Månadsarkiv: november 2014

Tysklands energielände, what-if

Det här är tredje delen och sista delen i en blogg-serie om Tysklands energi-elände. Du kan vilja läsa även första och andra delen. Jag kan också rekommendera ett äldre inlägg om skadeverkningarna av Tysklands vägval. Den här delen kommer att fokusera på hur det kunde blivit om de satsat annorlunda.

Först kan vi konstatera att Tyskland mellan 1980 och 1988 ökade från cirka 56 till 156 TWh el från kärnkraftverk. Tjernobyl-olyckan 1986 lade en död hand över kärnkraftsutbyggnaden efter det. Hade man dock fortsatt öka med 100 TWh per åtta år så hade man haft 256 TWh år 1996, 356 TWh år 2004 och 456 TWh år 2012. Det hade motsvarat 72% av Tysklands elproduktion idag. Ett äkta energi-ewende hade varit i stort sett klart och utan någon nämnvärd ansträngning. Frankrike gjorde motsvarande på betydligt kortare tid.

Nu valde man inte den vägen, utan mellan Tjernobyl och år 2000 så var det enda framåtsyftande man egentligen gjorde att skaffa sig cirka 10 TWh årsproduktion av vindkraft. Repetition: 1980-1988 gav 100 TWh kärnkraft. 1990-2000 gav 10 TWh vindkraft. Sen började solcellsinvesteringarna komma igång på allvar.

Låt oss kolla på investeringarna efter år 2000, och vad man kunde ha gjort. De ser ut ungefär såhär (källa delvis här, delvis kostnader per W för olika år multiplicerat med utbyggnaden):

cumulative-to-2014

(Notera hur man betalat 120 miljarder euro för 83 TWh/år sol+vind. Det är bara 6x mer el per år än vad som kommer produceras av finnarnas olycksaliga nya reaktor i Olkiluoto, men till hela 10x kostnaden. Tänk dessutom att reaktorn har minst dubbla livslängden.)

De officiella planerna i det tyska energi-eländet är en utbyggnad med 3 GW sol och 2.5 GW vind varje år fram till 2025. Låt oss samtidigt optimistiskt anta att solcellskostnaderna under perioden sjunker från 1.7 euro per watt till 1 euro per watt, samtidigt som vindkraftskostnaderna sjunker från 1.2 euro per watt till 1 euro per watt. (Det troligaste är att det blir sämre än så, särskilt med tanke på att Tyskland tänker sig att satsa mycket på havsbaserad vind som är dubbelt så dyr.) Hursomhelst, ett lågt estimat är att den fortsatta investeringsvolymen kommer se ut såhär:

cumulative-to-2025

Vi ser att Tyskland bestämt sig för att begränsa blodflödet inom solceller som var helt extremt åren 2008-2012 men ändå kommer komma upp i 200 miljarder euro kumulativt. Det är rimligt att fråga sig hur mycket kärnkraft dessa pengar hade räckt till, under antagandet att vi bygger AP1000-reaktorer för 5 miljarder euro per styck och varje reaktor tar 5 år att få igång. (Anti-kärnkraftsdebattörer kommer förstås hävda att detta är för optimistiskt, men jag ser det tvärtom som pessimistiskt när det handlar om beslutsam och välvilligt behandlad serieproduktion av 40 reaktorer.) Jämför mitt hypotetiska kärnkrafts-ewende med officiella tyska planer för energi-eländet:

germany-what-if

En vanligt grönt argument är att förnybart ersätter fossil kraft mycket snabbare än vad kärnkraft gör. Det ser vi också i början av grafen, där fossilutsläppen är värre för kärnkraft innan den första reaktorn börjat leverera. Ganska obetydligt ”snabbhet” i det stora hela, eller hur?

Redan nästa år skulle man nått ett mål om cirka 80% icke-fossil energi om man satsat på kärnkraft istället för på solceller och vind. År 2025 skulle man vara nere på noll.

Rationell auktoritetstro?

Signaturen Rasmus gav några kloka reflektioner i kommentarsfältet till mitt inlägg om global uppvärmning. Vi är ganska ense, men jag tänker ändå att det kan vara värt att spinna vidare lite på hans kommentarer för att utveckla min egen position. Rasmus tycker min inställning är respektabel men anser att jag var väl pessimistisk om lekmäns förmåga att bilda sig en välinformerad uppfattning. Kanske det, men hur välinformerade är vi egentligen, generellt sett?

Annorlunda uttryckt: I hur många frågor kan vi säga att vi ”vet” genom någon sorts egen forskning eller egna kvantitativa observationer? Inte många. Övriga frågor baseras ytterst på någon sorts tillit till auktoriteter – att de inte har fuskat/konspirerat när det gäller källmaterial, beräkningar och framställningar. Visst, ofta kan man sammanfoga en massa mer eller mindre ytlig kunskap man har och komma fram till att det exempelvis är rimligt att kol-14-metoden fungerar. Jag vet att radioaktivt sönderfall sker, jag tror mig veta att det finns kosmisk strålning som kan aktivera kolet i CO2-t. Men har jag gjort några experiment själv? Har jag ens mätt sönderfallshastigheten eller andelen kol-14 i levande organiskt material? Nej. Jag får lita på att auktoriteterna gjort rätt, avskriva det osannolika att det finns en konspiration och anta att den kosmiska strålningen är skapligt konstant mm.

