Folk tycker olika om elbilar, uppenbarligen. En del av spektrumet representeras av en fackföreningsboss i Sydkorea, som säger:

“Electric cars are disasters. They are evil. We are very nervous,”

Orsaken är att facket förutspår att uppåt 70% av jobben kan gå förlorade i sydkoreanska bilfabriker pga elbilens betydligt enklare drivlina. Ändå är det förstås så att elbilarnas högre kostnader indikerar att det totalt sett krävs fler arbetstimmar och genererar större utsläpp av CO2 att skapa en elbil pga batteri-tillverkningen. Det här blogginlägget är tänkt att göra en realistisk beräkning på elbilarnas ekonomi ur ett samhällsperspektiv.

Ingångsvärden

För att räkna ut den samhällsekonomiska skillnaden i kostnad mellan elbil och bensinbil behöver vi hitta oskattade kostnader för batterier och drivmedel. BNEF redovisar en genomsnittlig batteripacks-kostnad idag på ca $209/kWh. Bensinen verkar kosta ca 50 cent/liter på amerikanska spotmarknader, och elen ca 3.5 cent/kWh. Ett ytterligare ingångsvärde är en killgissning om att en batteribil sparar ca $1000 genom förenklad drivlina i övrigt.

Om vi antar att en bensinbil drar 0.5 liter/milen och att en elbil drar 1.8 kWh/milen, så sparar samhället kostnader på 0.5*50-1.8*3.5 = 18.7 cent/mil.

Break-even

Här har jag plottat den sträcka som krävs för att man ska nå samhällsekonomiskt break-even med sänkta bränslekostnader, som funktion av batteristorlek:

Det är ganska tydligt att även bilarna med minst batteripack mycket svårt att nå break-even idag. För nya Leafen på 40 kWh har vi en samhällsekonomisk break-even först vid ca 40,000 mil. För att en elbil på 80 kWh ska bära sig samhällsekonomiskt efter 20,000 mil krävs att batterikostnaderna halveras två gånger(!).

Miljövinster

Genomgången ovan tar inte hänsyn till miljövinster. Här finns en genomgång av miljökostnaderna för traditionell privatbilism och i Sverige placeras luftkvalitets-kostnaderna på runt 320 miljoner euro och klimatkostnaderna på 1-4 miljarder euro. Med tanke på ca 5 miljarder mil avverkade på våra vägar årligen, så handlar det om ca 8 cent/mil i luftkvalitetsvinst och 20-80 cent i potentiell klimatvinst, att jämföra med 18.7 cent/mil i bränsle-vinst.

Klimatvinsten är omdebatterad, dels eftersom en del inte tror på klimathotet och dels eftersom man kan driva elbilar med kolkraft. Om man bara tittar på luftkvalitetsvinsten så sänker det break-even-punkten med ca 30%. Om man antar luftkvalitetsvinst plus maximal klimatvinst så når man break-even redan vid 7000 mil för 40 kWh.

Andra effekter

Jag har inte räknat med ränta ovan. En ränteberäkning missgynnar elbilen, som har en stor initial kostnad.

En samhällsekonomisk effekt som är lite svår att värdera är elbilens tendens att förändra bilarnas egenskaper i övrigt. En elbil kanske inte alltid ersätter en motsvarande liten och snål bensinbil, utan en betydligt större och törstigare. Batteribilarna leder till en annorlunda tradeoff när det gäller storlek, aerodynamik, materialval/vikthänsyn, däckval (lågfriktion etc) och detta kan, med lite god vilja, ses som samhällsekonomiskt positivt.

Elbilar bör vara lite billigare att underhålla, eftersom inte lika mycket i drivlinan kan gå sönder, och eftersom man slipper olje- och filterbyte. Ändå bör försäkringskostnaden vara högre, eftersom mer av kostnaden ligger i bilen, snarare än i bränslet, och bilens kostnad givetvis påverkar försäkringspremien.

Slutsatser

En rå kostnadsberäkning ger vid handen att rena elbilar innebär en rejäl samhällsekonomisk förlust, särskilt vid lite större batteripack, och att break-even är relativt långt borta. Beroende på hur man värderar miljöeffekter mm kan elbilarna eventuellt ändå motiveras samhällsekonomiskt.

För mig står det ändå klart att elbilen är vägen framåt, inte minst pga diverse attraktiva egenskaper hos eldrift (som tystnaden, mindre vibrationer, pålitlighet, linjär och kraftig acceleration mm) uppväger en del merkostnader. Trots det innebär den samhällsekonomiska nackdelen en stor utmaning när det gäller uppskalningen av rena batteribilar. Jag planerar ytterligare inlägg som tittar i kristallkulan när det gäller elbilens genomslag framöver samt framtida batterikostnader.

Snickrade ihop två grafer som visar utvecklingen i CO2-utsläpp i framförallt de stora europeiska länderna. Graferna omfattar de fem största ekonomierna i EU, samt USA och Sverige som referenser. USA får vara med pga sin storlek och ledande roll i västvärlden, Sverige pga, well, det är vårt land och är intressant av det skälet.

Deras CO2-utsläpp per capita sedan millennieskiftet ser ut såhär (källor BP-rapporten + Gapminder):Notera att grafen har en logaritmisk skala för att visa procentuella förändringar tydligt (samma procentuella förändring ger samma lutning oavsett utgångspunkt).

Det vi ser är relativt välkänt. USA ligger högt, men reducerar i takt med övriga procentuellt sett. Kolkraftens förlovade land Tyskland ligger stabilt mycket högt i ett europeiskt perspektiv, medan kärnkraftsländerna Sverige och Frankrike självklart ligger lågt.

Förändringarna blir tydligare om vi använder index 100 för år 2000:

Det är värt att nämna de viktiga faktorerna och strategierna i respektive land:

• USA reducerar hyggligt genom att tränga ut kol med frackad naturgas.
• UK går bäst genom en medveten satsning på att avskaffa kolkraften.
• Tyskland är sämst i klassen genom att agera grönt föregångsland som satsar helhjärtat på att lägga ner kärnkraft.
• Frankrike och Sverige reducerar bra, trots att man inte har den lågt hängande frukt som fossil elproduktion innebär, utan måste jobba med ffa transporter och fossilanvändande industri. (Intressant nog sker den svenska reduktionen under mandatperioder då regeringen inte samarbetar med miljöpartiet.)

Det mesta tyder på att den här utvecklingen kommer fortsätta på likartat sätt de närmsta fem åren eller så. USA fortsätter med frackingrevolutionen och drygar dessutom ut naturgasen framöver med lite mer vind och sol. Tyskland har fortfarande en handfull stora reaktorer att lägga ner. UK satsar på nya reaktorer och lite offshore-vind. Sverige och Frankrike fortsätter pressa CO2-utsläppen inom transporter och industri.

En svensk släpper ut ungefär lika mycket CO2 (4.9 ton/år) som en genomsnittlig människa i världen (4.6 ton/år).

Det finns cirka 7.5 miljarder människor i världen och det är bara 2.6 miljarder sekunder kvar till år 2100. Det innebär att om du lever i en trepersonersfamilj och tar ert gröna ansvar genom att varaktigt sänka era CO2-utsläpp till noll så kommer ni fördröja utsläppen fram till år 2100 med cirka en sekund.

Men vi kan förstås inte nolla våra utsläpp bara sådär. För det första är mycket av dina per-capita-utsläpp relaterade till samhällsfunktioner som sjukvård, skola, försvar, arbetsplatser, infrastruktur mm. För det andra vill även hippies oftast ha mat, ett uppvärmt boende, kläder, cykel, lite elektronik och internet mm. Går du inte all-in som eremit så är det inte troligt att du sänker ditt avtryck till mer än hälften.

