Etikettarkiv: ekonomi

Bolånehaverismen

Bloggaren Cornucopia havererar dagligen över bolånens storlek och fastighetspriserna i Sverige. Han ser det som en gigantisk bubbla, kallar lånekollektivet för bolånetorskar (BLT) och talar om hur det snart kommer gå åt helvete alltihop. Det kan vara en smart PR-strategi, eftersom bomarknaden, precis som alla marknader, fluktuerar. Med en inte alls försumbar sannolikhet får vi faktiskt en så stor sättning i bopriserna inom tidsspannet för hans aktiva blogg-karriär att han kan säga ”vad var det jag sa” och bli profet-förklarad. Gissar man tillräckligt många gånger får man rätt till slut.

dart

Men ändå – det finns inte särskilt mycket som talar för att vi har en bubbla på fastighetsmarknaden. Visst har hushållens skuldkvot (skulder som andel av disponibel inkomst) gått upp kraftigt i skiftet från höginflationsekonomi till en låginflationsekonomi men det finns det goda skäl till. Från finansinspektionens rapport om bolånen:

skuldkvot

I höginflationsekonomin tvingas man ”inflationsamortera” rejält via räntan (räntan är alltid inflationen plus ett litet påslag). Om inflationen är 10% så krymper lånet till en tredjedel realt på 10 år även om man inte amorterar alls. I låginflationsekonomin kan man lättare använda finansmarknaden till att sprida betalningen över hela sitt liv och inte bara över ett decennium. Det leder till att folk kan satsa mer på sitt boende och belåna sig högre. Men vi ser inga dramatiska förändringar i belåningsgrad i bolånestocken, snarare har de allra värsta exponeringarna krympt markant sen 2010:

belaningsgrad

Finansinspektionens stresstest/simuleringar av hushållens betalningsförmåga visar att vid ett bostadsprisfall på 20 procent och en arbetslöshet på 10 procent är det bara cirka 2 procent av hushållen som både har underskott i inkomster/utgifter och ett lån som är större än värdet på sin bostad. Vid 40% prisfall blir det 4% av hushållen som har dessa svårigheter. Det betyder dock inte att dessa automatiskt får gå från hus och hem och generera kreditförluster åt bankerna. De kan istället dra åt svångremmen rejält en tid, utnyttja sparpengar, stöttas av föräldrar mm.

Cornucopia lanserar en väldigt ytlig bild av att man ”tjänar på” att amortera. Det stämmer förstås i en snäv betydelse – man kommer självklart betala mindre totalt för ett lån om man betalar av det tidigt. Men nu kanske det inte är den som har mest pengar när han dör som vunnit? Jag hävdar att det finns mycket rationella skäl att strunta i att amortera! Tänkte stödja påståendet med några grafer.

Man har dåliga inkomster som ung och har som bäst inkomster när man är 40-50 år:

arsinkomst_per_alder

Historiskt har de nominella (dvs inflationsuppblåsta) medelinkomsterna, trots låg inflation, ökat med drygt 3.1% per år:

arsinkomst_historik

Om man slår ihop effekterna av dessa två grafer och tittar på vilken nominell inkomstutveckling man kan förvänta sig medan man åldras, så ser man att på 30 år, mellan 27 års ålder och 57 års ålder, så kan man förvänta sig att ens nominella inkomster mer än trefaldigas trots låg inflation!
arsinkomst_prognos

Det betyder alltså att om du skaffar hus och barn och bolånar 3 miljoner när du är 27 år, så kommer lånet utan amorteringar fortfarande vara 3 miljoner men ”kännas” som mindre än en miljon när du är 57 år gammal, relativt den inkomst du har då.

Med den utvecklingen är det inte konstigt att folk snarare än amorterar istället lånar upp lite extra på huset för att renovera eller tillochmed köpa bilar eller resor. Det är fullständigt rationellt att välja att omfördela ekonomiskt rörelseutrymme till den perioden när man har låg inkomst och hemmavarande barn från perioden då man har hög inkomst och utflugna barn. Cornu föreslår istället att man ska snåla när man har barn hemma för nöjet att binda förmögenhet i huset som man realiserar först när man är för skruttig för att sköta om det. Så vill iallafall inte jag disponera min och min familjs tillvaro!

