Ernman och det gröna misslyckandet

Jag gissar att ingen (utom jag) kan tvivla på Malena Ernmans klimatengagemang med tanke på att hon numera är minst lika känd för detta som för sina framgångar som mezzosopran. Hon fick Martin Luther King-priset 2016, blev Årets miljöhjälte 2017, lever miljömedvetet, begränsar sitt resande och skriver starka texter om klimatet. Just nu skriver hon bland annat en artikel-serie i ETC, en ”miljöhjälteskola”. Del 3 kom ut igår, och går ut på att vi kan för lite, bryr oss för lite, är flockdjur med för dåliga ledare etc. Hon konstaterar mot slutet av artikeln, när det gäller hållbarhet, att:

”Kapitalismen har misslyckats. Socialismen har misslyckats. Precis som socialdemokratin och liberalismen.”

Jag skulle vilja vända på det. Kapitalismen har löst problemen inom sin domän (utan att särskilt många är övertygade kapitalister, märk väl); den ger oss välstånd och effektiv produktion. Liberalismen har också lyckats på sitt område, den har gett oss frihet att uttrycka oss och en rätt till privatliv och ägande, och det utan ett seriöst liberalt parti i riksdagen. Och åtminstone socialister tycker nog att socialismen/socialdemokratin lyckats väl med exempelvis universell sjukvård och utbildning. Men varför har inte den gröna ideologin löst huvudproblemet i sin domän, nämligen klimathotet!?

Läser man Ernmans texter kan man lätt förledas att tro att det beror på just du inte är en miljöhjälte som hon. 10 av 11 punkter i hennes text om ”Hur DU kan rädda klimatet” handlar om den personliga asketismen. Det handlar om att bli vegan, sluta flyga, skaffa solceller, inget flaskvatten, second-hand-kläder etc. Men i en punkt, ”3. Organisera er. Skapa opinion”, konstaterar hon att det inte duger:

”det räcker inte. Eftersom för varje vegan, för varje elbil, för varje solpanel och för varje människa som ställer bilen eller slutar flyga så finns det alltid en ny stadsjeep, en brasiliansk oxfilé, en Thailandresa, en vattenskoter eller shoppinghelg på Manhattan. Valfrihet är ett ekologiskt nollsummespel.”

Smaka en gång till på sista meningen: ”Valfrihet är ett ekologiskt nollsummespel.” En vag men ändå oroande antydan om vad som komma skall… Men ok, det stämmer såtillvida att det inte finns en snöbolls chans i helvetet att ett ökande antal hippies i tid ska vända resursbehovstrenden som den snabbt växande globala medelklassen medför.

CO2-halten i atmosfären fortsätter öka. Det främsta gröna föregångslandet, Tyskland, är bland de värsta i Europa vad gäller CO2-utsläpp. Ansvaret för utvecklingen måste tydliggöras. Misslyckandet beror INTE på kapitalismen, socialismen, liberalismen eller de icke-gröna, utan just på de gröna och deras ideologi. Det är de och inga andra som har ansvar för att deras systemtänkande, likt kapitalismen och liberalismen, ska leverera godtagbara resultat inom den egna domänen! Acceptera inga ursäkter och svälj inte struntsnacket om att ”men det är ju vi som försöker”. Som Yoda sa: ”Do. Or do not. There’s no try.”

Misslyckandet är lätt att förstå som ett resultat av interna faktorer. Med den gröna fundamentalismen och fokuseringen på personlig försakelse och asketism som det högsta goda blir åtgärderna verkningslösa och omöjliga att tillämpa brett. Asketismen är oaptitlig men framförallt irrelevant när vi ska minska utsläppen med 80% samtidigt som vi tripplar medelklassens storlek. Fundamentalismen innefattar nej till befintliga tekniska lösningar: nej till kärnkraft som är vår miljövänligaste energikälla, nej till GMO som kan ge oss mer näringsrika grödor på mindre arealer och med mindre insatsvaror, nej till dammprojekt i utvecklingsländer som ger tillgång till sån ren energi som vi redan har, nej till kapitalism som producerar saker effektivt etc. Nej till allt innebär också nej till avgörande framsteg!

Vad har Ernman att säga om detta? Jo, detta, i artikel två:

”om det fanns en möjlig lösning som åtminstone på sikt skulle kunna möjliggöra att vi kan fortsätta med vår livsstil, skulle du inte ha hört talas om den? Är det troligt att alla världens marknadsavdelningar och universums samlade ekonomiska intressen skulle ha missat att förmedla den lilla detaljen?”

Det är också därför jag tvivlar på Malenas engagemang för miljön. Jag tvivlar däremot inte på hennes uppenbart starka vilja att engagera sig i en grön rörelse. Hon kommer enligt wikipedia från en familj som haft framskjutna positioner i kyrkan och har måhända ett inlärt eller nedärvt behov av att utföra ritualer, leva asketiskt och delta (eller tillochmed stå främst) i en rättfärdig gemenskap. Men det är sociala skäl, medan ett verkligt intellektuellt engagemang för själva sakfrågan egentligen bara kan påvisas genom motsatsen, genom att man bryter med församlingens ortodoxi för att nå resultat! Det Ernman skriver i ämnet är dock tydligt riktat mot yttre fiender: ”Lobbyistens största fiende är idealisten.”

Malena efterfrågar folkets engagemang och kunskap. Det gör inte jag. Jag väntar tvärtom på att de gröna ska bli vuxna, komma in i matchen, slakta ett par av sina gamla heliga kor och överge 70-talsdogmerna för att skapa en fräsch ideologi som ger resultat. Tills dess är det dödläge och business as usual. Avvärja klimathotet genom ”miljöhjältar” och dagens gröna ideologi? Nejdetkanviinte!

  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *