Månadsarkiv: december 2014

Kärnkraft vs förnybart, hastighet

Ett argument mot kärnkraft är att det skulle vara för långsamt för att vara relevant i klimathänseende: ”Vi har inte tid att vänta 10-20 år på nya reaktorer, förnybart är mycket snabbare”. Argumentet är bygger på en felaktig förenkling av verkligheten.

Tid är pengar, pengar är tid

I ett land som Kina, som inte gjort kärnkraft alltför onödigt dyrt genom tung byråkratisering, kostar solceller, vindkraftverk och kärnkraftverk alla i storleksordningen $2/watt. Kärnkraftverk producerar i genomsnitt 3x mer än vindkraftverk per watt och 6x mer än solceller. Under det felaktiga antagandet att vi kan färdigställa solceller och vindkraftverk omedelbart (mer om det senare) men kärnkraftverk bara med en löptid på 6 år från att vi börjat bygga (Kina siktar på att komma under 4 år), så kommer produktionskurvorna när man investerar en stor engångssumma i respektive energislag att se ut såhär:

one-time-investment-speed

Som synes har kärnkraften gått om redan år nio. För det mer realistiska fall att man istället investerar en stor summa varje år, så går kärnkraften om ännu snabbare, redan året efter reaktorn tagits i drift!

continuous-investment-speed

Bedräglig snabbhet

Det ger en känsla av omedelbarhet att ringa sin solcellsmånglare och lägga en beställning på solceller och få dem levererade ett par veckor senare. Känslan är dock bedräglig. Det finns en global produktionskapacitet på ca 40 GW solceller per år och därför är den direkta effekten av att köpa en solanläggning att man bjudit över någon annan i konkurrensen om en begränsad mängd celler på marknaden. Man varken ökar eller minskar produktionstakten! Bara indirekt medverkar man genom sin efterfrågan till att nya solcellsfabriker så småningom planeras, byggs och tas i drift. Det tar givetvis åratal från ett blankt papper till en producerande solcellsfabrik!

Vi kan konstatera att produktionskapaciteten av solceller och vindkraftverk idag båda är i storleksordningen 40 GW/år, vilket kan ge en årsproduktion på cirka 170 TWh/år. Samtidigt växer den globala produktionen av el med ca 600 TWh/år. Det är alltså uppenbart att sol och vind inte installeras tillräckligt snabbt idag. Ska sol och vind tränga undan kol måste produktionstakten rampas upp mycket kraftigt och detta är en industriell uppskalningsprocess av precis samma typ som kärnkraftsuppskalning, fast dyrare och därmed segare.

Dessutom måste man ta med i beräkningen att sol och vind har begränsad potential pga sitt väderberoende. Det räcker inte med 25% vind och 10% sol för att bli av med kolet, för vad ska resten isåfall vara!? Eller ska vi vänta på batterigenombrott, och vad händer isåfall med den där hastigheten vi behövde?

Bedräglig seghet

Den nuvarande svenska långbänken när det gäller kärnkraft ge en känsla av oerhörd tröghet på kärnkraftssidan. Det är också en bedräglig känsla. När man väl rullar igång med kärnkraft så bygger man mycket fort. Sverige demonstrerade detta år 1974, året då vi snickrade på 8 reaktorer samtidigt. Kina demonstrerar det med sina 26 samtidiga byggen just nu:

china construction

Frankrike demonstrerade det när man gick över till kärnkraft på knappt två decennier. Lilla Förenade Arabemiraten demonstrerar det just nu när man skrev kontrakt med ett sydkoreanskt konsortium kring årsskiftet 2010 och sedan startade ett reaktorbygge 2012, ett 2013, ett 2014 och ska starta ytterligare ett år 2015, och alla fyra planeras starta fem år efter respektive byggstart.

Kina har idag kapacitet att bygga åtta kompletta uppsättningar tunga reaktorkomponenter per år, dvs 80 stycken per decennium, och denna förmåga kan givetvis byggas ut ytterligare.

Historiskt har kärnkraft visat mycket snabbare och mer kompletta rampningskurvor än sol och vind (Danmarks enstaka år med snabb vindutveckling bygger delvis på goda och dåliga vind-år, delvis på att man kan dumpa överskottet på större grannländer.)

electricity penetration

Klimathotets tidsperspektiv

Att ställa om med hjälp av kärnkraft tar max 20 år från det att man bestämt sig. Det visar UAE, Frankrike, Ungern och Sverige. Siktet är inställt på 2050 enligt IPCC, se exempelvis sidan 23, och med kärnkraft kan vi få bukt med elektricitetens stora CO2-utsläpp mycket snabbt och billigt i god tid innan den deadlinen, vilket ger oss det enskilt viktigaste bidraget när det gäller att möta IPCCs bästa scenario. Att detta skulle gå med väderberoende kraft är inte troligt – det kräver tre till sex gånger större investeringar i direkt elgenerering, plus lagring, plus utbyggda elnät mm. Tyskland försöker men lyckas som bekant inte alls.

Slutsatsen kan inte bli annan än att kärnkraften är betydligt snabbare om man ser på relevanta tidsperspektiv. Att vägra kärnkraft och satsa på förnybart är att spela rysk roulette med klimatet, att acceptera miljoner i dödsfall varje år av luftkvalitetsproblem och att acceptera fortsatt energifattigdom i stora delar av världen. Det är ett vänta-och-se-val som är helt oansvarigt skadligt och riskabelt.

Vadå energikommission!?

Som del av decemberöverenskommelsen, då Socialliansen kom överens om att Sverige ska styras av ett block som förlorade valet, annonserades att man skulle skapa bland annat en energikommission för att komma överens över blockgränserna.

socialliansen

Vän av ordning kan fråga sig VARFÖR. Det finns ju ingen som helst avgörande oenighet i energifrågan! Båda blocken har tidigare agerat väsentligen likadant. Under förutsättning att det blir en överenskommelse i kommissionen så är jag helt övertygad om att man fortsätter på inslaget spår: Fördyra kärnkraft med ytterligare hitte-på-avgifter och onödiga krav, förlänga och utöka elcertifikaten och ta fram extra miljarder till havsbaserad vindkraft och solceller som är på tok för dyra för att bli byggda annars. Vad talar emot?

M, Fp, Kd kan inte gå med på att handgripligen lägga ner kärnkraftverk för då skulle många av deras väljare bli förbannade, men politikerna bryr sig knappast egentligen. Det är inte deras pengar och att kärnkraften går en utdragen död till mötes kan de leva med och har levt med under åtta år nu. Miljardrullningen till sol och havsvind kommer inte att uppröra många heller – miljarder är ganska abstrakta saker och de flesta i det här landet tror ändå att någon annan betalar.

Mp och C vill hellre handgripligen lägga ner, men kan nöja sig med tillräckligt mycket pålagor och subventioner av alternativ för att reaktorerna snart börjar stänga och inga nya byggs. Båda partierna har redan gått med på det i sina respektive konstellationer.
S bryr sig inte om vilket utan är bara glada att frågan desarmeras så att de kan gå vidare med regerandet (och nästa valrörelse) utan störande moment. Så det ligger i sossarnas intresse att komma överens. Men ligger det i någon annans intresse!?

Om jag var Allians-strateg skulle jag gå in i en energikommission med det dolda målet att med buller och bång hoppa av och ta avstånd från Mp. Orsaken är att om det SYNS att Socialliansen är så enad som den är, så frånhänder sig Alliansen ett starkt politiskt vapen och understryker att Sverigedemokraterna är enda oppositionspartiet. (Sd vågar säga att förnybart är trams.)  Problemet för Alliansen är bara att hitta tillräckligt med viktig dissonans för att kunna hoppa av utan att det ”bara är käbbel”, särskilt om man måste ta hänsyn till att Centern ska kunna vara med på avhoppet.

(Här finns faktiskt en öppning till spricka mellan Centern och övriga Alliansen och jag skulle förstås vara glad om Centern gjorde upp med S+Mp, gärna även satte sig i samma regering. Då skulle övriga Alliansen kunna driva en äkta oppositionspolitik på energiområdet. Men det är förstås inte troligt – bland annat för att S inte har någon stark anledning att späda ut sin regering med centerpartister nu när man fått Carte blanche att regera utan parlamentariskt stöd.)

S vill förstås ha en bred överenskommelse för att vrida energivapnet ur händerna på alliansen och, som sagt, för att kunna regera ostört med Mp. Centern vill troligen också ha en överenskommelse, eftersom det skulle låta dem dela äran av att lägga ner kärnkraften och utökad förnybart. Mp borde inte vara så intresserat, för de behöver markera skillnader för sin överlevnads skull och kan fortfarande råka ut för svekdebatter gentemot sina renläriga, världsfrånvända och kompromisslösa väljare.

Sammanfattningsvis: En energikommission kan vara spännande och intressant för den som bryr sig om det politiska positionerandet och spelet. Innehållsmässigt finns det däremot inget att prata om. Socialliansen är redan ense!

Politikerklassen röjer hinder

Jag är en lugn person, med takt och ton, måttfull och balanserad … men idag skulle jag ha varit riktigt, riktigt förbannad om jag hade lagt min röst på ett alliansparti i valet i höstas. Skulle mina representanter, de jag gett mitt förtroende och min röst, vika sig frivilligt inför en rödgrön budget bara för att säkra egen makt från 2018? Det är en närapå outhärdlig tanke och därför är jag glad att jag röstade på direktdemokraterna!

Inledningen på Stefan Löfvéns tal vid presskonferensen löd såhär: ”Vi som står här idag är beredda att ta ansvar för att Sverige ska kunna styras”. Smaka på orden ”för att Sverige ska kunna styras”. I realiteten för att DU ska kunna styras. För att politikerna ska kunna ha Sverige som sin egen lekstuga.

political-power

Decemberöverenskommelsen är inte i lagens mening trolöshet mot huvudman, men passar bra in på beskrivningen av brottet. Det handlar om att politikerklassen kommer överens om att stärka och garantera sin långsiktiga maktutövning till nackdel för sin huvudman, folket. Det handlar om att Anna Kinberg-Batra mfl säger till Löfvén att ”Okej, det gör inte så mycket att jag får vänta på min tur – huvudsaken är att jag är skapligt garanterad att komma dit under min karriär och att jag kan utöva rejäl makt när jag kommit dit.” Löfvén i sin tur säger: ”Varsågod och lägg dig platt, så lovar jag att min efterträdare lägger sig platt för dig om ni vinner 2018.”

Att vänsterblocket hyllar det starka och ofjättrade politiska maktutövandet är inte särskilt konstigt  – de tror verkligen stenhårt på det politiska avantgardets nödvändighet. De är övertygade om behovet av ett ständigt aktivt förmynderi som skyddar dig, mig och alla andra troglodyter mot oss själva. Liberalt och konservativt sinnade däremot borde ha vett att verka för en trögare politisk maktutövning och att opponera mot möjligheten att göra stora förändringar i samhället utan en majoritet bakom sig. Att politikerklassens högra del går med på att vi går från majoritetsdiktatur till minoritetsdiktatur är därför en besvikelse. Inte alls oväntat, men en besvikelse.

De sex partierna säger till sitt försvar att minoritetsregeringar länge varit normalfallet i Sverige. Jovisst, men då har de partier utanför regeringen (V, Mp, NyD, Sd) som gett regeringen passivt eller aktivt stöd velat dra sosseregeringar vänsterut eller borgarregeringar högerut. På så vis har ”mitten av valresultatet” förut alltid legat inuti minoritetsregeringen. Nu har vi istället en högermajoritet med hela 191 mot 158 mandat (för Sd måste betraktas som höger) och ändå en ovanligt rödgrön vänsterregering! ”Decemberöverenskommelsen” är på så vis ett större svek mot väljarnas uttryckta vilja än om Alliansen hade gjort upp med Sverigedemokraterna.

minoritetsdiktatur

Löfvéns och Fridolins makthunger har redan tidigare tagit sig närmast episka proportioner. Först chansade man på att bilda en regering utan stöd i riksdagen. Sen sköt man upp beslut i heta frågor om bland annat vinster i välfärden, energin och Förbifart Stockholm och tillsatte istället utredningar, så att man obehindrat kunde börja fördela ministerposter mellan sig. (Mp har dock i sin makthunger även brutit med gamla hjärtefrågor genom att vika ner sig i försvaret med fler JAS-plan mm och genom att acceptera den gamla tillväxtvänliga pensionsuppgörelsen.) När man på så vis säkrat titlarna i sina CVn, så lovade Löfvén att inte sitta kvar om Alliansbudgeten vann. Så vann den budgeten men Löfvén satt ändå kvar med löfte om nyval. Nu klamrar han sig slutgiltigt fast vid makten utan nyval tack vare att Allianspolitikernas solidaritet med politikerklassen väger tyngre än dess lojalitet mot de egna väljarna!

All makt utgår från folket? Nejsåärdetinte.

Låt vattenkraften jobba!?

Tänkte redovisa en enkel simulering av vad som händer med kraftbalansen om vi ersätter kärnkraften med sol och vind. I Sverige 2013 producerade kärnkraften 44% av elen, vinden 7% och solen 0.003%. Det mesta av resten utgörs av vattenkraft, som ger oss en stor flexibilitet att balansera övrig kraft.

Enligt rådande klimatnationalistiska paradigm, så ska vi i Sverige ställa om till helt förnybar elproduktion trots att vårt exempel (om vi lyckas) inte kan kopieras av andra länder som inte också har extrem tur med vattenkraftsresurser.

Låt oss därför anta att vi ersätter kärnkraftens 44% med ytterligare 22% vind och 22% solceller. (Enligt grön ideologi är detta tokbilligt, så varför inte?) Vi kan simulera påverkan på vattenkraften genom att utnyttja timvisa elproduktionsdata från 2013. Först basfallet, dvs hur vattenkraften faktiskt fick arbeta 2013 på timbasis. Jag har sorterat timmarna efter hur mycket vattenkraft de krävde:

vattenkraft-2013

Vi ser att vattenkraften fick leverera ca 13 GW som mest och 2 GW som minst. Väluppfostrat, inga problem, vattenkraften har 16-17 GW installerad effekt. Okej, men om vi ersätter kärnkraften med sol och vind, då? Jo, då krävs vattenkraft (dvs reglerkraft) enligt den röda tim-profilen:

simulerad-vattenkraft-2013

Som synes utnyttjar de mest krävande timmarna hela 21 GW vattenkraft, vilket alltså inte existerar. Vi kan inte ens utnyttja befintliga 16-17 GW hursomhelst pga dammläget, hänsyn till älvbiotoper mm.

I andra änden av spektrumet ser vi att vi under drygt tusen timmar på året har överskott (dvs vattenkraften skulle behöva gå baklänges) på upp till 26 GW. Den totala volymen av överskottselen i grafen är cirka 9 TWh. Överföringskapaciteten till grannländerna är mycket liten relativt dessa 26 GW och dessutom är det är inte självklart att exempelvis Norge har avsättning för elen om vi tokdumpar så att ledningarna glöder (och ganska otroligt att vi får ett vettigt pris om vi försöker). Vi kan alltså betrakta dessa 9 TWh som huvudsakligen förlorade.

Med detta sagt så går det rent tekniskt att fixa problemen så att tillgång och efterfrågan möts. Med elhandel mot utlandet, biomassaanläggningar, kraftigt fluktuerande elpriser och viss strandad (outnyttjad) elkraft så kan Sverige göra en sån här omställning. Det är ”bara” ekonomiskt och miljömässigt vansinne. Dessutom minskar vår flexibilitet i att balansera tyska och danska förnybara energikällor, så det blir svårare och dyrare för dem att ersätta kolkraft och gaskraft.

Tillväxthaveristernas senaste

Cornu och Schlaug går inte precis från klarhet till klarhet i sina senaste alster.

”Bloggen Cornucopia? är Sveriges största oberoende blogg inom finans, ekonomi och miljö, samt en av de största inom politik.” Så inleder bloggaren sin Om bloggen-sida. Hans motto/underrubrik till bloggen som helhet är ”Oändlig tillväxt i en ändlig värld?”.

Både hans inriktning och hans filosofi kretsar alltså kring ekonomi och tillväxt. Tillväxten är som bekant BNPs derivata och man skulle därför kunna förvänta sig att bloggaren har kläm på vad BNP är. Tydligen inte. Under rubriken Lördagsmys: Fler mellanhänder höjer BNP exemplifierar han med företaget Spotify och hävdar att inblandade mellanhänders omsättning till fullo(!) räknas in i BNP. Han skriver bland annat: ”Totalt har slutkundens köp av Spotifytjänst för 100:- SEK inklusive moms lett till 80+16+80+51+3=230:- SEK i omsättning och BNP-aktivitet.”

Även en kort grundkurs i nationalekonomi på universitetsnivå nämner förstås att BNP kan mätas på tre sätt: produktionsmetoden, utgiftsmetoden och inkomstmetoden.  Förenklat innebär det alltså att:

BNP = producenternas förädlingsvärden = slutanvändarnas utgifter = löner och vinster.

Även den mycket korta svenska wikipediasidan om BNP täcker detta. Hade Cornucopia hört talas om ekvivalensen hade han knappast fått för sig att misstolka produktionsmetoden till att handla om producenternas försäljningsvärden.

Vad kan bloggaren göra med denna fadäs? Fyra huvudspår: Låtsas som att det regnar, göra en pudel, radera inlägget eller ropa ”April april!” mitt i december. Vi får se. (Kanske lite barnsligt av mig att hacka på honom, men jag är väl inte mognare än så, kan tänka.)

haha

Schlaug då? I en bloggpostning idag angriper han att Lorentz Tovatt, grön ungdoms språkrör, för att svära i kyrkan genom att på DN Debatt hävda Sveriges ”decoupling”, dvs att BNP kan öka utan att energibehov eller utsläpp ökar. Tovatt har förstås helt rätt och det är glädjande att se att det finns sådana insikter bland de unga gröna. Att grönkonservativa som Schlaug gör våldsamt motstånd är inget konstigt, eftersom de har investerat så oerhört mycket kraft och prestige i en livsstilsmoralism och samhällskritik som bygger på premissen att tillväxt är ondska.

Här hänvisar Schlaug till några i det grönakademiska komplexet, KTH-forskare inom ”miljöstrategisk analys” samt inom ”urbana och regionala studier” som replikerade på Tovatt. De skrev:

Enligt Naturvårdsverket (Rapport 6483, 2012) ökade svenskarnas utsläpp av koldioxidekvavilenter med 9 procent mellan 2000 och 2008, sett till konsumtionen. Medan de inhemska utsläppen minskade med 13 procent, ökade utsläppen utomlands med 30 procent. Det goda exemplet finns inte.

(Ja, de skrev verkligen ”ekvavilenter”! Taskigt eller inkompetent av DN att inte rätta?) Även Cornu hånade Tovatt med hänvisning till grönakademikerna. Låt oss reda ut det här. BNP i Sverige ökade realt cirka 20% under perioden. Samtidigt minskade utsläppen i Sverige med 13%. Totalt ligger Sverige idag på ungefär en femtedel av världens genomsnittliga CO2-utsläpp per BNP-krona. Dessa forskares slutsats är att ”det goda exemplet finns inte”. Det är facepalm redan här!

När man belastar Sverige med våra handelspartners CO2-utsläpp har man gjort en otroligt ytlig analys. Jag har tidigare visat att konsumtionsmodellen är obsolet, men låt oss ändå använda den för resonemangets skull. Dessa grönakademiker och Schlaug hävdar med stöd av konsumtionsmodellen inte bara att Sverige har en grönmoralisk skuld för att inte vara lika slutet som Nordkorea, utan även något mycket skarpare, nämligen att det inte finns något ”gott exempel”, dvs att decouplingen egentligen inte finns!

Men för att belägga avsaknad av ett ”gott exempel” så räcker det inte att visa att skurkstaten Tyskland och andra handelspartners STRUNTAT i att decoupla. Man måste troliggöra att de INTE KAN decoupla på samma sätt som vi har gjort. Dvs man behöver visa att vi i Sverige mycket kraftigt ökat vår import av produktkategorier som både har höga ”inbäddade” CO2-utsläpp och som inte kan produceras med kärnkraftsel eller som inte skulle produceras energisnålare i modern svensk produktion. Det finns mig veterligen ingen som varit i närheten av att belägga detta, vilket förstås beror på att det helt enkelt inte är så. Sverige exporterar produkter med högt energiinnehåll och låga utsläpp. Vår utrikeshandel gör nytta, inte skada, för miljön!

Äntligen politiskt dödläge

Som någon sa: alla och hans lolcat redan kommenterat det politiska läget, så frågan är varför jag ska göra det. Kanske för att jag inte kan låta bli…

Är det någon mer som har undrat över poängen med extravalet? Det troliga är att det parlamentariska läget förblir oförändrat och vad gör man då? Ett nytt extraval? Som toklibertarian är jag en förespråkare av fri invandring och dessutom är jag mycket positivt inställd till ett långvarigt politiskt dödläge (mer om det senare). Därför är jag på ett sätt glad över sverigedemokraternas fortsatta isolering. Men logikern och taktikern i mig kan inte låta bli att undra vad de politiska partierna håller på med. Det rationella ur deras perspektiv borde helt enkelt vara att släppa in Sverigedemokraterna i stugvärmen. Det finns många stora politiska stridsfrågor och det är oklart varför just invandringen ska ha en sådan extrem särställning.

Dessutom – när man betraktar partiernas historia så kan man verkligen fundera på vilka som egentligen bör exkluderas. Vilka partier har INTE haft en skitig historia men har gjort avböner och fått vara med och leka? Sossarna: åsiktsregistrering, tvångssterilisering, diktaturkramande. Moderaterna: motstånd mot kvinnlig rösträtt, homorättigheter, aborträttigheter mm. Kd: aborter mm. Centerpartiet och Sverigedemokraterna: rasism. Sverigedemokraterna har rasistiska rötter, men har såvitt jag kan se gjort upp med det så långt man kan begära. Kanske står folkpartiet ensamt utan rejäla lik i garderoben, eller så är det bara så att jag inte är upplyst om dem.

Det enda partiet jag kan komma på som inte gjort upp med sitt förflutna ordentligt är miljöpartiet, som vägrar se det folkmord som deras kärnkraftsmotstånd medverkar till och som rent allmänt opponerar sig mot mänskliga framsteg och utveckling. Kanske är det miljöpartisterna som borde vara de verkligt oberörbara? Kanske borde övriga partier för att markera avstånd till miljöpartiet toksatsa på kärnkraft, likt man nu toksatsar på invandring för att markera avstånd till sverigedemokraterna?

Hursomhelst, nu är det som det är, men gör det något? Nej, tvärtom! Från min utgångspunkt kan man alltid hoppas på genomgripande liberaliseringar, men i frånvaro av sådana kan politiker i princip bara göra skada. När politiker bygger sig sina monument genom att genomdriva reformer och när de köper röster av olika väljargrupper, så skapas skvalp i ekonomin som marknaden måste anpassa sig efter (se mitt inlägg om transienta förlopp). Anpassningar är alltid kostsamma och dessutom skapar osäkerheten kring reformernas varaktighet tröghet i anpassningen samt minskad investeringsvilja.

Nu har vi kanske den bästa av alla världar: En seriös Alliansbudget som inte ändrar särskilt mycket utan mest räknar upp med inflationen. En otroligt svag vänsterregering som förhoppningsvis inte kommer ha kraft att göra någon större skada. Minns att Belgien klarade sig utmärkt nyligen med ett par år utan en vald regering. Det mesta fungerade snarast bättre!

När alliansbudgeten nu vann var miljön en av de stora vinnarna. Krypskyttet mot kärnkraften omintetgjordes nämligen, och därmed målet om två nedlagda reaktorer under mandatperioden. Såvitt jag kan se finns inget miljö-positivt i regeringens budget som är ens i närheten av att uppväga detta negativa. Två nedlagda (små) reaktorer har potential att öka utsläppen i världen med upp till 8 miljoner ton CO2 per år, eftersom marginalkraften är kolkraft. 8 miljoner ton motsvarar ungefär vad 2-3 miljoner bilar släpper ut varje år… Har den faktoiden kommit till klimatminister Åsa Romsons kännedom, tro? Antagligen, men har genast viftats bort av hennes mentala försvar.

Apropå Åsa Romson… Idag kan vi gratulera finnarna till ett beslut om ett nytt kärnkraftverk med robust rysk teknik. Åsa Romson, vår klimatminister, kommenterar detta i negativa ordalag synbarligen helt utan hänsyn till klimatfördelarna med projektet. Go figure.

E.On knoppar av energiproduktionen

E.On är som bekant en multinationell energijätte med Tyskland som bas. Omsättningen är i storleksordningen 1100 mdr/år, vilket är cirka 6 gånger Vattenfalls 170 mdr. Idag har E.On alltså annonserat att de ska knoppa av sin konventionella energiproduktion. Kvar i E.On blir förnybart, distribution och kundlösningar, inklusive 2/3 av de anställda. E.On behåller en minoritetspost i det nya företaget tills vidare, men majoriteten av aktierna säljs eller dumpas på aktieägarna.

Hur rapporteras detta i våra gröna media? Jo, exempelvis Ny Tekniks rubrik är Eon tvärvänder – satsar på förnybar energi.  Supermiljöbloggen går på samma linje med sitt EON gör helomvändning och satsar förnybart. Rubrikerna sväljer okritiskt den vinkling E.On försöker ge sitt pressmeddelande genom att samtidigt annonsera en tioprocentig investeringsökning för nästa år och flumma lite såhär ”E.ON will place a particular emphasis on expanding its wind business in Europe and in other selected target markets. It will also strengthen its solar business.” Men det är förstås inte alls det det handlar om.

En klok person kommenterade på en annan blogg att avknoppningen tycks gammaldags och saknar industriell logik – att man bör dela upp på kundgrupper och inte på teknologier. Delar man upp på teknologi så kan man inte följa kundens behov och marknadens utveckling utan måste satsa på sina givna hästar oavsett.

Det är helt riktigt att industriell logik mot kund saknas! Däremot finns det en annan sorts logik som har mer med byråkrati, media och investerare att göra. E.Ons VD uttalar: ”E.ON will tap the growth potential created by the transformation of the energy world. Alongside it we’re going to create a solid, independent company that will safeguard security of supply for the transformation. These two missions are so fundamentally different that two separate, distinctly focused companies offer the best prospects for the future”.

För att prata klartext så inriktar man E.On på att dra till sig subventioner och goodwill, medan det nya företaget så gott det går får försöka kapitalisera (någon skulle kanske säga ”utpressa”) på befintlig kapacitet och folks behov av riktig kraft. Man uttrycker detta i pressreleasen, låt vara lite mindre tydligt, bland annat under rubriken ”Partner for regulators and policymakers”.

Givetvis är dagens E.On varken hackad eller malen. Den konventionella delens intjäningsförmåga hotas av förnybart-subventioner och av forcerad kärnkrafts- och kolnedläggning. Att kräva kompensation för sånt och drifta hänsynslöst rationellt låter sig göras men är PR-mässigt mycket tufft. Att blidka den gröna fåran med symboliska förnybart-investeringar blir allt svårare, så företaget som helhet har en taskig PR-situation. Den förnybara delen å sin sida lever på en subventionsbubbla, vilket också är riskabelt, och dessutom genererar man ingen goodwill pga övriga koncernens konventionella drift. Avknoppningen har potential att lösa upp dessa knutar:

Förnybart-genereringen kan få sin goodwill och låta den smitta av sig på distributions- och kundsegmenten. Den avknoppade konventionella delen å sin sida kan ta betydligt mindre PR-hänsyn, eftersom det ändå inte kan bli så mycket värre, och kötta på för att tjäna pengar och stämma skiten ur staten om den lägger ner kärnkraftverk. Man separerar dessutom de politiska riskerna och slipper situationen att varje politisk nyck tynger företaget på något sätt.

E.On gör alltså en liknande manöver som Vattenfall är på väg att tvingas till. Kommer osökt att tänka på alla dessa svenska ungdomsorganisationer, typ Naturskyddsföreningens ungdomsorganisation Fältbiologerna. Tror någon att de har splittat sig på det viset spontant? Nej, det är förstås för att det är på det sättet man uppfyller kriterierna för ungdomsorganisations-bidrag från MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Byråkratin sätter spelplanen och samhället formar sig därefter.