Faktum är att det är paradoxalt att en domedagsfigur som Cornu inte förespråkar MINDRE amorteringar. När man tror på diverse katastrofscenarier så borde man diskontera framtiden ganska hårt, dvs anta att det är mycket mer värt att bränna pengar nu än att spara dem. Imorgon kanske man har dött i krig eller katastrof, eller så blir pengarna värdelösa pga samhället fallit samman totalt. Vad har man då för att man snålade på barnen och undanhöll dem den där USA-resan, schyssta huset, poolen, iPhonen? Inget.

Insvängningsförlopp och ekonomins symmetri

Insvängningsförlopp eller ”transienta svar” sker när en förutsättning plötsligt förändras i ett system. Systemet svänger då in till ett nytt jämviktstillstånd. Ibland går det snabbt, ibland långsamt. Ibland blir det så kallade ”överslängar”, när kurvan skjuter förbi det nya jämviktsläget en eller flera gånger under insvängningsförloppet. Från wikipedia, creative commons-licens:

800px-Oscillation_amortie.svg

Exempelvis kan ett nytt rovdjur dyka upp i ett ekosystem, spänningen över en elektrisk krets öka, en skatt ändras eller dylikt. Respektive ny jämvikt kan vara nya populationsnivåer för växtätare, nya strömstyrkor som går genom kretsen, förändrade priser i ekonomin etc. Ibland kan dessa förändringar ge oanat stora konsekvenser, som här när det gäller rovdjur:

Okej, men vad är min poäng? Jo, jag har alltid stört mig på den alltför vanliga idén att skattesänkningar inte ger sänkta priser. Resonemanget brukar gå ut på att företagare är själviska typer som samfällt vältrar över kostnaderna för skattehöjningar till konsumenterna, men sedan stoppar eventuella skattesänkningar i egen ficka. Detta innebär exempelvis att priserna skulle vara långsiktigt högre om vi sänker momsen till 25% än om vi höjer den till samma 25%. Argumentationen återkommer varje gång momsen differentieras, exempelvis bokmomsen i början på 2000-talet och nu senast krogmomsen.

Det är förstås helt ologiskt att anta den typen av asymmetri. Konkurrensen medför att vinstnivåerna (och därmed priserna) har en jämviktsnivå, och det finns inget skäl att tro att den nivån skulle vara beroende av vilken riktning förra skatteförändringen hade!  Istället blir det förstås ett insvängningsförlopp. Vi vet inte riktigt hur lång tid det tar och det kan vara svårt att separera det från andra förändringar i ekonomins förutsättningar, men vi kan vara säkra på att skatteförändringar får symmetriskt genomslag på marknadsjämvikten.

Om vinstnivåerna ökar procentuellt, kommer det dra till sig nya aktörer och medföra att gamla aktörer konkurrerar om marknadsandelar genom att sänka priser. Om vinsterna minskar procentuellt kommer det omvända ske – konkurser och prishöjningar. Jämvikt kommer uppnås.

Därmed INTE sagt att momsförändringar får fullt genomslag i prisförändringar, bara att det är ologiskt att förvänta sig en långsiktigt förändrad procentuell vinstnivå. Skatteförändringar leder till sysselsättningsförändringar, volymförändringar och prisförändringar. När det gäller krogmomsen kan man förvänta sig att hög utbudselasticitet gör att priserna inte sjunker fullt ut vid en sänkning men att sysselsättningen i branschen i gengäld ökar ganska rejält.

Trängselskatter och bristande fokus

Signaturen Yergen skrev i kommentarsfältet om trängselskatt och miljödeklarationer som åtgärder mot klimathotet. Tänkte försöka belysa mina tankar på området.

Trängselskatter är en bra och nationalekonomiskt välförankrad metod att minska trängseln på vägarna. Trängseln medför bilköer och tidsförluster som kan prissättas i termer av förlorat välstånd för de inblandade. Idén är att man internaliserar den kostnad man åsamkar sina medbilister genom att ge sig ut på vägen. På så sätt ändras vägutnyttjandet från det som upplevs som personligt optimalt till vad som är samhällsekonomiskt optimalt. De allra flesta som motsätter sig trängselskatter i områden med stora trängselproblem har inte förstått den samhällsekonomiska optimering som skatterna medför och missar att värdera sin tid när de tror att de blir förlorare.

