Sverige är ju ett strålande land på många sätt och de flesta av oss lever i stor fred och välmåga, men det är svårt att blunda för att vi har vissa problem när det gäller rättsväsendet. Polisen fyller inte utbildningen, våldtäktsutredningar läggs på hög för att de många gängmorden sväljer resurserna, gruppvåldtäkter i Malmö saknar gärningsmän, blåljusmyndigheter utsätts för bakhåll och retirerar, vi lyckas inte utvisa ”statslösa” kriminella eller kriminella vars hemländer vägrar ta emot dem.

Rikspolischefen vädjar nu om allmänhetens hjälp med anledning av de senaste skjutningarna och Stefan Löfven har ”bett Morgan Johansson” att sätta sig ner med polisledningen för att se om det är ”något ytterligare vi kan göra”. Här tänkte jag hjälpa till litegrann. Här kommer ett antal mer eller mindre radikala förslag för att snabbt stärka rättsväsendets levererade samhällsnytta. Känsliga läsare varnas, vissa förslag kommer troligen upplevas som magstarka. Jag presenterar förslagen direkt här i punktform, och ägnar sen ett litet förklarande stycke åt varje förslag:

• Nedprioritera uppgörelser som saknar kollateralskada.
• Förenkla domstolsförhandlingarna.
• Avkriminalisera offerlösa brott.
• Etablera kontroll med den våldsnivå som krävs.
• Optimala straffskalor och påslag vid upprepad kriminalitet.
• DNA-tester och utvisningar av kriminella icke-medborgare.
• Höj polislönerna.
• Gillra fällor för våldsbrott/skadegörelse.

Nedprioritera uppgörelser som saknar kollateralskada

Idag blir alltså våldtäktsmål liggande utan utredning, men i Malmö hade man 150 personer som jobbade med 13 mordfall för ett år sen. Så sent som idag säger rikspolischefen till Ekot angående uppgörelserna i den undre världen: ”Vi jobbar allt vad vi kan över hela Sverige” på detta. Jag föreslår att de slutar med det! Nedprioritera gängkriminella uppgörelser och lägg utredningsresurserna på annat. Givetvis ska ingen vara rättslös och om utredningen av en uppgörelse är lätt att göra ska den givetvis drivas i mål (med minsta möjliga ansträngning). Det är ett utmärkt sätt att spärra in farliga personer.

MEN, om ett mord eller våldsbrott uppenbart är inomkriminell och utredningen inte är lätt att ta i mål, och om attacken inte skadade tredje man, lägg då ner utredningen i ett relativt tidigt skede pga ”brist på spaningsuppslag”. Ägna de frigjorda resurserna till brott där folk utanför gängen är offer och lägg heller ingen kraft på att medla och lugna ner. Det är liksom ingen nackdel att det är riskabelt att vara kriminell.

Förenkla domstolsförhandlingarna

Extremfallet är kanske terrorattentatet på Drottninggatan och Akilov. Utredningen och domstolsförhandlingen är i mina ögon oförsvarligt omfattande. Jag begriper självklart att man måste sätta in rejäla resurser för att gräva efter medhjälpare och uppviglare. Det jag däremot inte accepterar är en 9000 sidor lång förundersökning om ett enkelt fall med en enda gärningsman och en rättegång som börjar 13 februari och avslutas 7 juni efter att nästan alla skadade och anhöriga till döda fått prata ut om sina upplevelser. Om domstolsförhandlingen har en terapeutisk verkan, gott så, men det får inte ta extra resurser! Finns överväldigande bevisning, låt åklagaren sammanfatta denna och genomför rättegången på 2-3 dagar. Det hade säkert gått att klara upp ett relativt stort antal andra brott om kraften lagts rationellare.

Avkriminalisera offerlösa brott

Offerlösa brott är oftast äckel-relaterade. Droghandel, sexköp/koppleri, barnporr etc. Enklast är att helt enkelt avkriminalisera och låta poliserna jobba med riktiga brott. Nu har också en förundersökning inletts mot komikerna bakom Mr Cool, vilket inte bara bortkastad möda, utan även ett slag mot yttrandefriheten. (Jag funderar på att skriva ett blogginlägg om det nya ”det är inte ok”-samhället, men hinner inte på ett par veckor nu.)

Etablera kontroll med den våldsnivå som krävs

Polisen utmanas allt oftare, och de tycks ha instruktioner att de-eskalera, backa etc. Man har enorma problem att hantera ungdomar i grupp, men även enskilda:

https://www.youtube.com/watch?v=1F0JtjWcNuc

Problemet här är inte att poliserna är kvinnor, för vilken polispatrull som helst kan råka ut för en grupp proffswrestlare som man svårligen kan dominera i en kram-kamp.

Grundregeln måste alltid vara denna: använd den mängd våld som behövs för att säkert och i tid (innan ytterligare skador uppstår) etablera kontroll. Svensk polis bör antagligen ha tasers för såna här fall. Att gå på med batong eller sätta en kula i honom är mindre attraktivt, men om man måste så måste man. Att ge honom så mycket rörelsefrihet som han fick är enligt min mening inte försvarligt.

Om en grupp ungdomar kastar sten eller plundrar affärer, däremot, så bör polisen troligen använda sina skjutvapen tills dess att brottsligheten upphör. Rent allmänt sätter vi lite för stort värde på livet i Sverige.  Jag har full respekt för att killen i filmen kanske har en psykos eller liknande och man vill förstås undvika att ta livet av honom, men polisen måste prioritera kontroll och ska vara instruerade att etablera kontroll.

Vi måste också självklart återupprätta arealtäckande polisnärvaro. Många poliser på gatan och blotta misstanken om att det finns no-go-zoner måste bort!

Optimala straffskalor och påslag vid upprepad kriminalitet

Först lite grundläggande teori: Straff spelar roll, tvärtemot vad vissa ideologer påstår, och befolkningen reagerar på hårdare straff genom att begå färre brott och mindre grova brott. Steven D Levitt vid Chicago-universitetet (medförfattare till boken Freakonomics, som för övrigt rekommenderas varmt) har gjort en utmärkt översikt.

Vi har också färsk forskning som visar att tuffare straffskalor är verkningsfulla:

”Indeed, we find that in states where punishment-severity schedules are steeper, an increase in the slope of this schedule is associated with a significant reduction in the average offense level. Moreover, we find that steeper schedules are associated with relatively fewer inmates committing more serious crimes.”

Den här forskningen bör användas till att sätta optimalt verkningsfulla straffskalor ur både avskräcknings- och preventionshänseende, men även med hänsyn till kostnaden för inspärrning. Upprepad kriminalitet bör ge straffpåslag med exvis dubbla strafflängden om det kan visas fungera brottspreventivt.

Koppla även rätten till bidrag till straffregistret för att inte ge yrkeskriminella en bekväm ekonomisk plattform.

Folk tycker olika om elbilar, uppenbarligen. En del av spektrumet representeras av en fackföreningsboss i Sydkorea, som säger:

“Electric cars are disasters. They are evil. We are very nervous,”

Orsaken är att facket förutspår att uppåt 70% av jobben kan gå förlorade i sydkoreanska bilfabriker pga elbilens betydligt enklare drivlina. Ändå är det förstås så att elbilarnas högre kostnader indikerar att det totalt sett krävs fler arbetstimmar och genererar större utsläpp av CO2 att skapa en elbil pga batteri-tillverkningen. Det här blogginlägget är tänkt att göra en realistisk beräkning på elbilarnas ekonomi ur ett samhällsperspektiv.

Ingångsvärden

För att räkna ut den samhällsekonomiska skillnaden i kostnad mellan elbil och bensinbil behöver vi hitta oskattade kostnader för batterier och drivmedel. BNEF redovisar en genomsnittlig batteripacks-kostnad idag på ca $209/kWh. Bensinen verkar kosta ca 50 cent/liter på amerikanska spotmarknader, och elen ca 3.5 cent/kWh. Ett ytterligare ingångsvärde är en killgissning om att en batteribil sparar ca $1000 genom förenklad drivlina i övrigt.

Om vi antar att en bensinbil drar 0.5 liter/milen och att en elbil drar 1.8 kWh/milen, så sparar samhället kostnader på 0.5*50-1.8*3.5 = 18.7 cent/mil.

Break-even

Här har jag plottat den sträcka som krävs för att man ska nå samhällsekonomiskt break-even med sänkta bränslekostnader, som funktion av batteristorlek:

Det är ganska tydligt att även bilarna med minst batteripack mycket svårt att nå break-even idag. För nya Leafen på 40 kWh har vi en samhällsekonomisk break-even först vid ca 40,000 mil. För att en elbil på 80 kWh ska bära sig samhällsekonomiskt efter 20,000 mil krävs att batterikostnaderna halveras två gånger(!).

Miljövinster

Genomgången ovan tar inte hänsyn till miljövinster. Här finns en genomgång av miljökostnaderna för traditionell privatbilism och i Sverige placeras luftkvalitets-kostnaderna på runt 320 miljoner euro och klimatkostnaderna på 1-4 miljarder euro. Med tanke på ca 5 miljarder mil avverkade på våra vägar årligen, så handlar det om ca 8 cent/mil i luftkvalitetsvinst och 20-80 cent i potentiell klimatvinst, att jämföra med 18.7 cent/mil i bränsle-vinst.

Klimatvinsten är omdebatterad, dels eftersom en del inte tror på klimathotet och dels eftersom man kan driva elbilar med kolkraft. Om man bara tittar på luftkvalitetsvinsten så sänker det break-even-punkten med ca 30%. Om man antar luftkvalitetsvinst plus maximal klimatvinst så når man break-even redan vid 7000 mil för 40 kWh.

Andra effekter

Jag har inte räknat med ränta ovan. En ränteberäkning missgynnar elbilen, som har en stor initial kostnad.

En samhällsekonomisk effekt som är lite svår att värdera är elbilens tendens att förändra bilarnas egenskaper i övrigt. En elbil kanske inte alltid ersätter en motsvarande liten och snål bensinbil, utan en betydligt större och törstigare. Batteribilarna leder till en annorlunda tradeoff när det gäller storlek, aerodynamik, materialval/vikthänsyn, däckval (lågfriktion etc) och detta kan, med lite god vilja, ses som samhällsekonomiskt positivt.

Elbilar bör vara lite billigare att underhålla, eftersom inte lika mycket i drivlinan kan gå sönder, och eftersom man slipper olje- och filterbyte. Ändå bör försäkringskostnaden vara högre, eftersom mer av kostnaden ligger i bilen, snarare än i bränslet, och bilens kostnad givetvis påverkar försäkringspremien.

Slutsatser

En rå kostnadsberäkning ger vid handen att rena elbilar innebär en rejäl samhällsekonomisk förlust, särskilt vid lite större batteripack, och att break-even är relativt långt borta. Beroende på hur man värderar miljöeffekter mm kan elbilarna eventuellt ändå motiveras samhällsekonomiskt.

För mig står det ändå klart att elbilen är vägen framåt, inte minst pga diverse attraktiva egenskaper hos eldrift (som tystnaden, mindre vibrationer, pålitlighet, linjär och kraftig acceleration mm) uppväger en del merkostnader. Trots det innebär den samhällsekonomiska nackdelen en stor utmaning när det gäller uppskalningen av rena batteribilar. Jag planerar ytterligare inlägg som tittar i kristallkulan när det gäller elbilens genomslag framöver samt framtida batterikostnader.

Snickrade ihop två grafer som visar utvecklingen i CO2-utsläpp i framförallt de stora europeiska länderna. Graferna omfattar de fem största ekonomierna i EU, samt USA och Sverige som referenser. USA får vara med pga sin storlek och ledande roll i västvärlden, Sverige pga, well, det är vårt land och är intressant av det skälet.

Deras CO2-utsläpp per capita sedan millennieskiftet ser ut såhär (källor BP-rapporten + Gapminder):Notera att grafen har en logaritmisk skala för att visa procentuella förändringar tydligt (samma procentuella förändring ger samma lutning oavsett utgångspunkt).

Det vi ser är relativt välkänt. USA ligger högt, men reducerar i takt med övriga procentuellt sett. Kolkraftens förlovade land Tyskland ligger stabilt mycket högt i ett europeiskt perspektiv, medan kärnkraftsländerna Sverige och Frankrike självklart ligger lågt.

Förändringarna blir tydligare om vi använder index 100 för år 2000:

Det är värt att nämna de viktiga faktorerna och strategierna i respektive land:

• USA reducerar hyggligt genom att tränga ut kol med frackad naturgas.
• UK går bäst genom en medveten satsning på att avskaffa kolkraften.
• Tyskland är sämst i klassen genom att agera grönt föregångsland som satsar helhjärtat på att lägga ner kärnkraft.
• Frankrike och Sverige reducerar bra, trots att man inte har den lågt hängande frukt som fossil elproduktion innebär, utan måste jobba med ffa transporter och fossilanvändande industri. (Intressant nog sker den svenska reduktionen under mandatperioder då regeringen inte samarbetar med miljöpartiet.)

Det mesta tyder på att den här utvecklingen kommer fortsätta på likartat sätt de närmsta fem åren eller så. USA fortsätter med frackingrevolutionen och drygar dessutom ut naturgasen framöver med lite mer vind och sol. Tyskland har fortfarande en handfull stora reaktorer att lägga ner. UK satsar på nya reaktorer och lite offshore-vind. Sverige och Frankrike fortsätter pressa CO2-utsläppen inom transporter och industri.

En svensk släpper ut ungefär lika mycket CO2 (4.9 ton/år) som en genomsnittlig människa i världen (4.6 ton/år).

Det finns cirka 7.5 miljarder människor i världen och det är bara 2.6 miljarder sekunder kvar till år 2100. Det innebär att om du lever i en trepersonersfamilj och tar ert gröna ansvar genom att varaktigt sänka era CO2-utsläpp till noll så kommer ni fördröja utsläppen fram till år 2100 med cirka en sekund.

Men vi kan förstås inte nolla våra utsläpp bara sådär. För det första är mycket av dina per-capita-utsläpp relaterade till samhällsfunktioner som sjukvård, skola, försvar, arbetsplatser, infrastruktur mm. För det andra vill även hippies oftast ha mat, ett uppvärmt boende, kläder, cykel, lite elektronik och internet mm. Går du inte all-in som eremit så är det inte troligt att du sänker ditt avtryck till mer än hälften.

Forskning visar att när några sänker sin energikonsumtion, så sjunker priserna en aning och andra kommer reagera på det genom att öka sin konsumtion. Hur stor den effekten är, är inte helt lätt att klarlägga, men man räknar med 10-30% i mogna ekonomier och mer i omogna:

Så nej, det kommer inte göra någon praktisk skillnad hur du och din familj hanterar era CO2-utsläpp. Inte ens om ni samarbetar med 100 miljoner andra medvetna i västerlandet så kommer ni göra någon större skillnad. Det som har potential att göra skillnad kan sammanfattas såhär: försämringar av det relativa kostnadsläget för fossil energianvändning i mycket stora delar av världen. Mitt främsta förslag är som alltid nationella CO2-skatter med globalt överenskommet golv.