Forskning visar att när några sänker sin energikonsumtion, så sjunker priserna en aning och andra kommer reagera på det genom att öka sin konsumtion. Hur stor den effekten är, är inte helt lätt att klarlägga, men man räknar med 10-30% i mogna ekonomier och mer i omogna:

Så nej, det kommer inte göra någon praktisk skillnad hur du och din familj hanterar era CO2-utsläpp. Inte ens om ni samarbetar med 100 miljoner andra medvetna i västerlandet så kommer ni göra någon större skillnad. Det som har potential att göra skillnad kan sammanfattas såhär: försämringar av det relativa kostnadsläget för fossil energianvändning i mycket stora delar av världen. Mitt främsta förslag är som alltid nationella CO2-skatter med globalt överenskommet golv.

Hanna Lidström, språkrör hos Grön Ungdom, har alltså lite rätt när hon flygpendlar till pojkvännen i London och åker på solsemester till Kap Verde. Hon kommenterade:

– Ja, jag tänkte på det, sen kom jag på att det här handlar inte om Hanna Lidströms liv utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över. Sen vilade jag en vecka i solen.

https://twitter.com/StegetEfter/status/956235843081003009

Men felet ligger inte hos de mäktiga och rika männen. Felet ligger hos de gröna själva. De utgör den politiska kraft som borde se till att det största problemet inom den egna domänen löses, och det gör de inte. Istället för att fokusera på realistiska politiska lösningar är de väldigt upptagna med att skämma andra för otillräcklig asketism, vilket gör att deras politiska stöd minskar istället för att öka. Och att de tutar i varandra desinformation om kärnkraft och är överoptimistiska när det gäller förnybart hjälper förstås inte.

Asketismen levererar helt enkelt inte, och då måste man fråga sig: Kan det som är praktiskt meningslöst ändå vara moraliskt bjudande? Ska jag förvägra familjen resor, god mat, långa varma duschar, ett rejält hus mm för att fördröja världens klimathaveri med en bråkdel av en sekund? Skulle inte tro det. Om världen ändå ska gå under (vilket inte alls är säkert av flera anledningar) så ska vi förstås delta i festen på vägen dit. Jag vet att det finns de de som tänker annorlunda och ser mig som omoralisk (ett exempel finns i kommentarsfältet här), men det bekymrar mig föga. För mig är det tvärtom moraliskt mycket tveksamt att försöka rädda världen till skada för sin närmaste omgivning!

Så nejtack. Jag och Grön Ungdoms ordförande hjälps åt att fylla de flygstolar som Malena Ernman, Isobel Hadley-Kamptz, Heidi Andersson mfl lämnar tomma.

De muslimer jag bekantat mig med är, iallafall såvitt jag kunnat se, på många sätt bättre människor än jag själv. Ändå tycks det mig som att islam i muslimska majoritetssamhällen, pga religionens design och uppkomst, hämmar samhällsutvecklingen. Min tes är att när religionen designas av en härskare och härförare, delvis med syfte att stärka sin makt och rättfärdiga konkreta beslut och lagar, så blir resultatet inflexibelt och problematiskt i jämförelse med religioner som designas av sektledare i opposition mot makten.

Ett tillfälle att testa den hypotesen uppenbarade sig nu när organisationen GIWPS lanserar ett nytt index som poängsätter och rankar världens alla (i stort sett) länder efter hur de behandlar sina kvinnor med avseende på inkludering, juridisk likabehandling/rättvisa och frihet från våld.

Om man kombinerar index-siffrorna ur rapporten med World Banks BNP-per-capita-siffror (köpkraftsjusterade) och delar upp i länder med muslimsk majoritet och övriga länder så ser det ut såhär i en scatterplot med logaritmisk BNP-skala (klicka för förstoring):

Som man kan förvänta sig har länder med högre BNP även högre poäng i WPS-indexet, dvs kvinnor tenderar att vara fysiskt säkrare, mer inkluderade och garanteras mer rättvisa och likabehandling i rikare länder. Sambandet tycks dock vara betydligt svagare för länder med muslimsk majoritet, vilket är precis vad min tes förutspådde.

