Sveriges utrikeshandel ger minskade CO2-utsläpp

CO2-utsläpp per land har traditionellt beräknats enligt produktionsmodellen, som helt enkelt räknar utsläppen inom respektive land. En av Sveriges främsta källor till desinformation, Supermiljöbloggen, upprepar idag den vanliga myten att de CO2-utsläpp vi svenskar är moraliskt ansvariga egentligen skulle vara mycket större än så. I själva verket är det tvärtom!

Myten baserar de förstås på den s.k. konsumtionsmodellen. Den bygger på att om vi exempelvis utbyter varor med brunkolets förlovade land, Tyskland, så belastas Sverige med den tyska varans produktions-utsläpp och Tyskland med den svenska varans. Detta är givetvis till fördel för Tyskland som belönas för miljövidrig export medan vi straffas för vår miljövänliga export. Modellen leder också till att det inte finns något intresse för ett land att med hjälp av skatter, kärnkraft mm minska CO2-intensiteten i exportsektorn. Det är förstås ungefär hur dumt som helst, men svenska gröna organisationer som vill att Sverige ska belastas med maximal moralisk skuld älskar det!

Numera är modellen obsolet, även om den kommer leva kvar i gröna sinnen några decennier till. Professor Astrid Kander vid Lunds Universitet har nämligen utvecklat och publicerat en förfinad modell som inför (negativa) utsläppskomponenter för länder vars export sänker de globala CO2-utsläppen genom CO2-snål produktion (och omvänt). Det är egentligen rätt självklart: när vi producerar papper, stål och aluminium för export så sänker detta givetvis utsläppen jämfört med om övrig dito produktion i världen skulle behöva skala upp sin verksamhet.

Kanders modell är neutral på så sätt att varje lands beräknade utsläpp fortfarande summerar till världens faktiska, fysiska, utsläpp. Och varje sänkning av ett lands utsläpp, både för inhemsk konsumtion och export, leder i hennes modell till lägre siffror för landet. Ansvaret ligger därmed där det ska ligga!

Nu till siffrorna: Sveriges utsläpp enligt produktionsmodellen är 5 ton/capita och år. Enligt den obsoleta konsumtionsmodellen är den hela 9 ton/capita. Med Kanders mer korrekta modell är utsläppen bara 4 ton/år, vilket är i världsklass för ett utvecklat land. Vår utrikeshandel sänker alltså CO2-utsläppen i världen. Det beror dels på att vår vår export är energiintensiv, dvs har högt energiinnehåll per krona tack vare billig kärnkraft, dels på att vi har ett handelsöverskott, vilket betyder att vi konsumerar mindre värde än vad vi producerar. Bägge dessa faktorer innebär att vi, netto, tränger undan CO2-intensiv produktion i utlandet!

12 tankar kring ”Sveriges utrikeshandel ger minskade CO2-utsläpp

  1. Gratulerar till egen blogg. Det var på tiden!
    Jag har också läst Astrid Kanders modell. Den tillför en hel del intressant, men jag tycker ändå att det finns goda skäl att sluta propagera för den konsumtionsbaserade modellen (åtminstone ur ett nationellt perspektiv).

    En fördel är, precis som du skriver, att en summering av alla länders utsläpp blir korrekt. Huvudproblemet med det perspektivet är att den svenska konsumentens fotavtryck blir dopat av att nästan hälften av vår elproduktion fixas med vattenkraft och att vi har en stor andel kärnkraft (med de låga kostnader som bara bättre begagnade, avskrivna anläggningar, kan leverera).

    Samtidigt ger den en snedvriden bild då ökande export av kunskapsintensiva produkter/tjänster (med låg CO2-intensitet) i kombination med ökande import av livsmedel och varor (CO2-intensiva) skapar en bild av att vi lever hållbart, trots att vårt sätt att leva genererar en ökande påfrestning på det globala systemet.

    1. Tack! Du skriver ”men jag tycker ändå att det finns goda skäl att sluta propagera för den konsumtionsbaserade modellen”. Jag förstår inte detta – menar du den produktionsbaserade modellen? Astrids modell är den konsumtionsbaserade med en förfining som placerar ansvaret för CO2-intensiteten i exporten där den hör hemma. Har man en högre CO2-intensitet i produktionen av exempelvis aluminium för export så får man pisk för det i Astrids modell. Det är rätt och viktigt.

      Visst kan man säga att vår exportnytta dopas lite av att vi har flyt med vattenkraften. Men kärnkraften är tamejsjutton inte tur, utan ren skicklighet! Om tysken hade satsat solcellspengarna på kärnkraft hade han snart haft likartad mängd CO2-snål elproduktion per capita som svensken har idag.

      Din invändning kring kunskapsintensiva produkter/tjänster tycks bygga på ett missförstånd. Som sagt, Astrids modell handlar om att när vi exporterar stål och papper med lägre CO2-intensitet än importlandets stål och papper, så tränger vi undan CO2-intensiv produktion och gör därmed klimatnytta. Därför skiftar Astrid skulden för differensen mellan svenska exportutsläppet och importlandets alternativa utsläpp.