Trängselskatter kan också, som en bieffekt, hjälpa till med luftkvaliteten i storstäderna, men för optimal transparens och funktion hos behöver man både en trängselskatt och en luftföroreningsskatt! Trängselskatten bör förstås variera kraftigt beroende på tid på dygnet men vara oberoende av bil, eftersom trängseln är i princip densamma oberoende av bilsort. Däremot luftkvalitetsskatten bör troligen vara oberoende av tid på dygnet men radikalt olika beroende på bil (elbilar bör ha noll, exempelvis).

Trängselskatter bör inte ses som ett medel att komma åt klimatproblematiken. Mer effektivt bilåkande ger förvisso en minskning i efterfrågan på olja, men det motverkas av att priset sjunker vilket skapar efterfrågan någon annanstans. Eller med andra ord: vi pumpar ungefär så mycket olja vi kan och priset avgör sen hur oljan fördelas mellan människorna i världen. I tekniska ekonomiska termer är oljans tillgångselasticitet väldigt låg.

world-oil-supply-and-brent-oil-price

För att komma åt CO2-utsläppen bör man beskatta dessa direkt och nationellt med ett globalt överenskommet golv, inte försöka gå omvägar via beskattning av andra företeelser. Alla sådana omvägar kommer flytta utsläpp till mindre nogräknade personer och länder. På samma sätt: att ha miljödeklarationer på varor, exempelvis, kan förvisso göra att några procent miljömedvetna ändrar sitt konsumtionsmönster en aning, men övriga får då lite billigare kolvätebaserad energi och konsumerar mer.

Ett problem med miljödeklarationer, särskilt påtvingade sådana, är att det skapar byråkrati och begränsar konkurrensen till de som kan tillhandahålla miljödeklarationer. Kostnaderna ökar och ekonomin blir stelare och makt förskjuts från konsumenter till (färre) företag och deras kontrollanter. Man skapar också en viss andel fuskare i varje steg av förädlingskedjorna. CO2-skatter som tas ut vid källan eller importstället är inte alls lika lätt att fuska med. Det går nämligen bara att fuska vid dessa källor – inte i varje steg i värdekedjan. Skattekostnaderna ripplar automatiskt vidare genom alla värdekedjor i produktförädling och försäljning utan möjligheter till smitning. Dessutom behöver man inte fundera på CO2-innehåll eller oroa sig för att man missar något, utan man bara agerar efter prisbilderna precis som man alltid gör. Informationsproblemet försvinner.

Det allra största problemet med åtgärder baserade på medvetenhet och individuell aktion är att de medvetna människorna tappar fokus. Istället för att ägna all energi åt att kräva ett globalt CO2-skatte-avtal, som är det enda som har utsikter att fixa problemet, så ägnar man massor av energi åt ineffektiv och splittrad självspäkning för att kunna känna sig som goda människor. Lägg till detta en massa inbördes strider och politiskt sidospårande som blir resultatet av krav på subventioner av förnybart, förbud mot glödlampor, vägran att acceptera kärnkraft, hatet mot Vattenfalls tyska verksamhet, mot nya pipelines i USA och allt annat i den stilen som pågår i hela världen.

Om alla vi medvetna i världen verkligen fokuserade så skulle vi få vårt klimatavtal och problemet skulle lösas per ekonomisk automatik, genom den osynliga handen. Vi skulle inte behöva strida mot den där tyska brunkolsgruvan eller överdrivna köttkonsumtionen eller strida för den där vindsnurran, elbilen eller kärnkraftverket, eller vaddetnuär man tror är problemet eller lösningen. Priserna skulle fixa alltihop med ett enda brett penseldrag.

industriella läreffekter

Det har visat sig att när kumulativ tillverkningsvolym av en vara eller service fördubblas, så sjunker tillverkningskostnaden med en fast procentsats beroende på vara, ca 10-25%. Det kanske inte låter så mycket, men i en stor ekonomi med stora volymer blir kostnadssänkningarna inte sällan enorma. Se exempelvis detta log-log-diagram, via Wikipedia:

Experience_curve_example_Ford_Model_T

Hur uppstår dessa kostnadssänkningar? Jo, arbetarna blir säkrare och mer specialiserade, man utnyttjar utrustningen bättre, man automatiserar, man designar om produkten för att kunna producera den billigare, man upptäcker och fixar svagheter i produktionslinan etc. Detta upprepas om och om igen i hela produktionskedjan. Ibland blir det så billigt att man istället utnyttjar den högre effektiviteten till att höja prestanda eller kvalitetsnivå hos produkten. Ganska självklart egentligen. En nyckelfaktor i den här utvecklingen är konkurrens. Konkurrens ger ett sorts evolutionärt selektionstryck både på produkter och på produktion.

