Jag gjorde nyss en sammanställning av fusionstekniker och signaturen F4nat1ken ställde en naturlig följdfråga: Vad är lovande när det gäller fissions-reaktortyper? Kanske bör jag göra en liknande sammanställning för fission, men jag börjar här, kanske lite bakvänt, med ett resonemang om vad ”lovande” kan innebära.
Utmaningarna med fusion är främst tekniska – att överhuvudtaget få nettoenergi. Detta är förstås inget problem för fission, tvärtom. Det har körts massor med forskningsreaktorer och demoreaktorer med olika mer eller mindre exotiska fissionstekniker och alla fungerar. Natriumkylda FBR, gaskylda reaktorer, pebble-bed, MSR och LFTR, blykylda FBR, acceleratorsystem, superkritiska system etc. Dessutom är fissionstekniken så välutforskad och väl förstådd att man kan vara rätt säker på att nya pappersprodukter faktiskt kommer fungera om de byggs.
Fundamentalt är fissionskraft billigt (tänk kolkraftverk utan bränslekostnader), men byråkrati och överdrivna säkerhetskrav skapar enorma merkostnader i väst. En reaktor som i Kina kostar $2/W och byggs på 4-5 år kan i USA kosta mer än $7/W och byggas på 6-7 år. Det en ny reaktortyp skulle behöva tillföra är alltså inte bättre ekonomi/teknik i sig, utan egenskaper som bidrar till att freda den från byråkrati och bryta allmänhetens association till Tjernobyl och Fukushima. Om tekniken i sig är ekonomiskt/tekniskt optimal är ganska oviktigt, utan det viktiga är att den får byggas utan hinder!
Det finns fler mjuka frågor att ta hänsyn till. Förr hade man stor respekt för ingenjörer och deras förmåga att visa vägen till ett bättre samhälle. De demokratiskt valda hade förmåga och auktoritet att sjösätta långvariga, centralstyrda projekt. Det tycks som att ett kulturellt skifte i västerländska demokratier har minskat såväl ingenjörers som folkvaldas auktoritet och anseende betydligt. På gott och ont har samhället blivit mer ”bottom-up” än ”top-down” och allmänheten tenderar att sky stora, dyra projekt medan politiker bara hänger med i mode-svängarna istället för att bygga upp samhället.
Så vad krävs, konkret? Jo, att reaktorn är walk-away safe, dvs att personalen kan slå av strömmen (all ström!) och gå hem på fredagkväll och sen komma tillbaka på måndag och kicka igång igen. Dessutom, fånigt nog, bör reaktorn vara så annorlunda som möjligt, så associationen till olyckorna bryts och tvinga fram en byråkratisk nystart. Dessutom bör reaktorn breeda bränsle, så att man avskaffar oron för uranbrytning och slutförvar. (Ingenjörsmässigt är det nonsens eftersom varken uranbrytning eller slutförvar är signifikanta tekniska/miljömässiga problem, men PR-mässigt är det viktigt att minska mängden anti-argument.) Vidare är det bra om reaktorerna krymper för att göra dem mindre inkompatibla med det ”bottom-up”-paradigm jag talade om förut.
Litenhet är bra, inte bara för att göra projekten mer kulturellt kompatibla, utan även för att få till ”walk-away safe”, iallafall för de flesta reaktortyper. Säg upp till 200 MW. Är reaktorn större blir resteffekt-densiteten i härden så hög att man får härdsmälta om det normala kylmediet försvinner. Litenhet kan möjligen också medverka till att tvinga ner storleken på byråkratin och ökar givetvis möjligheterna till serieproduktion och påföljande kostnadsrationaliseringar.
MSR-reaktorer som LFTR kan vara lämpliga kandidater eftersom de är passivt säkra och såpass annorlunda. Samma gäller Pebble Bed. Även Travelling Wave-reaktorn skulle kunna uppfylla kraven, men känns inte lika självklar. Blykylt kan också duga men natriumkylt kan vi nog glömma med tanke på hur läbbigt natrium är för den som hade kemi i gymnasiet. Superkritiska LWR-reaktorer är kanske det ingenjörsmässigt mest tilltalande just nu (lägre kostnader helt enkelt), men kommer snarare ses som otäckare av allmänheten eftersom det är samma grundteknik med högre tryck och effektivitet.
Det främsta hoppet på kort sikt finns kanske i Kinas Pebble Bed, eftersom de just nu bygger en demoreaktor och time-to-market är viktigt. Jag tror däremot inte på ryssarnas natriumkylda BN-serie, även om det är den mest beprövade breeder-designen i världen. Visst, det är bra för ryssen och eventuellt för andra auktoritära regimer men natriumkylt kommer nog inte lira i västvärlden. Sen hoppas jag på olika SMR-reaktorer (Small Modular Reactor). Det finns dussintals med SMR-initiativ och förhoppningsvis börjar en eller ett par byggas och få fäste.
LFTR är en trevlig dröm, men är ingen kommersiell spelare idag och i avsaknad av demoreaktor (kommersiellt demo alltså, inte bara en forskningsreaktor) är det för tidigt att spekulera om när den kan vara det. Jag tvivlar dock inte på att tekniken fungerar och den ser ut att ha många goda egenskaper. Tyvärr har LFTR en huvudsakligen negativ opinionsbildande effekt, på ungefär samma sätt som solceller och vindkraft. När man drömmer om en ”silver bullet” och tror att dess genomslag bara är en tidsfråga (eller en fråga om att bestämma sig) så motsätter man sig andra alternativ och bevarar på så sätt status quo, dvs kolkraft.
Min bestämda åsikt är att vanliga jämra kärnkraftverk bör byggas fort som sjutton. Med växthuseffekten samt dödliga föroreningar från kolbaserad energi (inklusive biomassa) finns ingen tid att förlora. Vidare tror jag att innovativ fission ger den mest praktiska vägen till något bättre än konventionell fission.
Fusion tror jag egentligen inte så mycket på. Jag tvivlar förstås inte på att man kan skapa fusion i reaktorer. Faktum är att ”gamla” JET-experimentreaktorn åstadkom detta redan år 1991. Jag är däremot skeptisk till att man under de närmsta hundra åren kommer få fusion att fungera ekonomiskt! På sistone har det dock dykt upp ett antal olika intressanta initiativ för att skapa fusionsreaktorer och jag hoppas förstås innerligt att jag har fel i min skepticism. Detta inlägg tänkte ägna åt en liten översikt över dessa initiativ.
Först något lite förenklat om hur fusion fungerar: Den elektrostatiska kraften gör att atomkärnor repellerar varandra (alla atomkärnor är positivt laddade). Den starka kärnkraften är starkare, men verkar på kortare avstånd. Fusion, att atomkärnor slås ihop, kräver alltså att två atomkärnor kommer så nära varandra att den starka kärnkraften tar överhanden över den elektrostatiska kraften. För att åstadkomma detta krävs höga temperaturer, eftersom när temperaturer är höga så rör sig atomkärnorna fort och kommer närmare varandra innan de repelleras.
ITER
Detta är ”etablissemangets” maskin, efterföljaren till JET-reaktorn. Ett stort multinationellt samarbete, en stor maskin där olika spolar bildar ett extremt magnetfält som kan hålla ordning på plasmat och hindra det från att fly innan och under fusionsprocessen. Man siktar på 500 MW termisk fusionsenergi för denna forsknings-reaktor som är tänkt som en föregångare till en demo-reaktor som faktiskt ska producera el. Kostnaden för ITER är uppskattad till $50 miljarder och planeras sätta igång deuterium-tritium-fusion år 2027.
Ett problem vid fusion är att det mesta av energin släpps ut i form av snabba neutroner som genom sin neutralitet struntar i magnetfältet och går illa åt inneslutningen (samt gör den lite radioaktiv). En del av forskningen handlar om att hitta på sköldar som inte är alltför oekonomiska.
Skiss (notera människan i nedre vänstra):
General Fusion
Ett kanadensiskt företag, General Fusion, bygger en maskin där magnetiserat plasma injiceras i ett hålrum som bildas av virvel av smält bly och litium. Ett antal pistonger skapar en tryckvåg i blyet, vilket komprimerar plasmat tills det fusionerar. En fördel är att blyet skapar en tjock inneslutning som tar hand om neutronerna. Blyet värmeväxlas till vatten som får driva elgeneratorer. Litiumet i blyet breedas dessutom till tritium som används som bränsle tillsammans med deuterium.
Drivs av ett team som jobbar väldigt ingenjörsmässigt på skapligt tight budget, ca $55 miljoner är det senaste jag hört. De håller på med en prototyp och diverse proof-of-concept och ska bygga en full-skale-anläggning härnäst, med måldatum ca 2020.
Tri-alpha
Ett amerikanskt företag som håller sig ganska hemligt, även om det ibland släpper forskningsrapporter och deltar i konferenser och har dragit in mer än $140 miljoner i anslag från kända investerare. Ryska staten är nu med som finansiär och i styrelsen.