      Däremot när vi exporterar kunskapsintensivt och importerar CO2-intensivt så får vi ta stryk för det även i Astrids modell, eftersom den som sagt har konsumtionsmodellen i botten. Men vi belastas inte för mer än vad vi skulle släppt ut om vi gjort det själva – resten av skulden får vår handelspartner ta!

      1. ”… att INTE sluta propagera för den konsumtionsbaserade modellen” skulle det stått!

        Visst är kärnkraften en stor tillgång för Sverige idag. Jag tror också att det finns en plats för kärnkraft en bra tid framöver i energisystemet, men det ska hända en hel del på utvecklingssidan för att den ska bli riktigt attraktiv, både ur säkerhets- och ekonomiskt perspektiv.

        När det gäller Kanders modell var min formulering om export och import slarvig – får ursäkta mig med att det var ganska länge sedan jag läste om den (har för mig att det rapporterades om den för ca 1-2 år sedan).

        Som jag indikerade så skulle jag inte ha något emot att gå från produktionsmodellen till Astrids modell i internationella sammanhang. Däremot skapar den en illusion av att vi är väldigt nära en hållbar livsstil (avseende CO2) när verkligheten ser annorlunda ut.

        Om vi leker med tanken att omvärldens stål- och massaproduktion skulle vara lika CO2-snål som den svenska så hade vi helt enkelt hamnat betydligt närmre konsumtionsmodellens 9-10 ton, trots samma livsstil i Sverige, istället för att komma ner till 4 ton som Astrids modell anger.

        1. Nej, det behöver inte hända något på utvecklingssidan för att kärnkraften ska bli riktigt attraktiv ur säkerhetssynpunkt och ekonomiskt. Den är redan överlägsen. Men visst finns det enorm utvecklingspotential i kärnkraft som inte finns hos sol och vind. Sol och vind har uppnått massproduktion, medan kärnkraftverken bara är några hundra.

          Vad gäller din invändning mot Kander så håller jag inte med. Om omvärldens stål- och massaproduktion vore lika CO2-snål som svensk, så skulle det innebära att de flesta andra länder lagt ner sin kolkraft och det mesta av naturgasen, och det skulle också få inverkan på CO2-innehållet i vår import. Det går inte att komma ifrån att vi sett om vårt hus och ger ett fantastiskt bidrag till världens konsumtion med väldigt liten klimatpåverkan. Om andra gjorde detsamma så skulle världen vara i en helt annan sits med betydligt mer tidsmarginaler.

  2. ”Sanningen” ligger kanske som vanligt någonstans emellan de 2 extrema modellerna?

    För det kanske är rimligt att både exportören och importören av ”smutsigt producerad vara” får dela på det ansvaret? Samtidigt som importör av ”rent producerad vara” får ta del av exportörens miljövänlighet då de väljer att importera just den istället för att producera smutsigt eller köpa från en mer smutsig tillverkare?

    I så fall borde Astrids modell modifieras så att tex 50% av differensen mellan 2 länders miljövänlighet ”följer med varan” och 50% ”stannar i produktionslandet”.
    Dvs när Sverige tex importerar ”smutsigt producerad mat”, istället för att själv producera den med betydligt mer miljömässig energi, så får vi också ta på oss 50% av den extra skuld det innebär. Och omvänt, Tyskland får en bonus av att faktiskt köpa stål från Sverige, istället för att kolkraftsproducera den själv.

    Förvisso kan man tycka att det är orättvist att Sverige i praktiken får en miljöskuld från Tyskland när vi säljer dem miljösmart producerad stål, men samtidigt vägs det upp av att vi friskriver oss från halva smutsen från maten vi importerar…

    Använder man siffrorna i inläggen ovan, så borde Sverige då hamna på ca 6,5ton, mitt emellan de 4 och 9 ton som de svart/vita modellerna använder.

    Alternativt, om man till större grad vill främja de länder med bra miljöteknik, men ändå inte låta dem helt friskriva sig belastningen från import av smutsigt producerad vara, så kan man göra fördelningen att 1/3-del av differensen följer med varan, 2/3-delar stannar i produktionslandet. Då får vi ca 5,7 ton i Sverige, vilket ger bonus för miljösmart tillverkning men fortfarande ger viss drivkraft åt att inte bara ”dumpa smutsig produktion _

    1. Hej! Som jag ser det är konsumtionsmodellen och produktionsmodellen de två extremerna. Kanders förfining av konsumtionsmodellen är en hybrid och såvitt jag kan bedöma ungefär det mellanting du önskar dig. Konsumtionsmodellen ger frikort åt export, produktionsmodellen ger frikort åt import, men NEGA-utsläppen skapar incitament att fixa både inhemsk produktion och konsumtion. Det går inte att komma undan ansvar för importen av en inherent CO2-intensiv produktkategori genom att låta något annat land producera det. Konsumtionsmodellen är fortfarande basen. Bara om man visar att man själv producerar snålare slipper man ansvaret för mellanskillnaden!

  3. …drivkraft åt att inte bara ”dumpa smutsig produktion utomlands” utan faktiskt tänka lite på vad det är man importerar.

Lämna ett svar till Osunt Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *