som har höga byggkostnader och låga drifts- och bränslekostnader får en förhöjd kostnadsbild gentemot andra energislag som har omvänd kostnadsrelation. Faktum är att det finns många solentusiaster som gnäller på Lazardrapporten pga detta, eftersom förnybartprojekt i USA normalt åtnjuter lägre ränta. Men faktum är att en sådan relativt hög ränta är fullt motiverad eftersom dagens förnybartprojekts låga räntor bygger på att skattebetalare och konsumenter säkrar projekten genom direkta subventioner och garanterade priser, s.k. PPAs.

En viktig effekt av hög ränta är däremot att produktion som sker bortom ett par decenniers tidshorisont betraktas som i stort sett värdelös. Idag byggs reaktorer för 60 års livslängd och fixar antagligen det dubbla om man så önskar. Lägre ränta uppvärderar långlivade energislag. Om man tittar noga illustreras detta av att vindkraften i känslighetsanalysen på sidan 5 blir 19% billigare vid 5.4% ränta medan kärnkraften blir 28% billigare. Ur ett långsiktigt miljö- och resursperspektiv går det att diskutera hur långlivade produktionsresurser bör värderas.

Ignorerad intermittens

Lazardrapporten påpekar att man inte tar hänsyn till ”capacity value vs. energy value; stranded costs related to distributed generation or otherwise; network upgrade, transmission, congestion or other integration-related costs”. Jag har tidigare visat hur vindkraftsintegrationen i Sverige medför avsevärda kostnader och detsamma gäller förstås solceller.

Förutom dessa osynliggjorda integrationskostnader är slumpkraft helt enkelt mindre värd på spotmarknaderna när produktionen börjar bli signifikant. I Tyskland, exempelvis, är en kWh kol- eller gaskraft värd i genomsnitt ca 50% mer än en kWh vindkraft enligt en presentation av Fraunhofer av ”market value factors” för 2017:

Sammanfattning

Lazardrapportens jämförelser är relevant för statiska amerikanska förhållanden under antagandet att den intermittenta produktionen kan byggas där det finns elnätskapacitet och balanskraft ledig. Det går att argumentera för att kärnkraftskostnaderna inte är representativa för ett serieproduktionsscenario och att kraftslaget missgynnas i allmänhet, men illustrerar samtidigt på ett acceptabelt vis varför kärnkraft inte kan komma igång i USA utan stöd. Den illustrerar även varför USA rör sig mot en kraftproduktion främst byggt på frackad naturgas utdrygat med vind och sol.

Genomgången i den här bloggpostningen förklarar varför man bör vara mycket försiktig med att överföra en kostnadsjämförelse som bygger på världsklass-resurser av sol och vind samt höga kol- och kärnkraftskostnader med sina motsvarigheter i exvis Asien eller Europa. Det går att diskutera om relevansen ens sträcker sig till USAs folkrika östkust.

Den intresserade kan läsa även en annan Lazard-rapport, Levelized cost of storage för att få en känsla för hur långt bort storskalig batterilagring av el egentligen är. Jag kan återkomma till den.

Alf Hornborg, professor i Humanekologi vid Lunds universitet, kritiserar Hans Roslings ”glättiga världsbild” i en lång artikel i Ordfront (tryckt medium), som nu återpubliceras i delar på siten globalpolitics.se. Artikeln passade bra såhär i Halloween-tider, för i allafall jag blev mörkrädd när jag läste den. Här är första delen, och här är andra. Tredje delen är i skrivande stund ännu inte publicerad.

Jag försöker strukturera min kritik med ett liten kommentar före varje citat från artikeln. Det blir ganska långt, men ger förhoppningsvis ändå snabba inblickar.

Hornborg börjar starkt, såsom anstår en professor, med en ”guilt by association” baserad på att Bill Gates gillar Roslings bok Factfulness:

”Det kan knappast vara en tillfällighet att böcker som hyllar världssamhällets nuvarande utveckling får beröm av en av dem som tjänar mest på den.”

I postmodern antikolonial historieskrivning är normalt att världshistorien består av ”kolonialismen” i bestämd form. Andra imperiers kolonier, mongolernas slaktande, islams spridning via svärdet, det interna slaveriet i Afrika etc existerar inte, utan före Europas härjningar så ägde mänskligheten sin frihet och åtnjöt en jämnt fördelad rikedom:

”De flesta av hans historiska diagram börjar med året 1800, alltså efter att världen har formats av sekler av europeisk exploatering, slaveri och erövringskrig. Men kolonialismen nämns över huvud taget inte. Att mäta framsteg i förhållande till en punkt i tiden som för större delen av världen var ett extremt lågvattenmärke är att göra det felaktiga antagandet att genomsnittlig livskvalitet år 1800 kan ses som representativt för mänskligt liv genom hela vår arts förflutna.”

Att Kinas BNP år 1800 ännu var större än Västeuropas pga industrialiseringen ännu inte kommit igång ordentligt kanske Hornborg inte känner till, ej heller att USA knappt fanns på BNP-kartan då?

Kommunismen har stått för många övertydliga experiment som visar hur välståndsutvecklingen genom institutionell påverkan kan fås att ta paus i länder som i övrigt har utmärkta förutsättningar. Detta är inget Hornborg tagit notis om:

”I Roslings berättelse – liksom i Rostows, Pinkers och Norbergs – är alla människor på väg mot den översta nivån och framsteg är en fråga om att »komma ikapp«, som om ojämlikheten i världen handlar om skillnader i tiden snarare än i rummet.”

En av Roslings mest tydliga och välkända statistiska demonstrationer är hur världens välståndsklyfta försvunnit (kamelformen har blivit en dromedar):

Hornborg sov under ovanstående Rosling-lektion:

”Det finns i den berättelsen ingen egentlig klyfta mellan rika och fattiga – tydligen bara en illusion som bygger på att vi tänker fel – utan ett kontinuum av sju miljarder människor som alla är på väg åt samma håll.” 

Den vite mannens börda är uppenbarligen så djupt inetsad i Hornborgs världsbild att allt folk skriver omtolkas i ljuset av detta:

”Det underförstådda budskapet är att vi kan hjälpa alla människor nå fram till målet genom att fortsätta att göra det vi har gjort de senaste två hundra åren.”

(I själva verket så har varje land möjligheten att välja framgångsreceptet, dvs att anamma och vårda kapitalistiska institutioner! Det handlar inte om att ”vi” ska hjälpa.)

Ett vanligt tema i postmoderna antikoloniala irrläror är att västerlandets välstånd baseras på utsugning av u-länder. Det är helt enkelt fel – vår BNP producerades i allt väsentligt hos oss, uppfinningarna gjordes här och det hårda fabriksarbetet utfördes här, kolet utvanns här, stålet här. Visst, lite bling (guld), bomull, kryddor, porslin hämtade vi, men det var knappast avgörande. Inte ens gummit. Kolonialismen hade ingen avgörande betydelse för västerlandets välstånd, annat än vad gäller dess effekt på hur regelverket för handel och konkurrens påverkades i en gynnsam riktning. Hornborg tror annorlunda:

”systemet präglas av motsättningar och maktrelationer. De låga lönerna på nivå 2 och 3 är vad som gör det möjligt för de som befinner sig på nivå 4 att köpa en bil – och vad som gör det omöjligt för dem på nivå 2 och 3 att göra det. Även om vi inte kan urskilja en enkel klyfta mellan rika och fattiga finns det alldeles tydligt en polarisering mellan de som har mycket pengar och de som har lite, och den polariseringen drivs fram av globaliseringen. Som länder som Kina har upptäckt är låga löner bra för affärerna.”

(Sista meningen, att ”Kina upptäckt att låga löner är bra för affärerna” är rätt och slätt ekonomisk analfabetism. Varje land har lönelägen som motsvarar produktiviteten i deras ekonomiska sektorer. Och med Kinas snabba produktivitetsutveckling har givetvis löneläget ökat i motsvarande takt. Globaliseringen driver fram konvergens, inte polarisering.)

Hornborg tar lätt på statistiska sanningar:

”Tvärt emot vad Rosling, Pinker och Norberg hävdar har den globala ojämlikheten ökat mellan 1980 och 2016.”

Ourworldindata förklarar det faktiska läget i följande infografik.Du som bloggläsare vet med säkerhet att Bill Gates tjänade sina pengar inom ett mjukvaruföretag som ur ett makroperspektiv knappt haft någon fysisk tillverkning och vars arbetskraft främst består av högavlönade programmerare, och vars kunder främst varit rika västerländska företag, alltmedan privatpersoner och småföretag världen över traditionellt piratkopierat produkterna. Hornborg har föga förvånande en annan syn på saken:

”Sådana kategorier hjälper oss inte förstå hur Bill Gates tjänade ihop sin förmögenhet genom att använda sig av lågavlönad arbetskraft runt om i världen.”

Vi lever idag mitt i ett mirakel av välstånd, demokrati och tolerans. Men en postmodernist ser det förstås inte så:

”Liksom den biologiska evolutionen saknar människans historia en övergripande riktning. Frågan om världen blir bättre kan inte besvaras med ett enkelt ja eller nej.”

Man kan fråga sig hur mycket ljus som skulle observerats från en omloppsbana kring jorden för 200 år sen. I stort sett inget, förstås, vilket visar att resurser skapats. I den postmoderna världen har resurserna däremot mest flyttats, sugits ut:

”Att titta på satellitbilder på nattlig belysning är som att titta på de bilder som brukar användas för att illustrera optiska illusioner. En klassisk sådan teckning kan antingen tolkas som en hare eller en fågel. Satellitbilderna kan få oss att se ekonomisk och teknisk tillväxt antingen som ett ymnighetshorn eller som en ansamling av resurser från andra delar av världen.” 

Alla som förstår ekonomi bättre än Hornborg är förstås nyliberaler, även gamla sossar som Rosling:

”Eftersom framgångsrik miljöpolitik brukar korrelera med tillväxt är det lätt att dra slutsatsen att tillväxt gynnar miljökvalitet. Rosling, Pinker, Norberg och andra nyliberala optimister tänker sig därför att tillväxt och teknikutveckling är bra för miljön, snarare än en destruktiv kraft.

Som den ideologi-befriade professor han naturligtvis är, passar Hornborg på att ta avstånd från ekomodernismens idéer:

”som andra nyliberala ekomodernister ser han teknisk intensifiering – de lysande områdena på satellitbilderna – som nyckeln till global rättvisa och hållbarhet.”

(Låt oss vid sidan av ekomodernismen även ignorera att i princip såfort kvinnorna flyttar in till stan så ”normaliseras” födslotalen och övergången till utbildad och emanciperad medelklass påbörjas.)

Decouplingen i väst är ett faktum, men materialbehovet är förstås stort i Asien där man snabbt bygger upp ett modernt samhälle med betong och stål.

Dessa två faktum är tydligen svåra att hålla isär, trots att Rosling, Pinker mfl givetvis är tydliga:

”En av hans optimistiska förutsägelser som genast kan avfärdas är att teknikutvecklingen skulle leda till avmaterialisering – att vi nu kan »göra mer med mindre«. Denna vision motsägs bestämt av en rapport från United Nations Environmental Programme (UNEP) som visar att den ekonomiska tillväxtens materialintensitet i stället har ökat under det senaste årtiondet.”

Kärnkraften som lösning bemöts smidigt med ett avfärdande med ”fantasifullhet” samt ett påstående rakt ut i det blå att ”ojämlikhet” är en förutsättning för att utveckla och anamma kärnkraften:

”När det gäller hur vi ska undvika dramatiska klimatförändringar är det knappast förvånande att Pinkers främsta förslag är att bygga ut kärnkraften. Den närmast universella tilltron till tekniska framsteg – som illustreras av Pinkers och Norbergs fantasifulla vision om kärnreaktorer som drivs av sitt eget avfall – utgår från ofullständiga insikter om vad modern, globaliserad teknik egentligen är, ur ett globalt perspektiv. Standardberättelsen utgår ifrån att snillrika personer sedan industriella revolutionen har upptäckt nya teknologier för att utvinna energi ur naturen. Men i den berättelsen ingår inte världsekonomins ojämlikhet som en del av förutsättningarna för att utveckla och anamma sådana teknologier.”

