Alla inlägg av jeppen

Kärnkraftsolyckor i perspektiv

Hur farliga är kärnkraftsolyckor egentligen? Vi har sett tillräckligt med olyckor för att börja få en uppfattning om det. Harrisburg-olyckan dödade ingen. Sansade uppskattningar placerar totala dödstalen från Tjernobyl, historiska och framtida, vid cirka 4000. Den trippla härdsmältan i Fukushima bedömer FN inte leda till dödsfall, utöver de dödsfall som den psykologiska och fysiska stressen evakueringen innebar. Det är inte så konstigt att det inte blir några dödsfall av Fukushima, eftersom man har evakuerat områden som kontaminerats med ner till en tiondel av den naturliga bakgrundsstrålningen i Ramsar i Iran (där man inte ser någon ökad cancerfrekvens).

Så, vi har 4000 möjliga dödsfall i spektakulära kärnolyckor över en period på 50 år. Kontrastera det med att WHO nyligen släppte en rapport om att 7 miljoner dödsfall varje år beror på dålig luftkvalitet pga förbränning av biomassa och fossiler, vilket höjts pga nya rön om skadeverkningarna. NASAs tidigare bedömning att kärnkraften hittills räddat cirka 1.8 miljoner liv jämfört med om övrig energiproduktion skalats upp för att täcka kärnkraftens bidrag är därför lågt räknad.

Evakueringarna, då? Har vi verkligen råd att tappa mark till kärnolyckor? Jag har försökt illustrera storleken på evakueringsområdena bredvid USAs östkust. För att det inte ska bli osynliga fläckar har jag valt att multiplicera evakueringsområdenas area med en faktor 10. För att ytterligare ha något att jämföra med, så har jag valt en karta med höjd över havet, för att man ska kunna jämföra med den höjning av havsnivån man kan förvänta sig från global uppvärmning (kanske fyra-fem meter riktigt långsiktigt vid 2 grader uppvärmning):

fukushima, tjernobyl kontra CO2

Det här är bara en liten del av världen. Exempelvis är Bangladesh med 150 miljoner invånare oerhört låglänt. Vi ska också minnas att havsnivåhöjning är relativt permanent. Kontaminering från kärnkraft däremot krymper i en jämförelsevis hygglig takt, eftersom den enda isotopen som spelar roll efter en tid är cesium-137 med en halveringstid på 30 år. Det betyder att om vi får en kärnolycka vart 26:e år som tvingar mänskligheten att evakuera 10 kvadratmil (ungefär Fukushima), så kommer den totala evakuerade arean aldrig överstiga cirka 22 kvadratmil.

evakuerad area kärnolyckor

 Förnybart då? Tre raviner-dammen i Kina, världens största vattenkraftsprojekt, evakuerade cirka 1 miljon människor och dränkte ett område ungefär lika stort som Fukushimas överdrivna evakuering. Vind då? Nja, världens ynkliga vindkapacitet idag tar upp sådär 100x större yta än Fukushima-evakueringen, om man räknar med ett säkerhetsavstånd på 500m från varje snurra till bebyggelse.

Självklart är det så att sannolikheten för rejäla olyckor är extremt mycket lägre för nya reaktorer jämfört med de uråldriga designer som hittills förolyckats. Även den befintliga reaktorflottan blir säkrare för varje olycka pga alla de lärdomar man drar. Allt detta har jag ignorerat i mina beräkningar och resonemang, eftersom jag vill visa att även befintlig gammal kärnkraft lätt är värd sina sällsynta olyckor! Jag återkommer till de försumbara konsekvenserna av gruvdrift och slutförvar framöver.

Risker med manliga förskollärare?

”They who would give up essential Liberty, to purchase a little temporary Safety, deserve neither Liberty nor Safety.” – Benjamin Franklin. En schysst variant: ”Any society that would give up a little liberty to gain a little security deserves neither and will lose both.”

Jag är lite sen på bollen den här gången och tvekade ett tag om jag skulle skriva om ett såpass känsligt ämne redan. Iallafall, det som triggade igång mig den här gången var en journalist, Joakim Lamotte, som skrivit en horribelt usel artikel på SVT Debatt. Hans grundtes är att det måste sluta ”daltas” med männen i förskolan, för han har minsann sett på Uppdrag Granskning om pedofiler och det hade vänt sig i magen på honom. (Kan det möjligen, möjligen vara det UG typiskt siktar på i alla sina program?)