När det gäller global uppvärmning gäller samma förhållanden fast i lite ”sämre” proportioner. Jag har framförallt mindre att gå på när det gäller min egen rimlighetsbedömning. Jag tror mig veta att någon form av växthuseffekt finns – se Venus exempelvis, och att jorden förstås vore kallare utan atmosfär. Jag vet att gaser reflekterar olika strålningsspektra. Men hur klimatet påverkas av små mängder CO2-gas, metan mm och hur uppvärmningen växelverkar med vattenånga och molnbildning, hur värmen tas upp i haven, hur sotet påverkar, i vilken takt isarna smälter, hur växtligheten påverkas etc, hur ska jag veta det? Och hur kan jag göra en självständig rimlighetsbedömning av dessa saker, ens om jag läser på i rimlig omfattning? Nä, jag får helt enkelt lita på att forskarsamfundet inte drar en rövare.

Sen var det det här med konsensus eller inte. Såvitt jag kan se finns det en konsensus och en mycket stark huvudfåra på klimatområdet. (Okej, vetenskaplig konsensus är förstås aldrig absolut – det finns forskare som tror på intelligent design och mobiltelefonallergi också.) Visst kan huvudfåran vara fel och visst kan paradigmskiften ställa allt på ända, men jag upplever att invändningar mot olika vetenskapliga huvudfåror, nu och historiskt, ofta framställs som starkare än de egentligen är genom cherrypicking och vinklingar/straw men. Ta kritiken mot evolutionsteorin exempelvis – det gnälls på historiska forskningsmissar och fusk med skelett etc, men vad spelar det för roll när den teoretiska basen på det stora hela varit sund och har överväldigande evidens för sig?

Rasmus framför att intresserade och kompetenta lekmän kan spela en viktig roll genom att granska och ifrågasätta, och, om jag tolkar honom rätt, på så vis bidra till snabbare paradigmskiften och bättre kvalitetskontroll inom vetenskapen. Jag är lite skeptisk till det eftersom jag inte ser hur lekmännens påverkan aggregeras på något meningsfullt sätt. En oerhört liten andel av lekmännens opposition har någon form av giltighet och signal/brusförhållandet är nära noll. Möjligen kan lekmannaopposition leda till att ge udda forskare råg i ryggen, plattformar och mer anslag, på gott och ont. Gott på så vis att det möjligen kan ge dessa snabbare paradigmskiften, ont på så vis att allmänna medel förslösas, folk blir lurade och viktiga policyrekommendationer rinner ut i sanden.

Det finns en växande kärna inom varje akademiskt område som paradigmskiften inte sannolikt kan rubba. Ett exempel: Det är förvisso sant att relativitetsteorin ersatt den newtonska mekaniken, men å andra sidan är det bara i randfallen som relativitetsteorin ger en påtaglig skillnad. Den newtonska mekaniken utgör fortfarande någon sorts kärna; en förenklad modell som duger för det mesta. Om något en dag ersätter relativitetsteorin så kommer denna nya teori bara vara påtagligt bättre i relativitetsteorins randfall. Ökande mängd empirisk data minskar den möjliga variationen i förklarande teorier, samtidigt som ökande antal ögon på teorierna minskar risken för att de är åt fanders. Numera går det dessutom snabbare att bilda stabila kärnor, eftersom forskarvärlden är större än förr. Kombinera detta med att klimatteorin börjar bli ganska gammal, så inses att det är rimligt att anta att den nu har en skapligt stabil kärna.

Rasmus påpekar å andra sidan helt riktigt att klimatvetenskapen har empiriska/experimentella begränsningar. Vi har vårt enda jordklot med sitt oerhört komplexa klimatsystem som utvecklar sig mycket långsamt och därmed invalideras felaktiga teorier mycket långsamt av ny empiri. Absolut är det så, och detta kan bara delvis kompenseras av stora resurser och många ögon. Men samma taskiga förhållanden gör det också svårt för oss lekmän att bilda oss en egen uppfattning. Jag vidhåller att det är hybris för en lekman att tro att han genomskådat klimatteorierna eller att han har tillräckligt på fötterna för att avvika från den akademiska huvudfåran.

Det är dåligt att tro på första bästa titel-bärare man hittar och det är kanske ännu värre att välja ut en auktoritet att tro på baserat på eget önsketänkande eller ideologi. Det är däremot inget fel i att söka upp den akademiska huvudfåran, begripa dess teser på en lagom nivå och anta att de är rätt eller åtminstone ungefär rätt. Sen gör det förstås inget om man begriper teorierna på en lagom nivå också.

Global uppvärmning

Jag får frågor ibland om min inställning till global uppvärmning (AGW) och har lovat att säga något om det. En del kanske blir besvikna, men jag tänker inte hänge mig åt någon kvantitativ teknisk bevisföring om AGWns vara eller inte vara. Orsaken är helt enkelt att jag inte kan. Så tråkigt och otillfredsställande är det. Värre, min ståndpunkt är att INGEN lekman kan, helt enkelt eftersom sambanden och modellerna är för komplexa.

Jag har alltså att välja på att antingen försöka identifiera den akademiska huvudfåran och anta att den representerar mitten av sannolikhetsfördelningen eller försöka göra en egen bedömning som avviker åt ena eller andra hållet baserat på exempelvis önsketänkande, konspirationsteorier eller hybris. Jag väljer huvudfåran. Det är givetvis möjligt att jag misslyckas med att identifiera huvudfåran korrekt, men detta tror jag att jag klarar av och huvudfåran representeras väl av IPCC.

Jag är givetvis också medveten om risken för att den akademiska huvudfåran har fel, exempelvis beroende på möjligheter att:

  • grönt aktivistiska akademiker söker sig till området i högre grad än andra
  • politiker har ett sådant inflytande över forskarna genom anslag och politiserade tillsättningar att de AGW-troende akademikerna blir fler
  • forskarna är sociala djur och påverkar varandra i en viss riktning
  • forskarna ser klart men har ändå helt felaktiga teorier och modeller
  • (vad har jag missat?)

Antagligen gäller flera eller alla ovanstående, men frågan är i vilken utsträckning. Min bedömning är att det inte är tillräckligt för att jag ska avvisa huvudfårans varningar och leta upp någon akademisk uteliggare att tro på istället. Så vad är huvudfåran då, och hur oroliga bör vi vara om man får tro den?

Senaste budet är att vi redan idag har cirka 0.85° C uppvärmning och 19 cm havsnivåhöjning. Om vi inte gör något särskilt utan fortsätter öka CO2-utsläppen så går vi mot 3.7°-4.8° uppvärmning och 45-82 cm havsnivåhöjning år 2100. Det finns dessutom en tröghet i systemen som gör att när CO2-halten i atmosfären väl slutar stiga så kommer temperaturen och havsnivån att fortsätta öka ganska länge. Särskilt havsnivån, då, som kommer fortsätta stiga till iallafall 7 meter över baseline vid en fyragradig temperaturhöjning, även om temperaturen inte ökar ytterligare, men det kan ta hundratals år. Övriga skadeverkningar innefattar havsförsuring, fler extrema väderhändelser, artförluster mm. Det finns också ett antal positiva följdverkningar såsom ökade skördar i kallare områden.

Buden skiljer sig kraftigt åt vad gäller nettokostnaderna för detta. Fyra grader är skapligt dramatiskt och kommer troligen upplevas åtminstone av mina barnbarn, även om jag inte hinner lida av det själv. Diverse uträkningar talar om förluster på en handfull procent av BNP, plus kostnader för eventuella klimatflyktingar och oroligheter. Det blir förstås enorma siffror, men samtidigt inte så farligt om man betänker att BNP ökat tusentals procent under fossil-eran och fortsätter öka. Mänskligheten behöver givetvis flödigt med energi att jobba med och fossil energi är onekligen billigt. Jag finner det ganska troligt att man vid en ekonomisk kalkyl som värderar konventionellt/strikt enligt sannolikhetsfördelningarna kommer fram till att mycket omfattande, kanske tillochmed ökande, fossilförbränning är fortsatt rationellt! Ändå tycker jag att man ska dra ner ganska hårt, gärna genom CO2-skatter. Varför?

Jo, en orsak är att jag tar (oproportionerligt stor) hänsyn till risken för plötsliga och irreversibla (på mänskliga tidsskalor) skeenden. Exempelvis att grönlandsisarna skulle smälta mer plötsligt, att vi får metanhydrat-rapningar från haven som ökar växthuseffekten kraftigt och snabbt eller att vi får ett ”anoxic event” eller dylikt. Säg att vi blåser på med fossiler och med detta skapar varaktigt 2% högre BNP men också en risk på 1% att eliminera mänskligheten. Är det en bra deal?

Ja, strikt ekonomiskt/statistiskt får man 102% i BNP med 99% sannolikhet och 0% i BNP med 1% sannolikhet och väntevärdet blir därför 102%*99%+0%*1% = 100.98% i genomsnittlig BNP, vilket är en förbättring. Men jag vill ändå inte gambla på det sättet. (Räkneexemplet är helt hypotetiskt, men ni förstår principen.) Jag räknar normalt ganska strikt, vilket syns i mina kalkyler över kärnkraftens skadeverkningar kontra nytta, men jag anser att man måste betrakta risken för ”ruin” (som spelteoretiskt begrepp – det är kört och man kan inte spela mer) som speciell. Tjernobyl och Fukushima har visat att kärnkraften inte presenterar någon risk för ruin. Klimatförändringarna däremot tycks göra det.

Dessutom är jag miljövän på riktigt. Jag sätter ett värde även i att freda naturen skapligt. Jag är inte grön – jag anser inte att vi i allmänhet ska leva i samklang med naturen utan snarare att vi ska lyfta oss över den och alltmer koppla loss oss från den. Jag anser inte heller att vi ska jaga insignifikanta föroreningar eller vara grönt puristiska eller dogmatiska. Men däremot vill jag gärna att vi fortfarande ska ha rika, balanserade, varierade ekosystem runt oss. Fast jorden förstås på lång sikt klarar sig oavsett vad vi gör:

Trogna läsare vet att jag anser att kärnkraft är billigare än kol (och även biomassa) OM man tonar ner kärnkraftsbyråkratin och/eller inkluderar skador av luftföroreningar (ej AGW) i kalkylen. Därmed faller argumentet att mänskligheten nödvändigtvis tjänar kortsiktigt på kolkraft. Att kraftigt minska eller åtminstone skjuta AGW-problematiken på framtiden skulle alltså kunna vara en såväl långsiktig som kortsiktig vinstaffär, om man jobbar smart.

Tysklands energielände, år 2025

Detta är del två i en serie om Tysklands energiewende. Del ett hittar du här. Denna del kommer att fokusera på utvecklingen för fossila bränslen i tysk elproduktion fram till 2025, med utgångspunkt från Tysklands fastställda planer. Att jag fokuserar på fossila bränslen betyder att min måttstock är lite annorlunda än den tyska, som uppenbarligen fokuserar på kärnkraftsnedläggning. De tyskarna definierar som framgång kan jag alltså se som en motgång och vice versa.

Varför just 2025? Jo, politiska planer är alltid osäkra, men planeringen fram till 2025 har skaplig sannolikhet att infrias med tanke på tyskarnas disciplin, deras demonstrerade offervilja och med tanke på att de stora politiska spelarna är skapligt ense.

whatifitoldyou

Alla scenarier efter 2025 betraktar jag däremot som värdelösa. Politiken kan och kommer förändras kraftigt på 10 år och de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att gå vidare och integrera mer intermittent kraft är okända.

Först något att minnas: Tyskland stängde ”bara” cirka 40% av sin kärnkraftskapacitet i panik vid Fukushima-olyckan 2011. Återstående 60% ska enligt plan avvecklas såhär:germany-nuclear-phaseout

Avvecklingen är väldigt baktung eftersom sex av nio reaktorer inte läggs ner förrän 2021-2022. Det krävs inte direkt några konspirationsteorier för att inse att detta beror på att Merkel mfl vill ha framgångar idag och låta någon annan ta smällen senare. Självklart innebär det här en stor påverkan på utvecklingen för fossil generering.

Lagstiftningen om energi-eländet, kallad EEG, stipulerar 40-45% förnybar el år 2025. Utvecklingen givet linjär utveckling mot det låga målet på 40% förnybart ger tillsammans med kärnkraftsnedläggningen följande kurva för fossil el:

german-fossil-power

Som synes kommer förnybart-entusiasterna fira små segrar fram till 2020 med svagt minskad fossil produktion. Sen kommer baksmällan fort när de sista sex reaktorerna läggs ner och periodens peak inträffar 2022. Tänk dig, sex ynka reaktorer i ett land med nästan 10x Sveriges befolkning raderar ut ett decenniums förnybart-tillväxt. För oss skulle det motsvara att nedläggning av en enda reaktor raderar ut ett decenniums förnybart.

År 2005 låg fossil elproduktion på 64%. Sen kom ”solcellsundret” och nu räknar man alltså med 60% fossil elproduktion år 2025, vilket är en marginell skillnad. Det handlar alltså inte om ett utan om två förlorade årtionden.

Nästa inlägg i serien kommer att handla om hur det sett ut om man satsat på kärnkraft istället för på sol och vind.

Bolånehaverismen

Bloggaren Cornucopia havererar dagligen över bolånens storlek och fastighetspriserna i Sverige. Han ser det som en gigantisk bubbla, kallar lånekollektivet för bolånetorskar (BLT) och talar om hur det snart kommer gå åt helvete alltihop. Det kan vara en smart PR-strategi, eftersom bomarknaden, precis som alla marknader, fluktuerar. Med en inte alls försumbar sannolikhet får vi faktiskt en så stor sättning i bopriserna inom tidsspannet för hans aktiva blogg-karriär att han kan säga ”vad var det jag sa” och bli profet-förklarad. Gissar man tillräckligt många gånger får man rätt till slut.

dart

Men ändå – det finns inte särskilt mycket som talar för att vi har en bubbla på fastighetsmarknaden. Visst har hushållens skuldkvot (skulder som andel av disponibel inkomst) gått upp kraftigt i skiftet från höginflationsekonomi till en låginflationsekonomi men det finns det goda skäl till. Från finansinspektionens rapport om bolånen:

skuldkvot

I höginflationsekonomin tvingas man ”inflationsamortera” rejält via räntan (räntan är alltid inflationen plus ett litet påslag). Om inflationen är 10% så krymper lånet till en tredjedel realt på 10 år även om man inte amorterar alls. I låginflationsekonomin kan man lättare använda finansmarknaden till att sprida betalningen över hela sitt liv och inte bara över ett decennium. Det leder till att folk kan satsa mer på sitt boende och belåna sig högre. Men vi ser inga dramatiska förändringar i belåningsgrad i bolånestocken, snarare har de allra värsta exponeringarna krympt markant sen 2010:

belaningsgrad

Finansinspektionens stresstest/simuleringar av hushållens betalningsförmåga visar att vid ett bostadsprisfall på 20 procent och en arbetslöshet på 10 procent är det bara cirka 2 procent av hushållen som både har underskott i inkomster/utgifter och ett lån som är större än värdet på sin bostad. Vid 40% prisfall blir det 4% av hushållen som har dessa svårigheter. Det betyder dock inte att dessa automatiskt får gå från hus och hem och generera kreditförluster åt bankerna. De kan istället dra åt svångremmen rejält en tid, utnyttja sparpengar, stöttas av föräldrar mm.

Cornucopia lanserar en väldigt ytlig bild av att man ”tjänar på” att amortera. Det stämmer förstås i en snäv betydelse – man kommer självklart betala mindre totalt för ett lån om man betalar av det tidigt. Men nu kanske det inte är den som har mest pengar när han dör som vunnit? Jag hävdar att det finns mycket rationella skäl att strunta i att amortera! Tänkte stödja påståendet med några grafer.

Man har dåliga inkomster som ung och har som bäst inkomster när man är 40-50 år:

arsinkomst_per_alder

Historiskt har de nominella (dvs inflationsuppblåsta) medelinkomsterna, trots låg inflation, ökat med drygt 3.1% per år:

arsinkomst_historik

Om man slår ihop effekterna av dessa två grafer och tittar på vilken nominell inkomstutveckling man kan förvänta sig medan man åldras, så ser man att på 30 år, mellan 27 års ålder och 57 års ålder, så kan man förvänta sig att ens nominella inkomster mer än trefaldigas trots låg inflation!
arsinkomst_prognos

Det betyder alltså att om du skaffar hus och barn och bolånar 3 miljoner när du är 27 år, så kommer lånet utan amorteringar fortfarande vara 3 miljoner men ”kännas” som mindre än en miljon när du är 57 år gammal, relativt den inkomst du har då.

Med den utvecklingen är det inte konstigt att folk snarare än amorterar istället lånar upp lite extra på huset för att renovera eller tillochmed köpa bilar eller resor. Det är fullständigt rationellt att välja att omfördela ekonomiskt rörelseutrymme till den perioden när man har låg inkomst och hemmavarande barn från perioden då man har hög inkomst och utflugna barn. Cornu föreslår istället att man ska snåla när man har barn hemma för nöjet att binda förmögenhet i huset som man realiserar först när man är för skruttig för att sköta om det. Så vill iallafall inte jag disponera min och min familjs tillvaro!

Faktum är att det är paradoxalt att en domedagsfigur som Cornu inte förespråkar MINDRE amorteringar. När man tror på diverse katastrofscenarier så borde man diskontera framtiden ganska hårt, dvs anta att det är mycket mer värt att bränna pengar nu än att spara dem. Imorgon kanske man har dött i krig eller katastrof, eller så blir pengarna värdelösa pga samhället fallit samman totalt. Vad har man då för att man snålade på barnen och undanhöll dem den där USA-resan, schyssta huset, poolen, iPhonen? Inget.

Helgläsning v46

1. Statliga VINNOVA ”driver program för att stärka innovationskraften i Sverige”. Kanske är det därför de nu sjösätter en mångmiljon-satsning på normkritiska projekt och som en del i detta finansierar en förstudie för införandet av normkritisk jämställdhetsmärkning av datorspel. Visst känns det bra att våra skattepengar används väl?

normkritisksymbol

2. För mer info om sexism i datorspel, om nu någon missat det, finns det uppmärksammade projektet Tropes vs Women in Video Games. Själv begriper jag inte riktigt problemet. Att fantasier tar ut svängarna i sina reflektioner av verkligheten är inte så konstigt, inte heller att de har olika slagsidor beroende på målgrupp och beroende på vad som säljer. De flesta kan skilja på fantasi och verklighet och kan de inte det så är det nog inte spelens fel.

3. Detta är riktig energiteknik. The salmon cannon:

4. Tyska energiministern Sigmar Gabriel skriver i ett brev till Stefan Löfvén att Vattenfall bör behålla och utveckla brunkolet enligt plan, eftersom det utgör en omistlig del av det tyska energiewendet. Om nu någon tvivlade.

5. Danmarks miljöminister har lite löst sagt att hon har ”bett sin myndighet att titta på” hur Danmark skulle kunna sluta med kol till 2025. En totalt värdelös icke-nyhet som får ett enormt eko över hela internet. Några exempel på rubriker:

etc, etc. Det här är bara delvis en fråga om vanligt ohederligt rubrikmakeri. Det är minst lika mycket ett utslag av hur gröna personer griper efter halmstrån och automatiskt upphöjer vilka förnybarhetsscenarier som helst till sanning.

6. Apropå det: USA och Kina har högtidligen kommit överens om att knappt ens börja fundera på klimatet innan 2030. Detta hyllas i gröna kretsar som en ”game-changer”, ”historic landmark deal” etc. FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon är på samma linje: ”Today, China and the United States have demonstrated the leadership that the world expects of them”. Om han inte är sarkastisk, förstås…

7. Obligatorisk läsning om industripolitisk bakgrund till Oskarshamn 1 och om hur forna tiders industrialister och politiker skiljer sig mot dagens.

8. Cornucopia, Aleklett mfl peak-oilare talar nu om att skifferoljeproduktionen i USA kommer att sjunka eftersom oljepriset sjunkit ganska kraftigt på sistone och därför att ”kostnaden för skifferolja är 50-120 USD/fat”. Jag har tidigare påpekat att de tekniska produktionskostnaderna för skifferolja är cirka 20 USD/fat, medan resten är markleasing och skatter. Häromveckan översteg USAs oljeproduktion 9 miljoner fat/dag, upp från 5 miljoner fat/dag så sent som 2008. Det är en helt extrem utveckling.  Visst kyler lägre oljepriser ner marknaden, men ett resultat kan helt enkelt bli att markägare får lägre ersättning, men fortfarande fullt tillräckligt för att få dem att släppa till mark. Jag föreslår att vi antar en sund skeptisk inställning när vi läser peakarnas alster.

Tjäna på att subventionera?

Från ett kommentarsfält på Ny Tekniks forum:

”De enda som förlorar på vindkraften är kraftföretagen vars vinster minskar.”

Detta är en mycket vanlig tankegång som även framförs av miljöpartiet mfl organisationer vars relation till sanningen är lite … komplicerad. Man hävdar sig ha stöd från en rapport från Energimyndigheten som jag tyvärr inte lyckas hitta. (Men eftersom Energimyndigheten är en myndighet som hålls i tighta politiska ledband och vars generaldirektörer är handplockade kärnkraftsmotståndare så skulle det inte förvåna mig om rapporten existerar.)

Rapportens resultat skulle alltså vara att subventionerna ökar utbudet på ett sånt sätt att elpriserna sjunker med ett större belopp än subventionerna. Därmed skulle vi konsumenter gå skadeslösa ur tvånget att betala elcertifikat. Det här är en typ av magi som givetvis är precis vad vindkraftsförespråkarna vill höra men som borde få var och en med förmåga till kritiskt tänkande eller känsla för nationalekonomi att börja ställa besvärliga frågor.

magic_money

Exempelvis – vilka andra varor eller tjänster är sådana att vi borde tvingas subventionera dyrare varianter istället för att låta marknadsjämvikt råda? Kan vi subventionera blåmögelost och tjäna på det genom att övriga ostpriser sjunker? Subventionera högafflar med skaft av ebenholts för att tjäna igen det på vanliga högafflar? Subventionera nya cabriolet-bilar för att sänka priserna på alla bilar på begagnat-marknaden?

En kanske ännu viktigare fråga än existensen av eller sannolikheten för den typen av märkliga utbud-efterfråge-kurvor: Kan vi verkligen förutsätta att det inte gör oss något att kraftföretagens vinster minskar på detta sätt!?

Ett tanke-experiment: Anta att den dominerande smörproducenten är statlig och tjänar bra med pengar pga hinder mot nyetablering av konkurrerande konventionell smörproduktion. Sen tvingas vi konsumenter subventionera lyxsmör från ekologiska bergsgets-farmer på Kebnekaises nordsluttning till trefaldig produktionskostnad. Detta visar sig märkligt nog öka utbudet och sänka smörpriserna med ett större belopp än subventionen. Är allt frid och fröjd då? Är den ENDA som förlorat något den stora statliga smörproducenten?

goat1

Har man inte glömt att smörproducenten inte längre kan leverera in sina miljarder till statskassan? Alltså blir även skattebetalarna lidande. Och även om smörproducenten är privat och ägs av bland annat våra pensionsfonder, så går vi miste om utdelning, vinstskatt mm. Det är ett alltför vanligt socialistiskt önsketänkande att fördyringar och försämrade intäkter kan hållas isolerade till någon liten klick av kapitalister som vi inte behöver bry oss om, snarare än att skadeverkningarna sprider sig i samhället.

Och är det inte ganska uppenbart att det hade blivit ÄNNU större kostnadssänkningar och utan subventioner om vi helt enkelt hade tillåtit nyetablering av vanliga ko-bestånd istället för att tvinga varandra att satsa på bergsgetter på Kebnekaises nordsluttning? Tjäna på att subventionera? Nejdetkanviinte!

Ministerstyre via proxy

I Sverige är det inte tillåtet med s.k. ministerstyre. Det innebär att en minister inte får styra en myndighet i enskilda frågor. Däremot finns det goda möjligheter att styra myndigheter öppet och med bred pensel, genom så kallade regleringsbrev. Tyvärr kan man även påverka på ett mer subtilt sätt genom politisk tillsättning av generaldirektörsjobben. Att påverka genom regleringsbrev tycker jag är okej, men att påverka inriktningen genom politisk GD-tillsättning, dvs ministerstyre via proxy, är riktigt fult.

Små utdrag nedan ur Energimyndighetens regleringsbrev, det dokument som definierar myndighetens uppdrag:

Målet är att bygga upp vetenskaplig och teknisk kunskap och kompetens som behövs för att genom tillämpning av ny teknik och nya tjänster möjliggöra en omställning till ett långsiktigt hållbart energisystem i Sverige […]

1.4 Främjande av vindkraft
Målet är att skapa förutsättningar för väl planerad vindkraftsutbyggnad i förhållande till planeringsramen på 30 TWh till 2020, […]

Trist men förutsägbart givet Alliansens behov av att ha med Centerpartiet på tåget. Mer intressant är vilka generaldirektörer Energimyndigheten haft. Här har Centerpartiet faktiskt lyckats hålla i taktpinnen på olika sätt sen åtminstone 1998 – snacka om att sätta bocken till trädgårdsmästare!

Erik Brandsma

Nuvarande generaldirektör Erik Brandsma (GD 2012- ), utbildad skogsingenjör, med ”erfarenhet från hållbarhets- och miljöarbete”, utsedd av Anna-Karin Hatt (C).

brandsma-hatt

Hatts uttalande i samband med utnämningen:

”Jag är mycket glad att Erik Brandsma har tackat ja till att som generaldirektör för Energimyndigheten vara med och leda omställningen till ett långsiktigt hållbart energisystem.”

Erik Brandsma, i en intervju senare samma år, som på beställning:

”Vi arbetar för ett hållbart energisystem, och jag tycker faktiskt inte att kärnkraft är en del av ett sådant system.”

Även Lise Nordin, miljöpartiets energipolitiske talesperson, twittrar nöjt om Brandsma:

lise_om_brandsma

Tomas Kåberger

Generaldirektör Tomas Kåberger (GD 2008-2011), kommer från det grönakademiska komplexet, ffa fysisk resursteori vid Chalmers. Tidigare vice ordförande för Naturskyddsföreningen. Tillsattes av Maud Olofsson (C). kaberger-windGanska snart efter utnämningen visade han färg, när Kungliga Vetenskapsakademiens energigrupp på 13 professorer kommit fram till att vindkraftens potential var begränsad:

– KVA-professorerna gör mig så förbannad. KVA får forskningspengar av oss och så gör man en sådan undermålig utredning, säger en upprörd Tomas Kåberger till Ny Teknik i anslutning till den internationella vindkraftsmässan i Älvjsö. 

Strax efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 sade Kåberger upp sig från Energimyndigheten för att ta anställning i Japan för att arbeta mot kärnkraft på en större spelplan. Han fortsatte dock som en anti-kärnkraftsspelare även på svenska hemmaplanen, med sådana alarmistiska bottennapp som detta om Fukushima:

I de nu kontaminerade områden man inte haft råd att utrymma aborteras missbildade foster och man förbereder sig för att hantera sjukdomar i decennier framåt. Skattebetalarna får betala tusentals miljarder kronor för utrymningar och hantering av de havererade reaktorerna.

Fukushima ger givetvis inga missbildningar eller sjukdomar, man har evakuerat extremt mycket mer än vad man behövde och kostnadsuppgifterna är kraftigt överdrivna.

Kåberger i sin tur ersatte Thomas Korsfeldt, en gammal centerpartist som jobbat med centerledaren Olof Johansson. Korsfeldt satt som GD 1998-2008 och hade bland annat sina fingrar med i spelet kring nedläggningen av Barsebäck.

Mats Persson

Sen har vi SSM, Strålskyddsmyndigheten, som är den myndighet som den nya regeringen givetvis kommer använda för att höja säkerhetskraven och därmed kostnaderna för att infria Romsons löfte om två stängda reaktorer. Dess generaldirektör, Mats Persson, rekryterades från sin förutvarande position som generaldirektör för Jordbruksverket. Relevant kompetens? Inte vad jag vet, men dåvarande miljöminister Lena Ek (C), måtte ha tyckt det när hon gjorde rekryteringen. (SSM sorterar under miljödepartementet.) Även Mats skriver intressanta debattartiklar:

Vi tillämpar principen om ständiga säkerhetsförbättringar, vilket innebär att vi höjer säkerhetskraven successivt och över tid. Vi gör relativt ofta smärre justeringar av säkerhetskraven, men vi har också vid flera tillfällen ställt omfattande nya krav som resulterat i stora förbättringar av kärnkraftverkens säkerhet. Historiskt har våra krav lett till säkerhetshöjande åtgärder som varit bland de mest omfattande som har införts på kärnkraftverk i världen. Så arbetar vi för att göra nu också och kommer att göra även i framtiden.

Ett ytterligare steg i vårt arbete med att öka säkerheten är att vi ställer krav på kraftbolagen att införa så kallad oberoende härdkylning.

Jorå, det är nog riktigt attraktivt att gå in med stora investeringar i en bransch där myndigheterna utan omsvep utlovar omfattande men ospecificerade kostnadshöjningar ”successivt och över tid”.

Självklart?

Nä, det här är väl inget nytt, egentligen, och knappast något att förvånas över oavsett. Få eller inga lär ju ha några invändningar när egna meningsfränder utnämns, utan de flesta applåderar istället högljutt. Detta är inte heller något specifikt för Sverige. Man sätter bocken till trädgårdsmästare även i exempelvis USA och för USAs kärnsäkerhetsmyndighet, NRC.

Men om någon till äventyrs skulle undra hur det kommer sig att det offentliga Sverige agerar märkligt och samfällt trots avsaknad av sakkunskap, eller undrar hur det kommer sig att vi inte längre kan bygga reaktorer eller ens sätta ner foten när det gäller slutförvaret av kärnkraft, så finns det små ledtrådar lite överallt.

connect_the_dots

Det är bara det att det inte finns några gammelmedia som tycker att sånt här är intressant och tar sig an uppgiften att rita ut strecken mellan prickarna så att bilden verkligen framträder tydligt. Jag, som hobbybloggare, har bara tid att söka rätt på och rita ut ett par stycken.

”Är du stollevänster är du liberal”

Nej, rubriken handlar inte om anarko-liberalism. Det handlar bara om att Åsa Linderborg, som vit vänster-cis-kvinna, plötsligt(?) insett att hon ligger väldigt långt ner i den identitetspolitiska hierarkin där rasifierade kommunistiska lesbiska transkvinnor med psykproblem och extra mos ligger högst upp. De som ligger lägre på skalan, dvs har färre förtryckta attribut, har automatiskt inte lika viktiga saker att säga och får absolut inte ifrågasätta de som ligger högre.

Det går förstås knappt att komma längre ner i hierarkin än Åsa Linderborg, iallafall inte om man inte är cis-man eller höger. ”Cis”, för er som inte vet det, är motsatsen till ”trans”. Dvs är man cis så har man en koherent könsidentitet, dvs ens kön är biologiskt, socialt, känslomässigt enhetligt. På det temat uppmärksammade bloggen Motpol hur det idag är exkluderande att säga ”kvinnors onani” och det politiskt korrekta är istället ”fittbärares onani”. För tänk om man har en fitta och inte identifierar sig som kvinna!?

Nå, vad gör Åsa med sin insikt och sin hotade position? Jo, hon skriver en krönika för att påbörja processen att återta förlorat territorium och återigen bli lite relevant. Jag håller med om ovanligt mycket av det hon skriver i denna krönika, säkert 20% eller så, och därför blir det plötsligt lite intressant. Åsa skriver ”Klimatet börjar likna det som fanns inom vissa vänsterkretsar på 70-talet; en dogmatism som resulterade i utrensningar. Det politiskt korrekta börjar slå över i ett slags polisiärt medvetande.” Precis så, och det är därför jag myser litegrann. Även om identitetstjafset är störigt, så älskar jag den ständiga splittringen i vänsterkretsar, här satiriserad år 1979:

Exempelvis ser jag det som stor humor när Åsa redogör för hur event med tokvänster-personligheten Kajsa Ekis Ekman bojkottas av trans-personer eftersom de ”inte kunde känna sig trygga i det feministiska rummet” när Ekis är där. Tydligen har Ekis gjort ett par missar, exempelvis råkat kalla en trans-kvinna för ”han” i någon bok, och detta gör förstås att Kajsa är körd trots försök att be om ursäkt.

Frågan är vad Åsa Linderborg, med tanke på att hon ligger så långt ner i den identitetspolitiska hierarkin, ska göra för att börja ta tillbaka förlorat territorium. Jo, hon har fått en riktig snilleblixt och uttrycker några varianter av följande: ”det blir inget kvar av vänsterns systemkritik när allt kokar ner till en extremindividualistisk mikronivå. Liberalism, helt enkelt.” Strålande sätt att skrämma övriga i vänstern – associera det misshagliga vänstertramset med liberalism. De som ligger högst upp i hierarkin är för få, alltså ”extremindividualistisk mikronivå”, alltså liberalism. Med den associationen kommer vissa inte våga fortsätta med identitetspolitiskt trams.

Bra tänkt, men denna stämpling av motståndare och motståndaråsikter också en variant på de splittrande initiativ som vi alltid sett inom vänstern, och en variant av det åsiktspolisande som Åsa vänder sig mot. Historien upprepar sig: Är man inte tillräckligt renlärig är man en borgar-lackej. Gott så, välkomna till vett och sans!

Tysklands energielände

Tyskland framhålls som det förnybara föregångslandet framför andra och jag knåpar på en liten bloggserie som öser ur denna otroliga inspirationskälla. Jag tänker mig att täcka bland annat utvecklingen hittills, målsättningarna, min prognos fram till 2025, kostnadsbilden och ett kontrafaktiskt resonemang om hur det kunde sett ut om man istället satsat på kärnkraft.

Den vanligaste rapporteringen när det gäller Tysklands energi är entusiastiska utrop kring utvecklingen av sol och vind, att solen genererar det mesta av behovet kring tolvhugget lata, soliga helgdagar under industrisemestern, att solen och vinden motsvarar ”35 kärnkraftverk” vardera, eller att solen nu ”gått om vindkraften”. Mycket riktigt (grafen baserad på BP’s utmärkta Statistical Review of World Energy 2014):

germany-wind-solar

Det ser ju otroligt imponerande ut: 35,000 MW vardera! Men den som är medveten om skillnaden mellan ”förnybar kapacitet” och energileverans kanske väntar med superlativen. I själva verket producerar dessa 70,000 MW förnybart mindre än de ynka nio reaktorer på sammanlagt 12,000 MW som landet har kvar. Solen producerar som tre reaktorer (30 TWh) och vinden som fem reaktorer (53 TWh) medan Tyskland totalt producerar mer än 600 TWh elektricitet.

Hur det går med det som borde vara huvudmålet för en rationell miljöpolicy, nämligen att tränga ut fossilkraften? Jo, såhär:

german-electricity

Vi ser att inte mycket hänt under 2000-talet. Såväl fossil som fossilfri elektricitet har legat i stort sett still. Skälet är att investeringarna i vind och framförallt sol ger väldigt lite resultat för pengarna – runt 130 miljarder euro för motsvarande 8 reaktorer. Hade man inte lagt ner 40% av kärnkraftskapaciteten i politisk panik efter Fukushima 2011 hade man dock haft 40-50 TWh extra icke-fossil energi idag.

I nästa inlägg lite mer om Tysklands policy, energieländets målsättningar och hur man arbetar mot dessa på sitt typiskt tyska vis.