Hornborg redovisar en ideologiskt betingad och felaktig bild av industrialiseringens förutsättningar. De tekniska grundvalarna för industrialiseringen fanns i Kina långt innan processen tog fart i Europa. Kina var ett imperium med betydligt större BNP än Europa och hade kunnat dra igång en industrialisering OM man hade haft de institutionella förutsättningarna, dvs fri företagsamhet istället för toppstyrt feodalvälde:

Investeringarna i ångkraft i 1700- och 1800-talens Storbritannien skulle ha varit omöjliga utan den atlantiska slavhandeln, de koloniala bomullsplantagerna och ansamlingen av kapital i det Brittiska Imperiets kärna.

Hornborg talar om perifera områden och asymmetriska flöden, men varför periferier som Skandinavien och USA snabbt blev rika förklarar inte modellen:

”Arbets- och miljöbelastning försköts i stor skala till periferin, vars billiga arbetskraft och mark användes för att producera varor som gjorde köpmän och fabriksägare rika. Eftersom en del av rikedomen investerades i nya maskiner blev de asymmetriska flödena av nedlagd arbetstid och ianspråktagen mark mellan kärna och periferi allt mera ojämna.”

Som av en händelse råkar Hornborg cherry-picka effekter av statliga subventioner i sin observation att olika lönelägen och mark-tillgångar spelar viss roll (oavsett om det är inom eller mellan länder, min kommentar):

”Som vi har sett på senare år hänger Europas benägenhet att investera i solpaneler eller etanolbilar till stor del på priset på kinesisk arbetskraft och brasiliansk odlingsmark.”

Hornborg gör ett mycket tydligt ställningstagande för fattigdom och tycks se det som en bättre form av optimism än Roslings variant:

”Det finns en annan källa till optimism som utgår från den statistik och de diagram som de nya optimisterna presenterar. Att Rosling gratulerar de fem miljarder människorna på nivå 2 och 3 till sina framsteg bekräftar att det går att leva friska, trygga och meningsfulla liv med bara en bråkdel av de inkomster som människor har på nivå 4.
När man tänker på de stora ekologiska fotavtryck och koldioxidutsläpp som hör till de överkonsumerande livsstilar som är vanliga på nivå 4 framstår Roslings solskenshistoria plötsligt som ett argument för »nerväxt« (degrowth).”

Likt den druckne som letar efter sina borttappade nycklar i gatlampans sken finner Hornborg att alla politiska ideologier är ett resultat av globaliseringen:

”I själva verket har ju globaliseringen gett upphov till minst tre skilda politiska ideologier: liberaler som hyllar marknaden, socialister som kräver rättvisa och populister som slår vakt om sitt nationella territorium.”

Ovanstående bygger upp till ett sorts anti-kapitalistiskt crescendo som avslutas med nedanstående. En fabrik, en reaktor, ett nobelpris i fysik och ett handelsutbyte bör tydligen alla främst betraktas som antihumanistiska ”strategier för exploatering”:

”Den illusion som har formats av liberaler från Adam Smith till de nya optimisterna är att marknadshandel och teknik är neutrala företeelser som inte skall betraktas som strategier för exploatering. Med andra ord: att kapitalism inte strider mot centrala humanistiska värderingar. Den övertygelsen är naturligtvis ytterst ideologisk.”

Sammanfattning

Ja, vad ska man säga? Professor Hornborg sammanfattar själv sin forskargärning på Lunds universitets hemsida: ”The central ambition has been to examine how specific cultural assumptions constrain human approaches to economics, technology, and ecology, and how such assumptions tend to serve as ideologies that reproduce social relations of power.”

Det är inte precis något unikt. Postmoderna teoribildningar och akademiker, som idag dominerar västerlandets universitet, har gemensamt att de kokar ner samhället och dess dynamik till en maktkamp där de själva positionerar sig som försvararna av de förtryckta. I den maktkampen betraktas själva sanningen blott som ett patriarkalt förtryckarredskap.

Vi som inte är postmodernister borde/måste tyvärr agera därefter, i en maktkamp. Akademisk frihet be damned – den här typen av akademiker borde inte få ett öre av våra skattemedel! Men tyvärr, det kommer bli värre innan det blir bättre (om det blir bättre). Postmodernismen kommer fortsätta stärka positionerna framöver, för medvetenheten om vad som händer är för låg och motkrafterna är för svaga.

Mandatfördelningen är klar sedan länge, men regeringsbildningen drar ut på tiden. Egentligen är det mycket enkelt – det finns egentligen bara två alternativ och Centerpartiet bestämmer vilket det blir. Tänkte förklara kort varför:

Nästa statsminister måste tolereras av en majoritet av riksdagen, vilket innebär att minst 175 ledamöter antingen röstar ja eller lägger ner sina röster. Under antagandet att alla riksdagsledamöter röstar enligt partilinjen så är det ganska lätt att räkna upp och utesluta toleransmajoriteter.

Det går att kombinera åtta riksdagspartier på 256 olika sätt. 128 av dessa kombinationer samlar en majoritet av mandaten. Men av dessa majoriteter är bara 26 stycken minimala, dvs innehåller inget parti som är onödigt för att bilda majoritet.

Denna mandatperiod är det uteslutet att Sd kombinerar sig med partier i vänsterblocket S, V, Mp. Av de 26 minimala kombinationerna återstår då 13 stycken.

Om vi dessutom antar att S och M inte tolererar samma statsminister, vilket är rimligt eftersom ingen nationell kris föreligger, så återstår bara 8 kombinationer.

Om vi slutligen förutsätter att Kd vägrar tolerera samma statsminister som S, och att V vägrar tolerera samma statsminister som M, så återstår endast följande fyra alternativ:

M+Sd+C+Kd: Här behöver bara C övertalas.
M+Sd+C+L: Här behöver både C och L övertalas.
S+C+V+Mp: Här behöver bara C övertalas.
S+C+V+L: Har behöver både C och L övertalas.

Det här ger vid handen att liberalerna och miljöpartiet är irrelevanta, även om de kanske ger aktivt stöd eller tillochmed kan få vara med i regeringar ändå av gemenskapsskäl. Annie Lööf kommer förr eller senare välja om hon hellre tolererar en borgerlig regering med Sd-stöd än en S-regering med V-stöd. Vägrar hon bäggedera blir det nyval, om inte ett av mina ovanstående antaganden om omöjliga kombinationer faller.