En ytterligare reflektion är att de muslimska länder som ligger högt i WPS-poäng är de X-istans som varit under sovjetiskt styre i ca 70 år, från 1920-talet till 1990-talet, plus ett par ex-kommuniststater i Östeuropa. Det kan också ses som en sorts bekräftelse att de muslimska länder som har relativt höga WPS-tal råkar vara länder där man under ca 3 generationer utövat tung repression mot religionen.

Några krigshärjade länder ligger extra lågt (saknar Syrien pga inga BNP-siffror), men även, av någon anledning, Pakistan. Turkiet imponerar inte heller, strax under den muslimska trendlinjen, trots Atatürks tidiga sekularisering av landet. Man kan notera att de 41 främsta länderna i WPS-rankingen inte har muslimsk majoritet, medan 15 av de värsta 20 länderna har det.

Slutsatsen av helgens övning får bli att tesen om muslimska regioners interna motvind stärktes något.

Vi är mitt inne i COP23, FNs klimatkonferens i Bonn, och av någon anledning tycks den vara i medieskugga. Kanske beror det på att man för ett par år sedan gemensamt, dvs politiker och de flesta gröna, beslöt sig för att det får duga med frivilliga åtaganden och planer, vilket innebär att nya klimatkonferenser bara kan göra ganska ospännande avstämningar. Jag antar att överenskommelsen drevs av en gemensam vilja av att rädda ansiktet och av möjligheterna att sedan i lugn och ro kunna avlöna varandra att följa och administrera en överenskommen byråkrati.

Det kan ändå vara värt att reflektera lite över storleksordningarna. Någonstans 2015 passerade vi 400 ppm (miljondelar) CO2 i atmosfären med en ökningstakt på ca 2.6 ppm/år. Det sägs att vi behöver stanna runt 475 ppm för att nå 2-gradersmålet och att vid 670 ppm ligger 3.5 grader. Om vi fortsätter på dagens utsläppsnivåer når vi 475 ppm ca 2044, om 27 år.

Hade vi inte haft någon kärnkraft nu eller historiskt, så hade vi nått 475 ppm redan 2040. Kärnkraften som den varit hittills kommer alltså ge oss cirka 4 år extra. Ingen jättestor skillnad, men kärnkraften har förlorat ca 30 år då nybyggen i världen motarbetats och mer eller mindre omöjliggjorts av extrem byråkrati, gröna protester, fossil-lobbying och direkta förbud. Bara i USA avbeställdes ca 120 reaktorer, de flesta i början av 80-talet.

Tyvärr är de gröna kallhamrat konsekventa. Nu under COP23 utses varje dag ”Fossil of the Day” av organisationen The Climate Action Network och ett land som utnämndes tidigt var Frankrike(!), för att den nya presidenten inte vill fullfölja föregångarens löfte att snabbt avveckla en stor del av landets kärnkraft. Så viktigt var det med ”climate action”, alltså.

Jag har plottat några alternativa scenarier för kärnkraft för perioden fram tills idag:

”Actual” är de CO2-koncentrationer vi faktiskt haft. ”Without nuclear” är de högre nivåer vi fått utan kärnkraft. ”Low red tape” är ett scenario med en fortsatt smidig och välvillig tillståndsbyråkrati och en låg grad av byråkratisk övervakning. Då sådan policy råder är kärnkraften väldigt billig att bygga och mitt antagande är att den då hade skalat vidare till ca 60% av global elproduktion till år 2000 och sen stannat ungefär där. USA exempelvis stannade vid 20%, men man hade nått bortåt 45% bara på de reaktorer som en gång beställts. Scenariot ”very supportive policies” bygger på att man aggressivt hade ersatt även hälften av naturgasen med kärnkraft och minskat oljeanvändningen något med mer elektrifiering.

Med ”low red tape”-scenariot hade vi inte haft dagens 27 år på oss, utan snarare 58 år, till 475 ppm. Vi hade idag legat på 2009 års nivåer av CO2 i atmosfären och samtidigt skulle många miljoner liv räddats årligen tack vare förbättrad luftkvalitet. Men nejdetkanviinte, eller åtminstone nejdetgjordeviinte. Läget är som det är och de etablerade gröna fortsätter förhindra framväxten av en sann klimatrörelse.