Hanna Lidström, språkrör hos Grön Ungdom, har alltså lite rätt när hon flygpendlar till pojkvännen i London och åker på solsemester till Kap Verde. Hon kommenterade:

– Ja, jag tänkte på det, sen kom jag på att det här handlar inte om Hanna Lidströms liv utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över. Sen vilade jag en vecka i solen.

https://twitter.com/StegetEfter/status/956235843081003009

Men felet ligger inte hos de mäktiga och rika männen. Felet ligger hos de gröna själva. De utgör den politiska kraft som borde se till att det största problemet inom den egna domänen löses, och det gör de inte. Istället för att fokusera på realistiska politiska lösningar är de väldigt upptagna med att skämma andra för otillräcklig asketism, vilket gör att deras politiska stöd minskar istället för att öka. Och att de tutar i varandra desinformation om kärnkraft och är överoptimistiska när det gäller förnybart hjälper förstås inte.

Asketismen levererar helt enkelt inte, och då måste man fråga sig: Kan det som är praktiskt meningslöst ändå vara moraliskt bjudande? Ska jag förvägra familjen resor, god mat, långa varma duschar, ett rejält hus mm för att fördröja världens klimathaveri med en bråkdel av en sekund? Skulle inte tro det. Om världen ändå ska gå under (vilket inte alls är säkert av flera anledningar) så ska vi förstås delta i festen på vägen dit. Jag vet att det finns de de som tänker annorlunda och ser mig som omoralisk (ett exempel finns i kommentarsfältet här), men det bekymrar mig föga. För mig är det tvärtom moraliskt mycket tveksamt att försöka rädda världen till skada för sin närmaste omgivning!

Så nejtack. Jag och Grön Ungdoms ordförande hjälps åt att fylla de flygstolar som Malena Ernman, Isobel Hadley-Kamptz, Heidi Andersson mfl lämnar tomma.

De muslimer jag bekantat mig med är, iallafall såvitt jag kunnat se, på många sätt bättre människor än jag själv. Ändå tycks det mig som att islam i muslimska majoritetssamhällen, pga religionens design och uppkomst, hämmar samhällsutvecklingen. Min tes är att när religionen designas av en härskare och härförare, delvis med syfte att stärka sin makt och rättfärdiga konkreta beslut och lagar, så blir resultatet inflexibelt och problematiskt i jämförelse med religioner som designas av sektledare i opposition mot makten.

Ett tillfälle att testa den hypotesen uppenbarade sig nu när organisationen GIWPS lanserar ett nytt index som poängsätter och rankar världens alla (i stort sett) länder efter hur de behandlar sina kvinnor med avseende på inkludering, juridisk likabehandling/rättvisa och frihet från våld.

Om man kombinerar index-siffrorna ur rapporten med World Banks BNP-per-capita-siffror (köpkraftsjusterade) och delar upp i länder med muslimsk majoritet och övriga länder så ser det ut såhär i en scatterplot med logaritmisk BNP-skala (klicka för förstoring):

Som man kan förvänta sig har länder med högre BNP även högre poäng i WPS-indexet, dvs kvinnor tenderar att vara fysiskt säkrare, mer inkluderade och garanteras mer rättvisa och likabehandling i rikare länder. Sambandet tycks dock vara betydligt svagare för länder med muslimsk majoritet, vilket är precis vad min tes förutspådde.

En ytterligare reflektion är att de muslimska länder som ligger högt i WPS-poäng är de X-istans som varit under sovjetiskt styre i ca 70 år, från 1920-talet till 1990-talet, plus ett par ex-kommuniststater i Östeuropa. Det kan också ses som en sorts bekräftelse att de muslimska länder som har relativt höga WPS-tal råkar vara länder där man under ca 3 generationer utövat tung repression mot religionen.

Några krigshärjade länder ligger extra lågt (saknar Syrien pga inga BNP-siffror), men även, av någon anledning, Pakistan. Turkiet imponerar inte heller, strax under den muslimska trendlinjen, trots Atatürks tidiga sekularisering av landet. Man kan notera att de 41 främsta länderna i WPS-rankingen inte har muslimsk majoritet, medan 15 av de värsta 20 länderna har det.

Slutsatsen av helgens övning får bli att tesen om muslimska regioners interna motvind stärktes något.