Det framstår som uppenbart att genomslaget för Centerns politik blir mycket större i Alliansen med någon liten eftergift åt Sd än i vänsterblocket med tunga S+V som motpol. Däremot kanske sveket att stödja S upplevs som betydligt mindre än sveket att stödja samma regering som Sd stödjer.

Denna (brist på) dynamik är förstås ingen hemlighet. Alla inblandade känner hur maktbalansen ser ut, men de behöver spela en ganska lång teater av manövrerande för att framstå som ansvarstagande och öppna. I själva verket är dock läget låst och bara Annie har nyckeln. Och hon har förstås ett särskilt behov av att visa att hon vill samarbeta över blockgränserna för att mildra svekdebatten när hon till slut ”tvingas” göra det ena eller det andra. Med all sannolikhet har hon redan bestämt sig, men det kan ta uppåt en månad av teater innan hon avslöjar hur det ska bli.

Den som följt mina inlägg tidigare förstår att jag inte är helt nöjd med att Centerns roll som mandatperiodens kungamakare. Vi kan förvänta oss en centerpartistisk energiminister och att de planterar in ytterligare en i raden av lojala kärnkraftsmotståndare på posten som generaldirektör för Energimyndigheten.

När jag påpekar att solcellsägare smiter från skatt och infrastrukturkostnader och att alla inte kan göra detta, att det är ett sorts pyramidspel som bygger på att ett fåtal pionjärer extraherar värde från den större basen av konsumenter, så möter jag oftast avfärdanden av följande typ: ”Så det är att smita från skatten att odla sina egna äpplen istället för att köpa i affären!? Lägg ner, jämrans kapitalistlakej!” Ytligt sett finns förstås en viss logik i denna invändning, men jämförelsen faller vid en närmare betraktelse. Låt mig förklara.

Elens kostnadsstruktur

Jag är helkund hos Vattenfall med rörligt elpris och tidstariff. Senaste årets summerade räkningar ser ut såhär när jag visualiserar det i ett tårtdiagram:Här är abonnemang och elöverföring inräknat i ”distribution”, medan årsavgift, spotpris och spotpåslag är inräknat i ”el”, och slutligen energiskatt, elcertifikat och moms inräknat i ”skatter”.

Kostnaden för elen är alltså ca 28% av elräkningen eller ca 43 öre/kWh under senaste året. Värdet av solcellers produktion är denna, ca 43 öre/kWh. Man smiter från ca 72% kostnader i form av skatter och distribution. Skatterna måste antingen öka eller förmånerna skäras ner som kompensation. Samhällskostnaderna för distribution påverkas inte nämnvärt av solcellers produktion eftersom elnätet dimensioneras för maximal belastning vintertid. Inga investeringar eller driftskostnader kan undvikas då solcellerna stöttar upp under sommarhalvåret när lasten är långt under sitt max.

Äpplets kostnadsstruktur

Situationen när du odlar äpplen i din trädgård är väsensskild. Du smiter visserligen från livsmedelsmomsen på 12% men antagligen använder du istället pengarna till en vara med högre momssats.

Distributionen är inbakad i äpplekostnaden eftersom den skalar med efterfrågan. Det går åt färre lastbilar, mindre transportbränsle och det blir mindre fruktdiskar etc när den kommersiella försäljningen av äpplen minskar.

Det här betyder att smitandet i äpplefallet faktiskt inte är något smitande överhuvudtaget!

Moraliska synpunkter

De flesta har en rimlig instinkt – man måste få producera för husbehov utan att bli brandskattad eller att få sin moral ifrågasatt. Så är det, men skattar vi energi hårt är det inte orimligt att punktbeskatta privatinköp av solcellsanläggningar för att uppnå en jämnare spelplan. Alternativt, och rimligare, är att avveckla energiskatten som inte fyller något vettigt syfte. Energi är något gott och det finns inga starka skäl att pressa ner dess användning.

Ordet jag använder för att beskriva fenomenet, ”smita”, har förstås negativa konnotationer men jag ser egentligen inte detta som en privatmoralisk fråga. När samhället ställer upp incitamentsstrukturer som leder till suboptimeringar så är det samhället som gör snedsteget, inte individen. Skulle subventionerna bli tillräckligt extrema skulle jag själv dagtinga med mitt samvete och skaffa solceller.

Andra liknelser

En annan invändning jag hört är ”Är det inte bättre med solceller än ett nytt kök?”. Mitt spontana svar är nej. Ett fint och ändamålsenligt kök har medför avsevärd nytta och ett nytt sådant kan hjälpa en familj att stärka sin matkultur, avstyra skräpmats-inköp och reducera långsiktig fetma och ohälsa. Men invändningen är i grunden en sorts ”red herring” – den är irrelevant för mitt påpekande att alla inte kan smita från en gemensam kostnadsbörda.

En tredje invändning är ”Då är det smitning att skaffa värmepump också.” Och ja, det är det förstås. Det måste ske kompenserande förändringar av skatter och distributionsavgifter när många skaffar värmepump och staten bör göra en seriös analys för att skapa en neutral incitamentsstruktur. I de fall det kräver mindre resurser att producera en kWh än att spara en kWh så bör samhället undvika incitamentsstrukturer som gör att folk ändå väljer besparingen och vice versa.

Slutsatser

Den eventuella privatekonomiska vinsten med solceller, utöver olika subventioner, härrör från att man smiter från en gemensam kostnadsbörda. Den kostnadsbördan kommer alltid fördelas på kollektiven av elkonsumenter och skattebetalare. En del kostnader kommer belasta solcellsägaren själv på olika mer eller mindre subtila sätt, men så länge solcellsägarna är i minoritet kommer övervältringen av kostnader självfallet mest belasta icke-solcellsägare.