Han frågar sig bland annat ”hur många ännu icke avslöjade pedofiler har lyckats nästla sig in på svenska förskolor?” och fortsätter senare ”Jag har exempel på hur även de mest feministiska personerna i min bekantskapskrets bekänt att de hellre har sina barn på en förskola utan män”. Nä, daah!!? Skulle verkligen de mest feministiska personerna anse att män är djur, våldsverkare och pedofiler? Vilken chock!

Avslutningen är lika fantastisk:

”[…] fråga oss själva vad som är viktigast, att män inte känner sig skuldbelagda, eller att våra barn har en trygg förskolemiljö? Personligen skulle jag gärna känna mig skuldbelagd så det skriker om det, så länge det kan rädda ett barn från att bli utsatt för det allra värsta tänkbara.”

Denne man hävdar alltså att han gärna skulle bli pedofil-misstänkt för den goda sakens skull. Tillåt mig tvivla… Och det värsta han kan tänka sig är att hans barn utsätts för en kränkning de rimligen inte begriper. Systematiska verbala kränkningar, utfrysning, vanlig misshandel, skolskjutningar mm, inget är en match för hans känslor av äckel inför kränkningar med sexuellt innehåll. Om det nu bara är äckel som driver honom att skriva. Kanske värnar han om sin heder som far. Kanske vill han bara få pluspoäng som feministisk man med ”civilkurage”.

Visst, han problematiserar lite och skriver exempelvis att det vore bra om barnens miljö inte var ”könsnormativ”, men det räcker uppenbarligen inte som skäl för honom att låta bli att jaga bort männen. Han ser en risk, placerar denna i en egen magisk specialkategori, och sen kan godtyckliga åtgärder och godtyckliga kostnader motiveras för att minimera risken. Jovisst, om vi jagar bort män från all omsorg av halvmiljonen förskolebarn, så kanske vi flyttar ett par fall av äckel-kränkningar per år från förskolan till någon annan arena. Rimlig avvägning?

För en liberal är riskhantering förstås ett kärt tema, särskilt som socialisterna numera, mer än något annat, är handelsresande i trygghet. Jag kommer därför att återkomma till risk i olika former rätt många gånger. Nästa är troligen radioaktivitet, som de gröna ser som ungefär lika magiskt som vissa ser sexuella kränkningar. Ett havererat klimat är uppenbarligen att föredra.

Jo just det, avslutar lite lagom ovärdigt med ett tjuvnyp som jag som genusmedveten man skulle akta mig för att ge en kvinna: Jag får ge Joakim rätt i så motto att jag skulle bli lite orolig om jag såg honom bland personalen på barnens dagis. (Hans bild finns till den länkade debatt-artikeln.)

Alla människors lika värde?

Svårt att minnas med säkerhet, men jag tror att jag redan första gången jag hörde uttrycket ”alla människors lika värde” ställde jag mig ganska undrande. För mig och för i stort sett alla människor är det uppenbart osant om man tolkar begreppet brett. Måste jag exempelvis välja mellan att rädda en familjemedlem och en främling räddar jag förstås familjemedlemmen. Har jag positiv information om en person och negativ om en annan så räddar jag förstås den jag vet något positivt om.

Att jag kom att reflektera över detta beror på att jag kom att knyta ihop tre nyheter under dagen. Den första var att Fadime Sahindals bror blev ihjälskjuten av polisen i morse. Den andra att en dom föll mot det polisbefäl som beordrat broöppningen som ledde till att ett par flyende bensintjuvar i 20-årsåldern avled. Sahindal var en grovt kriminell flerfaldig våldtäktsman och kvinnomisshandlare. 20-åringarna vet jag inte så mycket om, mer än bensinstölden, flykten och det mamman skrev i sitt debattinlägg, att de var ”drogande”. Hon skriver också att:

”Gilla olika”, men det gäller inte alltid. Unga människor som för en tid gått vilse, de får ”skylla sig själva”.

Debattinlägget och nyheterna får mig att fundera lite över min egen attityd. Ska jag vara ärlig så lyckas jag inte uppbåda något medlidande. Jag kan tillochmed lite tyst tänka ”skönt, då gör de inte mer skada”. Jag är övertygad om att jag skulle tänka annorlunda om det var någon jag kände, men när jag bara känner till kriminaliteten så blir det just precis ”de får skylla sig själva”.

Den tredje nyheten då? Jo, det var det här med Sveriges försök att påverka Rumänien att ta emot EU-pengar för att bättre ta hand om romer. Birgitta Ohlsson, denna märkliga folkpartist med dubbelt socialistpatos, intervjuades i radion och dundrade på om fattigdom och förtryck, men vägrade medge att Sveriges uppvaknande beror på ett egenintresse och obehaget folk upplever med tiggeriet.

”Alla människors lika värde” är ganska självklart i sin allra snävaste betydelse, dvs att vi ska vara lika inför lagen och inför offentlig service, men romernas situation sätter fingret på att det egentligen bara fullt ut gäller egna medborgare. Som ultraliberal tycker jag att det är trist och förespråkar förstås öppna gränser, så i det här avseendet vill jag gå längre och empatiserar kanske bredare (alternativt drar moralfilosofisk logik lite längre) än de flesta.

Så hade jag någon poäng med det här inlägget? Det vete sjutton. Använd gärna kommentarsfältet till att reflektera över hur mycket du själv empatiserar med kriminella som dör i polisjakter och med romer som tigger. (Jag kanske är dum som frågar, men jag tror inte SD-svansen hittat hit än.)

Skurkstaten Tyskland vs Vattenfall

Jag har tidigare skrivit om Supermiljöbloggen. En av deras desinformationskampanjer går ut på att ihärdigt beondska Vattenfall och regeringen för att företaget äger tyska kolkraftverk och kolgruvor. Exempelvis 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Kommentar-svansen hänger på och skriker indignerat om hur de skäms för Sverige.

Det är lätt att hålla med om att Vattenfall borde stannat hemmavid istället för att leka multinationell jätte med våra skattepengar. Det är lite svårare att hålla med om att vi ska kasta bort alla investeringar som gjorts.

Supermiljöbloggen håller inte med och vill alltså på allvar att vi i Sverige, som är ungefär en tiondel så stort som Tyskland räknat i befolkning och ekonomisk volym, ska betala för Tysklands energi-elände. De vill dessutom att Vattenfall ska acceptera att få sina tyska kärnkraftverk nedlagda utan kompensation. För att inte tala om att de är sura på regeringen som sålde Sveriges överblivna utsläppsrätter häromåret istället för att annullera dem. Den vite mannens börda är enorm och gäller tydligen gentemot alla länder söder om oss.

Men låt oss se hur det ligger till med Tyskland och kolkraft egentligen. De har fortfarande cirka 50% kol-el och CO2-utsläppen ökar. Kan det vara Reinfeldts fel, månntro?

År 2012 öppnade Tyskland (RWE, inte Vattenfall) ett nytt kraftverk på 2200 MW för brunkol. Det är effektivare än gamla verk och särskilt designat för att kunna snabbt kunna öka och minska produktionen för att matcha sol och vind. Tysklands miljöminister Peter Altmaier var lyrisk: ”The new power plant is an impressive example of how the high levels of efficiency of modern coal- and gas-fired power plants not only help to reduce carbon emissions but can also make an outstanding contribution to the success of energy industry transformation.”

 

Med sådana vänner behöver miljön inga fiender. Detta är bara ett kolkraftverk. Ett tiotal nya är på gång i Tyskland. 

2010 vann Tyskland en kamp mot EU-kommissionen och fick tillåtelse att förlänga sina kolgruve-subsidier på cirka 20 miljarder/år till år 2018. Man ger alltså bidrag i Tyskland för att hålla igång olönsamma kolgruvor.

År 2011 stängde Tyskland cirka 8300 MW kärnkraft, motsvarande cirka 7% av elproduktionen. Dessa kärnkraftverk brände ungefär 8 kubikmeter uranbränsle varje år. Motsvarande kolkraftverk äter cirka 60 miljoner kubikmeter brunkol per år.

Tysklands energi-elände har lett till att tyskarna idag betalar cirka 60 öre/kWh i påslag på elpriset för att stödja cirka 5% solcellsinnehåll. Investeringarna i förnybart sen år 2000 är i storleksordningen 1500 miljarder och hade lätt räckt till att ersätta allt kol i Tyskland med kärnkraft.

Jo, slutsatsen får nog bli att det är Reinfeldts fel alltihop. Det blir skönt när Löfvén vunnit i höst och miljardinvesteringarna drar igång på allvar. Vi ska inte bara betala för stora delar av Tysklands omställning, eftersom vårt moraliska ansvar tynger oss. Sverige måste dessutom jobba hårt för att komma ifatt Tyskland som har storslagna planer på CO2-snål elproduktion redan år 2050.

Effektivt bloggläsande

Effektivt läsande bygger på att man lägger in blogg- och nyhetsprenumerationer i en RSS-läsare och får alla nya inlägg serverade på ett ställe. När jag ser min besöksstatistik förvånas jag över hur få det verkar vara som använder RSS-läsare. Kanske finns det någon brist som gör att en del av RSS-läsningarna inte rapporteras, men annars är det märkliga siffror. Å andra sidan är bloggen ung, så en stor andel av besöken är förstås debut-besök.

Hursomhelst, jag tänkte dela med mig av hur jag gör. Eftersom jag läser ett par hundra blogg/nyhetsinlägg per dag och prenumererar på ungefär lika många bloggar  och nyhetskällor, vore det helt ohanterligt att skutta runt manuellt bland bloggarna för att se om något uppdaterats.

Detta blir ingen steg-för-steg-guide utan bara ett par pekare. RSS-läsaren jag använder på datorer och paddor heter Feedly. Det är lätt att registrera ett konto där och börja lägga in prenumerationer. På mobilen (en Android-lur) använder jag appen gReader Pro som Feedly-läsare, dvs jag har ställt in mobilappen att synka mot Feedly. (Nej, tyvärr gör jag inga pengar på min blogg, så denna reklam är gratis.)

rss-symbol

De allra flesta blogginlägg skummar jag i mobilen under korta snuttar av dötid. När något är så intressant att det kräver uppföljning, noggrannare läsning eller skulle göra sig bättre på datorn så stjärnmarkerar jag det (övre högra hörnet). Inlägget dyker då upp i ”Saved for later”-kategorin i Feedly.

Bilägandets tid är snart förbi

Google experimenterar med autonoma bilar och har lyckats lobba igenom lagar som tillåter dem under testförhållanden i flera amerikanska delstater. Detta är en potentiellt otroligt  disruptiv teknik som idag bara hålls tillbaka av lagar och regler. Utan dessa skulle vi kanske redan idag ha ersatt det mesta av bilägande i hushållen med att nyttja autonoma taxibilar.

När jag pratar om detta med vänner och bekanta så säger många förstås att de vill köra bilen själva och att de och andra tycker om att köra. Dessutom att de vill ha ”friheten” att äga en egen bil. Jag tror det främst är ett utslag av vanans makt och till viss del fantasilöshet. Fördelarna och frihetsökningen med att skippa egen bil och åka taxi istället är nämligen helt enorma.

Det finns SÅ mycket skit man kan slippa! För hur kul är det egentligen att:

  • Binda ett par-tre hundra tusen kronor i onödan?
  • Spara till nästa bilinvestering?
  • Se din bils tidsvärde ticka bort med en tusenlapp i månaden?
  • Lämna in på service en eller ett par gånger per år?
  • Åka på besiktning?
  • Ordna tvätt och däckbyte?
  • Tanka bilen?
  • Byta lampor, spolarvätska, kontrollera däck och olja?
  • Skrapa rutor och ordna uppvärmning?
  • Hantera försäkringar?
  • Stanna och sova på hotell vid långresor?
  • Inte kunna åka fritt om du är under 18, handikappad, sömnig, promillehaltig?
  • Lägga tid och pengar på att skaffa körkort, eller övningsköra med kidsen?
  • Inte kunna jobba, sova eller leka med mobilen när du kör?
  • Förhandla med din partner om bilen alternativt ha två bilar och dubbla kostnader?
  • Leta parkering och betala parkeringsavgift?
  • Ta dig från parkeringen till din verkliga destination?
  • Hålla dig med ett garage och en garageuppfart?
  • Ha tvättprylar, mekprylar, däck, takbox mm hemmavid?
  • Riskera krockar och skador pga den ”mänskliga faktorn”?
  • Betala för förarutrustningen i bilen?

