Alla inlägg av jeppen

Kärnkraftens olidliga lätthet

(Tack till signaturen heasm för impulsen att skriva detta.)

En del hävdar att kärnkraften är alldeles för dyr för att lösa världens energiproblem. De som hävdar detta har uppenbarligen inte gjort några överslag.

Världen drog cirka 16.6 TW termisk energi förra året medan senaste finska reaktorn ska producera cirka 4.5 GW termiskt. Därför krävs cirka 3700 reaktorer för att gå över nästan helt till kärnkraft, vilket innebär att om vi bygger vi 60 om året så är det ungefär lagom med tanke på deras livslängd på 60 år. (Vi har ju lite vattenkraft mm också.)

Kineserna bygger enligt egen utsago för 25 mdr, medan finnarnas fiasko kan gå på 100 mdr. Låt oss pessimistiskt anta att massproduktionen ligger mittemellan, på 50 mdr stycket. Med 60 reaktorer per år blir totalsumman alltså cirka 3000 miljarder/år. Det låter ju fruktansvärt mycket, men är det det? Nej, 3000 mdr är cirka:

  • 400 kr/människa.
  • 0.6% av världens BNP.
  • En sjättedel av värdet av oljeproduktionen i världen.

En alternativ beräkning: Om en reaktor tar fem år att bygga så måste vi hålla igång 300 byggen i världen vid varje tidpunkt för att få 60 klara varje år. Med 7.2 miljarder människor så måste varje grupp av 24 miljoner människor i världen driva ett reaktorbygge, och sätta igång med ett nytt så fort det förra är klart.

År 1979 så höll Sverige på med sex reaktorbyggen samtidigt på 8.3 miljoner man, dvs vi höll igång ett bygge per 1.4 miljoner invånare. Sverige har alltså demonstrerat en förmåga 24/1.4 = 17x större än vad som krävs för att man ska gå över till kärnkraft. Jovisst, EPR-reaktorn är lite fetare, men det var också 35 år sen vi gjorde bedriften och vi ansträngde oss knappt.

Vem bryr sig?

Fotbollshuliganen som slog ihjäl en fyrabarnsfar häromdagen, bryr han sig om fotboll? Bryr sig frikyrkobesökare om Jesus? Bryr sig gröna om miljön? Bryr sig nationalister om Sverige?

På något plan gör de det, förstås. Samtidigt, skulle jag vilja påstå, gör de det inte. De tror att de bryr sig, de intalar sig att de bryr sig. Men i själva verket så drivs de av att passa in någonstans, vara något, ha en tillhörighet, en identitet. Kanske söker de ruset av att delta i en masspsykos. Den grundläggande motivationen är uppenbart social och alla resonemang om nytta och principer är efterhandskonstruktioner som anpassas till gruppen. Att man blir det ena eller det andra beror mycket på tillfälligheter, vad man råkar halka in på och vad man gör social investeringar inom.

Nu har IPCC publicerat en ny sammanfattning av klimat-läget, som givetvis är värre än någonsin. De gröna talar om att världen snart är obeboelig och tävlar i att hitta på olika skäl till och konspirationsteorier kring varför andra inte bryr sig. En del dömer rentav ut mänskligheten som hopplös, men inte för ett ögonblick tittar de sig i spegeln och frågar sig om de själva bryr sig om global uppvärmning. På riktigt, alltså. Lackmuspapperet, i det här fallet kärnkraftsfrågan, ger ett tydligt utslag!

Moraliskt sett går det intellektuellt resonerade före det socialt påbjudna. När det senare undertrycker det förra uppstår verklig, objektiv omoral. För den som vill tillägna sig filosofin bakom dessa två kanske märkliga påståenden rekommenderas de två romanerna ”Zen och konsten att sköta en motorcykel” samt ”Lila: En studie i moral” av Robert M. Pirsig. För övrigt är dagens DN Debatt-inlägg obligatorisk läsning för alla som är intresserade av rationellt beslutsfattande, i stort och smått.

Cornus trollstav duger inte!