Vi fick ungefär ett så oklart valresultat som förväntat. Eller fick vi? Och är alla verkligen vinnare? Som vanligt kan jag inte riktigt hålla mig borta från matematiken…

Se graf nedan för regeringsfärger och vänsterandelen av rösterna sen 1932. Samlingsregering under kriget, borgerliga regeringar i slutet på 70-talet, Bildt-regeringen 1991 och Reinfeldts två mandatperioder. Och nu ett sk ”oklart läge”.Regeringsbildningen 2014 är en tydlig anomali. Ett röstetal på 47% för vänsterblocket (av vilka 3% dessutom slösades på F! utan att ge mandat) har historiskt sett medfört högerregeringar. Vänsterblocket har alltså regerat tack vare passivt stöd av högern sedan 2014. År 1991 däremot regerade högern med stöd av Ny Demokrati, ett populistiskt invandringskritiskt parti.

Nu, 2018, har vänsterblocket fått ett historiskt lågt stöd. Inte sen 1928 har vänstervindarna blåst så svagt. En högerdominans 59-41 är helt enkelt enorm. Läget är alltså inte ”oklart” utan tvärtom ovanligt klart. Alla är inte vinnare! Den samlade vänstern har lidit ett svidande nederlag.

Om det inte funnes så stora låsningar kring Sd och blockpolitiken, så skulle detta garantera kanske bara en enda sak: Att vänsterpartiet är i ren opposition! Alla andra skulle kunna ingå i någon form av regeringsunderlag eller koalition, men med en så kraftig högermajoritet BORDE det lilla ytterkantspartiet på vänstersidan omöjligt kunna skapa sig inflytande. Men å andra sidan skulle det rätteligen varit så redan förra mandatperioden!

För mig får man gärna skapa mittenregeringar om det är det mest harmoniska och enkla, men INTE om det kommunicerade syftet är att behandla Sverigedemokraterna som pestsmittade. Man kan tycka vad man vill om dem, men ju förr plåstret rivs av och partiet börjar hanteras normalt desto bättre. Oberörbarheten polariserar och göder dem, men gör föga nytta. Jag hoppas Alliansen inser det och agerar därefter, efter det ofrånkomliga initiala poserandet och positionerandet i regeringsförhandlingarna.

New nuclear power in the US has proven expensive so renewable energy (RE) advocates are pointing this out with glee, with little care for what it means in terms of climate change. ”New nuclear has lost on economics.” That’s their story, and there is some truth to it, obviously. However, just as solar power costs are falling, nuclear costs would fall in series production. Could nuclear actually prove cheaper in a full-scale transformation of US electricity generation? The answer is yes and this post will elaborate on such energy endgame scenarios! (My blog is otherwise Swedish-language, but I made an exception for this post. Please let me know if you’d like a Swedish version as well.)

The chart below is using standard 20% cost reductions per doubling of cumulative volume produced (this is called Swanson’s law for solar, but is a more general feature of all industrial scaling). For solar and wind, it starts with the 2017 values for global generation and Lazard’s mean values for costs. As Lazard use world class solar siting, costs are also provided scaled to a US capacity factor more indicative of e.g. the populous Eastern US. For nuclear power, the chart starts with the two new AP1000 reactors that have planned completion dates in the early 2020-ies.

(A number of possible objections to this graph will be treated under a separate heading below.) As can be seen, 16 reactors could get US reactor costs down to current Eastern solar costs. If the current US fleet is replaced by around a 100 reactors, current US wind costs can be met. Generally, nuclear could be cheaper than a similar cumulative volume of solar and wind, and this is before taking account of the huge additional costs of a high-penetration intermittent RE grid, such as storage, continent-wide grids, curtailment and so on. The graph shows that a full-scale transformation of US electricity by nuclear power could have costs down to 3 cents/kWh.

Huge nuclear cost reduction potential

The two new AP1000 reactors now under construction in the US are using a new design, are built with immature supply chains and are navigating untested and partly unknown regulatory terrain. However, the AP1000 design makes extensive use of modularization of plant construction. The idea is to perform more of the work in factories and less on the construction site, and to allow a lot of the construction site work to run in parallel. A stated goal of the design was to have a plant construction time of 36 months. The current builds are scheduled to be done after about 9 years, however. Utter failure?

No, well, disappointing perhaps, but what could you expect when you build something for the first time? It should be obvious that for any product, you can’t produce the very first item you need faster and cheaper by first building a factory to produce it in. Nor can you hope to  timely and efficiently assemble a complex product in parallel on the first attempt with inexperienced personnel. The Chinese, however, has managed to build n-th of a kind reactors in less than four years without similar careful design to allow for modularization, factory manufacturing and construction parallelization. My own Sweden has historically reached such short construction times as well, and so has other countries for their most successful builds. It’s provably feasible to go below 4 years! Having personnel at hand for only a third of the time will obviously have a major impact on total salaries paid. It will also greatly reduce the interest accrued during the construction period, which has a huge effect on LCOE (as Lazard is assuming quite high rates).

Objections

Objection: Solar is cheaper than that. I’ve read about far lower PPAs!
Answer: Yes, but such PPAs are based on, and even themselves constitute, explicit and implicit subsidies. Lazard’s LCOEs are higher because without the de-risking provided by the subsidies and the guaranteed prices, interest rates that would be needed for bankability would be far higher than they currently are.

Objection: Nuclear is already cheaper than that.
Answer: Yes, the Chinese nuclear FiT is lower than that for Chinese solar. Also the Finnish industry is going for 5 cent nuclear power with their next nuclear plant, but they finance it at lower interest rates with Russian help and they don’t go for a first-of-a-kind plant. Even the US Vogtle costs are arguably lower than in the graph. But again, high interest rates assumed by Lazard are not taking account of the de-risking provided by government guarantees and tax breaks. So that’s why Lazard’s LCOE for the US is pretty high.

Objection: Nuclear shouldn’t start at 17 TWh. It’s a mature technology that’s producing more than 2000 TWh annually every year.
Answer: Learning effects have been fully rolled back in the US by a more than 30-year construction hiatus, unravelled supply chains, new design blueprints and revamped regulation. So learning is starting anew and the previous chapter outlines a few reasons why there’s a huge cost reduction potential from this starting point.

Objection: Nuclear doesn’t have a 20% learning rate. It has negative learning!
Answer: This is simply not true historically. At times, with series production and stable regulatory environments, learning effects has been had. Nuclear power is not magical. All industrial products have learning if you scale with determination.