Autonoma taxis tar bort allt detta. Det enda du tvingas göra istället är att blippa lite på din mobil för att få fram taxin, som i de flesta fall bör kunna dyka upp med någon minuts varsel – med smarta algoritmer för att beräkna och förutsäga behov kommer det finnas bilar i närheten.

Autonoma taxis blir betydligt billigare än privatbilar eftersom man inte likt dessa behöver ha en överdimensionerad bil på genomsnittsresan och eftersom utnyttjandegraden kan öka med fler passagerare per sträcka, och eftersom värdeminskningen väsentligen förlorar tidskomponenten. (Många fler mil/år.)

Till övriga fördelar hör att autonoma bilar på landsväg och motorväg kan åka i en sorts ”tåg”, dvs väldigt tätt, vilket minskar bränsleförbrukningen och vägnätets flaskhalsar. Taxis som plockar upp två-fyra passagerare som inte känner varandra reducerar också flaskhalsarna (och trängselavgiften per person) avsevärt. (Det är lätt att ha fyra avskilda enpersonskupéer i varje taxi.)

Vi kommer också bli av med allehanda chaufförsjobb och transporterna kan bli ännu mer just-in-time när det inte finns lastbils- och busschaffisar som behöver pausa. Elbilar blir förstås normen, eftersom bilarna kan ta sig till laddningsstation lätt och eftersom systemet kan välja en bil åt dig med lagom räckvidd (som dessutom kan utökas med snabba taxibyten).

Just nu är det ett stort nejdetkanviinte pga lagar och regler. Vi kan lätt förlora 20-30 år av byråkratiska skäl trots att tekniken lätt skulle tas fram om marknaden fanns där. Jag skulle tro att vi förlorat 5 år redan. Men när lagarna till slut anpassas kommer det att snabbt att omforma resandet totalt. För den som gillar aktiespekulation kan det redan nu vara läge att börja fundera på vilka bolag som kommer bli vinnare och vilka som blir förlorare…

Sveriges utrikeshandel ger minskade CO2-utsläpp

CO2-utsläpp per land har traditionellt beräknats enligt produktionsmodellen, som helt enkelt räknar utsläppen inom respektive land. En av Sveriges främsta källor till desinformation, Supermiljöbloggen, upprepar idag den vanliga myten att de CO2-utsläpp vi svenskar är moraliskt ansvariga egentligen skulle vara mycket större än så. I själva verket är det tvärtom!

Myten baserar de förstås på den s.k. konsumtionsmodellen. Den bygger på att om vi exempelvis utbyter varor med brunkolets förlovade land, Tyskland, så belastas Sverige med den tyska varans produktions-utsläpp och Tyskland med den svenska varans. Detta är givetvis till fördel för Tyskland som belönas för miljövidrig export medan vi straffas för vår miljövänliga export. Modellen leder också till att det inte finns något intresse för ett land att med hjälp av skatter, kärnkraft mm minska CO2-intensiteten i exportsektorn. Det är förstås ungefär hur dumt som helst, men svenska gröna organisationer som vill att Sverige ska belastas med maximal moralisk skuld älskar det!

Numera är modellen obsolet, även om den kommer leva kvar i gröna sinnen några decennier till. Professor Astrid Kander vid Lunds Universitet har nämligen utvecklat och publicerat en förfinad modell som inför (negativa) utsläppskomponenter för länder vars export sänker de globala CO2-utsläppen genom CO2-snål produktion (och omvänt). Det är egentligen rätt självklart: när vi producerar papper, stål och aluminium för export så sänker detta givetvis utsläppen jämfört med om övrig dito produktion i världen skulle behöva skala upp sin verksamhet.