Med risk för att tjata lite för mycket om Cornus alster, så skriver han idag om ”trollstavsvillfarelsen”, dvs att det tar lång tid för teknik att få meningsfullt genomslag, om det alls får det. Jag håller med rent generellt, men när han exemplifierar med ”den första reaktorn som gav elenergi stod klar 1951 och än idag står kärnkraften bara för 4% av världens energiförsörjning” då reagerar jag förstås. Att kärnkraft idag inte dominerar världens energiproduktion beror på politiska val, taskig medialogik och suboptimerande skademinimering. Kärnkraften var på god väg på 70-talet. Se här en graf över hur olika energikällor skalat i olika länder.

genomslag för energitekniker

 

Data från BP Statistical Review of World Energy 2013. Länder som vill kan alltså skaffa 80% kärnkraftsel på 20 år med en måttlig ansträngning. Vid riktig panikmobilisering på 10 år. Om världen såg växthuseffekten som ett prioriterat problem så skulle detta ske.

Elbilstekniken är ”disruptive”

Den här bloggens tema kan nog upplevas som lite gnällig, men idag blir det ett jadetkanvi för omväxlings skull. Då och då kommer en teknik som är ”disruptive” och gör gamla företag och produkter irrelevanta. Jag tänker på sådant som iPhone, platt-TV och snart även elbilarna.

Det finns förstås många elbilsskeptiker och bloggen  Cornucopia? hör dit. I ett inlägg häromdagen baissade han elbilsutvecklingen genom att extrapolera BMWs prognos för egen tillverkning år 2020 till hela ekonomin. Tveksamt om det håller. BMW är kanske ett av företagen som blir irrelevanta framöver, om de inte är tillräckligt snabbfotade.

När plasma/LCD-TV överflyglade TV-marknaden så hade detta funnits i korten en längre tid, ända sedan plasma-TV var en ny, svindyr lyxprodukt. De nya apparaterna hade överlägsna prestanda och krävde framförallt betydligt mindre material, och materialen var inte särskilt exotiska. För någon med lite intuition för ekonomi var det alltså uppenbart att de höga priserna framförallt orsakades av att plasma var så mycket bättre och attraktivare, dvs de skapade hög efterfrågan, samtidigt som tillgången inte kunde möta upp i början. Att priserna snabbt skulle falla till långt under tjock-TVns borde varit uppenbart.

Elbilarna är även de ”disruptive” eftersom de är bättre och långsiktigt billigare. De har bättre acceleration, obefintligt motorljud och motorvibrationer, nästan gratis bränsle, mindre underhållsbehov, är utsläppsfria vid användningspunkten och har en fördelaktig viktfördelning.

Nackdelarna är framförallt räckvidd, pris, vikt och laddningshastighet. De tre första hänger intimt ihop. Sjunker vikten så sjunker batteripriset och då kan man öka räckvidden.

Kostnaden för att äga en Nissan Leaf, som verkar vara det enda seriösa alternativet på den svenska marknaden idag är, vid 5 års ägande och 2000 mil per år, helt jämförbart med andra prestigebilar i samma prisklass, men givetvis betydligt dyrare än icke-prestigebilar.

bilkostnader

 

(Data enligt konsumentverkets www.bilsvar.se.) Något som är lite märkligt är de höga reparations- och servicekostnaderna för Leafen. Eftersom drivlinan är så mycket enklare och elmotorer är praktiskt taget outslitliga, så skulle jag gissat på lägre underhållskostnader och även en aning lägre helförsäkringskostnad. En stor värdeminskning är i dagsläget naturligt eftersom batterierna försämras och elbilstekniken är omogen med troliga barnsjukdomar.

Tillverkarnas batterikostnader är industrihemligheter, men de bör ligga under 3000 kr/kWh, dvs 72,000 kr för Leafens batteripack, eller 90,000 inklusive moms. Alltså kostar Leafen exklusive batteri åtminstone 250,000 kr, vilket är uppenbart väldigt dyrt för en bil med enklare drivlina än bensinbilar. Fundamentalt borde en massproducerad Leaf utan batteripack kosta ungefär 120,000 kr om man jämför med C3-an. Det finns alltså stor potential för prisreduceringar både när batteripriserna fortsätter reduceras och när batteri-bilarnas volymer ökar så att tillgången matchar efterfrågan.

När det gäller Cornucopia?s argumentation, så kommer batteribilarna troligen öka fortare än vad BMW prognosticerar för sin egen del (extremt mycket fortare om hans peak-oil-idéer har något fog för sig). Dessutom är det så att nyare bilar kör fler mil per år än äldre bilar, vilket gör elbilarnas praktiska genomslag större. Hursomhelst är det en tidsfråga. Elbilarnas fördelar är helt enkelt så stora, och de fundamentala merkostnaderna så små, att det långsiktiga övertagandet är en ren tidsfråga.

Liberalism är för klåpare?

Stötte på den här anonyma kommentaren på en annan blogg:

”Fri marknad är vad klåpare önskar sig för att de inte kan uppnå kraven för att agera på en reglerad marknad. […] Man kan spekulera lite om hur det är ställt med kompetensen hos frimarknadskramare, för den kompetente kan navigera en reglerad marknad oavsett hur högt ribban sätt, för hen är kompetent.”

Som ”frimarknadskramare” känner jag att det är läge att kanalisera Milton Friedman. Här vid hög ålder och med lite gaggig framtoning, men lika klarsynt som alltid.

En reglerad marknad ger ett övertag till stora marknadsledande företag som kan hålla en stab av byråkrater och advokater igång för att hänga med i regleringar, följa dem, påverka dem och dra nytta av dem. Det skapar stora inträdeshinder för innovatörer och uppstickare. Resultatet är förstås oligopol, höga priser, minskad innovation och lägre effektivitet.

På engelska kallas detta ”regulatory capture” och det finns tusentals exempel på detta, både i stort och smått. Låt mig låna ett från en till mig närstående person: Vad tror ni driver utvecklingen mot storkök som kör ut varmhållen mat till serveringskök i skolor, dagis, äldreboenden mm? Är det besparingsiver från slemma borgare? Nej, det handlar till mycket stor del om att byråkratin och regelverket skalats upp kraftigt, vilket gör det svårare att driva små kök och att laga mat från grunden.

Ett lagom stort dagis, exempelvis, behöver ofta bara en enda person i köket. Men denne ska inte bara göra sitt grundjobb, dvs fixa god, näringsriktig mat, hålla rätt på allergier, hålla sig ajour med kostdirektiv och beställa mat etc. Hon ska numera också sätta upp detaljerade rutiner för hygien, städning och matlagning och få dessa godkända av tillsynsmyndigheten, hålla dem regelbundet uppdaterade, dokumentera varje arbetsmoment, spara dokumentation för varenda ingrediens vid leverans, spara småportioner som man kan skicka på analys om någon blivit matförgiftad etc etc. Allt måste vara tydligt nog för att en vikarie ska kunna ta över direkt vid sjukdom. Dessutom finns det förstås en uppsjö krav på hur köket ska vara beskaffat.

Många tycker förstås att ovanstående är strålande. Ordning och reda, färre risker, jämn kvalitet. (Man kan fråga sig hur barnen överlevde innan alla dessa regler kom till.) Och jovisst, jämn ”kvalitet” blir det verkligen. I storköket, med massproducerad, utkörd mat. Eftersom man förvandlar många till ”klåpare” genom regleringarna blir detta den naturliga utvägen. Man samlar ”klåparna” i storköket, tar ifrån dem ansvar och arbetsglädje, lägger till ett par byråkrater och någon arbetsledare, och vips, så blir ”kvaliteten” jämn.

Skulle kunna säga en del om människosynen hos socialister som talar om klåpare, men det får bli ett ämne för en annan gång. Hursomhelst, drar en socialist någon lärdom av ovanstående? Knappast. För socialister är lösningen (om de ser problemet) självklar: Skapa en reglering som säger att maten måste lagas lokalt. Ridå!

Schlaug diggar anti-kärnkraftsbok!

Birger Schlaug, fd språkrör i miljöpartiet, tycker alltså att Åsa Mobergs bok ”Ett extremt farligt och kostsamt sätt att värma vatten” är lysande. Visst är det väl veckans skräll?

Schlaug ägnar sitt blogginlägg åt att hylla bokens saklighet, och avslutar med sin egen sakliga betraktelse: ”För snart 28 år sedan kändes våren förstörd. Vi tittade på ungarnas sandlåda, och vårgrönskan kändes smutsig. Vi hade satt fröer och kände att allt det som var på väg att växa var hotat. Vi tittade mot himlen, observerade hur molnen rörde sig. Kände äckel. Till och med längtan efter sommardagarna med båten var som bortblåsta.”

Åsa Moberg är en journalist och författare som berättat i en intervju att hon, efter att hon förlorat folkomröstningen om kärnkraft, flyttade ifrån ett lantställe hon tyckte väldigt mycket om. Hon och hennes man tog fram en Sverige-karta och en passare, gjorde cirklar med säkerhetsavstånd på 17 mil från varje kärnkraftverk, och letade upp ett boende utanför cirklarna. Det ligger en viss tragik i Åsas och Schlaugs känslomässiga reaktioner, och människors rädsla är i sig faktiskt ett giltigt argument mot kärnkraften. Ändå väger detta väldigt lätt när man betänker att kärnkraften räddar cirka 80,000 liv per år, skulle kunna rädda sex gånger fler och utgör det enda hoppet när det gäller att avvärja en klimatkatastrof.

Åsas bok är ”faktagranskad” av den ökända kärnkraftsmotståndaren Tomas Kåberger, vilket redan det får alla varningsklockor att ringa. Jag har inte läst hela boken själv, men väl ett smakprov på de 34 första sidorna som finns här. De är fullt tillräckliga för att döma ut boken som desinformation. På känt manér har man valt ut skräpforskning långt utanför den akademiska mittfåran för att teckna lögnaktiga bilder. Se exempelvis det som skrivs om CO2-utsläpp på sidan 19.

Nå, när en gammal kärnkraftshaverist utan relevant utbildning skriver en osaklig propagandaskrift så tittar förstås svensk media bort med ett visst överseende, eller hur? Jovisst, förutom full uppbackning av statliga etermedier: SVT Gomorron Sverige, SVT GokvällUR, Sverige Radio P1, samt av landets alla kultursidor, som UNT, Arbetarbladet, HD, UNT igen, NTGP, ETC, SvD, Fokus, VI, Skånskan, Expressen, etc etc.

Vad KAN detta bero på?

partisympatier på SVT

Topp tio gröna påståenden

Den gröna religionen är en sorts cargo cult. Dess anhängare har sett miljövänlighet, förstår inte hur det fungerar, men gör sitt bästa för att imitera det och skapa ett liknande sken.

Men imitationer blir sällan bra. Här nedan kommer några av mina ”favoriter”, utan inbördes ordning. Jag sparar alla anti-kärnkraftsargument som förtjänar sin egen lista. Bidra gärna med dina käpphästar i kommentarsfältet!

1. ”Kolla vad många jobb den här gröna tekniken skapar!”
I det länkade exemplet har man en off-shore-farm som är som en halv kärnkraftsreaktor och ändå kommer ”skapa” hisnande 580 permanenta jobb, eller knappt två vaktmästare per snurra. Jobb är inte en vara man producerar, utan en resurs man förbrukar!

2. ”Energiteknik X växer exponentiellt!”
Nej, allt som kan uttryckas i procent är inte exponentiellt. Bara om det är minst samma procentuella tillväxt varje år! Det är det definitivt inte för varken sol eller vind, globalt. Vind växer linjärt och solen är nära.

3. ”Vi måste ställa om till förnybart.”
Egenskapen ”förnybart” tillför inget och säger inget om miljövänlighet, hållbarhet eller något annat viktigt.

4. Solcellskapaciteten växer mest.”
Sol och vind har i princip ingen kapacitet alls. De producerar när vädret samtycker. Dessa energikällor har installerad (topp)effekt.

5. ”Solceller/vindkraft har gått om kol i installerad effekt!”
märkeffekt i Tyskland

Ovanstående är installerad effekt i Tyskland per energislag 2013. Vem f-n bryr sig? Det som spelar roll är hur stor produktionen var:

elproduktion i Tyskland 2013

6. ”Mer förnybart bryter Rysslandsberoende”
Det här bloggade Anna-Karin Hatt om idag. Alla andra begriper att ju mer intermittent kraft och ju mindre kärnkraft, desto större är behovet av naturgas för att fylla ut när det är stiltje och/eller dålig sol. (Okej, de första procenten solceller kan hyvla bort en del av last-toppen dagtid, men sen…) Naturgas är snabbreglerad, billig kapacitet.

7. ”Det är mixen som fixar biffen.”
Ingen grön energikälla duger ensamt och ingen lagringsteknik går att skala upp för att jämna ut intermittenta kraftslag över veckor och månader. Men tyvärr, att man kombinerar många dyra, begränsade och miljövidriga alternativ, såsom sol, vind, vågkraft, biomassa, pumpad vattenkraft, besparingar, efterfråge-reglering och batteri-bilar, gör INTE att summan blir vettig. De gröna har ingen lösning som skalar och uppräkningen av ett dussin olika alternativ som ska kombineras är bara ett sätt att försöka blanda bort korten.

8. ”Vi halkar efter Tyskland!”
Tyskland är mer än 65 år efter oss. Våra reaktorer var klara i mitten på 80-talet och Tyskland ska ha rätt ynkliga 80% förnybart först 2050.

9. ”Vi måste haka på denna tillväxtmarknad så att vi kan exportera grön teknik.”
Tror någon på att Tyskland kan exportera tak-apor? De importerar solceller från Kina till enorma kostnader. Nyttan för tyska konsumenter är sisådär minus 1000 miljarder, alltsammans en bubbla skapad av subsidier. När subsidierna faller faller även tak-ape-industrin. Vindkraft likaså – i USA installerades 13 GW vindkraft år 2012, men när bidragen tog en paus 2013 så installerades bara 1 GW. Tänk dig att jobba i en industri som över en natt sparkar 12 av 13 anställda när staten måste bromsa bidragen.

10. ”Den billigaste kilowatt-timmen är den man aldrig behöver använda.”
Jomenvisst, om jag slänger min frys som jag köpte förra året och köper årets modell som sparar 10 kWh/år jämfört med den gamla, då blir det förstås oerhört billiga och miljövänliga kWh.

Förnybart vs ”tillräckligt”

Signaturen Eschaton ställde en mycket bra fråga kring det här med värdet av förnybart-egenskapen, med tanke på att icke-förnybart kommer ta slut så småningom och vårt användande av sådant idag minskar tillgången för våra efterkommande. Det stämmer, men jag menar att det mesta talar för att vi inte bör ta hänsyn till det.

Någon att först fundera på är att exempelvis val-olja är förnybart, men knappast obegränsat, miljövänligt eller ens hållbart. Men kärnkraft då? Inte förnybart, men spelar det någon roll? Kommer våra efterkommande har större nytta av uranet än vi? Med tanke på att vi idag förstör klimatet och dödar miljoner med kolkraft, medan våra barnbarnsbarn kanske har tillgång till fusion eller verkligt extrembilliga solceller, så verkar det både farligt och onödigt att spara uranet till efterlevande i hopp om att de ska ha ännu större nytta av det än vi.

Marknadsperspektivet är också intressant. Om marknaden förutser uranbrist eller att vi har bättre nytta av uranet i framtiden än nu så kommer priset stiga och hålla tillbaka dagens konsumtion. Det normala är dock att marknaden föredrar användning i nuet och mekanismen bakom det är att räntan på bundet kapital minskar värdet av tillgångar. Det finns goda skäl till detta, om vi betraktar historien. Hittills har vi alltid kunnat skapa mer värde om vi satsar idag.

Men alla dessa resonemang görs praktiskt betydelselösa om vi betraktar den helt extrema mängd uran som finns tillgänglig. Av kostnaden att framställa kärnkraftsel utgör natur-uranet bara cirka 2 öre/kWh och man har konstaterat att det finns cirka 100 år av identifierade resurser i den prisklassen. Vi skulle förstås vilja tiofaldiga kärnkraften, och då har vi bara 10 år av reserver. Problem?

Nej, då måste man fundera på vilken urankostnad vi tål. Säg att vi tål cirka 20 öre/kWh, dvs ett tiofaldigat pris. Eftersom kostnaden i gruvdriften skalar omvänt linjärt med malmhalten, så betyder det att vi med 20 öre/kWh kan utnyttja malmhalter på bara en tiondel av dagens. Hur mycket uran finns det om vi tar med all sådan malm i beräkningen? Här har vi ett vetenskapligt resultat från Deffeyes och McGregor som säger att fördelningen av uran i jordskorpan är sådan att en tiondel av malmhalten ökar brytbara resurser med en faktor 300. Vips har vi, trots 10-faldigad kärnkraft, ändå 10*300 = 3000 år av reserver. Då har vi inte räknat med läreffekter som sänker kostnaderna för uranbrytning, framsteg i förbränningen i reaktorerna, förbättrad anrikningsmetodik, brytning på havsbotten eller extrahering av uran ur världshaven.

Vi kan alltså sluta oss till att uranbrist inte kan bli ett problem under överskådlig framtid. Sen kan jag snabbt nämna att breeder-reaktorer kan utnyttja natururanet cirka 100 gånger bättre. En naiv approach ger vid handen att uranet då räcker i 3000*100 = 300,000 år, men detta blir en grov underskattning. Man får tänka på att uranpriset DESSUTOM kan 100-faldigas utan att kWh-kostnaden förändras, dvs vi kan utnyttja malmhalter som är ytterligare 100 gånger sämre, och om vi tar oss friheten att använda Deffeyes resultat igen (som iofs antagligen inte håller fullt ut vid så låga malmhalter) så ökar då reserverna med en faktor 300*300. Då räcker uranet i 300,000*300*300 = 270 miljoner år. Sen kan vi alternativt välja att driva våra reaktorer på torium, som det finns fyra gånger mer av i jordskorpan…

Lite trivia: Granit innehåller 1-20 mg uran per kg. I en breederreaktor ger denna mängd uran cirka 80-1600 MJ energi. Kol, vid förbränning, ger bara cirka 24 MJ/kg.

En simulering av sol+vind

I Sverige 2013 producerade kärnkraften 44% av elen, vinden 7% och solen 0.003%. Många vill ersätta kärnkraften enligt den gamla 80-talsdängan. ”Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind!”

Så låt oss simulera. Om kärnkraften på 44% stängs ner, och vinden får producera (ytterligare) 22% och solen 22%, hur ser det ut då? Lätt, bara att skala upp vinden med en faktor 3.2 och solen med en faktor 8094. Såhär skulle det bli, jämfört med kärnkraften och med totalförbrukningen:

solvind1

Vi ser att kärnkraften snällt håller sig kring 5-8 GW och sköter bränslebyte och underhåll på sommaren. Resten står vattenkraften för. Summan av sol+vind däremot går mellan 0-35 GW, och överstiger ofta förbrukningen kraftigt.

Som sagt, vattenkraften får stå för differensen, så låt oss titta på hur vattenkraften får jobba med sol+vind jämfört med hur den får jobba idag med kärnkraft.

solvind2

Problemet här är dubbelt. Vattenkraften måste med kärnkraft leverera max 15 GW, men med sol+vind uppåt 23 GW. Men vad värre är måste vattenkraften ibland stå helt still och helst gå baklänges för att man inte ska tvingas kasta bort kraft. Att exportera är inte så lätt när andra länder rimligen har samma problem med överskott på sommaren. Vattenkraften kan inte anpassas till detta utan stora miljökonsekvenser eftersom det skulle skapa omväxlande översvämningar och tomma flodbäddar, med allt vad det innebär för kringboende och ekosystem.

Jaha, men lagring då? En del av problemet beror på att solcellerna producerar mycket mitt på dagen. Anta att vi har batteribackup som klarar av att utjämna över dygnet. Då blir det såhär:

solvind3

Betydligt bättre, men fortfarande är svängningarna för sol+vind enormt mycket högre än för kärnkraften. Det funkar alltså inte heller, men låt oss låtsas att det gör det. Hur mycket lagring behövs till dygnslagringen? Om vi zoomar differensen (utan lagring) för en sommarvecka, så ser vi följande:

solvind4

Mellan tummen och pekfingret visar ovanstående graf att cirka 100 GWh lagring kan vara lagom för att jämna ut produktionen på dygnsbasis i vårt scenario. Om vi täcker detta med litium-jon-batterier så krävs cirka 700,000 ton batterier till en kostnad av, lågt räknat, cirka 160 miljarder kronor, eller 16 mdr/år om vi antar 10 års livslängd.

Kostnadsbilden i övrigt, då? Här ersätts kärnkraften av cirka 12 GW vindkraft och 36 GW solceller. För enkelhetens skull, låt oss säga att båda sorterna har en livslängd på 24 år. Då krävs det att vi bygger 0.5 GW vindkraft och 1.5 GW solceller varje år. Med en kapitalkostnad på ca $2/W för dessa energislag, så blir kostnaden cirka 26 miljarder kronor/år. Lägg på batterikostnad och vi har totalt 42 miljarder/år.

Jämför med kärnkraften, som för samma energileverans kräver 9 GW kapacitet för sisådär 50 kronor/W med en livslängd på 60 år, för en årlig kostnad på 9e9*50/60 = 7.5 miljarder kronor/år.

Vad är de grönas mest troliga invändning mot detta resonemang? Antagligen att man vill spara en massa el också, inte bara ersätta kärnkraft med sol och vind. Fair enough, vår elintensiva industri ska flytta till skurkstater och kolkraftsländer som Tyskland. Det är en lösning om vi bara vill två våra händer.

Minns också att hela resonemanget bygger på Sveriges fantastiska vattenkraftsresurser. Vi behöver bara 44% sol+vind (plus befintliga 7% vind) för att fortsätta vara CO2-snåla. Vår kapacitet att integrera väderberoende kraft är alltså betydligt större än andra länders. Ändå är det som synes ingen särskilt bra idé.

Infantilt om incest

Monica Green, riksdagsman för S, gav år 2010 uttryck för en förvånansvärt liberal tankegång när hon på en direkt fråga svarade, helt korrekt, att det är otidsenligt att fängsla vuxna syskon som har sex såsom vi gör i Sverige. I västerlandet försöker vi nämligen, med varierande framgång förvisso, lägga gammalt äckeltänkande bakom oss som grund för lagstiftning, och vad gäller inavelsrisken så påpekade Green att sex inte behöver leda till avkomma numera.

Hon tvingades givetvis genast till avbön och reträtt. Rubriken blev ”förlåt mig, alla som jag sårat”. Vän av ordning frågar sig givetvis vem man rimligen kan såra genom att hävda vuxna samtyckande personers rätt till ett icke-kriminellt privatliv?

Men helt enligt 3D-modellen och sin socialistiska ådra lyfte så Monica risken för ojämlikt maktförhållande i incestuösa förhållanden och därmed resulterande förtryck. (Som om inte samhället var proppfullt av ojämlika men helt legala parförhållanden redan.) Hon gjorde också den obligatoriska kopplingen till barnporr och bedyrar att hon vill ha hårdare straff för folk med sådana förkastliga ettor och nollor på hårddisken. Avslutade sen avbönen med att lova att inte driva frågan eftersom det finns mycket viktigare saker att driva, nämligen ”de ökade klyftorna i samhället”.

Monica Green ser alltså orättvisan som lagstiftarna själva skapat – en onödig lag som drar samtyckande vuxna inför skranket, kriminaliserar och fängslar dem – en lag som kan avskaffas med en snabb omröstning i riksdagen. Men hon lovar att inte ägna en halvtimme åt att kasta in en motion om saken, eftersom hon i oppositionsställning är fullt upptagen med att fixa de ”ökade klyftorna i samhället”. Ännu ett exempel på 3D-modellen – jag som liberal tycker att det är helt sjukt att inte först och främst sluta att göra skada själv innan man försöker fixa ”problem” som man inte har något med att göra. Socialister är av en annan åsikt.

Hursomhelst, nu är debatten aktuell i Sverige och Danmark igen, och etern fylls av olika betraktelser, många måttligt begåvade. Exempelvis tillför Elisabet Höglund absolut ingenting i en kolumn i Aftonbladet idag. Det enda intressanta är hur hon själv, iallafall i mina ögon, trampar lite i klaveret med ”För oss svenskar är homosex helt accepterat, liksom homoäktenskap. Men ­incest är något annat och mycket ­allvarligare.” Jaha, så homosex och homoäktenskap är lite allvarligt ändå!?

Sen trycker hon på inavelsrisken som det avgörande problemet, men helt utan att reflektera över de principiella följderna av detta ställningstagande. Ska man förbjuda sex med hög risk för genetiska defekter hos eventuell avkomma så borde detta tillämpas även på icke-incestuösa par där en eller båda har ärftliga genetiska sjukdomsgener! Håhåjaja. Elisabet är ett stolpskott men tillsammans med alla sina stolpskotts-vänner bygger hon ett effektivt nejdetkanviiinte.