Man skjuter magnetiserat plasma från två håll in i en kammare, omsluter med magnetfält och detta ska därmed kunna åstadkomma en stationär virvel som ska kunna fusionera. Bränslet är lite mer avancerat. Väte + boron fusioneras till kol-12 som sedan faller sönder i tre alpha-partiklar, dvs heliumkärnor (tri-alpha). En fördel är att man slipper neutronerna och värmeutveckling, och tack vare heliumkärnornas laddning ska man kunna utvinna el direkt. Reaktorerna i deras presentationer är på 100 MW och är ”truck-sized”.
National Ignition Facility
Ett amerikanskt projekt som innefattar en fotbollsplan med laserutrustning, med en statlig finansiering på bortåt 35 miljarder över åren. Man skjuter en laser på för närvarande cirka 500 TW på små, små metallpellets med fusionsbränsle i. Man har lyckats få till fusion på det här sättet, men man är mycket långt från break-even energi-mässigt. De har själva erkänt att de är mycket långt från att nå sina mål.
LPP – Lawrenceville Plasma Physics
Precis som i tri-alpha används även här väte och bor som fusionsbränsle för att kunna utvinna el utan att gå via värme. Tekniken bygger på en sorts väldigt kortvarig elektromagnetisk kniptång, ett sätt att få magnetfält som innesluter plasman att kollapsa in i sig självt, och därmed åstadkomma högt tryck och fusion. Det här är inte så skumt som det låter, eftersom det finns ett antal ”dense plasma focus”-maskiner på olika universitet i världen, även om de inte används för att skapa fusion. LPP har dock lyckats med att skapa fusion på det här sättet och har uppnått höga temperaturer.
Det finns givetvis stora utmaningar med att få det här att ge netto-energi och skapa kommersiella anläggningar. Tekniken som sådan är tydligen ganska okänsligt för storleksskalning, men man talar bland annat om billiga 5 MW-anläggningar i garagestorlek. Man började med $300,000 i anslag från NASA men kör nu privat finansiering.
Helion Energy
Helion använder ett magnetfält för att komprimera plasmat och trots deuterium-deuterium-fusion så har man en metod för direkt el-utvinning. Informationen är lite bristfällig, men konceptet verkar tekniskt mest likna tri-alphas. Man har fått $7 miljoner i anslag från NASA, DoE och DoD (energi- och försvarsdepartementen) och även viss privat finansiering. Man siktar på container-stora anläggningar som ger 50 MW cirka 2019.
EMC2
Ett ganska hemligt projekt med rötter i och stöd från den amerikanska flottan. Tekniken som används kallas för Polywell, som är en känd teknik för att åstadkomma fusion med hjälp av elektrostatisk inneslutning och uppvärmning av bränslet. Man åstadkommer den elektrostatiska konfigurationen med hjälpa av elektromagnetiska spolar ofta arrangerade som sidorna i en kub, tillsammans med en elektronstråle. Det har inte visats att det går att få ut någon netto-energi, men det finns diverse teorier och förhoppningar i den riktningen.
Lockheed Martin Skunk Works
Amerikanska försvarskoncernen Lockheed Martin har ett koncept med en cylindrisk maskin som mäter 2x2x4 meter. Plasmat hålls i schack med ett magnetfält och värms med radiovågor. Man siktar på en kompakt reaktor som ändå ska kunna ge 100 MW, med en prototyp färdig om fem år. För bara några dagar sen skickade de ut en väldigt positiv pressrelease men med oerhört tunt med detaljer. Den här videon från LM är likartad:
E-cat
Ett bedrägeri som bygger på teorier om kall fusion.
Quantum Fusion
Troligen ytterligare ett sorts bedrägeri, där deuterium-bubblor i flytande metall skulle kollapsa när metallen utsätts för ljudvågor, s.k sonofusion.
Sammanfattning
Åtta intressanta och seriösa initiativ (samt ett par bedrägerier). Vilka har jag missat? Det finns ett par initiativ eller åtminstone teoretiska idéer om att använda de snabba neutronerna som bildas i fusionsprocesserna till att klyva utbränt kärnbränsle och på så sätt öka energiutbytet och oskadliggöra avfallet. När det finns en fissions-hävstång skulle själva fusionen inte behöva ge netto-energi.
De åtta initiativen har olika tekniker för plasmainneslutning och uppvärmning/komprimering. Några olika bränsle-varianter används. Rent allmänt skaplig spridning och hyfsat imponerande (för mig iallafall) tekniskt djup i de olika initiativen. Dessutom skapligt tunga sponsorer. Låt oss hålla tummarna.