Objection: The nuclear curve starts at a US starting point and the solar/wind curves start at a global starting point. Isn’t this unfair?
Answer: Well, the costs are all US according to Lazard. The volumes are global for solar and wind and local for the US, but OTOH, the AP1000 had no completed reference plant anywhere at construction start, so the volume could be seen as global too.

Objection: The US costs could be lower if a lot of AP1000 reactors could be sold outside of the US, helping at least with learning for the manufacture of components.
Answer: Yes, true. But then you’ll simply look a bit further down the cost curve.

Objection: Solar and wind costs are not comparable to nuclear costs because nuclear power is worth more. It’s providing baseload power that has higher average per-kWh-value in spot markets.
Answer: Yes, that’s true. And solar and wind has more external costs for balancing, and is far more difficult to use for deep decarbonization.

Objection: There’s not enough cheap uranium to feed a huge number of nuclear plants.
Answer: There is, easily, but that’s a topic for another blog post.

Objection: Solar and wind are cheap enough, so why take the risk of nuclear power?
Answer: Nuclear accidents are overhyped and actually quite mild, but that is also a topic for another blog post. More importantly, solar and wind may look cheap enough on a per-kWh basis in windy/sunny locations, but, again, deep decarbonization requires a lot more for these powersources. Lazard shows almost double solar costs when you bundle a solar plant with just two hours worth of battery storage.

Objection: Nuclear is too slow. We need to get rid of fossils now.
Answer: Nuclear has so far, in pioneer countries, scaled faster than solar and wind has in its pioneer countries. France decarbonized its electricity in less than two decades with nuclear. True, to get these learning effects really going, we can’t do all reactors in parallel, but mainstream forecasts don’t see any quick RE solution either.

Conclusion

Even if the new builds in the US obviously isn’t a financial success, there’s a clear and rational path forward for a determined reactor build effort. The US can, on it’s own, drive costs down sufficiently for the endgame to be superior to that for RE. Most smaller countries however need to tap into pre-existing industrial learning effects of larger nations, as they can’t reach the volumes needed to drive industrial learning very far. A lot of countries are doing just that, with UAE being successful with Korean builds, Russia having a number of reasonably priced nuclear exports, and China starting to compete as well. The rumours of nuclear’s death have been greatly exaggerated.

Häromdagen hade P1 morgon en partiledarutfrågning av Stefan Löfvén inför valet. Jag ger er min transkribering av ett utbyte om klimatet som börjar vid 34m20s och mitt förslag på vad han kunde svarat istället.

Verklig intervju

Journalist: Anta, Stefan Löfvén, att du träffar ett ungt par som vill be dig om råd. De våndas över sin önskesemester, de frågar dig: ”Kan vi flyga till Thailand med gott samvete?” Vad svarar du då?
SL: Ja, öh, det går ju flyg till Thailand och då öh, …
Journalist: Ja, det är klart men det förstår du att jag inte menar.
SL: … och då kan de flyga.
Journalist: Ja det förstår jag att du menar men kan de göra det med gott samvete? Du förstår att jag menar det?
SL: … och nu betalar de också, öh, flygskatt som gör att då betalar de också, öh, för det utsläpp som flyget faktiskt medför, och det tycker jag, det tycker jag är schysst.
Journalist: Så ditt svar är, ditt råd är att de …
SL: Nejmen, nejmen, en statsminister sitter inte och ger råd till ett ungt par om de vill flyga. Det går flygplan till Thailand, vill de åka till Thailand, flyg till Thailand och ha roligt men ni betalar också för det utsläpp som som flyget medför.
Journalist: Men tycker du att vi måste flyga mindre?
SL: Vi, eh, hela transportsektorn måste släppa ut mindre och därför ska transportsektorn, öh, betala för, öh, det som man, det som man gör och eh, vi kommer också att arbeta sig till att vi får in betydligt mindre miljövänligare bränsle till flyget.

Det fortsätter lite till i samma stil. Notera att jag egentligen tycker att Löfvén svarar med en vettig inriktning, men retoriken och ordningen lämnar mycket i övrigt att önska. Det är fixat i följande text:

Fiktiv intervju

Journalist: Anta att …
SL: Ja, absolut, klart de ska flyga med gott samvete!
Journalist: Hur menar du!? Flygets klimatutsläpp är ju enorma!
SL: Vi socialdemokrater anser att den här typen av frågor måste lösas på ett samhälleligt plan. Det har vi gjort förut; exempelvis kan lyssnarna gå in på Youtube och hitta en intervju av Olof Palme från 1975 där han motiverar kärnkraftssatsningen med klimathotet, bland annat. Det var både framsynt och framgångsrikt, långt innan miljöpartiet var ens påtänkt, och något som gjort att vi i decennier haft halva CO2-utsläppen mot många jämförbara länder som Tyskland. Och svenskarna kunde öka sin elanvändning rejält!
Journalist: Menar du att folk ska bete sig hursomhelst och strunta i klimatet!? Alla ska använda allt bränsle de kan lägga vantarna på?
SL: Socialdemokraterna har alltid bejakat välstånd och ny teknik. Vi har helt enkelt inte samma asketiska moralistiska ådra som vår högt värderade regeringspartner har. Jag tror också att de allra flesta förstår att klimatet inte räddas genom att de mest engagerade 5-10-20%-en hela tiden försöker slå knut på sig själva för att leva klimatsmart. Vi socialdemokrater ser det som vår uppgift att samhällsproblemen löses på ett för medborgarna okomplicerat sätt, med minsta möjliga och rättvist fördelade bördor.
Journalist: Då får du gärna förklara hur!
SL: Vi har börjat med en flygskatt. Det är ett trubbigt instrument, men vi jobbar med EU och internationella samarbeten för att försöka få till vassare normala bränsleskatter på flyget. Det innebär att vi har börjat ge prissignaler till konsumenterna på ett sätt som gör att flyget blir mindre gynnat i förhållande till exvis bilismen. Så enkelt ska det fungera rent allmänt: Skatter på fossilt ska ge prissignaler så att man inte behöver analysera vartenda beslut i en ytterligare dimension utan helt enkelt kan gå på priset precis som man brukar. Det som är fossiltungt ska helt enkelt vara dyrare.
Journalist: Så ni tänker alltså höja skatterna på flyget för att tvinga folk att resa mindre?
SL: Nej, vi vill bara minska det dåliga, nämligen fossilanvändningen, och inte det goda, dvs den meningsfulla fritiden. Det ideala är att flyget blir bränslesnålare och börjar blanda in biobränslen eller bränslen som skapas med energi från fossilfria energislag som kärnkraft. Vi vill få till en god spiral av skatteökningar på fossilt som kompenseras med minskad fossil användning och som därmed ger en låg total prispåverkan för hushållen. Det vore ganska likt hur det fungerar med bilar – vi europeer betalar ungefär lika mycket för bensinen som amerikaner, eftersom de har dubbelt så törstiga bilar och vi har dubblat bensinpris. Det finns fördelar med att ha det som vi, särskilt om man ser till miljön.
Journalist: Så du menar att man kan äta kakan och ha den kvar? Att vi inte måste anpassa oss? Är inte det ganska orealistiskt?
SL: I slutänden så kan vi inte leva annat än hållbart, förstås, men exakt hur det kommer se ut kan vi inte veta idag. Det jag säger är, återigen, att vi bejakar välstånd och tekniska lösningar. Vi bygger inte hållbara system genom individuell skuld och skam, utan genom resultatinriktat och positivt politiskt arbete.