Kanders modell är neutral på så sätt att varje lands beräknade utsläpp fortfarande summerar till världens faktiska, fysiska, utsläpp. Och varje sänkning av ett lands utsläpp, både för inhemsk konsumtion och export, leder i hennes modell till lägre siffror för landet. Ansvaret ligger därmed där det ska ligga!

Nu till siffrorna: Sveriges utsläpp enligt produktionsmodellen är 5 ton/capita och år. Enligt den obsoleta konsumtionsmodellen är den hela 9 ton/capita. Med Kanders mer korrekta modell är utsläppen bara 4 ton/år, vilket är i världsklass för ett utvecklat land. Vår utrikeshandel sänker alltså CO2-utsläppen i världen. Det beror dels på att vår vår export är energiintensiv, dvs har högt energiinnehåll per krona tack vare billig kärnkraft, dels på att vi har ett handelsöverskott, vilket betyder att vi konsumerar mindre värde än vad vi producerar. Bägge dessa faktorer innebär att vi, netto, tränger undan CO2-intensiv produktion i utlandet!

Solceller – don’t do it!

Att solceller är en samhällsekonomisk brakförlust är helt uppenbart. Att inse att det även är en privatekonomisk förlust är lite svårare, men jag ska illustrera. En bombsäker alternativ investering är att amortera sitt bolån. De senaste fem åren har Nordeas genomsnittliga tremånadersränta varit 3.2%, vilket blir 2.3% efter skatt. Hur står sig solceller gentemot denna blygsamma avkastning? Låt oss räkna.

Vattenfalls medium-paket kostar 71100 kr och producerar 3135 kWh/år. ROT-avdraget sänker kostnaden med 7290:-. Det finns också ett investeringsbidraget på 35%, men det räcker inte till alla och kan inte kombineras med ROT. Nettopriset blir alltså 63810:- med ROT-avdrag eller 46210:- med investeringsbidrag. Vattenfall köper i dagsläget ditt överskott för spotpriset + 1 kr. Låt oss säga att man sparar/tjänar 1.30 kr/kWh, dvs 4075:-/år första året, med en degradering på cirka 0.5% per år.

Om man sen antar att man inte behöver betala en enda krona för underhåll, reparationer eller annat för solcellerna utöver investeringen, så kommer kassaflödena se ut såhär:

solceller med ROT-avdragsolceller med investeringsbidrag

Man slår alltså bostadsamortering på 28 eller 17 år, beroende på bidragsform. I min värld är det så segt att det är liktydigt med förlust, särskilt med tanke på de avsevärda riskerna enligt nedan. (Jovisst, du kan säkert hitta lite billigare alternativ än Vattenfalls. Men då har du också handlat av någon som med stor sannolikhet inte finns om 9 år när du behöver driva ditt garantiärende.)

Till riskfaktorerna hör att:

  • Installationen havererar i något avseende efter de 10 år som Vattenfall har produktgaranti. Ett vanligt problem är trasiga inverterare, cirka 10,000:-.
  • Installationen visar sig producera något sämre pga sämre lutning eller riktning.
  • Du tvingas flytta innan du tjänat på det utan att försäljningspriset blir motsvarande högre.
  • Många fler än du installerar solceller och spotpriset på soliga dagar sjunker därför, så du tjänar mindre.
  • Din granne låter ett träd växa upp som skuggar lite. (En fånigt liten skugga ger stora effekter på produktionen.)
  • Staten sänker skatter eller överföringsavgifter på el så att du tjänar mindre.
  • Vattenfall slutar betala 1 kr/kWh för överskottsel.
  • Staten lägger skatt på egen produktion.
  • Du måste lägga om taket och (om)installationen fördyrar detta.
  • Du kanske inser att du behöver ta dit en expert som ser över installationen med några års mellanrum, för någon tusenlapp eller två per besök.

Det finns givetvis också möjliga uppsidor. Kanske lägger staten ner alla kärnreaktorer och elen blir svindyr, exempelvis. Kanske ger staten större bidrag retroaktivt. Men varför inte isåfall köpa solceller då, och inte nu?