Helt grundläggande för mänsklighetens civilisation, ända sen stenåldern övergick i bronsålder, är att vi utnyttjar olika grundämnens egenskaper i industriell produktion. Ofta utgår vi från stora mängder rena grundämnen som tagits fram genom någon form av gruvdrift. Det är viktigt att vara medveten om att detta är basen för vår civilisation nu när motståndet mot gruvor ökar, både från miljörörelserna och bland allmänheten. I den gröna världen går föreningen Det Naturliga Steget främst i återtåget mot stenåldern iochmed deras första princip att förhindra ”systematisk koncentrationsökning av ämnen från berggrunden.”
Jag blev lite inspirerad till detta inlägg av en bildsekvens som visar världsproduktionen av olika metaller som kuber vid kända landmärken. Började därför leka lite med excel för att utforska grundämnen och deras respektive betydelse. Nästan 75% av jordskorpan utgörs av syre och kisel och dessa två struntar jag i, liksom kol och gaser. För övriga naturligt förekommande grundämnen har har jag plottat mängden primärproduktion (gruvor, inte återvinning) som funktion av förekomsten i jordskorpan i ett log-log-diagram:
Brasklapp: Grafen har jag av tidsskäl gjort mycket slarvigt, eftersom det är ett 70-tal grundämnen och jag fått sammanställa global produktionsdata genom att googla på dem ett och ett. Det har inneburit att jag huggt första bästa googlesiffra utan att bry mig särskilt om årtal etc. Å andra sidan syns det inte så mycket i ett log-log-diagram om man inte är så exakt.
Det finns förstås bara två förklaringar till skillnader i produktion – olika tillgång och olika efterfrågan. Efterfrågan är ganska lätt att förstå sig på, eftersom det handlar om respektive ämnes fördelar i olika industriella användningsområden. Utbudet är lite klurigare. En hypotes är att utbudet är i ungefärlig proportion till förekomsten i jordskorpan, eftersom gruvdriften (mängden malm att processa) blir ungefär i omvänd proportion till förekomsten. Men den hypotesen håller bara delvis, och jag ska förklara varför:
I grafen ovan syns, med lite god vilja, två ”grupper” av grundämnen och jag har på frihand höftat till ett par trendlinjer för dessa. Inom respektive grupp tycks alltså grundämnena utvinnas ungefär i proportion till deras respektive förekomst i jordskorpan. Grundämnena i den andra gruppen är sällsynta jordartsmetaller (markerade med grönt) och en bunt andra grundämnen som bryter mot hypotesen ovan. De är nämligen inte ”sällsynta” på det sätt som exempelvis guld och platina är, utan sällsynta på så vis att de har kemiska egenskaper som gör att de inte förekommer särskilt koncentrerade i naturen! Metaller som koppar, däremot, förekommer rejält koncentrerade i många vanliga mineraler.
Att Kina är dominerande producent av sällsynta jordartsmetaller beror förstås bara på att de har kunnat hålla låga priser med en kombination av låga arbetskraftskostnader, god infrastruktur och utnyttjande av tunga maskiner samt svaga miljöregler (och säkert vissa subventioner). Stramar Kina åt marknaden så kommer givetvis gruvor att öppnas annorstädes.
Hursomhelst, det här tycker jag är en rätt häftig insikt, på sätt och vis: Vi har användning för i stort sett alla grundämnen. Alla ska med! Kan vi bara ta fram ett grundämne kan vi också använda det. Det finns inte ens mycket tecken på att vi diskriminerar giftiga grejor som kvicksilver, tallium, bly, kadmium etc. Om man kollar på vilka grundämnen som utvinns mest i förhållande till sin förekomst i jordskorpan så är det antimon följt av guld (ca 1 miljon ton/ppm). De som utvinns minst är scandium och rubidium (ca 0.1 ton/ppm).
Jag hade som ambition att även googla upp priser för att kunna göra ytterligare jämförelser (exempelvis en rangordning av årsproduktionens marknadsvärden för alla grundämnen), men det visade sig ännu jobbigare än produktionsdata. Dels är priserna mindre stabila och dels kompliceras prisbilden av att det ofta är jätteskillnader beroende på renhetsgrad, vilket gör att en snabbgooglad siffra kanske inte alls är jämförbar. Något jag ändå tror mig kunna säga är att priserna i svansen på båda trendlinjerna är ungefär lika dyra, i storleksordningen 10-70 dollar per gram. Det tycks som att det dyraste naturligt förekommande grundämnet är lutetium. Om jag orkar göra jobbet att sammanställa priser (eller om någon gör det åt mig eller kan peka på en bra sammanställning) så kan det komma en uppföljning.
Insvängningsförlopp eller ”transienta svar” sker när en förutsättning plötsligt förändras i ett system. Systemet svänger då in till ett nytt jämviktstillstånd. Ibland går det snabbt, ibland långsamt. Ibland blir det så kallade ”överslängar”, när kurvan skjuter förbi det nya jämviktsläget en eller flera gånger under insvängningsförloppet. Från wikipedia, creative commons-licens:
Exempelvis kan ett nytt rovdjur dyka upp i ett ekosystem, spänningen över en elektrisk krets öka, en skatt ändras eller dylikt. Respektive ny jämvikt kan vara nya populationsnivåer för växtätare, nya strömstyrkor som går genom kretsen, förändrade priser i ekonomin etc. Ibland kan dessa förändringar ge oanat stora konsekvenser, som här när det gäller rovdjur:
Okej, men vad är min poäng? Jo, jag har alltid stört mig på den alltför vanliga idén att skattesänkningar inte ger sänkta priser. Resonemanget brukar gå ut på att företagare är själviska typer som samfällt vältrar över kostnaderna för skattehöjningar till konsumenterna, men sedan stoppar eventuella skattesänkningar i egen ficka. Detta innebär exempelvis att priserna skulle vara långsiktigt högre om vi sänker momsen till 25% än om vi höjer den till samma 25%. Argumentationen återkommer varje gång momsen differentieras, exempelvis bokmomsen i början på 2000-talet och nu senast krogmomsen.
Det är förstås helt ologiskt att anta den typen av asymmetri. Konkurrensen medför att vinstnivåerna (och därmed priserna) har en jämviktsnivå, och det finns inget skäl att tro att den nivån skulle vara beroende av vilken riktning förra skatteförändringen hade! Istället blir det förstås ett insvängningsförlopp. Vi vet inte riktigt hur lång tid det tar och det kan vara svårt att separera det från andra förändringar i ekonomins förutsättningar, men vi kan vara säkra på att skatteförändringar får symmetriskt genomslag på marknadsjämvikten.
Om vinstnivåerna ökar procentuellt, kommer det dra till sig nya aktörer och medföra att gamla aktörer konkurrerar om marknadsandelar genom att sänka priser. Om vinsterna minskar procentuellt kommer det omvända ske – konkurser och prishöjningar. Jämvikt kommer uppnås.
Därmed INTE sagt att momsförändringar får fullt genomslag i prisförändringar, bara att det är ologiskt att förvänta sig en långsiktigt förändrad procentuell vinstnivå. Skatteförändringar leder till sysselsättningsförändringar, volymförändringar och prisförändringar. När det gäller krogmomsen kan man förvänta sig att hög utbudselasticitet gör att priserna inte sjunker fullt ut vid en sänkning men att sysselsättningen i branschen i gengäld ökar ganska rejält.
Finansminister Magdalena Andersson (S) förberedde idag folket på den budgetproposition hon kommer lämna in inom en dryg vecka. Det gjorde hon genom att ställa upp i en intervju i DN och skylla på Alliansen:
”Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar”
Det klingar bekant. Jag minns hur Göran Persson kommenterade sin valförlust år 2006, redan under valnatten, med att tjata om att borgarna kommer till ett ”dukat bord”. Han följde upp detta med en artikel på DN Debatt där han tjatade lite till:
”Bilden av ett dukat bord har aldrig varit mer träffande. Läget är idag radikalt annorlunda än vad det var när socialdemokratin tog över ansvaret för Sverige år 1994.”
Det gäller förstås att kratta manegen, så svenskarna förstår att de har Partiet att tacka för alla framgångar och borgarna att skylla för alla motgånger. Vi har haft ett svårt internationellt läge under Reinfeldts år, med en allmänt svag europeisk utveckling. Men skulle man få för sig att jämföra Alliansens ”tomma lada” med sossarnas ”dukade bord”? Jo, då ser det ut såhär:
Vår nya finansminister förbereder oss inte bara på att allt hon gör kommer vara Alliansens fel. Hon deklarerar även sin nyskapande och logiska inställning till överskottsmålet i statens finanser. Enligt DN-intervjun igen:
Möjligen kan målet nås någon gång under nästa mandatperiod som börjar 2018, tror Magdalena Andersson. Det kan också bli aktuellt att ändra nivån i överskottsmålet framöver. […] Hon vill inte precisera när det kan ske men pekar mot åren efter 2018 som en möjlig tidpunkt.
