Ett lackmuspapper används för att avgöra om något är surt. Venezuela kan på liknande sätt användas för att avgöra om en persons socialistiska ideologi helt trängt bort all rationell tankeverksamhet. Så är fallet med exempelvis Kajsa Ekis Ekman som deltog i en debatt i P1 Morgon mot utmärkta Bawar Ismail.
Enligt Kajsa är det nämligen ”kapitalisternas sabotage” som gör att venezuelanerna numera, efter 15 år av socialistisk revolution, har svårt att hitta bröd, toapapper och mediciner att köpa. Det är en åsikt hon delar med president Maduro, som i slutet av förra året lät Venezuelas militär invadera och ockupera en toapappersfabrik för att få igång produktionen. Fabrikören hade lagt ner verksamheten när priskontrollerna gjorde det omöjligt att få den att gå runt.
Med en inflation på över 50%, varubrist, köer, en valuta vars officiella växelkurs är 10 gånger högre än på den svarta marknaden, en ökande mängd elavbrott, så har man alla symptom på en ekonomi i klassiskt socialistiskt sönderfall. Men alltihop beror på ”kapitalistiskt sabotage”, gubevars, precis som, får man anta, Sovjets likartade problem under årtionden före murens fall.
En förblindad socialist kan inte se sådana paralleller. Dessutom är det uppenbarligen omöjligt för en socialistisk regim att vara repressiv. Utan att tveka en sekund förnekar Kajsa det som Human Rights Watch, Reportrar utan gränser, Freedom House, Transparency International mfl konstaterar, att Venezuelas politiska rättigheter, korruptionsstatus och pressfrihet försämrats successivt sedan Chavez tog över landet och började samla makten i presidentens händer.
Att betrakta Venezuela är som att se en tågkrasch i slow motion. Det är hemskt, men man har samtidigt svårt att slita bort ögonen. Det faktum att socialisterna i Sverige gör om misstaget att associera sig med en sådan regim, 25 år efter murens fall, är nästan lika fascinerande.