Vidare skaffar du dig arbete och komplexitet i ditt hem. Förutom själva jobbet med att upphandla en installation så måste du regelbundet övervaka produktionen för att se att allt fungerar, driva garantiärenden om det inte fungerar och gnälla på Vattenfall om du inte får betalt. Du kan också känna att du måste sopa snö eller löv, tvätta fågelbajs mm.

Tycker du att det är en kul hobby att övervaka och rengöra solceller och ser det som en bonus att du tvingar alla oss andra att betala dyrt för din hobby, kör hårt! Har du för mycket pengar och vill visa upp det, kör hårt! Annars: Don’t do it!

Modern exorcism

Inget är nytt under solen. Förr var man besatt av demoner, men det var ju ganska trivialt jämfört med dagens problem. Följande är läst i en facebook-grupp jag råkade trilla in i. Kortar ner berättelsen och försöker anonymisera lite:

”Dags för mig att berätta min solskenshistoria 

När min yngste son var 15 år fick han efter en traumatisk och konfliktfylld uppväxt diagnosen ADHD. Strax efteråt fick jag boken Rörelser som helar av Harald Blomberg i min hand. Jag förstod då att ADHD är en livsstilssjukdom med naturliga orsaker.  […]

Genom bioresonans fick vi reda på att han hade tungmetaller, bakterier, virus, parasiter och svamp i kroppen, att han är glutenintolerant, soja- och mjölkallergisk, att han hade brist på vitaminer och mineraler, är sockeröverkänslig och känslig för elektromagnetisk samt jordstrålning. Han hade också inflammation i bukspottskörteln p.g.a. stort sockerintag. All stress han utsatts för gjorde att han hade flera aktiva spädbarnsreflexer och han fick då ett träningsprogram av XXX.

Vi åkte hem och började avgifta oss, började bära El-Hindra, rensade kyl och skafferi och la om kosten, tog kosttillskott och sonen började också göra rytmiska rörelser. Inom fyra månader var han i balans. […]

Nyfikenheten drev mig till att börja utbilda mig till rytmisk rörelseinstruktör och när jag själv började göra rörelserna och integrera reflexer hände det saker i mitt liv. Jag hittade min livsuppgift, började förstå vad jag vill med mitt liv och framför allt börjar jag bli vuxen. Efter fjärde kursen sa jag upp mig från min tillsvidaretjänst och hoppade ut i ovissheten för att satsa på mitt eget företag. Jag har inte ångrat mig en sekund. Jag jobbar nu som rytmisk rörelsetränare, bioresonansterapeut, kursarrangör, föredragshållare och är återförsälare för kosttillskott från Helhetshälsa och Omica Organics, El-Hindra och Harald Blombergs böcker.”

Vad ska man säga? Som tokliberal känner jag att sånt här kanske är bland de svårare utmaningarna när det gäller att försvara frihet under ansvar…

Ska vi ha kommunism i välfärden?

”Alla skor ska vara bra, alla elever ska ha rätt till bra skor. Därför måste vi slänga ut marknadskrafterna vars intresse är att maximera egen vinst hellre än att fixa bra skor.”

Så låter det om vänsterpartiet, fast givetvis om utbildning istället för skor. Vi som var med när muren föll såg vad som fanns där bakom. Vänsterpartiet är förstås akut medvetet om det, men ändå ger de sig inte. ”Det är ju inte DEN sortens kommunism vi ska ha.” I den mån de alls försöker sig på att förklara hur det kommer sig att kommunism är bra just inom skola-vård-omsorg, så säger man något vagt om att det är skillnad på att hantera människor och hantera produkter. Håller det? Knappast. (Om jag fick välja skulle jag hellre göra tvärtom, så att viktiga saker som vård-skola-omsorg vore marknadsekonomiskt organiserade medan godis- och läskproduktionen gjordes statlig. Inga köer i vården, tre månader för att få godis.)

PISA-undersökningarna är på var mans läppar idag och skolfrågan börjar bli het. Det är utmärkt och jag hoppas något gott kommer ut av det. Jag återkommer i frågan, men denna gång nöjer jag mig med att be alla läsa Patrik Lindenfors om evidensbasering i skoldebatten.