Min översättning: ”Fram till och med 2018 kommer vi skita i överskottsmålet och därefter kommer vi troligen avskaffa det.”
I intervjun får även miljöpartiets minister i finansdepartementet, Per Bolund, ge prov på sin klokskap:
”Den förra regeringen genomförde ofinansierade reformer i varje budget och nu är det dags att göra ett avbrott mot det.”
Jovisst, ofinansierade reformer i varje budget. Det är därför statsskulden krympt från 39% av BNP till 32% av BNP. Schysst retorik, va? Men det här är väl tyvärr nivån vi kan vänta oss framöver. Kul med politik, nästan jämt!
1. Åsa Moberg och Thomas Kåberger är nominerade till årets förvillarpris i Föreningen Vetenskap och Folkbildning för oseriös anti-kärnkraftsbok. Läs gärna argumentationen i tidningen Fysikaktuellt, sidan 28.
En italiensk uppfinnare, Andrea Rossi, har sedan 2007 kört ett kall fusions-bedrägeri. Han kallar sin produkt E-cat, eller Energy Catalyser. Då och då demonstrerar han den inför utvalda naiva forskare, pinsamt nog flera från Sverige, för att kunna attrahera ännu mer lättlurade investerare. (Wikipedia hävdar att han dragit in minst $11.6 miljoner.) Gemensamt för alla sådana demonstrationer är att de sker på hans villkor och förändras mellan varje gång för att observatörerna inte ska kunna utnyttja kritik mot tidigare demonstrationer.
Saken har varit stendöd rätt länge nu i mina ögon, men nu har det helt sjuka hänt att Elforsks VD Magnus Olofsson annonserar i en debattartikel i Ny Teknik att Elforsk ska ta initiativ till att ”bygga upp en samlad svensk forskningssatsning”. Elforsk (ett branschsamarbete med stora statliga inslag) bör hädanefter rätteligen kallas ”Eltorsk”.
Orsaken till att Eltorsks VD satsar på detta är att Rossi et al släppt en ny rapport med detaljer från en ny demonstration. De tidigare demonstrationerna har kritiserats för att isotopsammansättningen hos fusionsprodukterna matchar den man finner i naturen, vilket inte borde vara fallet om den förväntade fusionen ägt rum. Det tycks Rossi et al ha rättat till denna gång genom att köpa lite singel-isotop-material som får agera ”aska” efter fusionsprocessen. Stephan Pomp bloggar förtjänstfullt om hur inte heller den isotopsammansättning som nu redovisas är rimlig för fem öre utan uppenbart planterats.
Tekniskt är det alltså nonsens. För mer intressanta tekniska argument, se GoatGuys kommentarer på NextBigFuture. Vidare har Rossi dömts för bedrägerier förr. Men det är inte sådana saker som främst får mig att avfärda detta. Det har med detta att göra:
Exxon Mobil, $491B
Sinopec, $486B
Shell, $478B
Wal-Mart, $476B
China National Petroleum, $455B
BP, $379B
Saudi Aramco, $365B
State grid corporation of China, $338
Av de åtta största företagen i världen är Wal-Mart ensamt icke energirelaterad. Den sammanlagda årliga omsättningen för bara dessa sju energiföretag är i storleksordningen 3000 miljarder dollar. Sen kommer aningen mindre spelare som Total, Chevron, Philips, Gazprom, E.On, Statoil, Irans, Brasiliens och Kuwaits oljebolag mfl. Tusentals miljarder dollar som söker billigare lösningar!
Rossis enkla garageprojekt producerar enorma mängder energi i en otroligt kompakt formfaktor och utan strålning (trots att någon form av kärnreaktioner ska pågå). Det borde alltså vara lätt att skapa en produkt och börja sälja. Ändå ser vi, ännu efter 7 år, inga konvulsioner på marknaden. Varken på aktiemarknaden eller någon annanstans. Rossi har gått från 57-åring till 64-åring under perioden. Har han tänkt dö av ålder istället för att bli världens rikaste och mest ansedda man? Och varför har inget av världens energibolag eller militära underrättelsetjänster varit framme och försökt lägga beslag på idén? Jo, för att den är ett bedrägeri. Vore den sann skulle den gå att demonstrera på riktigt och den skulle attrahera mer än $11.6 miljoner från jordens mest lättlurade investerare.
Mer intressant än själva bedrägeriet är alla som försvarar det på nätet. Se exempelvis kommentarerna på Stephans bloggpostning, NextBigFuture eller till Eltorsks debattartikel. Detta försvar borde det forskas om, däremot! Hur kan folk tro på sånt där, och på vilket sätt har den svenska skolan svikit dem?