En klok vän påminde mig om Freeman Dysons ord om cyklar:

If you look at bicycles, there were thousands of weird models built and tried before they found the one that really worked. You could never design a bicycle theoretically. Even now, after we’ve been building them for 100 years, it’s very difficult to understand just why a bicycle works – it’s even difficult to formulate it as a mathematical problem.

Som alltid återkommer jag till energiproduktion. En tes jag har är nämligen att kärnkraftens stora akilleshäl, förutom sina utmärkta förutsättningar för skräckpropaganda och fiction, är dess enorma aggregatstorlek.

Betänk följande: Det har producerats cirka 500 kommersiella kärnkraftverk à 100-1500 MW, 500,000 vindsnurror à 100-4000 KW och 500 miljoner solceller à cirka 250 W. Om vi översätter detta till tvåpotenser, så blir det 2^9 kärnkraftverk, 2^19 vindsnurror och 2^29 solceller. Om vi antar att läreffekten är cirka 20% per dubbling, så har kärnkraften kommit ner till ca 10%, vindkraften 1% och solcellerna 0.1% av deras respektive initiala kostnader.

Det finns ingen orättvisa i detta, utan skillnaden är bara en lite speciell konsekvens av energislagens olika skalor. Ändå måste vi inse att dagens 500 reaktorexemplar med stor sannolikhet inte har kommit längre i sin utveckling mot optimal design och produktionseffektivitet än handbyggda cyklar som denna:

cykel

Det är den här insikten som får mig att ifrågasätta trosvissa grönas påståenden om att vindkraft och solceller har mycket större potential för kostnadsminskningar. Visst, läreffekterna kan fortsätta på någon nivå även för dessa, men horisontella vindsnurror med tre vingar är troligen den optimala designen och man verkar ha nått en sweet-spot på 2-3 MW vad gäller storlek. Likaså solceller – visst kommer man förbättra, men de är nästan gratis redan och det som är dyrt nu är övriga komponenter, montering mm. Kärnkraften däremot har antagligen betydligt mer fundamentala produktförändringar framför sig, då vi troligen inte är i närheten av optimal design.

Gröna påpekar skadeglatt att kärnkraft (i väst) blivit dyrare med åren. I det påståendet är däremot några olika sorters orättvisor inbyggda. En sak är exempelvis att de flesta läreffekterna rullats tillbaka för kärnkraft när konstruktionsindustrin i princip försvann på 80- och 90-talen. Nya reaktorer nu, i alla länder utom möjligen Kina och Sydkorea, är att betrakta som specialbyggen med nyutbildad, oerfaren personal, specialtillverkade komponenter, oprövade rutiner etc. Tacka sjutton för att det blir dyrt, iallafall jämfört med hur det kunde vara med mognad och serietillverkning! När Tyskland just tagit 1500 mdr i kostnader för att få igång solcellsindustrin och får beröm för detta så får Storbritannien enorm kritik för att de slösar några tiotals miljarder på att få igång sin kärnkraftsbyggindustri. En annan orättvisa är att byråkrati och irrationell skräck tvingat kk-industrin att överdimensionera säkerhetssystemen samtidigt som en våt filt lagts över FoU och konkurrens.

Som jag ser det är det förstås naturligt att man skalade upp reaktorerna enormt för att minska mängden byråkrati per verk och utnyttja uppenbara skalfördelar. Ändå tror jag att det var ett strategiskt misstag att inte stanna neråt 200 MW eller så. Resultatet blev långsammare dubbleringstakt, mindre konkurrens, kostnadseskaleringar som man alltid verkar få vid stora projekt etc. Dessutom ökade man finansieringsrisken (och därmed räntan) och minskade antalet intressenter med tillräckliga muskler att köpa reaktorer. Givetvis missar man marknader som lokal kombi-generering (fjärrvärme+el), industriell processvärme mm när man inte kan erbjuda små verk. Och sist men inte minst – byråkratin tillåts växa när den verkar på färre och större verk som kan absorbera kostnader – även byråkratier håller sig inom vissa ramar av det som är möjligt.

Som jag nämnt byggdes Oskarshamn 1 i början på 70-talet för cirka 3-4 mdr i dagens penningvärde, eller ca $1/W. (Detta är billigare än systempriserna för vind och sol idag, trots att kärnkraft producerar 2-10 gånger mer energi per watt.) Om läreffekterna fått verka fritt från den utgångspunkten hade vi levt i ett globalt kärnkraftssamhälle idag. Nu gör vi inte det och får leva (och dö) med konsekvenserna.