Okej, så mitt alternativa svar är INTE exakt vad jag skulle svarat själv, utan ett försök att leverera en rak och tydlig argumentation som skiljer ut sig och som passar med gamla socialdemokratiska grunder.

Ehrenberg är en framgångsrik och besjälad bidragsentreprenör som varit ganska omskriven på sistone pga att hans ETC-imperium fått presstöd på oriktig grund och nu upplever ekonomiska problem då detta åtgärdats av myndigheterna. Det här inlägget handlar inte om detta, utom om hans ETC-sfärs erbjudande om ”klimatkompensation” byggd på solceller.

Poängen med erbjudandet är att man donerar pengar som ETC bygger solceller för i Sverige, och detta påstås minska CO2-utsläppen. Påståendet granskas senare i denna text, men låt oss först granska priset:

En resa Arlanda-Heathrow ToR för en person släpper ut 798 kg CO2 och för detta tar Ehrenberg 567 kr enligt deras webbshop. Det ger vid handen att hans variant på klimatkompensation kostar ca 710 kr/ton.

Förr gick det att köpa utsläppsrätter från det europeiska systemet ETS som privatperson, men jag hittar inget just nu (du som läser får gärna tipsa i kommentarsfälten). De stora siter som säljer klimatkompensation till privatpersoner som jag hittar just nu är Zeromission (242 kr/ton) och klimatkompensera.se (185-360 kr/ton). Båda dessa ansluter sig till certifierade klimatkompenseringsprojekt, till skillnad från ETC som kreativt räknat fram klimatnyttan på egen hand och tar ett 2-4 gånger högre pris.

Att ta ett ohemult överpris må ju vara hänt, om marknadsföringen är hederlig och produkten håller vad den lovar. Läsaren får själv bedöma om följande är falsk marknadsföring eller inte, från ETCs hemsida:

”500 kr i klimatkompensation betyder 100W solceller i en solcellspark. Den producerar 100 kWh per år och innebär en minskning av utsläppen på jorden. Jämfört med kolkraft betyder solceller en minskningmed 1 100g per kWh. Jämfört med gaskraft ligger kompensationen på 400g per kWh. Vi räknar därför med en reduktion med cirka 700g per kWh i den nordeuropeiska elmixen. (Och det är den vi tillhör i Sverige).

Efter ett år har du alltså kompenserat 70 kg koldioxidutsläpp. Efter tio år 700 kg. Och efter 20 år 1400 kg. För att inte gå alltför långt i framtiden räknar vi därför med att du ska kompensera ditt utsläpp på 10 år. Det är det pris vi anger i kalkylatorn ovan.”

Ehrenberg påstår alltså, med ett enormt mått av godtycke, att en kWh solcells-el i Sverige ersätter ca 0.5 kWh kol och 0.5 kWh gas. Trots att svensk produktion domineras av vattenkraft, kärnkraft och vindkraft. Trots att ett lägre pris på el (när vi donerar pengar till solceller) ökar efterfrågan och minskar incitamenten att behålla reaktorer och bygga fler vindsnurror. Trots att vi har ett system med europeiska utsläppsrätter som syftar till att hålla utsläppen på en förutbestämd kurva. (Fler solceller gör utsläppsrätterna billigare.)

En annan godbit i marknadsföringen är denna:

”Vi monterar i ETC:s solcellsparker i Sverige och på stora tak (ofta kommunala tak). Vår idé är att börja där vi bor och verkar och först senare montera solceller i andra länder.  Klimatnyttan är lika stor var solcellen än monteras. (Men den är kanske lönsammare i soliga Iran, men det är inte vinster vi jagar. Det är minskade utsläpp.)”

Så det gör lika mycket klimatnytta att montera en solcell i Sverige som i Iran, där solinstrålningen är dubbelt så hög och elen produceras av gas och olja? Yeah, right!

Notera för övrigt priset på 500 kr för 100 watt solceller. Ehrenberg söker förstås alla övriga bidrag som går att få och säljer elen som produceras, gärna till egna kunder hos ETC El för ett överpris, och tar dessutom in dessa extra gratispengar från folk som vill klimatkompensera, motsvarande drygt 50 öre/kWh för de första tio åren. Visst, hans svar skulle troligen vara att pengarna går till solceller och ju mer som kommer in desto mer solceller blir det. I mina ögon ser det ändå rätt illa ut.

Jag rekommenderar alla med dåligt samvete att köpa sina klimatkompensation någon annanstans än i ETCs webbshop!

Sverige är ju ett strålande land på många sätt och de flesta av oss lever i stor fred och välmåga, men det är svårt att blunda för att vi har vissa problem när det gäller rättsväsendet. Polisen fyller inte utbildningen, våldtäktsutredningar läggs på hög för att de många gängmorden sväljer resurserna, gruppvåldtäkter i Malmö saknar gärningsmän, blåljusmyndigheter utsätts för bakhåll och retirerar, vi lyckas inte utvisa ”statslösa” kriminella eller kriminella vars hemländer vägrar ta emot dem.

Rikspolischefen vädjar nu om allmänhetens hjälp med anledning av de senaste skjutningarna och Stefan Löfven har ”bett Morgan Johansson” att sätta sig ner med polisledningen för att se om det är ”något ytterligare vi kan göra”. Här tänkte jag hjälpa till litegrann. Här kommer ett antal mer eller mindre radikala förslag för att snabbt stärka rättsväsendets levererade samhällsnytta. Känsliga läsare varnas, vissa förslag kommer troligen upplevas som magstarka. Jag presenterar förslagen direkt här i punktform, och ägnar sen ett litet förklarande stycke åt varje förslag:

• Nedprioritera uppgörelser som saknar kollateralskada.
• Förenkla domstolsförhandlingarna.
• Avkriminalisera offerlösa brott.
• Etablera kontroll med den våldsnivå som krävs.
• Optimala straffskalor och påslag vid upprepad kriminalitet.
• DNA-tester och utvisningar av kriminella icke-medborgare.
• Höj polislönerna.
• Gillra fällor för våldsbrott/skadegörelse.

Nedprioritera uppgörelser som saknar kollateralskada

Idag blir alltså våldtäktsmål liggande utan utredning, men i Malmö hade man 150 personer som jobbade med 13 mordfall för ett år sen. Så sent som idag säger rikspolischefen till Ekot angående uppgörelserna i den undre världen: ”Vi jobbar allt vad vi kan över hela Sverige” på detta. Jag föreslår att de slutar med det! Nedprioritera gängkriminella uppgörelser och lägg utredningsresurserna på annat. Givetvis ska ingen vara rättslös och om utredningen av en uppgörelse är lätt att göra ska den givetvis drivas i mål (med minsta möjliga ansträngning). Det är ett utmärkt sätt att spärra in farliga personer.

MEN, om ett mord eller våldsbrott uppenbart är inomkriminell och utredningen inte är lätt att ta i mål, och om attacken inte skadade tredje man, lägg då ner utredningen i ett relativt tidigt skede pga ”brist på spaningsuppslag”. Ägna de frigjorda resurserna till brott där folk utanför gängen är offer och lägg heller ingen kraft på att medla och lugna ner. Det är liksom ingen nackdel att det är riskabelt att vara kriminell.

Förenkla domstolsförhandlingarna

Extremfallet är kanske terrorattentatet på Drottninggatan och Akilov. Utredningen och domstolsförhandlingen är i mina ögon oförsvarligt omfattande. Jag begriper självklart att man måste sätta in rejäla resurser för att gräva efter medhjälpare och uppviglare. Det jag däremot inte accepterar är en 9000 sidor lång förundersökning om ett enkelt fall med en enda gärningsman och en rättegång som börjar 13 februari och avslutas 7 juni efter att nästan alla skadade och anhöriga till döda fått prata ut om sina upplevelser. Om domstolsförhandlingen har en terapeutisk verkan, gott så, men det får inte ta extra resurser! Finns överväldigande bevisning, låt åklagaren sammanfatta denna och genomför rättegången på 2-3 dagar. Det hade säkert gått att klara upp ett relativt stort antal andra brott om kraften lagts rationellare.

Avkriminalisera offerlösa brott

Offerlösa brott är oftast äckel-relaterade. Droghandel, sexköp/koppleri, barnporr etc. Enklast är att helt enkelt avkriminalisera och låta poliserna jobba med riktiga brott. Nu har också en förundersökning inletts mot komikerna bakom Mr Cool, vilket inte bara bortkastad möda, utan även ett slag mot yttrandefriheten. (Jag funderar på att skriva ett blogginlägg om det nya ”det är inte ok”-samhället, men hinner inte på ett par veckor nu.)

Etablera kontroll med den våldsnivå som krävs

Polisen utmanas allt oftare, och de tycks ha instruktioner att de-eskalera, backa etc. Man har enorma problem att hantera ungdomar i grupp, men även enskilda:

https://www.youtube.com/watch?v=1F0JtjWcNuc

Problemet här är inte att poliserna är kvinnor, för vilken polispatrull som helst kan råka ut för en grupp proffswrestlare som man svårligen kan dominera i en kram-kamp.

Grundregeln måste alltid vara denna: använd den mängd våld som behövs för att säkert och i tid (innan ytterligare skador uppstår) etablera kontroll. Svensk polis bör antagligen ha tasers för såna här fall. Att gå på med batong eller sätta en kula i honom är mindre attraktivt, men om man måste så måste man. Att ge honom så mycket rörelsefrihet som han fick är enligt min mening inte försvarligt.

Om en grupp ungdomar kastar sten eller plundrar affärer, däremot, så bör polisen troligen använda sina skjutvapen tills dess att brottsligheten upphör. Rent allmänt sätter vi lite för stort värde på livet i Sverige.  Jag har full respekt för att killen i filmen kanske har en psykos eller liknande och man vill förstås undvika att ta livet av honom, men polisen måste prioritera kontroll och ska vara instruerade att etablera kontroll.

Vi måste också självklart återupprätta arealtäckande polisnärvaro. Många poliser på gatan och blotta misstanken om att det finns no-go-zoner måste bort!

Optimala straffskalor och påslag vid upprepad kriminalitet

Först lite grundläggande teori: Straff spelar roll, tvärtemot vad vissa ideologer påstår, och befolkningen reagerar på hårdare straff genom att begå färre brott och mindre grova brott. Steven D Levitt vid Chicago-universitetet (medförfattare till boken Freakonomics, som för övrigt rekommenderas varmt) har gjort en utmärkt översikt.

Vi har också färsk forskning som visar att tuffare straffskalor är verkningsfulla:

”Indeed, we find that in states where punishment-severity schedules are steeper, an increase in the slope of this schedule is associated with a significant reduction in the average offense level. Moreover, we find that steeper schedules are associated with relatively fewer inmates committing more serious crimes.”

Den här forskningen bör användas till att sätta optimalt verkningsfulla straffskalor ur både avskräcknings- och preventionshänseende, men även med hänsyn till kostnaden för inspärrning. Upprepad kriminalitet bör ge straffpåslag med exvis dubbla strafflängden om det kan visas fungera brottspreventivt.

Koppla även rätten till bidrag till straffregistret för att inte ge yrkeskriminella en bekväm ekonomisk plattform.