Jag råkade på en lite intressant blogg: ”detartrams”. Tyvärr var första inlägget jag hittade där, ett om Ebola, kanske inte ett av de mest lyckade. Det fick mig ändå att inse att det var läge att skriva en uppföljare till mitt förra inlägg om Ebola-matte. Det skrev jag i början av augusti då det fanns 1779 misstänkta fall medan vi nu två månader senare är uppe i 8011 fall (och man vet att antalet fall är underrapporterade). En fördubbling per månad är ju en ganska tuff utveckling och media återger ganska chockerande beräkningar som tyder på att antalet fall kan nå 1.4 miljoner i januari. Här är en cool graf från wikipedia (under creative-commons-licens) om hur spridningen ser ut som andel av befolkningen:
Liberia ligger högt med en promille (underrapporterat) av befolkningen smittade. Världen ligger på en miljondel smittade och verkar öka med en faktor 10 var tredje månad. Vi är alltså bara 6*3 = 18 månader från att alla i hela världen smittats, vid en naiv extrapolation!
Är det dags att bli skraj? Var jag fel ute när jag manade till lugn i förra Ebola-inlägget? Nej, jag tycker inte det. Förvisso är utsikterna skapligt bleka för de tre drabbade länderna, men jag hävdar fortfarande att riskerna är mycket låga för övriga världen. Detärtrams-bloggen visar, skapligt intressant, på vetenskapliga studier som tillsammans målar en oroande bild vad gäller potential för vidare geografisk spridning, men dessa studier är, tycker jag, ”av akademiskt intresse”. I själva verket krymper utbrottets geografiska omfång, och det finns förklaringar till det:
Centre for Disease Control and Prevention i USA, uttrycker följande:
”Halting the epidemic requires that approximately 70% of Ebola cases be cared for in Ebola Treatment Units or, if they are at capacity, at home or in a community setting in which there is a reduced risk of disease transmission and safe burials are provided.”
Det låter väl inte så svårt? Orsaken till att vi ser en okontrollerad spridning i de tre drabbade länderna är alltså att smittan överväldigar dessa länders förmåga att vårda, isolera och spåra ens 70% av de smittade. Det i sin tur beror på att smittan inte uppmärksammades på allvar förrän i slutet av mars 2014, ca fyra månader efter att utbrottet egentligen startade. Vid det laget var hundratals redan smittade, varav en hel del hälsoarbetare, och smittan hade fått fäste i alla tre länderna. Dessutom hade man inte omedelbart kapacitet att få igång en snabb, effektiv respons.
Det som nu självklart sker i omkringliggande länder är att en kapacitet och vaksamhet byggs upp, så att när några importerade fall uppstår så kommer man snabbt isolera, vårda och spåra smittade. Nigeria är ett exempel på detta. En oansvarig jurist flög från Liberia till Nigeria medveten om att han hade ebola och skapade ett hastigt utbrott på 20 smittade i Nigeria. Dessa 20 isolerades och hela 891 personer som de haft kontakt med har följts upp för att säkerställa att inte smittan sprids vidare. Nu har så lång tid gått att ingen längre är smittad i Nigeria.
Vi kommer självklart se ett stort antal importfall till andra länder, men troligen inga okontrollerade utbrott utanför de tre värst drabbade länderna. Epidemins potential kan alltså antas vara lägre än de 20 miljoner som lever i dessa länder. Illa nog, givetvis.
Har varit bortrest och är därför är betydligt senare på bollen än vad jag hade önskat när det gäller regeringsbildningen, regeringsförklaringen och vår nya ”energipolitik”. Iallafall:
Regeringen är oerhört svag både parlamentariskt och erfarenhetsmässigt. Vad gäller erfarenhet har bara fyra av tjugofyra statsråd suttit i regering tidigare och Löfvén själv har inte ens suttit i riksdagen. En 29-åring utan utbildning får ta hand om sjukvården etc. Det parlamentariska stödet är rekordsvagt, 138 mandat av 349 (40%). Om vänsterpartiet gör allt storebror säger får Löfvén 21 mandat till, eller 159 stycken (46%).
Regeringen kommer att bjuda in till blocköverskridande samtal […]. Regeringens ingång i dessa samtal är att kärnkraften ska ersättas med förnybar energi och energieffektivisering och att Sverige på sikt ska ha 100 procent förnybar energi. Den förnybara elproduktionen byggs ut ytterligare. Målet ska vara minst 30 terawattimmar ny el från förnybara källor år 2020. Det teknikneutrala certifikatsystemet för förnybar elproduktion ska användas för detta syfte. Stödet till havsbaserad vindkraft och till solkraft ska stärkas. Kärnkraften ska bära en större andel av sina samhällsekonomiska kostnader. Säkerhetskraven skärps och kärnavfallsavgiften höjs. Vattenfall ska vara ledande i omställningen av energisystemet mot en högre andel förnybar energi.
Det ursvaga parlamentariska underlaget gör att man inte kan få stöd för direkta lagar om kärnkraftsnedläggning (om inte centern skulle överge alliansens överenskommelse och göra gemensam sak med vänsterblocket förstås). Den största chansen att få till en nedläggning är därför att baka in ekonomiska giftpiller i budgeten, vilket förklarar ett lögnaktigt och ovärdigt casus belli om att kärnkraften inte bär sina samhällsekonomiska kostnader. Budgeten hanteras nämligen lite speciellt och i klump just för att tillåta svaga regeringar att hantera landets ekonomi effektivt och därmed är det betydligt lättare för en regering att få igenom förslag de egentligen inte har stöd för om förslagen kan stöpas i en skapligt renodlad ekonomisk form.
30 TWh tillskott på fem år är väldigt mycket – dagens vindkraft är på bara 10 TWh. Planen för att åstadkomma det är alltså att man ökar på elcertifikaten och ovanpå det skjuter till en massa extra stöd till energikällor som inte klarar sig på bara 20-40 öre/kWh i subvention (solceller och havsbaserad vattenkraft).
Man räknar alltså, fullt logiskt, med att mycket av vår kärnkraft blir ”olönsam” när man ökar subventionerna av vindkraft och biomassa från 20-30 öre, subventionerar solceller och havsbaserad vindkraft med kanske det dubbla, fortsätter med en särskild kärnkraftsskatt (effektskatten) på cirka 7 öre/kWh, tvingar fram (ytterligare) onödiga säkerhetsåtgärder för ett okänt belopp och driver på kostnadseskaleringen i avfallshanteringen med gissningsvis 4 öre. Det finns självklart olika tolkningar av överenskommelsen och många hoppas/fruktar tydligen fortfarande att Löfvén ska blåsa/köra över miljöpartiet och se till att driva vidare kärnkraften. Jag tror inte ett dugg på det, utan antar tills motsatsen bevisats att man fortsätter demontera vår elförsörjning.
Totalkostnaden då? Vi får höfta lite: Om man ska få in 30 TWh förnybar el till 2020 och lägga ner motsvarande kärnkraft, så kan man räkna med det billigaste alternativet på ca 10 GW för 10 kr/W, dvs totalt 100 mdr, mycket optimistiskt räknat. Om vi dessutom försiktigt räknar med 50% påslag pga stödet till sämre alternativ som sol och havsbaserad vindkraft, samt pga vind-elens lägre värde (försämrad prisrelation vid elhandel mot utlandet), samt dess behov av utbyggd kapacitet i stamnätet samt i vattenkraften, så summerar det till 150 mdr på cirka 5 år, dvs 30 mdr per år.
Jag är tveksam till att detta är realistiskt, trots att det mesta av kostnaderna inte tas över statsbudgeten utan hamnar på konsumenternas elräkningar (cirka 3000 kr/person och år). Men visst, sätter man elcertifikaten på den nivån så kommer marknaden lösa det. Något som dock är lite oklart för mig ännu är hur detta kommer fungera med den överenskommelse vi har med Norge om en gemensam elcertifikatsmarknad och en gemensam ökning på 26.4 TWh från 2012 till 2020. Ska det omförhandlas, eller kan vi helt enkelt besluta om fler certifikat och låta norrmännen håva in en del av subventionerna?
Ovanpå det här vill man tvinga Vattenfall att agera oekonomiskt, som ett politiskt verktyg, inte bara hemmavid utan även ute i Europa. Kostnaderna för det är okända, men jag tror inte att man gör som miljöorganisationerna krävt att i princip avveckla (inte sälja) all egen produktion i Tyskland. Jag har tidigare rapporterat att det har en prislapp på bortåt 200 mdr och jag tror varken Löfvén eller Fridolin vågar förstöra så mycket svenskt kapital på ett bräde. Kapitalförstöringen i kärnkraftsnedläggningen är förvisso större, men mer utspridd och mindre uppenbar för de flesta.
Obligatoriskt gymnasium, högre a-kassa, höjda skatter och oändlig sjukskrivning? Don’t get me started.