Intelligenta tänker som ekonomer

Forskning visar att smarta människor tänker som ekonomer:

Using data from the General Social Survey (GSS), we show that the estimated effect of education sharply falls after controlling for intelligence. In fact, education is driven down to second place, and intelligence replaces it at the top of the list of variables that make people ”think like economists.”

Knappast förvånande, iochförsig – självklart har intelligenta personer bättre känsla för samband som styr/påverkar vår vardag, inte bara när det gäller ekonomi utan rent allmänt!

Nationalekonomins insikter står i stor utsträckning i direkt motsats till vänsterns drömmar och ambitioner, så det är inte konstigt att vänsterpersoner ofta har en ganska avog inställning mot nationalekonomin som vetenskap (tillsammans med en del av mina kollegor i naturvetenskap/ingenjörskretsar som vill känna sig lite speciella i sin ”hårda” vetenskap). Många förstår helt enkelt inte sambanden och vill verkligen inte att de ska stämma. De som förstår ger ofta upp på vänsteridéerna.

På den här bloggen har jag nämnt (eller tänker nämna) en del ekonomiska missförstånd som hör till vänsterns mytbildning, exempelvis att:

  • ”jobbskapande” är något bra
  • 6h arbetsdag med bibehållen lön är möjligt
  • frihandel leder till en spiral mot botten
  • solceller är samhällsekonomiskt lönsamt (vid ”grid parity”)
  • rättvisemärkning är en vettig metod att gynna fattiga

Inget av det där kräver egentligen någon tung utbildning för att genomskåda, utan det som krävs är i stort sett bara intelligens, att man lever i samhället och reflekterar lite. Med mindre begåvning krävs dock den där tunga utbildningen och kanske att man lär sig utantill snarare än förstår.

Solcellslöftenas bedräglighet

Jag skrev om hur vansinnigt solceller är ur ett privatekonomiskt perspektiv för en månad sen. Nu har jag insett att verkligheten är ännu värre än den kartan. I det här inslaget i SRs Klotet får vi höra hur solcellsägare känner sig lurade efter att de upptäckt (i efterhand, eftersom Vattenfall inte informerade om det) att man behöver momsregistrera sig för att få betalt för inmatad el. Momsregistreringen och det månatliga byråkratiska krånglet är knappast värt besväret, visserligen beroende på hur man värderar sin tid, och alltså förlorar man ca 25% av elen utan ersättning. Dessutom var årets tilldelning av investeringsbidrag slut, så de fick nöja sig med ROT-avdraget.

Det nya scenariot för återbetalningstid jämfört med återbetalning av villalån ser ut såhär – dvs man kan inte räkna med att investeringen någonsin betalar sig:

sol-25-procent

Återigen påminner jag om att detta är något av en glädjekalkyl för solcellernas del. I själva verket tillkommer underhållskostnader mm, enligt det gamla inlägget. Dessutom är dessa problem med svikna löften och otydlig information en västanfläkt mot hur det kan bli, om vi tittar på hur grundlurade solcellsägare blivit i Spanien. Enormt många som satsat sina livsbesparingar bara för att finna investeringarna närapå värdelösa efter att feed-in-tarifferna avskaffats.

Nu kommer borgarna snart ändra spelplanen litegrann med ett skatteavdrag på 60 öre/kWh, men om ni tror att ett spanskt scenario inte kan hända efter en solcellsbubbla och ekonomisk krasch i Sverige under kommande mandatperioder, tänk igen!

Den som investerar med förhoppningen att dessa 60 öre i skattereduktion (eller något annat bidrag eller ens frånvaro av skatt) ska gälla för evigt riskerar att bli besviken. Nästa år återinför väl sossarna fastighetsskatten igen, och vad blir taxeringsvärdet för solcellsanläggningen? Antagligen undantas den, givet dagens grönpolitiska klimat, men det kan ändras.

Don’t do it!

Förnybart slukar 6.5 miljoner jobb!

En rapport av IRENA, International Renewable Energy Agency, får nu allt större spridning i gröna sammanhang. Rapporten uttalar att förnybar energi tillhandahåller (”provides”) 6.5 miljoner jobb i världen:

Sanningen är förstås att förnybar energi förbrukar 6.5 miljoner arbetstillfällen. Arbete är en resurs vi förbrukar, inte en vara vi konsumerar! Ju större sysselsättningen i en sektor är, desto sämre är det, allt annat lika. Att gröna och förnybart-vurmare inte förstår detta nationalekonomiska fundamenta är symptomatiskt.

Här ser vi förresten ytterligare ett tydligt bevis på hur extremt dyrt det är med solceller. Vindkraften och solcellerna ökade med ungefär lika mycket i märkeffekt år 2013 (ca 36 GW), men eftersom vindkraften har 30% kapacitetsfaktor och solcellerna under 15%, så producerar solcellerna hälften av energin med trippla arbetsinsatsen!

Uppdelat på länder ser det ut såhär:

Kina sysselsätter alltså oerhört många i att tillverka svarta takdekorationer i kisel och aluminium och spola ut dess process-kemikalier i naturen. (Ändå har man väl inte räknat med alla fina gruvjobb för att ta fram sällsynta jordartsmetaller.) Brasilien är en gigant inom regnskogsskövling för socker-rör-etanol och USA kör fortfarande en del subventionerad majsetanol som mest grön-tvättar fossil energi. Tyskland fortsätter förstås att irrationalisera sin energiförsörjning på känt manér. Nästa år börjar det på allvar även hos oss, när de rödgröna vunnit.

Be careful with what you wish for

Dels finns det vi faktiskt gör, dels finns det vi önskar att vi gjorde.

  • 81% vill att ”vi” ska satsa mer på solenergi, 66% dito på vindenergi.
  • Vi vill inte ha gruvor men ett modernt samhälle.
  • De flesta varor redovisas ungefär korrekt i enkäter om folks konsumtionsvanor, men bara 40% av cigarettkonsumtionen fångas upp.
  • Vi vill ha mysiga småbutiker i stan, men handlar på Maxi och i galleriorna.
  • God och varierad mat är prio ett, men McDonalds mfl går utmärkt.

En del förklaras förstås av NIMBY, en del av att vi önskar att vi vore rikare än vad vi är, eller hade mer tid än vad vi har, men det är ett faktum att det är stor skillnad mellan uttryckta preferenser och statistiskt avslöjade preferenser, mellan konsumentundersökningar och nationalräkenskaper.

Ekonomerna älskar avslöjade preferenser, för det ger dem en sann bild att jobba med. De sociala ingenjörskonstnärerna älskar däremot de uttryckta preferenserna, eftersom det ger dem vårt medgivande att lägga våra liv tillrätta.

Såhär under supervalåret kan det vara läge att fråga sig om ett demokratiskt val är mer som en konsumentundersökning eller mer som nationalräkenskaperna. Röstar vi som vi är eller som vi önskar att vi vore? Eller röstar vi rentav på att ANDRA ska tvingas vara som vi önskar att vi SJÄLVA vore?

Var sann mot dig själv. Tillåt dig och andra ert helt legitima och konstruktiva egenintresse och inte minst: var försiktig med vad du önskar dig!

Är Sverige socialistiskt?

Är svenskt regleringstryck högt eller lågt i en internationell jämförelse? Rätt många, både svenskar och utlänningar, lever med föreställningen att Sverige är ett ovanligt socialistiskt land. Det är dessutom vanligt att amerikanska ”liberals” (dvs socialister) hänvisar till Norden som bevis på att socialism går utmärkt att kombinera med hög levnadsstandard. Svenskar däremot hänvisar ofta till fattiga länder i Latinamerika som typexempel på farorna med ”extrem marknadsliberalism”. Inget av detta har stöd i fakta.

Socialism-begreppet går förstås att tolka mer eller mindre snävt, men idag tänkte jag för bekvämlighetens skull tolka det som motsatsen till ekonomiskt fritt, dvs marknadsliberalt. Det ansluter till den gamla tvådimensionella politiska modellen där dimensionerna är frihetsgrad i ekonomiskt respektive socialt hänseende.

Det finns förstås mått och rankingar över länders grader av marknadsliberalism. Heritage Foundation kör en känd sådan ranking som uppdateras varje år. Här är ett urval av intressanta placeringar, där höga placeringar innebär högre grad av marknadsliberalism:

1. Hong Kong
6. Kanada
10. Danmark
12. USA
20. Sverige
32. Norge
49. Spanien
70. Frankrike
114. Brasilien
119. Grekland
175. Venezuela
178. Nordkorea

Kollar du hela listan kan du se att Norden ligger i den marknadsliberalaste femtedelen, att latinamerika, förutom Chile, är väldigt socialistiskt, och att kroniska problemländer inklusive Grekland är väldigt socialistiska. Men USA då? Enligt rankingen är USA marknadsliberalare än Sverige, och det stämmer i viss mening. MEN i sub-indexen som används för att räkna ut totalrankingen så är Sverige marknadsliberalare i sju av tio, nämligen när det gäller äganderätt, korruption, företagande, pengapolitik, utrikeshandel, investeringar och finansmarknad. Bara när det gäller arbetsmarknad, skatter och statliga utgifter är Sverige självklart mer socialistiskt, men där är avståndet till USA såpass mycket större att USAs snitt ändå blir bättre.

Heritage har delat upp länderna i fem grupper baserat på grad av marknadsliberalism/socialism. Här kan det vara intressant att fundera över en variant på Rawls Veil of Ignorance. Dvs vilken sorts samhälle skulle du vilja födas i, om du inte visste var du skulle hamna på samhälls-skalan eller vilka förmågor och egenskaper du besitter? Det folkrikaste landet i respektive grupp kan ge dig viss ledning:

free – Kanada
mostly free – USA
moderately free – Mexico
mostly unfree – Kina
repressed – Iran

Så, i vilken grupp vill du födas? Är lagom bäst, dvs Mexico? Eller är socialistiskt bäst, dvs Iran? Eller är marknadsliberalast bäst, dvs Kanada?

EROEI är bullshit

Om ni lyssnat på någon ur peak oil-sekten någon gång, så har du helt säkert också hört begreppet EROEI. Det står för Energy Returned On Energy Invested, och handlar, precis som namnet antyder, om hur mycket energi som krävs för att utvinna energi ur en energikälla.

Peakare, precis som andra sekterister, tror att de har speciella insikter som andra inte har, och EROEI är ett kärnbegrepp i just deras villfarelse. Peakarna har nämligen bestämt sig för att ekonomer är idioter som inte förstår att EROEI är helt avgörande medan pris är irrelevant.

I själva verket är det tvärtom. EROEI är av akademiskt intresse, medan priset är praktiskt avgörande och bär betydligt mer information. Peakarna hos bland annat ASPO Sverige tror att vissa nivåer av EROEI krävs för att samhället ska fungera:

asposverige

Jag tänkte leda i bevis att det är helt feltänkt. Vi börjar med lite matte:

eroei2

EROEI (E) definieras som brutto genom input. Låt oss ställa upp ett enkelt ekvationssystem:

E = B / I
N = B – I

Vi är intresserade av att få ut en viss netto-energi till samhället och vill veta hur mycket brutto-energi vi då behöver generera, givet olika EROEI. Vi eliminerar alltså I och löser för B och får då:

B = N / (1 – 1/E)

Låt oss nu anta att vi har energikällor med EROEI 5:1, vilket alltså inte räcker långt enligt peakarna. Men ekvationen ovan visar att allt vi behöver göra för att få all den netto-energi vi behöver vid denna EROEI är att ha en bruttoproduktion 25% högre än nettot. Vill vi ha exempelvis 100 i nettoenergi så behöver vi generera B = 100 / (1 – 1/5) = 125.

Varför skulle det vara svårt att skala upp energiproduktions-operationen med 25%? Det är det förstås inte! EROEI säger alltså väldigt lite av värde, och dessutom är det svårt att definiera systemgränserna. Ingår kalorierna som kärnkraftsoperatören äter i kärnkraftens input, exempelvis? Utvinningskostnaden, däremot, fångar allt det vi behöver veta inklusive investeringskostnader, arbete, energi-insats, transporter mm.

Peakare är förresten en underkategori av domedagsprofeterna, och de väljer noggrant ut fakta som främjar domedagsprofetior. Det innebär att de sällan eller aldrig erkänner någon hög EROEI utom för begränsade energikällor, framförallt konventionell olja som enligt dem snart tar slut. De letar istället upp skräpforskning som hävdar låga EROEI för kärnkraft, frackad olja mm, trots att dessa energislag i realiteten har mycket god EROEI.

Okej, att angripa peakare idag är lite att sparka på de som ligger, eftersom frackingrevolutionen har gjort att de är totalt ute. Såhär trendar ”peak oil” som sökterm hos Google enligt Google Trends. ‘nuff said.

trend